Billings mö – hyndan som lurade Oden

Visdomsdikten Hávamál innehåller ett längre avsnitt där Oden varnar män för att låta sig luras av kvinnors lömska bedrägerier: deras hjärtan har skapats på hjul som rullar och falskhet bor under de liljekullar (för att citera Esaias Tegnérs fria parafras på en av stroferna). Valhalls härskare erkänner visserligen beredvilligt att det också händer att män lurar kvinnor och ger exempel på hur han själv burit sig åt som framgångsrik förförare.

 

Men framför allt är det alltså kvinnorna som inte är att lita på, framhåller Oden med skärpa, och som exempel på deras rysligheter berättar han hur han själv en gång blev lurad och skamligt gjord till åtlöje av en kvinna som han kallar ”Billings mö”. Vem denna kvinna är har Edda-forskarna tvistat om.  Är hon människa, dvärg eller något annat? Och är Billing hennes make, far eller älskare?  Den amerikanske mytforskaren John Lindow, som skrivit en uppsats om henne för min festskrift Gudar på jorden (2000), visade dock övertygande att hon måste vara dotter till en jätte, och att själva historien om hennes lömska attentat mot Allfader Oden har paralleller i såväl Saxos Gesta Danorum som  isländska folksagor.

 

Här följer nu mitt eget under dagen hopknåpade försök att återge denna sedelärande Hávamál-episod på svenska:

 

94. Klandra inte

en karl som älskar,

den åkomman drabbar de flesta.

Begärets makt

gör den vise blind

och för mäktiga män i fördärvet.

 

95. Endast tanken vet

vad hjärtat döljer,

ensam är älskogens längtan.

Värsta sjukan

för visa män

är att aldrig få glädjas.

 

96.  Det lärde jag mig

när jag lurade i vassen

på den älskades ankomst.

Liv och hjärta

var den ljuva för mig

men ändå fick jag henne inte.

 

97. Billings mö

fann jag på bädden

solfager sova.

De mäktigas gunst

var för mig som intet

mot att äga och älska henne.

 

98.  ”Framåt aftonen

skall du komma, Oden,

om du vill famna din flicka.

Allt kan gå fel

om fler än vi två

vet vilka fröjder som väntar.”

 

99.  Jag drog mig tillbaka

och trodde mig säker

på att få famna den fagra.

Nu, tänkte jag,

nalkas den stund

då hon helt och hållet är min.

 

100. Men när jag kom

på kvällen igen

var alla vakter vakna.

Brinnande facklor

bar de emot mig,

fram kom jag inte till flickan.

 

101. Tidigt i ottan

kom jag sen åter

när vakten i salen somnat.

På bädden fann jag

en hynda bunden

där den fagra förr hade legat.

 

102. När man en kvinna

lär närmare känna

sviker hon ofta svårt.

Det lärde jag mig

när jag ville locka

den listiga mön att leka.

Hånskratt fick jag

från alla höra

men henne fick jag aldrig äga.

 

Ja, så illa gick det alltså, att Oden fick en hynda i stället för den solfagra Billings mö. I dag skulle kanske en amerikan säga att damen själv var en riktig hynda (eller bitch). Vilket väcker frågan om hur länge kvinnor har utmålats som ”hyndor” av besvikna män. I Norden kan detta okvädinsord i varje fall spåras tillbaka till 1100-talets berättelse om Islands kristnande, då en nyss omvänd kristen hövding, Hjalte Skeggjason, skall ha dömts på Alltinget för hån mot gudarna, sedan han diktat följande rader om självaste kärleksgudinnan:

          En hynda tyckes mig Freja,

          det skäms jag inte att säja.

          Oden, hyndornas herre

          tyckes mig trefalt värre.

 

Något borde han kanske ändå ha skämts.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s