Om Edda-översättandets vådor

När man översätter Eddan gäller det att finna en väg mellan det alltför högtidliga och det alltför vardagliga., och den vägen ser annorlunda ut i olika delar av denna mycket oenhetliga samling av muntligt förmedlade dikter från fornnordisk tid.  En del av gudadikterna, t ex. Völvans spådom, har ett genomgående högtidligt tilltal, medan andra, t ex Trymskvädet eller Lokes smädelser, är grovt burleska. I hjältedkterna blandas ofta högt och lågt. Många äldre översättare har valt ett ålderdomligt språkbruk som dels blir svårbegripligt för dagens läsare, dels gör att texterna verkar långt mer stelbent högtidliga än de sannolikt verkade i sin ursprungsmiljö. 

      Sådant försöker jag komma bort ifrån genom att ofta välja rätt vardagliga ordformer i stället för de traditionella, till exempel ”Mänskan är mänskans glädje” (Hávamál 47) i stället för det ålderdomligt klingande talesättet ”Man är mans gamman”(isl. maðr er manns gaman) I det fallet finns ju också genuspolitiska skäl att ändra ”man” till ”mänska”, men det viktigaste skälet till ändring är trots allt att fornisländskans ”maðr” precis som ”man” kan syfta på både män och kvinnor. Att jag skriver ”mänska” i stället för ”människa” beror å andra sidan på att metern kräver detta, och att formuleringen på det viset låter vardagligare tror jag bara är en fördel just i Hávamál, som ju visserligen betyder ”den höges tal” och framsäges av självaste Oden men inte desto mindre i just detta avsnitt behandlar vardagligt allmänmänskliga förhållningsregler.

       Men ibland  går jag nog för långt i vardaglighet, till exempel när jag skrev om gästen som blir ”härsken” när han inte får sitta i hövdingens närhet (Hávamál 2). Här är ”harmsen” säkert bättre – som Peter Sjögren föreslog – även om det adjektivet kanske låter något ålderdomligt för moderna läsare. Ett ännu värre exempel kan hämtas från mitt första försök att översätta den lätt burleska Skirnes resa, där fruktbarhetsguden Frej genom sitt ombud Skirne friar till jättedottern Gerd och Skirne försöker övertala den motsträviga Gerd att ge med sig genom att utsätta henne för grova hot om våld.  Där lät jag till en början den indignerade Gerd svara: ”Tvång vill jag aldrig/ någonsin tåla/ från kåta karlar”.  Jag tyckte först det lät rätt så käckt som översättning på isländskans ”Ánauð þola/ ek vil aldregi/ að mannskis munað”, men goda vänner övertalade mig att ändra ”kåta karlar” till ”män jag möter”, och jag tror nog det var en förnuftig ändring, även om munaðr faktiskt betyder kättja eller lusta, eftersom ”kåta karlar” inte riktigt stämmer med Gerds språkbruk för övrigt.

Annonser

2 thoughts on “Om Edda-översättandets vådor

  1. Henrik Johansson

    Så ovanligt trevligt att finna den här bloggen på julaftonen. En gåva given till mig själv (ja, från dig då).
    Just Skirnes resa har behandlats ur Gerðurs perspektiv i en nutida diktning (Blodhov), men det känner du säkert till.
    Jag kommer följa bloggen med intresse!

    Svara
  2. larschristoffer Inläggets författare

    Jo, jag har hört talas om Gerður Kristný’s nya version men har ännu inte läst den. Det skall jag nu göra, sedan du påmint mig. Att man ännu diktar vidare på Eddans myter är ett säkert tecken på att det fortfarande är fråga om en levande klassiker – åtminstone på Island. Det gäller nu att försöka se till att texten hålls levande också i Sverige.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s