Völvans spådom

  Här kommer en första version av min Völuspá-översättning. Den skall förhoppningsvis förbättras efterhand. Observera att denna översättning enbart bygger på Codex Regius, inte på andra handskrifter, vilket exempelvis innebär att völvan i strof ett inte tilltalar ”heliga” släkten utan enbart ”släkten”. Och texten är också på andra ställen annorlunda än ni kanske är vana vid.        

1. Lyssna nu alla                                                    

levande släkten,                                                    

större och mindre                                                                                            

Heimdalssöner.

Berätta skall jag,

om du ber mig, Valfader,

forna sagor

jag minns från förr. 

 

2. Jättar minns jag

från världens barndom,

dem som i forntiden

fostrade mig.

Jag minns nio världar,

nio jättekvinnor,

innan världsträdet

började växa.

 

3. För länge sedan

då Ymer levde

fanns ej sand eller sjö

eller svala vågor.

Jorden fanns inte,

ej himlen där ovan,

gapande svalg fanns

men ingenstans gräs.

 

 

4. Tills Burs söner

skapade världen,

lyfte det mäktiga

Midgård ur djupet.

Från söder sken solen

på salens stenar.

Då grodde ur marken

grönskande växter.

 

5. Månens syster

Sol slog från söder

höger hand

över himlafästet.

Ej visste hon, Sol,

var hon hade sitt hus,

ej visste de stjärnor

var de hade sin gång,

och ej visste Månen

vad makt som var hans.

 

6. Då gick de myndiga

makter till doms,

heliga gudar

höll rådslag därom.

Namn gav de åt natten,

åt nedan och ny,

åt morgon och afton,

åt middag och kväll,

så att åren fick

sin fasta ban.

 

7. Asarna möttes

på Idavallen,

timrade i höjden

tempel och blothus,

byggde smedjor

och smidade guld,

hamrade redskap

och verktyg för handen.

 

8. Lyckliga spelte de

tavle på tunet,

ej led de brist

på gods eller guld,

innan tre

trollkvinnor kom

med vrånghet och split

från jättarnas värld.

 

9. Då gick de myndiga

makter till doms,

heliga gudar

höll rådslag därom:

vem skulle dvärgarnas

släkte skapa

av Brimes blod

och blåa ben.

 

10. Där var Motsogne

mäktigast vorden

av alla dvärgar

och därnäst Durin,

många som liknade

mänskor gjordes,

dvärgar ur jorden,

som Durin sade.

 

                      *

                                                                 [Dvärgkatalogen]

[11. Nye och Nide

Nordre och Sudre,

Östre och Västre,

Alltjuv, Dvalen,

Bivör, Bavör,

Bömbur, Nore,

An och Anar,

Ae, Mjödvitne.]

 

[12. Veig och Gandalf,

Vindalf, Tråen.

Tekk och Torin,

Tro, Vit och Lit,

Nar och Nyråd,

nu har jag dvärgarna,

Regin och Rådsvid,

rätt uppräknat.]

 

[13. File, Kile,

Fundin, Nale,

Hefte, Vile,

Hannar, Sviur,

Frå, Hornbore,

Fräg och Lone,

Aurvang, Jare,

Eikinskjalde.]

 

[14. För mänskosläktet

skall dvärgar nu nämnas

som stammar från Lofur

 i Dvalens flock,

dessa som sökt sig

från salens sten

i Aurvanga-hemmet

till Jöruvalla.]

 

[15. Där var Draupne

och Dolgtrase,

Hög och Högspore,

Hlevang, Gloe,

Skirfe, Virfe,

Skafid, Ae.]

 

[Alf och Yngve

Eikinskjalde,

Fjalar och Froste,

Finn och Ginnar.

Så länge världen

ännu varar

skall ättlängden så

till Lofar föras. ]         [slut på dvärgkatalogen]

 

                                           *

17. Sedan kom tre

utav den flocken,

mäktiga och milda

asar till gårds.

På stranden  fann de

två livlösa,

Ask och Embla,

utan öde.

 

18. De hade ej ande,

de ägde ej kraft,

ej blod eller röst

eller rosig hy.

Ande gav Oden,

kraft gav Höner,

blod gav Lodur

och blomstrande hy.

 

19. En ask vet jag stånda,

Yggdrasil heter den,

stänkt med vitlera

är dess höga stam.

Från den kommer dagg

som i dalarna faller.

Grön står den asken

vid Urds källa.

 

20. Därifrån kommer

mångkunniga kvinnor,

tre från den brunnen

som finns under trädet.

Urd heter den ena,

Verdandi den andra,

Skuld är den tredje.

I trä skar de,

stiftade lagar,

valde liv

och mätte ut öden

åt människors barn.

 

21. Hon minns den första

folkstriden i världen

då man spetsade

Gullveig med spjut

och brände henne

i den Höges hall.

Tre gånger brändes

den tre gånger födda,

ofta, inte sällan,

men lever ännu.

 

 

22. Heid kallades hon

när i husen hon kom,

den synska völvan

som sände fördärv.

Sejda hon kunde,

sejda hon ville,

var alltid till fröjd

för ondsint folk.

 

23. Då gick de myndiga

makter till doms,

heliga gudar

höll rådslag därom:

borde asarna själva

tåla det onda

eller gudarna samfällt

enas om böter?

 

24. Mot fienden slungade

Oden sitt spjut.

Det var den första

folkstriden i världen.

Brädväggen bröts

kring asarnas borg,

vaner trängde fram

med trolldomskonst.

 

25. Då gick de myndiga

makter till doms,

heliga gudar

höll rådslag därom:

vem hade med lömskhet

luften blandat

och Ods mö givit

till jättarnas ätt?

 

26. Ursinnig blev då

Tor allena.

Han sitter ej stilla

då sådant han hör.

Då sveks eder

och avtal bröts,

allt som de lovat

att hålla inbördes.

 

27. Hon vet var Heimdals

hörsel är gömd

under det heliga

högresta trädet.

En flod ser hon välla

från Valfaderns pant,

en ström av vitlera.

Vet ni nu nog eller vad?

 

28. Ensam satt hon ute

när den åldrige kom,

asarnas herre

och såg henne i ögat.

”Varför frågar du mig?

Varför frestar du mig?

Jag vet allt Oden

var du gömde ditt öga

djupt ner i Mimers

mäktiga källa.

Mjöd dricker Mimer

varje morgon

ur Valfaderns pant.

Vet ni nu nog eller vad?”

 

29. Härfadern gav henne

ringar och halsband,

säker kunskap

och spådomskonst.

Vida hon skådade

över alla världar.

 

30. Valkyrior såg hon

som färdats vida,

redo att rida

till gudavärlden.

Skuld bar sköld,

Skögul var den andra,

Gunn, Hild, Göndul

och Geirskögul.

Här är nu nämnda

Herjans sköldmör.

Valkyrior redo

att rida över jorden.

 

31. Jag såg att för Balder,

den blodige guden,

Odens son,

var ödet bestämt.

Upp där nu växte

högt över vallen

den mycket vackra

misteltenen.

 

32. Av misteln som tycktes

så mjuk och tunn

blev ett harmskott

som Höder sköt.

Snart fick Balder

en hämnande bror:

én natt gammal

blev Odens son dråpare.

 

33. Hans hår blev ej tvättat,

ej håret kammat

förrn han på bålet lade

Balders baneman.

Men Frigg hon grät

i Fensalarna

över Valhalls nöd.

Vet ni nu nog eller vad?

 

34. Bunden såg hon ligga

vid källan i lunden

en skepnad som liknar

den lede Loke.

Där sitter Sigyn

med sorg i sinnet

och vakar över mannen.

Vet ni nu nog eller vad?

 

35. Från öster går en älv

genom Etterdalar

med svärd och knivar,

Slid heter den.

 

36. Norrut stod

på Nidavallen

en sal av guld

för Sindres ätt.

En annan stod

söderut i Okolne,

en ölhall gjord

för jätten Brime.

 

37. En sal såg hon stå

fjärran från solen

på Nåstranden                                  

med dörren åt norr.

Etterdroppar föll

in genom rökfånget.

Huset var flätat

av huggormsryggar.

 

38. Där såg hon i strida

strömmar vada

menedare

och mordvargar,

och män som andras

kvinnor lockat.

Där sög Nidhugg

dödingars  lik,

vargar slet män.

Vet ni nu nog eller vad?

 

39. Den åldriga satt

österut i Järnskogen

och födde där

Fenris ungar.

Bland dem alla

blir det snart en

som i trollhamn slukar

solen på himlen.

 

40. Livskraft dricker han

ur dödsdömda män,

gudarnas boning

blodar han ner.

och sommaren efter

blir solskenet svart

och vädret vanställt.

Vet ni nu nog eller vad?

 

41. På högen satt han

och slog sin harpa,

trollkvinnans herde,

den glade Eggter.

Över honom gol

i galgträdet,

fagerröd, en hane

som Fjalar heter.

 

42. Hos asarna gol

Gullkamstuppen,

han som väcker

Härfaderns mannar.

En annan gal

under jorden,

en sotröd hane

i Hels salar.

 

43. Högt gnyr Garm

vid Gnipahålan,

fjättrarna bryts

och Fenrir är lös.

Mycket jag vet

och vida jag skådar,

ser Ragnarök komma,

kampgudars öde.

44. Broder nu blir

sin broders bane,

systrars barn

i blodskam lever,

hårt är i världen,

mycken hordom,

yxtid, knivtid,

sköldar som klyvs,

vindtid, vargtid,

förr’n världen stupar,

ingen skonar

den andres liv.

 

45. Mims söner leker,

makternas öde

väcks av det gälla

Gjallarhornet,

högt blåser Heimdal,

hornet är i luften,

Oden håller råd

med Mims huvud.

 

46. Fornträdet jämrar sig,

jätten kommer lös,

nu skälver Yggdrasils

ask där den står.

 

47. Högt gnyr Garm

vid Gnipahålan,

fjättrarna bryts

och Fenrir är lös.

Mycket jag vet

och vida jag skådar,

ser Ragnarök komma,

kampgudars öde.

 

48. Hrym far från öster

rustad med sköld.

Midgårdsormen vrider sig

i våldsam vrede,

slår upp böljor.

Mens örnen skrikande

sliter i lik

kommer Naglfar lös.

 

49. Från öster seglar

en farkost på havet

med Muspels landsmän

och Loke vid rodret.

Med jättarna färdas

Fenrisulven

i följe med Byleifs

hämndlystne broder.

 

50. Vad sker med asarna?

Vad sker med alverna?

Det gnyr i jättevärlden,

gudarna är på tinget,

dvärgarna stönar

bakom stendörrar,

bergens vismän.

Vet ni nu nog eller vad?

 

51. Surt far från söder

med svedande eld,

kampgudars sol

från svärdet flammar,

högfjäll rasar,

häxor störtar.

folk drar åt Hel

och himlen rämnar.

 

52. Nu drabbas Frigg

på nytt av sorg

när Oden går

till kamp mot Ulven

och Frej den ljuse

går fram mot Surt.

Här möter Friggs

make sitt öde.

 

53. Då stiger Valfaderns

väldige son,

Vidar fram

mot Fenrisulven.

Svärdet ränner han

rakt in i Lokesonens

hårda hjärta:

så är fadern hämnad.

 

54. Nu kommer den starke

Jordens son,

Odens ättling,

till kamp mot Ormen.

Midgårds väktare

dräper i vrede.

Män i hela världen

måste lämna sina hem.

Nio steg tar han,

jordsonen Tor,

innan han dödsmärkt

dråsar omkull.

 

55. Solen blir svart,

jorden sjunker i sjö,

från himlen störtar

strålande stjärnor,

röken bolmar

från väldiga bål,

högt stiger elden

mot himlavalvet.

 

56. Högt gnyr Garm

vid Gnipahålan,

fjättrarna bryts

och Fenrir är lös.

Mycket jag vet

och vida jag skådar,

ser Ragnarök komma,

kampgudars öde.

 

 

57. Upp ser hon komma

för andra gången

jorden ur havet

ljuvligt grön.

Forsar faller,

och där flyger örnen,

den som från fjället

fiskar fångar.

 

58. Asarna möts

på Idavallen,

språkar om mäktiga

Midgårdsormen,

minner varandra

om märkligt som hänt

och om Fimbultyrs

forna runor.

 

59. Där skall åter

de underbara

guldtavlorna

i gräset hittas,

dem som var deras

i forna dagar.

 

60. Osådda skall nu

åkrarna växa,

det onda bättras

och Balder komma.

På Härfaderns kampplats

skall Höder och Balder

leva väl samman.

Vet ni nu nog eller vad?

 

61. Höne skall välja

verktyg att spå med,

och brödernas söner

skall bygga och bo

i vindarnas vida värld.

Vet ni nu nog eller vad?

 

62. En sal ser hon stå

fager som solen

och täckt med guld

på Gimle.

Skuldlösa mänskor

skall där bo

och leva samman

i evig lycka.

 

63. Där kommer den dunkle

draken flygande,

dödsormen, ned

från Nidafjället.

Med lik i fjädrarna

flyger nu Nidhugg

hän över slätten.

Nu sjunker hon åter.

 

Annons

Ny version av Völundkvadet

Här kommer en ny version efter kritiska påpekanden från Peter Sjögren, Daniel Sävborg och andra goda kommentatorer:

Om Völund (Völundarkviða)

 

Nidud hette en kung i Sverige. Han hade två söner och en dotter som hette Bödvild.

    Tre bröder omtalas, söner till finnarnas kung. En hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Völund; de åkte skidor och jagade. De kom till Ulvdala och byggde sig där ett hus. Där finns ett vattendrag som heter Ulvsjön. Tidigt på morgonen fann de på sjöstranden tre kvinnor som spann lin. De var valkyrjor och hade bredvid sig sina svanhamnar. Två av dem var döttrar till kung Hlödve, Hladgun Svanevit och Hervor Allvis; den tredje var Ölrun Kiarsdotter från Valland.

    De tog dem med sig hem till sin storstuga. Egil fick Ölrun, Slagfinn Svanevit och Völund Allvis. Där bodde de i sju vintrar. Sedan for de bort för att uppsöka stridsplatser och kom inte tillbaka. Då begav sig Egil iväg för att leta efter Ölrun, Slagfinn letade efter Svanevit, men Völund stannade kvar i Ulvdala. Han var, såvitt man vet, den mest hantverksskicklige man som finns omtalad i gamla berättelser.

    Kung Nidud lät fängsla honom, såsom  berättas i dikten.

 

Om Völund och Nidud

 

1. Från söder flög jungfrur

Mörkskogen igenom,

allvisa unga

för att öden skipa.

På stranden av en sjö

de satte sig att vila,

de sydländska diserna,

dyrt lin spann de.

 

2. En av dessa

blev Egils maka,

den fagra ungmön

fick han att famna.

Den andra var Svanevit

som svanfjädrar bar,

[henne fick Slagfinn           Här saknas tydligen ett par rader.

—————-],

men den tredje

av systrarna tog

i famnen den vite

alven Völund.

 

3. Sju vintrar stannade

jungfrurna sedan,

men den åttonde

blev dem alltför lång,

den nionde flög de

bort i fjärran.

Mot Mörkskogen drogs

nu disernas håg

att öden skipa.

de allvisa unga.

 

4. Från jakten i skogen

kom skarpögd skytt,

Slagfinn och Egil

fann salen öde.

Inne och ute

såg de sig om.

Åt öster for Egil

efter Ölrun,

åt söder Slagfinn

efter Svanevit.

 

 

5. Men Völund ensam

satt kvar i Ulvdala,

rött guld smidde han

till stenprydda ringar,

trädde dem sedan

på tråd av bast

i väntan på

att hans ljusa viv,

den väna kvinnan,

skulle komma tillbaka.

 

6. Nidud fick höra,

Njaradrotten,

att Völund ensam

satt kvar i Ulvdala.

Om natten for män

i nitade brynjur

med sköldar som blänkte

i månens sken.

 

7. Vid storstugans gavel

steg de ur sadeln,

in gick de sedan

till änden av salen,

såg där på tråd

ringar trädda,

sjuhundra av alla

som smeden ägde.

 

8. Tog sedan ner dem,

trädde åter på dem

förutom en enda

som ej träddes på.

Då kom från jakten

den skarpsynte jägarn,

Völund från fjärran

stigar vandrande.

 

9. Han ville den bruna

björnhonan steka,

högt brann flamman

från furans trä,

Völunds ved

som torkat i vinden.

 

10. På björnfällen räknade

Völund ringarna,

alvernas vise

saknade én.

Då tänkte han att Hlödves

unga dotter,

den allvisa Hervor,

vänt åter till honom.

 

11. Han satt så länge

att han somnade,

när han vaknade

var han vanmäktig.

Om händerna hade

handfängsel satts,

och hans fötter

fjättrats av bojor.

 

12. ”Vilken furste

har fängslat mig

och bundit mina

ben med bastrep?”

 

13. Då ropade Nidud,

Njaradrotten:

”Hur fick du, Völund,

våra guldsaker,

alvernas vise,

i Ulvdala?”

 

14. ”Det guldet fanns inte             Här tycks något ha gått förlorat. Oklart

på Granes väg,                                   är om Nidud eller Völund talar, men

fjärran är vårt land                          sannolikt är det Völund.

från fjällen vid Rhen.                                           Grane är Sigurd Fafnesbanes häst som

Jag minns att vi ägde                      hör hemma i sagan om Rhenguldet.

mera smycken

när hela vårt hushåll

ännu var hemma.”

 

15. Hladgunn och Hervor            Ovisst hur str. 15 hör ihop med str. 14 & 16.

var Hlödves döttrar.                      Möjligen har strofen hamnat fel i handskriften.

Kunnig var Ölrun,

Kjars dotter.                                      

 

16. [Ute stod Niduds                       Orden inom parentes står ej i handskriften

illsluga maka.]                                   men har nog bortfallit, jämför str. 29.

snabbt gick hon in                          

till änden av salen,

stod där på golvet

och talade sturskt:

”Karsk är nu inte

den från skogen komne.”

 

Kung Nidud gav sin dotter Bödvild den guldring han tagit från basttråden hos Völund, men själv bar han det svärd som Völund ägde. Drottningen sade:

 

17. ”Han visar tänder

när han tittar på svärdet

och vänder blicken

mot Bödvilds ring

med ögon som liknar

den glittrande ormens.

Skär då i sönder

hans starka senor

och sätt honom sedan

i Sävarstad!”

 

Så skedde: man skar av hans senor i knävecken och satte honom på en holme som låg ett stycke från land och hette Sävarstad. Där smidde han sedan alla slags dyrgripar åt kungen. Ingen vågade besöka honom utom kungen själv. Völund sade:

 

18. ”Vid Niduds bälte

blixtrar svärdet

som jag har vässat

så väl jag kunde,

vid elden härdat

så hårt som möjligt.

Det glänsande stålet

har stulits från mig,

tagits med våld

ur Völunds smedja,

och Bödvild bär

min bruds dyrgrip,

den kostbara ringen

av rödaste guld.”

 

19. Han satt inte, sov inte,

slog med hammarn,

tänkte på hur han

kunde hämnas på Nidud.

För att se smidena

kom Niduds båda söner

seglande ut

till Sävarstad.

 

20. De kom till kistan,

krävde nycklar,

öppnade och såg

en frestande skatt,

mängder av guld

som farligt glänste,

dyrbara smycken,

dödens lockbete.

 

21. ”Kom ensamma

en annan dag,

så ger jag er gåvor

av rödaste guld.

Men säg ej till kungens

män eller kvinnor,

inte till någon

att ni träffat mig!”

 

22. Snart sade den ene

brodern till den andre:

”Låt oss nu gå

att skåda guldet.”

De kom till kistan,

krävde nycklar,

öppnade och såg

den frestande skatten.

 

23. Då högg han av

gossarnas huvuden,

grävde så ner

deras ben under golvet,

men huvudskålarna

höljde han i silver

och sände som kostbar

gåva till kungen.

 

24. Av ögonen gjorde han

ädelstenar

och sände till Niduds

svekfulla drottning.

Men de två sönernas

tänder smiddes

till bröstsmycken

som Bödvild fick.

 

25. Gått sönder hade

Bödvilds guldring

som var henne kär.

[Hon bar den till Völund:]          Raden finns ej i handskriften men något i den

”Jag törs inte visa den                    stilen har sannolikt bortfallit.

för andra än dig.”

 

Völund sade:

 

26. ”Jag skall bota

ringens brister

så att den fagrare

tycks för far din,

mycket bättre

tycks för mor din

och för dig själv

lika dyrbar som förr.”

 

27. Förhäxat öl

gav han henne dricka,

så att hon somnade

på smedjans säng.

”Nu har jag hämnats

den harm jag lidit,

allt utom trollkvinnans

trolösa råd.”

 

28. ”Nu ”, sade Völund,                    ”vingar” nämns inte uttryckligen i originalet

”må vingar mig bära                          men att det är vingar som ersätter senorna istället för senorna                                 framgår av sammanhanget.

som Niduds män skar av.”

Skrattande Völund

steg till väders,

gråtande Bödvild

gav sig hem från ön,

fruktande älskarens flykt

och faderns vrede.

 

29. Ute stod kungens

illsluga maka,

snabbt gick hon in

till änden av salen.

Men Völund på muren

satte sig att vila:

”Vakar du, Nidud,

Njaradrotten?”

 

30. ”Alltid jag vakar

utan glädje,

sova kan jag inte

sedan sönernas död.

Kallt är mitt huvud,

kalla dina råd,

min vilja är nu

att med Völund tala.

 

31. Säg mig nu, Völund,

alvernas vise,

vad blev det av

mina unga söner?”

 

32. ”Först må du svärja mig

flerfaldiga eder:

vid skeppets bord

och sköldens rand,

vid springarens bog

och svärdets egg,

att ej bruka våld

mot Völunds kvinna,

att aldrig bli

min bruds bane,

fast du väl känner

min frilla som snart

en horunge föder

i din egen hall.

 

33. Gå bort till smedjan

som du byggde åt mig.

Där finner du bälgar

blodbestänkta.

Dina söner högg jag

huvudet av,

grävde så ner

deras ben under golvet.

 

34. Deras huvudskålar

höljde jag i silver

och sände som kostbar

gåva till kungen.

 Av ögonen gjorde jag

ädelstenar

och sände till Niduds

svekfulla drottning.

 

35. Dina två söners

tänder smidde jag

till bröstsmycken

som Bödvild fick.

Nu väntar hon barn

med mig, er Bödvild,

enda dottern

till er båda.”

 

36. ”Aldrig kunde du sagt mig

något sorgesammare,

ej vill jag önska dig

ett värre öde.

Ingen stiger så högt

ens med häst att han når dig,

ingen skytt är så skicklig

att han skjuter ner dig,

där högt du svävar

i himmelens sky.”

 

37. Skrattande Völund

steg till väders,

krossad satt Nidud

kvar på marken.

 

38. ”Res dig, Tackrad,

min bästa träl,

säg att Bödvild,

den brynvita mön,

skall komma till far sin

i fagra kläder!”

 

39. ”Är det sant, Bödvild,

som man sagt mig:

har du varit samman

med Völund på holmen?”

 

40. ”Sant är det, Nidud,

som man sagt dig.

Jag har varit samman

med Völund på holmen,

en ödesdiger stund

som djupt jag ångrar.

Jag hade ej styrka

att stå emot,

jag hade ej makt

att stå emot.”

 

L.L.

 

 

Mer om Völund

Här kommer nu hela min (tills vidare preliminära) översättning av Völundskvadet. Som framgår är dikten i handskriften försedd med en prosainledning och även andra prosainslag, som säkert är från långt senare tid än stroferna. Jag har – som framgår av högerspalten – tillåtit mig att för begriplighetens skull ”fylla ut” texten på några ställen där det är tydligt att något har fallit bort. Jag har också på flera ställen tillåtit mig att ”låna” en och annan formulering från tidigare översättare (främst Collinder, någon gång Ohlmarks) när jag inte lyckats komma på något bättre själv.

     Ibland har jag gått till handskriften, Codex Regius, som finns på nätet, för att få en bättre bild av sammanhanget, och det har faktiskt hjälpt i vissa fall. På sidan 35 i handskriften  börjar prosainledningen vid första initialen efter rad 3 och själva dikten vid andra initialen efter rad 18. Stroferna i Codex Regius är inte uppställda som vers utan som prosa, och stroferna är inte numrerade, men det är ändå relativt lätt att se var en strof slutar och en annan börjar.

       En detalj som förtjänar särskild kommentar är den fornisländska formuleringen vísir álfa, som flera gånger används som beteckning på Völund och i allmänhet brukar översättas med ”alvernas konung”, ”alvernas furste” eller dylikt. Den brittiske forskaren John McKinnell har dock argumenterat för att vísir snarare bör förstås som adjektivet víss eller ”vis” på modern svenska, vilket ger bättre mening, eftersom Völund faktiskt skildras som vis snarare än kunglig. Jag har därför valt att översätta vísir álfa som ”alfernas vise” (vilket i och för sig, om så önskas,  också skulle kunna uppfattas som ett slags furstetitel i alfernas värld)

 

Om Völund

Nidud hette en kung i Sverige. Han hade två söner och en dotter som hette Bödvild.

    Tre bröder omtalas, söner till finnarnas kung. En hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Völund; de åkte skidor och jagade. De kom till Ulvdala och byggde sig där ett hus. Där finns ett vattendrag som heter Ulvsjön. Tidigt på morgonen fann de på sjöstranden tre kvinnor som spann lin. De var valkyrjor och hade bredvid sig sina svanhamnar. Två av dem var döttrar till kung Hlödve, Hladgun Svanevit och Hervor Allvis; den tredje var Ölrun Kiarsdotter från Valland.

    De tog dem med sig hem till sin storstuga. Egil fick Ölrun, Slagfinn Svanevit och Völund Allvis. Där bodde de i sju vintrar. Sedan for de bort för att uppsöka stridsplatser och kom inte tillbaka. Då begav sig Egil iväg för att leta efter Ölrun, Slagfinn letade efter Svanevit, men Völund stannade kvar i Ulvdala. Han var, såvitt man vet, den mest hantverksskicklige man som finns omtalad i gamla berättelser.

    Kung Nidud lät fängsla honom, såsom  berättas i dikten.

 

Om Völund och Nidud

 

1. Från söder flög jungfrur

Mörkskogen igenom,

allvisa unga

för att öden skipa.

På stranden av en sjö

de satte sig att vila,

de sydländska diserna,

dyrt lin spann de.

 

2. En av dessa

blev Egils maka,

den fagra ungmön

fick han att famna.

Den andra var Svanevit

som svanfjädrar bar,

men den tredje

av systrarna tog

i famnen den vite

alven Völund.

 

3. Sju vintrar stannade

jungfrurna sedan,

men den åttonde

blev dem alltför lång,

den nionde flög de

bort i fjärran.

Mot Mörkskogen drogs

nu disernas håg

att öden skipa.

de allvisa unga.

 

4. Från jakten i skogen

kom skarpögd skytt,

Slagfinn och Egil

fann salen öde.

Inne och ute

såg de sig om.

Åt öster for Egil

efter Ölrun,

åt söder Slagfinn

efter Svanevit.

 

5. Men Völund ensam

satt kvar i Ulvdala,

rött guld smidde han

till stenprydda ringar,

trädde dem sedan

på tråd av bast

i väntan på

att hans ljusa viv,

den väna kvinnan,

skulle komma tillbaka.

 

6. Nidud fick höra,

Njaradrotten,

att Völund ensam

satt kvar i Ulvdala.

Om natten for män

i nitade brynjur

med sköldar som blänkte

i månens sken.

 

7. Vid storstugans gavel

steg de ur sadeln,

in gick de sedan

i jättelik sal,

såg där på tråd

ringar trädda,

sjuhundra av alla

som smeden ägde.

 

8. Tog sedan ner dem,

trädde åter på dem

förutom en enda

som ej träddes på.

Då kom från jakten

den skarpsynte jägarn,

Völund vandrande

långväga ifrån.

 

9. Han ville den bruna

björnhonan steka,

högt brann flamman

från furans trä,

Völunds ved

som torkat i vinden.

 

10. På björnfällen räknade

Völund ringarna,

alvernas vise

saknade en.

Då tänkte han att Hlödves

unga dotter,

den allvisa Hervor

vänt åter till honom.

 

11. Han satt så länge

att han somnade,

när han vaknade

var han vanmäktig.

Om händerna hade

handfängsel satts,

och hans fötter

fjättrats av bojor.

 

12. ”Vilken furste

har fängslat mig

och bundit mina

ben med bastrep?”

 

13. Då ropade Nidud,

Njaradrotten:

”Hur fick du, Völund,

våra guldsaker,

alvernas vise,

i Ulvdala?”

 

14. ”Det guldet fanns inte             Här tycks något ha gått förlorat. Oklart

på Granes väg,                                   är om Nidud eller Völund talar, men

fjärran är vårt land                          sannolikt är det Völund.

från fjällen vid Rhen.

Jag minns att vi ägde

mera smycken

när hela vårt hushåll

ännu var hemma.”

 

15. Hladgunn och Hervor            Ovisst hur str. 15 hör ihop med str. 14 & 16.

var Hlödves döttrar.                      Möjligen har strofen hamnat fel i handskriften.

Kunnig var Ölrun,

Kjars dotter.                                      

 

16. [Ute stod Niduds                      Orden inom parentes står ej i handskriften

illsluga maka.]                                   men har nog bortfallit, jämför str. 29.

Hon gick igenom                             

den jättelika salen,

stod där på golvet

och talade sturskt:

”Karsk är nu inte

den från skogen komne.”

 

Kung Nidud gav sin dotter Bödvild den guldring han tagit från basttråden hos Völund, men själv bar han det svärd som Völund ägde. Drottningen sade:

 

17. ”Han visar tänder

när han tittar på svärdet

och vänder blicken

mot Bödvilds ring

med ögon som liknar

den glittrande ormens.

Skär då i sönder

hans starka senor

och sätt honom sedan

i Sävarstad!”

 

Så skedde: man skar av hans senor i knävecken och satte honom på en holme som låg ett stycke från land och hette Sävarstad. Där smidade han sedan alla slags dyrgripar åt kungen. Ingen vågade besöka honom utom kungen själv. Völund sade:

 

18. ”Vid Niduds bälte

blixtrar svärdet

som jag har vässat

så väl jag kunde,

vid elden härdat

så hårt som möjligt.

Det glänsande stålet

har stulits från mig,

tagits med våld

ur Völunds smedja,

och Bödvild bär

min bruds dyrgrip,

den kostbara ringen

av rödaste guld.”

 

19. Han satt inte, sov inte,

slog med hammarn,

tänkte på hur han

kunde hämnas på Nidud.

För att se smidena

kom Niduds båda söner

seglande ut

till Sävarstad.

 

20. De kom till kistan,

krävde nycklar,

öppnade och såg

en frestande skatt,

mängder av guld

som farligt glänste,

dyrbara smycken,

dödens lockbete.

 

21. ”Kom ensamma

en annan dag,

så ger jag er gåvor

av rödaste guld.

Men säg ej till kungens

män eller kvinnor,

inte till någon

att ni träffat mig!”

 

22. Snart sade den ene

brodern till den andre:

”Låt oss nu gå

att skåda guldet.”

De kom till kistan,

krävde nycklar,

öppnade och såg

den frestande skatten.

 

23. Då högg han av

gossarnas huvuden,

grävde så ner

deras ben under golvet,

men huvudskålarna

höljde han i silver

och sände som kostbar

gåva till kungen.

 

24. Av ögonen gjorde han

ädelstenar

och sände till Nidads

svekfulla drottning.

Men de två sönernas

tänder smiddes

till bröstsmycken

som Bödvild fick.

 

25. Gått sönder hade

Bödvilds guldring

som var henne kär.

[Hon bar den till Völund:]          Raden finns ej i handskriften men något i den

”Jag törs inte visa den                    stilen har sannolikt bortfallit.

för andra än dig.”

 

Völund sade:

 

26. ”Jag skall bota

ringens brister

så att den fagrare

tycks för far din,

mycket bättre

tycks för mor din

och för dig själv

lika dyrbar som förr.”

 

27. Förhäxat öl

gav han henne dricka,

så att hon somnade

på smedjans säng.

”Nu har jag hämnats

den harm jag lidit,

allt utom trollkvinnans

trolösa råd.”

 

28. ”Nu ”, sade Völund,                    ”vingar” nämns inte uttryckligen i originalet

”må vingar mig bära                          men att det är vingar som ersätter senorna istället för senorna                                 framgår av sammanhanget.

som Niduds män skar av.”

Skrattande Völund

steg till väders,

gråtande Bödvild

gav sig hem från ön

fruktande faderns

och friarnas vrede.

 

29. Ute stod kungens

illsluga maka,

gick så igenom

den jättelika salen.

Men Völund på muren

satte sig att vila:

”Vakar du, Nidud,

Njaradrotten?”

 

30. ”Alltid jag vakar

utan glädje,

sova kan jag inte

sedan sönernas död.

Kallt är mitt huvud,

kalla dina råd,

min vilja är nu

att med Völund tala.

 

31. Säg mig nu, Völund,

alvernas vise,

vad blev det av

mina unga söner?”

 

32. ”Först må du svärja mig

flerfaldiga eder:

vid skeppets bord

och sköldens rand,

vid springarens bog

och svärdets egg,

att ej bruka våld

mot Völunds kvinna,

att aldrig bli

min bruds bane,

fast du väl känner

min frilla som snart

en horunge föder

i din egen hall.

 

33. Gå bort till smedjan

som du byggde åt mig.

Där finner du bälgar

blodbestänkta.

Dina söner högg jag

huvudet av,

grävde så ner

deras ben under golvet.

 

34. Deras huvudskålar

höljde jag i silver

och sände som kostbar

gåva till kungen.

 Av ögonen gjorde jag

ädelstenar

och sände till Nidads

svekfulla drottning.

 

35. Dina två söners

tänder smidde jag

till bröstsmycken

som Bödvild fick.

Nu går Bödhild

och väntar mitt barn,

enda dottern

till er båda.”

 

36. ”Aldrig kunde du sagt mig

något sorgesammare,

ej vill jag önska dig själv

ett värre öde än detta.

Ingen når så högt

att han tar ner dig från hästen,

ingen skjuter så väl

att han skjuter dig ner

där högt du svävar

i himmelens skyar.”

 

37. Skrattande Völund

steg till väders,

krossad satt Nidud

kvar på marken.

 

38. ”Res dig, Tackrad,

min bästa träl,

gå till Bödvild,

den brynvita mön,

be den fagra

komma till sin far!”

 

39. ”Är det sant, Bödvild,

som man sagt mig.

Har du med Völund

varit samman på holmen?”

 

40. ”Sant är det, Nidud,

som man sagt dig.

Jag har med Völund

varit samman på holmen

en ödesdiger stund

som djupt jag ångrar.

Jag hade ej styrka

att stå emot,

jag hade ej makt

att stå emot.”

 

                                           LARS LÖNNROTH

 

 

 

Kvädet om Völund (Völundarkviða)

Den här Eddadikten har visat sig bjuda på långt större svårigheter än jag hade väntat mig. Problemen är i det här fallet inte av religiös eller filosofisk art (som ofta i Völuspá eller Hávamál) utan består i att själva berättelsen om Völund tycks ofullständigt bevarad och därför svår att följa. Dessutom är kvädet om honom gammalt och diktat i ett ålderdomligt poetiskt språk. Centralgestalten, Völund själv, har tydligen varit känd över hela det germanska språkområdet som den store mästersmeden, upphovsman till kostbara smycken och berömda vapen. Men är han en mänsklig hjälte, en trollkarl eller en alv med övernaturliga krafter?

   I Codex Regius har kvädet om honom inte placerats bland hjältedikterna utan mot slutet av gudadikterna, vilket tyder på att han i varje fall inte har uppfattats som någon vanlig människa. Själva den poetiska texten består av två delar, vilkas inbördes sammanhang är dunkelt men fantasieggande. I första delen – en variant av den romantiska, allmänt spridda svanjungfrusagan – berättas om hur tre svanjungfrur, tydligen ett slags valkyrior, kommer flygande genom luften, oklart varifrån, och i kärlek förenar sina öden med Völund och hans båda bröder, Egil och Slagfinn. Efter några år bryter svanjungfrurna upp från sina män och flyger bort igen. Egil och Slagfinn ger sig ut för att leta rätt på sina respektive kärestor, men Völund stannar hemma och sysselsätter sig med att smida dyrbara ringar i hopp om att hans älskade en dag skall återvända.

   I andra delen får den girige kung Nidud höra talas om Völunds smideskonst och beslutar sig för att beröva honom hans rikedomar. Völund fängslas, får sina senor avskurna och hålls fången på en ö där han tvingas arbeta med att framställa kostbarheter för kungens räkning. För detta tar Völund en gruvlig hämnd genom att göra kungens dotter med barn, avrätta hennes båda bröder samt skicka deras kroppsdelar, höljda i ädelmetall och juveler, till Nidud och hans drottning. Till slut flyr han från ön (liksom Daidalos i den grekiska myten) med hjälp av vingar som han tydligen själv tillverkat. Nidud står kvar förkrossad, men vart Völund tar vägen får vi inte veta, ej heller om han återfinner sin svanjungfru.

   Nedan följer ett första försök från min sida att komma till rätta med det inledande, ytterligt svårgenomskådliga svanjungfrupartiet:

 

1. Från söder flög jungfrur

Mörkskogen igenom,

allvisa unga

för att öden skipa.

På stranden av en sjö

de satte sig att vila,

de sydländska diserna,

dyrt lin spann de.

 

2. En av dessa

blev Egils maka,

den fagra ungmön

fick han att famna.

Den andra var Svanevit

som svanfjädrar bar,

men den tredje

av systrarna tog

i famnen den vite

alven Völund.

 

3. Sju vintrar stannade

jungfrurna sedan,

men den åttonde

blev dem alltför lång,

den nionde flög de

bort i fjärran.

Mot Mörkskogen drogs

nu disernas håg

att öden skipa.

de allvisa unga.

 

4. Från jakten i skogen

kom skarpögd skytt,

Slagfinn och Egil

fann salen öde.

Inne och ute

såg de sig om.

Åt öster for Egil

efter Ölrun,

åt söder Slagfinn

efter Svanevit.

 

5. Men Völund ensam

satt kvar i Ulvdala,

rött guld smidde han

till stenprydda ringar,

trädde dem sedan

på tråd av bast

i väntan på

att hans ljusa viv,

den väna kvinnan,

skulle komma tillbaka.

 

Den här gången har jag använt ett något mer arkaiserande språk än i tolkningarna av Hávamál och Skírnismál, men det menar jag är rimligt med hänsyn till originalets språkbruk.  Nog för i dag!  Fortsättning följer efterhand. Som vanligt är jag tacksam för tips, kritik och synpunkter.

 

Lars Lönnroth

 

 

Völund

Håller nu på att översätta Eddakvadet om mästersmeden Völund (även kallad Volund, Valand eller Weyland – kärt barn har många namn), Nordens Daidalos, han som fängslades av den onde kung Nidud och tvingades tillverka kostbara smycken åt denne men sedan tog en gruvlig hämnd på Niduds dotter och söner. På bilden ser vi Franks cascet, det berömda anglosaxiska skrinet där Völund finns avbildad. Han får besök i smedjan av kung Nidud, som ännu inte upptäckt att en av sönerna ligger mördad på golvet. Det här skickar jag egentligen bara för att se om bilden plus den nya loggan (Rökstenen) går fram ordentligt. Mer följer senare.

Citat som blivit talesätt

Jag har nu lämnat Hávamál ett slag och för omväxlings skull givit mig i kast med Völundarkviða, som är en helt annan sorts text att översätta. Men jag känner ett behov av att säga något om ett problem som gäller just Hávamál och som berörts av flera personer jag varit i kontakt med: hur gör man med formuleringar som lanserats av tidigare översättare och som numera blivit talesätt i svenskan?  Det handlar alltså om uttryck som ”domen över död man”, ”bäst är eget bo” och (återigen!) ”man är mans gamman”.

    Samma problem finns vid nyöversättning av Bibeln. Många har ju ondgjort sig över att slagkraftiga och poetiskt gångbara formuleringar som ”dödsskuggans dal” försvunnit ur den senaste Bibelöversättningen, och många kommer säkert också att ondgöra sig om jag inte i viss mån respekterar vad tidigare översättare har åstadkommit vad gäller just den flitigt citerade Hávamál. Därför har jag också försökt att bibehålla denna typ av ofta citerade och talesättsliknande uttryck. Det skulle till exempel inte falla mig in att ändra på formuleringen ”domen över död man” (senast använd som titel på Jan Troells film om Torgny Segerstedt). Däremot menar jag att det bör vara mig tillåtet att ändra på gamla vedertagna formuleringar som ger upphov till missförstånd. Det gäller till exempel min ändring av ”Man är mans gamman” till ”Mänskan är mänskans glädje”. Det är inte – som några tror – av genuspolitiska skäl som jag gjort denna ändring (även om jag noterar att sådana skäl kanske skulle kunna åberopas av feminister) utan därför att det isländska originalets maðr i detta fall måste uppfattas som könsneutralt. Och när man (!) då ändå bör ändra från ”man” till ”människa”, är det lika bra att också ändra det numera svårbegripliga ”gamman” till ”glädje”. Att jag sedan dessutom av metriska skäl drar ihop ”människa” till ”mänska” är kanske diskutabelt ur konservativ stilsynpunkt (Frans G. Bengtsson skulle till exempel inte ha gillat det) men sanktioneras i modern poesi av poeter som Gunnar Ekelöf.

  Till slut: jag har kommit fram till att den här bloggen nog blir bäst om alla kommentatorer, inklusive jag själv, träder fram ur anonymiteten och presenterar sig. Jag själv heter alltså Lats Lönnroth, är professor emeritus i litteraturvetenskap från Göteborg, har under större delen av mitt arbetsliv sysslat med fornisländsk litteratur och har tidigare bland annat översatt Njals saga, isländska mytsagor och nyligen även Laxdalingarnas saga, som utkommer nästa år. Man behöver absolut inte vara professor eller filolog för att kritisera vad jag skriver – amatörer har ofta utmärkta synpunkter – men jag ser gärna att kritikerna i fortsättningen åtminstone uppger sina namn, gärna också sin bakgrund och nuvarande verksamhet.

Tre skäl till nyöversättning av Eddan

Nyöversättningar av klassiska verk brukar ofta motiveras med fraser av typen ”språket åldras”, ”vi behöver en översättning för VÅR tid” eller ”varje generation bör få sin egen tolkning.”  Men det räcker knappast som argument. Hagbergs Shakespeare-översättning har ju till exempel faktiskt stått sig förträffligt trots sin höga ålder.

   Men när det gäller den poetiska Eddan finns åtminstone tre starka skäl till nyöversättning.

    Det första skälet är att själva textunderlaget i dag måste vara annorlunda än för 20-30 år sedan. Ny forskning har visat att muntliga gamla dikter av den typ som finns i Eddan förändras så snabbt i traditionen, att man som regel måste ge upp allt hopp om att kunna rekonstruera en ”urtext” på grundval av jämförande studier av olika handskriftsversioner.  Det går till exempel inte att rekonstruera en ursprunglig Völuspá genom att på  sedvanligt filologiskt vis kombinera läsarter ur de tre versioner som finns i Codex Regius, Hauksbók och Snorres Edda. I stället måste man på ”nyfilologiskt” vis betrakta varje handskriftsversion som ett självständigt verk. Det rimligaste i fallet Völuspá blir att strikt hålla sig till Codex Regius-versionen men eventuellt återge de båda andra som separata bilagor.  Detta är också den princip som ligger till grund för den vetenskapliga Edda-utgåva som nu förbereds i Reykjavik och kommer att ges ut i april 2014. Hur som helst blir den text som skall översättas rätt mycket annorlunda än de texter som legat till grund för tidigare översättningar.

     Det andra skälet är att synen på fornnordisk metrik håller på att förändras. Tidigare utgick forskarna som regel från att  Eddadikterna komponerats – eller åtminstone borde ha komponerats – enligt de strikta metriska regler som anges i Snorri Sturlusons poetik (ca 1230) för versmåtten fornyrðislag eller ljóðaháttr.  I praktiken är det dock många Eddastrofer som avviker från dessa regler genom att exempelvis vara för långa eller för korta, sakna allitteration på rätt ställe med mera. Man har då ofta dragit slutsatsen att dessa avvikande strofer på något sätt har ”förvanskats” i traditionen, och detta har i sin tur fått legitimera textändringar i syfte att ”återställa” den ”korrekta” metriken. Numera har man dock börjat inse att de skalder som diktat eller reciterat Eddastrofer under vikingatid och tidig medeltid hade en mycket friare syn på metriken än vare sig Snorri Sturluson eller dagens filologer.  Dagens Edda-översättare bör därför, till skillnad från gårdagens, respektera texten som den faktiskt föreligger och inte försöka påtvinga den Snorris metriska tvångströja.

     Det tredje skälet är att den arkaiserande ”fornnordiska” stil som äldre Edda-översättare ofta använde framstår som inte bara svårbegriplig utan lätt löjeväckande i modernismens och anti-göticismens tidevarv.  Ännu de Edda-översättningar som gjordes på 1950-talet av Collinder och Ohlmarks vimlar av islandismer och egendomliga dialektord: ”vigmannaflock”, ”hugnad”, ”bryta fägnebandet”, ”man är mans gamman” och så vidare. I detta fall är det alltså inte bara fråga om normal språkförändring utan om ett språkbruk som blivit oanvändbart av såväl ideologiska som poetiska skäl.  Detta innebär inte att alla arkaismer måste undvikas. Fortfarande måste det vara möjligt att exempelvis tala om ”fränder” i den berömda Hávamálstrof som handlar om att fä och fränder dör men inte domen över död man. Men man tvingas vara mer sparsam än förr med sådana ord och uttryck.