Från Bergtagen till Isaiah Berlin

Jag har äntligen avslutat Bergtagen, Ulrika Wallenströms utomordentliga översättning av Thomas Manns Zauberberg. Vilken märkvärdig roman är inte detta! Jag har läst den i ungdomen, dels i Karin Boyes av Nils Holmberg reviderade översättning, dels under USA-åren i en engelsk utgåva, men det är nog först nu som jag läst den ordentligt och fullständigt, inser jag. Förmodligen slarvade jag förbi de långa filosofiska diskussionerna, som kräver en del tålamod. På sätt och vis kan jag förstå att Fredrik Böök på sin tid ansåg att berättelsen tyngdes av alltför mycket tyskt djupsinne och framgångsrikt argumenterade i Akademien för att det var den 1800-talsrealistiska släktromanen Buddenbrooks, inte den mer intrikata och abstrakta Zauberberg, som var Manns främsta merit till nobelpriset i litteratur.
Men Böök hade ändå fel. Utan – exempelvis – de ständigt återkommande ideologiska debatterna mellan den förnumstige upplysningsmannen Settimbrini och den reaktionäre jesuiten Naphta skulle Bergtagen inte vara den mäktiga idéroman som den nu är. Och huvudpersonen/antihjälten Hans Castorps själsliga utveckling under åren på sanatoriet i Davos skulle inte framstå som lika intressant och meningsfull. Den intellektuella kampen mellan de båda kombattanterna blir till en bildningsresa inte bara för unge Castorp utan också för läsaren. Dessutom är det just genom dessa debatter som Bergtagen så briljant speglar tidsläget omedelbart före första världskrigets utbrott.
I efterhand är det förstås lätt att se att detta krig, som också avslutar romanen, gjorde effektivt slut inte bara på Naphtas extremt konservativa traditionalism utan också på Settembrinis naiva liberalism och framtidstro. Den älskvärt högborgerliga och kultursvärmiska sanatoriemiljön i Davos framstår som en mikrokosm av den värld som gick under i skyttegravarna och begravdes under fascisters, nazisters och kommunisters destruktiva samhällsbyggen med tillhörande blodbad.
Sedan jag häromdagen i New York Review of Books läste en utmärkt essay om den rysk-brittiske filosofen Isaiah Berlin, har det slagit mig att just Berlin kanske är den filosof vid sidan av Bertrand Russell som i vår tid framstår som den främste förnyaren av de settembrinska upplysningsidealen och den mest effektive kritikern av de totalitära ideologier som utvecklades efter första världskriget. Berlins berömda essay om två slags liberalism – den ena som handlar om individens frihet, den andra som handlar om folkens frigörelse – framstår för mig som ett ännu aktuellt mönster av klarhet och kritisk analys i valet mellan traditionell liberalism, socialism och kulturkonservatism.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s