Odens hängning på världsträdet

Det dunklaste och mest omdiskuterade avsnittet i Hávamál är det som handlar om hur Oden förvärvade kunskap om runorna genom att hänga sig själv på världsträdet Yggdrasil i nio nätter som ett offer till sig själv.  Varför måste han göra detta? Och hur har myten uppstått? Några har menat att myten är påverkad av den kristna idén om att Kristus offrar sig för människorna genom korsfästelsen. Andra har mot detta hävdat att myten måste vara hednisk och långt äldre än införandet av kristendomen, bland annat därför att Oden redan i mycket gamla dikter omtalas som ”den hängde guden” och associeras med offer genom hängning. Men framför allt har man framhållit att själva namnet Yggdrasil skulle betyda ”Odens häst” eller (i överförd bemärkelse) ”Odens galge”, eftersom Ygg är ett av Odens namn och drasil ett annat ord för häst. Namnet skulle alltså primärt syfta på världsträdets mytiska funktion i just Hávamál som bärare av vishetsgudens offer till sig själv.

     Nyligen har dock nordistprofessorn Lennart Elmevik i Uppsala mycket övertygande visat att Yggdrasil inte alls betyder ”Odens häst” från början utan någonting i stil med ”den skräckinjagande kolossen”, eftersom ygg primärt har med skräck att göra, och drasil primärt betyder något stort och oformligt (jämför ”drasut” på modern svenska). Man skulle därför mycket väl kunna tänka sig att myten om Odens hängning är sekundär i förhållande till själva namnet Yggdrasil och kanske rentav som ett försök att förklara detta namn. Det är därför också fullt möjligt att myten som den presenteras i Hávamál inte bara är av hedniskt ursprung utan också rymmer kristna ingredienser.

       Dock handlar det ju inte om något försoningsoffer som i Bibelns berättelse om korsfästelsen utan om ett sätt att genom offer erövra kunskap, besläktad med myten om hur Oden offrar sitt öga för att få dricka visdom ur Urds källa. Eller den likaledes närbesläktade myten om hur han efter möda och besvär erövrar det heliga skaldemjödet i jätten Suttungs berg. I Hávamál tycks dessa myter delvis flyta ihop (se nedan strof 139-140).

        En annan sak som diskuterats av forskarna är hur Oden hänger i världsträdet. Några har menat att han, till skillnad från Jesus, hänger upp och ned samt faller till marken med huvudet först och där samlar upp de vishetsbringande runorna.

         Jag skall inte göra något försök att lösa alla dessa mysterier här utan nöjer mig med att återge min egen nya – och ännu preliminära – översättning av de relevanta stroferna.  Kritik och förslag till tolkning mottages med tacksamhet:

 

138. Jag vet att jag hängde

i vindpinat träd

nio hela nätter,

stungen med spjut

och offrad till Oden,

själv given till mig själv

på det mäktiga träd

som ingen mänska vet

av vad rot den är vuxen.

 

139. Jag fick ingen mat,

ej heller mjöd,

rätt ner såg jag,

runor tog jag upp,

tog dem skrikande

och föll från trädet.

 

140. Nio trollkväden

tog jag från sonen

till Bölthor, Bestlas fader,

och därtill en dryck                        syftar på Odens stöld av skaldemjödet som

av det dyra mjödet,                         förvarades i kärlet Odröre i jättarnas berg

öst ur Odröre.

 

141. Då började jag frodas,

fatta och förstå,

växa och trivas väl.

Ord födde ord

när jag letade ord,

verk födde verk

när jag skapade verk,

 

142. Runor skall du finna

och tydda runstavar,

mycket stora stavar,

mycket starka stavar

som stortulen målade,                   stortulen, Ropt = (sannolikt) Oden

makterna gjorde

och  gudarnas Ropt ristade.

 

NOG FÖR I DAG. NU RESER JAG UT TILL LANDET IGEN EFTER ATT I GÖTEBORG HA FÖRSETT MIG MED FLER BÖCKER FÖR MITT EDDA-PROJEKT.

Annons

Livet utan papperstidningar

Sedan jag sade upp mina prenumerationer på papperstidningar – eftersom jag inte längre ville stödja deras tilltagande kvalitetsförsämring – har jag lidit av vissa abstinensbesvär. Det har helt enkelt varit svårt att vänja sig av med att bläddra i en tidning till morgonkaffet. Till att börja med trodde jag att lösningen bestod i att läsa nyheter och kulturartiklar på nätet med hjälp av dator, i-pad eller läsplatta. Så jag gjorde upp ett ambitiöst program som gick ut på att jag varje morgon skulle skanna av internet-sajter som The Guardian, New York Times med flera. Det fungerade dock inte riktigt som jag hoppades. Lyckan infann sig inte. Vad var det egentligen jag saknade?

Inte var det nyheterna – dem kunde jag ju lätt få via radio eller tv. Knappast heller kulturartiklarna – sådana kunde jag ju också lätt få genom någon av de förträffliga tidskrifter som jag prenumererar på. Nej, det var tydligen själva prasslandet av tidningspapper i förening med lagom kultiverad och konversant text. En gammal kvarglömd kulturbilaga från Financial Times 2011 visade sig kunna göra utmärkt tjänst med hjälp av en lång kåserande text om bakgrunden till de populära Prom-konserterna i Albert Hall.  Gamla nummer av The New York Times Book Review gick också bra, eftersom denna förträffliga tidskrift är tryckt i dagstidningsformat på vanligt tidningspapper.

Försök att läsa Joyce eller Proust till kaffet gick däremot inte alls. Det blev för komplicerat och formatet var inte det rätta. Hur skall man kunna följa med i Stephen Dedalus’ abstrakta tankegångar medan man balanserar en kilo-tung Ulysses i knät, sörplar sitt kaffe och samtidigt tuggar på en ostsmörgås? Min simultankapacitet räcker inte till.

Jag har därför nu tvingats inse att själva prasslandet har ett egenvärde. Gunnar Ekelöf har rätt när han i Absentia Animi skriver: ”den som partout skall söka alltings mening har för längesedan insett/ att meningen med prasslandet är prasslandet”    Som ersättning för ett långt och i längden trist äktenskap med en allt tråkigare morgontidning gäller det alltså att hitta nya och stimulerande (vänster)prassel. Hur det skall gå till vet jag ännu inte riktigt, men jag ger inte upp. Fortsättning följer!

 

Billings mö – hyndan som lurade Oden

Visdomsdikten Hávamál innehåller ett längre avsnitt där Oden varnar män för att låta sig luras av kvinnors lömska bedrägerier: deras hjärtan har skapats på hjul som rullar och falskhet bor under de liljekullar (för att citera Esaias Tegnérs fria parafras på en av stroferna). Valhalls härskare erkänner visserligen beredvilligt att det också händer att män lurar kvinnor och ger exempel på hur han själv burit sig åt som framgångsrik förförare.

 

Men framför allt är det alltså kvinnorna som inte är att lita på, framhåller Oden med skärpa, och som exempel på deras rysligheter berättar han hur han själv en gång blev lurad och skamligt gjord till åtlöje av en kvinna som han kallar ”Billings mö”. Vem denna kvinna är har Edda-forskarna tvistat om.  Är hon människa, dvärg eller något annat? Och är Billing hennes make, far eller älskare?  Den amerikanske mytforskaren John Lindow, som skrivit en uppsats om henne för min festskrift Gudar på jorden (2000), visade dock övertygande att hon måste vara dotter till en jätte, och att själva historien om hennes lömska attentat mot Allfader Oden har paralleller i såväl Saxos Gesta Danorum som  isländska folksagor.

 

Här följer nu mitt eget under dagen hopknåpade försök att återge denna sedelärande Hávamál-episod på svenska:

 

94. Klandra inte

en karl som älskar,

den åkomman drabbar de flesta.

Begärets makt

gör den vise blind

och för mäktiga män i fördärvet.

 

95. Endast tanken vet

vad hjärtat döljer,

ensam är älskogens längtan.

Värsta sjukan

för visa män

är att aldrig få glädjas.

 

96.  Det lärde jag mig

när jag lurade i vassen

på den älskades ankomst.

Liv och hjärta

var den ljuva för mig

men ändå fick jag henne inte.

 

97. Billings mö

fann jag på bädden

solfager sova.

De mäktigas gunst

var för mig som intet

mot att äga och älska henne.

 

98.  ”Framåt aftonen

skall du komma, Oden,

om du vill famna din flicka.

Allt kan gå fel

om fler än vi två

vet vilka fröjder som väntar.”

 

99.  Jag drog mig tillbaka

och trodde mig säker

på att få famna den fagra.

Nu, tänkte jag,

nalkas den stund

då hon helt och hållet är min.

 

100. Men när jag kom

på kvällen igen

var alla vakter vakna.

Brinnande facklor

bar de emot mig,

fram kom jag inte till flickan.

 

101. Tidigt i ottan

kom jag sen åter

när vakten i salen somnat.

På bädden fann jag

en hynda bunden

där den fagra förr hade legat.

 

102. När man en kvinna

lär närmare känna

sviker hon ofta svårt.

Det lärde jag mig

när jag ville locka

den listiga mön att leka.

Hånskratt fick jag

från alla höra

men henne fick jag aldrig äga.

 

Ja, så illa gick det alltså, att Oden fick en hynda i stället för den solfagra Billings mö. I dag skulle kanske en amerikan säga att damen själv var en riktig hynda (eller bitch). Vilket väcker frågan om hur länge kvinnor har utmålats som ”hyndor” av besvikna män. I Norden kan detta okvädinsord i varje fall spåras tillbaka till 1100-talets berättelse om Islands kristnande, då en nyss omvänd kristen hövding, Hjalte Skeggjason, skall ha dömts på Alltinget för hån mot gudarna, sedan han diktat följande rader om självaste kärleksgudinnan:

          En hynda tyckes mig Freja,

          det skäms jag inte att säja.

          Oden, hyndornas herre

          tyckes mig trefalt värre.

 

Något borde han kanske ändå ha skämts.

Från Bergtagen till Isaiah Berlin

Jag har äntligen avslutat Bergtagen, Ulrika Wallenströms utomordentliga översättning av Thomas Manns Zauberberg. Vilken märkvärdig roman är inte detta! Jag har läst den i ungdomen, dels i Karin Boyes av Nils Holmberg reviderade översättning, dels under USA-åren i en engelsk utgåva, men det är nog först nu som jag läst den ordentligt och fullständigt, inser jag. Förmodligen slarvade jag förbi de långa filosofiska diskussionerna, som kräver en del tålamod. På sätt och vis kan jag förstå att Fredrik Böök på sin tid ansåg att berättelsen tyngdes av alltför mycket tyskt djupsinne och framgångsrikt argumenterade i Akademien för att det var den 1800-talsrealistiska släktromanen Buddenbrooks, inte den mer intrikata och abstrakta Zauberberg, som var Manns främsta merit till nobelpriset i litteratur.
Men Böök hade ändå fel. Utan – exempelvis – de ständigt återkommande ideologiska debatterna mellan den förnumstige upplysningsmannen Settimbrini och den reaktionäre jesuiten Naphta skulle Bergtagen inte vara den mäktiga idéroman som den nu är. Och huvudpersonen/antihjälten Hans Castorps själsliga utveckling under åren på sanatoriet i Davos skulle inte framstå som lika intressant och meningsfull. Den intellektuella kampen mellan de båda kombattanterna blir till en bildningsresa inte bara för unge Castorp utan också för läsaren. Dessutom är det just genom dessa debatter som Bergtagen så briljant speglar tidsläget omedelbart före första världskrigets utbrott.
I efterhand är det förstås lätt att se att detta krig, som också avslutar romanen, gjorde effektivt slut inte bara på Naphtas extremt konservativa traditionalism utan också på Settembrinis naiva liberalism och framtidstro. Den älskvärt högborgerliga och kultursvärmiska sanatoriemiljön i Davos framstår som en mikrokosm av den värld som gick under i skyttegravarna och begravdes under fascisters, nazisters och kommunisters destruktiva samhällsbyggen med tillhörande blodbad.
Sedan jag häromdagen i New York Review of Books läste en utmärkt essay om den rysk-brittiske filosofen Isaiah Berlin, har det slagit mig att just Berlin kanske är den filosof vid sidan av Bertrand Russell som i vår tid framstår som den främste förnyaren av de settembrinska upplysningsidealen och den mest effektive kritikern av de totalitära ideologier som utvecklades efter första världskriget. Berlins berömda essay om två slags liberalism – den ena som handlar om individens frihet, den andra som handlar om folkens frigörelse – framstår för mig som ett ännu aktuellt mönster av klarhet och kritisk analys i valet mellan traditionell liberalism, socialism och kulturkonservatism.

Kerstin Ekmans och Marie Sanuelssons nya opera Jorun orm-i-öga, som bygger på den poetiska Eddans kvinnoskildring, har just haft premiär i Vadstena och fått lysande recensioner. Det skall bli spännande att se den så småningom. Det är verkligen på tiden att denna fornnordiska poesi ger inspiration till nya konstverk av framstående svenska författare och kompositörer.

Skirnes resa (Skírnismál)

Denna dramatiska gudadikt ur Codex Regius har av vissa forskare tolkats som ett hedniskt ritualdrama med symbolisk innebörd: fruktbarhetsguden Frej sänder sin tjänare Skirne (= solskenet) för att fria till Gerd (= jorden) och därigenom förbereda det heliga bröllop som enligt flera religioner är en förutsättning för växtlighet. Andra har tvivlat på teorin om ritualdrama, men de flesta är överens om att texten ägnar sig utmärkt för teatralt framförande – i kombination med stum pantomim – och att den dessutom säger åtskilligt om fornnordisk syn på kärlek, könsroller, äktenskap och sexualitet.

 

Njords son Frej hade slagit sig ner i Hlidskjalf [Odens högsäte] och skådade ut över alla världarna.  Han såg in i jättevärlden och fick där syn på en vacker flicka som gick från sin fars storstuga till visthusboden. Av detta fick han svåra hjärtekval.

Skirne hette Frejs dräng. Njord bad honom gå och tala med Frej. Då tog Skade till orda:

                                                                 Skade = Njords maka och Frejs mor

1. ”Upp med dig, Skirne,

skynda dig att be

vår son om ett samtal.

Försök få veta

vad som fattas honom

och vållar den vise sorg.”

 

Skirne sade:

 

2. ”Onda ord

och ovett får jag

om jag ber er son om ett samtal

för att få veta

vad som fattas honom

och vållar den vise sorg.”

 

Skirne sade:

 

3. ”Säg mig nu, Frej,

du främste bland gudar

det som jag helst vill veta.

Varför sitter du här

ensam i salen

och ruvar dag efter dag?”

 

Frej sade:

 

4. ”Måste jag berätta

för dig, unge man,

vad det är som vållar min sorg?

Alvglansen lyser                                                    alvglansen = solen

alla dagar starkt

men aldrig på min kärlek.”

 

Skirne sade:

 

5. ”Så stor kan väl inte

din smärta vara

att du vägrar berätta för en vän?

Vi som i ungdomen

växte upp samman,

skulle vi inte lita på varandra?”

 

Frej sade:

 

6. ”I Gymes gårdar

såg jag henne gå,

flickan som fångat mitt hjärta.        Flickan är Gerd, Gymes dotter.

Ljuvt lyste hennes armar

och av deras ljus

fylldes himmel och hav.

 

7. Mer älskar jag den flickan

än förr någon yngling

älskat sen världen uppstod.

Men inga asar

och inga alver

vill att vi får varandra.”

 

Skirne sade:

 

8. ”Ge mig då en häst

som kan bära mig högt

över eldstängslets mörka lågor           Jättevärlden antogs vara omgiven av eld.

och skänk mig det svärd                       Frejs magiska svärd omtalas också i

som slåss av sig själv                            andra sammanhang.

mot jättars gigantiska släkte!”

 

Frej sade:

 

9.”Jag ger dig en häst

som kan bära dig högt

över eldstängslets mörka lågor .

Jag skänker dig ett svärd

som slåss av sig själv

om det bärs av en man som har mod.”

 

Skirne sade till hästen:

 

10. ”Mörkt är det ute

men vi måste skynda

fram över regnvåta fjäll

fram mot flockar av otyg.

Båda når vi vårt mål

eller mister livet båda,

när vi ger oss på jätten.”

 

Skirne red genom jättevärlden till Gymes gårdar. Där fanns några ilskna hundar som var bundna framför träpalissaden runt Gerds storstuga. Han red tills han stötte på en herde som satt på en hög, och han hälsade honom:

 

11. ”Säg du mig, herde,

där du på högen sitter

och vaktar alla vägar:

hur kan jag uppnå

ett samtal med ungmön

utan att bestarna biter mig?”

 

 

 

Herden sade:                                      Herden är sannolikt Gerds broder, jfr str. 16

 

”Är du dödsmärkt

eller redan död?

Aldrig får du

i evighet träffa

Gymes goda dotter.”

 

Skirne sade:

 

13. ”Vill man våga något

finns bättre val

än kvirra och klaga.

Ty den dagen

då jag skall dö

har avgjorts av ödet.”   

                                                           Här får man anta att Skirne slår ner herden

                                                             med svärdet och fortsätter in mot Gerds boning.

Gerd sade:

 

14. ”Vad är det för buller

och brak jag hör

här utanför huset?

Jorden skälver

och husen skakar

i Gymes alla gårdar.”

 

 

 

En tjänstepiga sade:

 

15. ”Här står en man

som stigit av hästen

och låter den beta på liden.”

 

Gerd sade:

 

16. ”Bjud honom stiga

in i vår sal

och dricka vårt dyra mjöd,

fast jag nog anar

att här utanför

står min brors baneman.                      Jfr ovan str. 13-14.

 

17. Är du en alv

eller asagud

eller en av de visa vanerna?

Hur kom du ensam

över eldstängslets lågor

hit för att se våra salar?”

 

Skirne sade:

 

18. ”Jag är varken alv

eller asagud

eller en av de visa vanerna.

Ändå kom jag ensam

över  eldstängslets lågor

hit för att se dina salar.

 

19. Här har jag elva

äpplen av guld,                         äpplena är sannolikt Iduns odödlighetsäpplen

dem vill jag ge dig, Gerd,

om du vill bli

en vanaguds brud

och bygga och bo med Frej.”

 

Gerd sade:

 

20. ”Elva äpplen

tar jag aldrig emot

för att bli en mans maka.

Aldrig så länge

vi lever båda

vill jag bygga och bo med Frej.”

 

Skirne sade:

 

21. ”Då bjuder jag dig ringen

som på bål blev lagd

med Odens unge son.

Det dryper åtta                                 Ringen Draupne, omtalad i berättelsen om

andra jämntunga                                                                         Balders död.

av den var nionde natt.”

 

 

 

Gerd sade:

 

22. ”Behåll du ringen

som på bål blev lagd

med Odens unge son.

Guld har jag nog av

i Gymes gårdar;

jag rår för min fars rikedom.”

 

Skirne sade:

 

23. ”Ser du detta svärd, flicka,                        Jämför strof 8-9.

smäckert och runristat,

som jag håller i handen här?

Huvudet hugger jag

av halsen på dig

om du inte raskt tar reson.”

 

Gerd sade:

 

24. ”Tvång vill jag aldrig

någonsin tåla

från män jag möter.

Om du träffar min far

så tror jag bestämt

att det stundar till strid er emellan.”

 

 

 

Skirne sade:

 

25.  ”Ser du detta svärd, flicka,

smäckert och runristat,                 

som jag håller i handen här?

För den eggen faller

den åldrige jätten,

dödsmärkt är då din far.

 

26. Med trollkvist slår jag dig        Här inleds den trollformel som tvingar  

och den skall tämja dig,                    Gerd till samtycke. Sådana trollramsor har   

mö, efter min vilja.                             faktiskt använts i erotiskt syfte, vilket bl.a.

Då måste du gå                                   framgår av en runinskrift på en träpinne

dit ingen man                                     från 1300-talets Bergen.

nånsin kan nå dig igen.

 

27. På örnens tuva

skall du tidigt sitta

vänd ifrån världen

bligande mot Hels boning.

Maten skall du avsky

mer än Midgårdsormen

avskys av alla mänskor.

 

28. Till åtlöje blir du

när du kommer ut,

på dig skall alla blänga

och jättar blåstirra.

Mer ökänd blir du

än asarnas vaktman,

gapande dumt från grinden.

 

29. Må ovett och galskap,

yrsel och grämelse

tillta med harmens tårar.

Sätt dig ner

så skall jag nu ge dig

jämmer, elände

och dubbelt drabbande kval.

 

30. Må troll ge dig däng

var eviga dag

där du går i jättarnas gårdar.

Till rimtursars hall

må du halta dagligen,

stappla och stulta hjälplöst.

Gråt skall du få

i stället för glädje,

ett trist liv med tårar.

 

31. Ett trehövdat troll

skall du tvingas ihop med

eller klara dig utan karl.

Brunsten må bränna dig,

trånaden tära dig.

Bli du som tisteln                             Syftar kanske på en sedvana, ännu känd från

som ligger kvar trängd                  Estland, att lägga en tistel under en sten för

när skörden samlas i ladan!         att hålla ”tisteldemoner” borta från skörden.

 

32. Till skogs jag for

och till friska trän

för att ta mig ett trollspö,

och ett trollspö tog jag mig.

 

33. Vred är Oden,

vred är Asa-Tor,

också Frej blir din fiende.

Usla slyna,

uthärda får du nu

alla asarnas ilska.

 

34. Hör mig jättar,

hör mig rimtursar,

Suttungs söner

och asars släkte,

hör mig förbanna,

hör mig förbjuda

denna mö att få glädje av män.

 

35, Rimgrimne heter trollet

som skall ta dig

nere vid Hels grindar.

Under en trädrot

skall där hans trälar

ge dig getpiss att dricka.

Ädlare dryck

skall du aldrig få,

mö, efter din vilja,

mö, efter min vilja.

 

36. Turs ristar jag dig

och tre stavar:                         Runmagi används hör för att bryta Gerds vilja.

raseri och kättja                                                                          

och tröstlös trånad.

Som jag ristat in

kan jag rista ut

om jag får orsak till det.”

 

Gerd sade:

 

37. ”Då hälsar jag dig hellre, gosse,

tag här dryckeshornet

fullt med furstligt mjöd.

Fast aldrig jag trott

att jag kunde älska

en ädling av vanernas ätt.”

 

Skirne sade:

 

38. ”Mitt ärende vill jag

uträtta helt

förrn jag rider hem härifrån.

När vill du möta

Njords starke son

och unna honom din älskog?”

 

Gerd sade:

 

39. ”Barre heter,

som vi båda vet,

en lugn och stilla lund.

Efter nio nätter

skall Njords son där

få glädje av Gerds älskog.”

 

Sedan red Skirne hem. Frej stod ute och hälsade honom och frågade vad som hänt:

 

40. ”Säg mig nu, Skirne,

förrn du sadlar av

och stiger ett steg längre:

hur gick det för dig

i jättevärlden,

gick allt efter vår önskan?”

 

Skirne sade:

 

41. ”Barre heter,

som vi båda vet,

en lugn och stilla lund.

Efter nio nätter

skall Njords son där

få njuta av Gerds älskog.”

 

 

Frej sade:

 

42. ”En natt är lång,

två nätter är längre,

hur kan jag tåla mig i tre?

Ofta en månad

tycktes mig mindre lång

än en halv vaknatts väntan.”

 

 

 

Om Edda-översättandets vådor

När man översätter Eddan gäller det att finna en väg mellan det alltför högtidliga och det alltför vardagliga., och den vägen ser annorlunda ut i olika delar av denna mycket oenhetliga samling av muntligt förmedlade dikter från fornnordisk tid.  En del av gudadikterna, t ex. Völvans spådom, har ett genomgående högtidligt tilltal, medan andra, t ex Trymskvädet eller Lokes smädelser, är grovt burleska. I hjältedkterna blandas ofta högt och lågt. Många äldre översättare har valt ett ålderdomligt språkbruk som dels blir svårbegripligt för dagens läsare, dels gör att texterna verkar långt mer stelbent högtidliga än de sannolikt verkade i sin ursprungsmiljö. 

      Sådant försöker jag komma bort ifrån genom att ofta välja rätt vardagliga ordformer i stället för de traditionella, till exempel ”Mänskan är mänskans glädje” (Hávamál 47) i stället för det ålderdomligt klingande talesättet ”Man är mans gamman”(isl. maðr er manns gaman) I det fallet finns ju också genuspolitiska skäl att ändra ”man” till ”mänska”, men det viktigaste skälet till ändring är trots allt att fornisländskans ”maðr” precis som ”man” kan syfta på både män och kvinnor. Att jag skriver ”mänska” i stället för ”människa” beror å andra sidan på att metern kräver detta, och att formuleringen på det viset låter vardagligare tror jag bara är en fördel just i Hávamál, som ju visserligen betyder ”den höges tal” och framsäges av självaste Oden men inte desto mindre i just detta avsnitt behandlar vardagligt allmänmänskliga förhållningsregler.

       Men ibland  går jag nog för långt i vardaglighet, till exempel när jag skrev om gästen som blir ”härsken” när han inte får sitta i hövdingens närhet (Hávamál 2). Här är ”harmsen” säkert bättre – som Peter Sjögren föreslog – även om det adjektivet kanske låter något ålderdomligt för moderna läsare. Ett ännu värre exempel kan hämtas från mitt första försök att översätta den lätt burleska Skirnes resa, där fruktbarhetsguden Frej genom sitt ombud Skirne friar till jättedottern Gerd och Skirne försöker övertala den motsträviga Gerd att ge med sig genom att utsätta henne för grova hot om våld.  Där lät jag till en början den indignerade Gerd svara: ”Tvång vill jag aldrig/ någonsin tåla/ från kåta karlar”.  Jag tyckte först det lät rätt så käckt som översättning på isländskans ”Ánauð þola/ ek vil aldregi/ að mannskis munað”, men goda vänner övertalade mig att ändra ”kåta karlar” till ”män jag möter”, och jag tror nog det var en förnuftig ändring, även om munaðr faktiskt betyder kättja eller lusta, eftersom ”kåta karlar” inte riktigt stämmer med Gerds språkbruk för övrigt.

Logga för bloggen: Rökstenen

Den äldsta bevarade Edda-strofen finns på denna vackra runsten, så därför får den bli logga för min eddablogg

Välkommen till Eddabloggen

eddablog

Här kommer jag att skriva om mitt arbete med att översätta den poetiska Eddan till svenska men också om andra ämnen som har att göra med litteratur. Jag är tacksam för kommentarer och synpunkter från alla som är intresserade av sådana ämnen. Mest skriver jag på svenska men ibland också på engelska.

Visa originalinlägg

Dagens Hávamál

Här är några strofer som jag just har översatt men ännu inte är helt säker på. Tacksam för kritik och kommentarer:

56. Måttligt klok

skall en man vara,

inte alltför vis,

ty den som ej anar

sitt eget öde

kan leva med sorglöst sinne.

57.  Vedträn i brasan

brinner tillsammans,

sprider fyr och flamma.

Kunskapsrik eldsjäl      (frågan är om jag kan använda ”eldsjäl” här. Är det för modernt?

kan tända en annan,

ensam förblir enfaldig.

58.  Stiga upp i ottan

måste den som vill åt

andras gods eller guld.

Sällan får liggande

varg ett lårben

eller sovande man seger.

59. Stiga upp i ottan

måste den som arbetar

och inte får folk till hjälp.

Morgonsömnig man

mister snart mycket,

rask man är halvvägs rik.

60. Torrt trä

och taknäver

vet en man mått på,

och om hans virke

räcker och varar

hela eller halva året.

61. Tvättad och mätt

skall man rida till tings

om än i påvra paltor.

Känn ingen skam

över byxor och skor,

ej heller för häst som haltar.        (sista raden är fritt återgiven)

62. Hungrigt spanar

och spejar örnen

över ett öde hav.

Sådan är mannen

som kommer till mötet

där ingen vill stödja hans sak.