Mer om Völund

Här kommer nu hela min (tills vidare preliminära) översättning av Völundskvadet. Som framgår är dikten i handskriften försedd med en prosainledning och även andra prosainslag, som säkert är från långt senare tid än stroferna. Jag har – som framgår av högerspalten – tillåtit mig att för begriplighetens skull ”fylla ut” texten på några ställen där det är tydligt att något har fallit bort. Jag har också på flera ställen tillåtit mig att ”låna” en och annan formulering från tidigare översättare (främst Collinder, någon gång Ohlmarks) när jag inte lyckats komma på något bättre själv.

     Ibland har jag gått till handskriften, Codex Regius, som finns på nätet, för att få en bättre bild av sammanhanget, och det har faktiskt hjälpt i vissa fall. På sidan 35 i handskriften  börjar prosainledningen vid första initialen efter rad 3 och själva dikten vid andra initialen efter rad 18. Stroferna i Codex Regius är inte uppställda som vers utan som prosa, och stroferna är inte numrerade, men det är ändå relativt lätt att se var en strof slutar och en annan börjar.

       En detalj som förtjänar särskild kommentar är den fornisländska formuleringen vísir álfa, som flera gånger används som beteckning på Völund och i allmänhet brukar översättas med ”alvernas konung”, ”alvernas furste” eller dylikt. Den brittiske forskaren John McKinnell har dock argumenterat för att vísir snarare bör förstås som adjektivet víss eller ”vis” på modern svenska, vilket ger bättre mening, eftersom Völund faktiskt skildras som vis snarare än kunglig. Jag har därför valt att översätta vísir álfa som ”alfernas vise” (vilket i och för sig, om så önskas,  också skulle kunna uppfattas som ett slags furstetitel i alfernas värld)

 

Om Völund

Nidud hette en kung i Sverige. Han hade två söner och en dotter som hette Bödvild.

    Tre bröder omtalas, söner till finnarnas kung. En hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Völund; de åkte skidor och jagade. De kom till Ulvdala och byggde sig där ett hus. Där finns ett vattendrag som heter Ulvsjön. Tidigt på morgonen fann de på sjöstranden tre kvinnor som spann lin. De var valkyrjor och hade bredvid sig sina svanhamnar. Två av dem var döttrar till kung Hlödve, Hladgun Svanevit och Hervor Allvis; den tredje var Ölrun Kiarsdotter från Valland.

    De tog dem med sig hem till sin storstuga. Egil fick Ölrun, Slagfinn Svanevit och Völund Allvis. Där bodde de i sju vintrar. Sedan for de bort för att uppsöka stridsplatser och kom inte tillbaka. Då begav sig Egil iväg för att leta efter Ölrun, Slagfinn letade efter Svanevit, men Völund stannade kvar i Ulvdala. Han var, såvitt man vet, den mest hantverksskicklige man som finns omtalad i gamla berättelser.

    Kung Nidud lät fängsla honom, såsom  berättas i dikten.

 

Om Völund och Nidud

 

1. Från söder flög jungfrur

Mörkskogen igenom,

allvisa unga

för att öden skipa.

På stranden av en sjö

de satte sig att vila,

de sydländska diserna,

dyrt lin spann de.

 

2. En av dessa

blev Egils maka,

den fagra ungmön

fick han att famna.

Den andra var Svanevit

som svanfjädrar bar,

men den tredje

av systrarna tog

i famnen den vite

alven Völund.

 

3. Sju vintrar stannade

jungfrurna sedan,

men den åttonde

blev dem alltför lång,

den nionde flög de

bort i fjärran.

Mot Mörkskogen drogs

nu disernas håg

att öden skipa.

de allvisa unga.

 

4. Från jakten i skogen

kom skarpögd skytt,

Slagfinn och Egil

fann salen öde.

Inne och ute

såg de sig om.

Åt öster for Egil

efter Ölrun,

åt söder Slagfinn

efter Svanevit.

 

5. Men Völund ensam

satt kvar i Ulvdala,

rött guld smidde han

till stenprydda ringar,

trädde dem sedan

på tråd av bast

i väntan på

att hans ljusa viv,

den väna kvinnan,

skulle komma tillbaka.

 

6. Nidud fick höra,

Njaradrotten,

att Völund ensam

satt kvar i Ulvdala.

Om natten for män

i nitade brynjur

med sköldar som blänkte

i månens sken.

 

7. Vid storstugans gavel

steg de ur sadeln,

in gick de sedan

i jättelik sal,

såg där på tråd

ringar trädda,

sjuhundra av alla

som smeden ägde.

 

8. Tog sedan ner dem,

trädde åter på dem

förutom en enda

som ej träddes på.

Då kom från jakten

den skarpsynte jägarn,

Völund vandrande

långväga ifrån.

 

9. Han ville den bruna

björnhonan steka,

högt brann flamman

från furans trä,

Völunds ved

som torkat i vinden.

 

10. På björnfällen räknade

Völund ringarna,

alvernas vise

saknade en.

Då tänkte han att Hlödves

unga dotter,

den allvisa Hervor

vänt åter till honom.

 

11. Han satt så länge

att han somnade,

när han vaknade

var han vanmäktig.

Om händerna hade

handfängsel satts,

och hans fötter

fjättrats av bojor.

 

12. ”Vilken furste

har fängslat mig

och bundit mina

ben med bastrep?”

 

13. Då ropade Nidud,

Njaradrotten:

”Hur fick du, Völund,

våra guldsaker,

alvernas vise,

i Ulvdala?”

 

14. ”Det guldet fanns inte             Här tycks något ha gått förlorat. Oklart

på Granes väg,                                   är om Nidud eller Völund talar, men

fjärran är vårt land                          sannolikt är det Völund.

från fjällen vid Rhen.

Jag minns att vi ägde

mera smycken

när hela vårt hushåll

ännu var hemma.”

 

15. Hladgunn och Hervor            Ovisst hur str. 15 hör ihop med str. 14 & 16.

var Hlödves döttrar.                      Möjligen har strofen hamnat fel i handskriften.

Kunnig var Ölrun,

Kjars dotter.                                      

 

16. [Ute stod Niduds                      Orden inom parentes står ej i handskriften

illsluga maka.]                                   men har nog bortfallit, jämför str. 29.

Hon gick igenom                             

den jättelika salen,

stod där på golvet

och talade sturskt:

”Karsk är nu inte

den från skogen komne.”

 

Kung Nidud gav sin dotter Bödvild den guldring han tagit från basttråden hos Völund, men själv bar han det svärd som Völund ägde. Drottningen sade:

 

17. ”Han visar tänder

när han tittar på svärdet

och vänder blicken

mot Bödvilds ring

med ögon som liknar

den glittrande ormens.

Skär då i sönder

hans starka senor

och sätt honom sedan

i Sävarstad!”

 

Så skedde: man skar av hans senor i knävecken och satte honom på en holme som låg ett stycke från land och hette Sävarstad. Där smidade han sedan alla slags dyrgripar åt kungen. Ingen vågade besöka honom utom kungen själv. Völund sade:

 

18. ”Vid Niduds bälte

blixtrar svärdet

som jag har vässat

så väl jag kunde,

vid elden härdat

så hårt som möjligt.

Det glänsande stålet

har stulits från mig,

tagits med våld

ur Völunds smedja,

och Bödvild bär

min bruds dyrgrip,

den kostbara ringen

av rödaste guld.”

 

19. Han satt inte, sov inte,

slog med hammarn,

tänkte på hur han

kunde hämnas på Nidud.

För att se smidena

kom Niduds båda söner

seglande ut

till Sävarstad.

 

20. De kom till kistan,

krävde nycklar,

öppnade och såg

en frestande skatt,

mängder av guld

som farligt glänste,

dyrbara smycken,

dödens lockbete.

 

21. ”Kom ensamma

en annan dag,

så ger jag er gåvor

av rödaste guld.

Men säg ej till kungens

män eller kvinnor,

inte till någon

att ni träffat mig!”

 

22. Snart sade den ene

brodern till den andre:

”Låt oss nu gå

att skåda guldet.”

De kom till kistan,

krävde nycklar,

öppnade och såg

den frestande skatten.

 

23. Då högg han av

gossarnas huvuden,

grävde så ner

deras ben under golvet,

men huvudskålarna

höljde han i silver

och sände som kostbar

gåva till kungen.

 

24. Av ögonen gjorde han

ädelstenar

och sände till Nidads

svekfulla drottning.

Men de två sönernas

tänder smiddes

till bröstsmycken

som Bödvild fick.

 

25. Gått sönder hade

Bödvilds guldring

som var henne kär.

[Hon bar den till Völund:]          Raden finns ej i handskriften men något i den

”Jag törs inte visa den                    stilen har sannolikt bortfallit.

för andra än dig.”

 

Völund sade:

 

26. ”Jag skall bota

ringens brister

så att den fagrare

tycks för far din,

mycket bättre

tycks för mor din

och för dig själv

lika dyrbar som förr.”

 

27. Förhäxat öl

gav han henne dricka,

så att hon somnade

på smedjans säng.

”Nu har jag hämnats

den harm jag lidit,

allt utom trollkvinnans

trolösa råd.”

 

28. ”Nu ”, sade Völund,                    ”vingar” nämns inte uttryckligen i originalet

”må vingar mig bära                          men att det är vingar som ersätter senorna istället för senorna                                 framgår av sammanhanget.

som Niduds män skar av.”

Skrattande Völund

steg till väders,

gråtande Bödvild

gav sig hem från ön

fruktande faderns

och friarnas vrede.

 

29. Ute stod kungens

illsluga maka,

gick så igenom

den jättelika salen.

Men Völund på muren

satte sig att vila:

”Vakar du, Nidud,

Njaradrotten?”

 

30. ”Alltid jag vakar

utan glädje,

sova kan jag inte

sedan sönernas död.

Kallt är mitt huvud,

kalla dina råd,

min vilja är nu

att med Völund tala.

 

31. Säg mig nu, Völund,

alvernas vise,

vad blev det av

mina unga söner?”

 

32. ”Först må du svärja mig

flerfaldiga eder:

vid skeppets bord

och sköldens rand,

vid springarens bog

och svärdets egg,

att ej bruka våld

mot Völunds kvinna,

att aldrig bli

min bruds bane,

fast du väl känner

min frilla som snart

en horunge föder

i din egen hall.

 

33. Gå bort till smedjan

som du byggde åt mig.

Där finner du bälgar

blodbestänkta.

Dina söner högg jag

huvudet av,

grävde så ner

deras ben under golvet.

 

34. Deras huvudskålar

höljde jag i silver

och sände som kostbar

gåva till kungen.

 Av ögonen gjorde jag

ädelstenar

och sände till Nidads

svekfulla drottning.

 

35. Dina två söners

tänder smidde jag

till bröstsmycken

som Bödvild fick.

Nu går Bödhild

och väntar mitt barn,

enda dottern

till er båda.”

 

36. ”Aldrig kunde du sagt mig

något sorgesammare,

ej vill jag önska dig själv

ett värre öde än detta.

Ingen når så högt

att han tar ner dig från hästen,

ingen skjuter så väl

att han skjuter dig ner

där högt du svävar

i himmelens skyar.”

 

37. Skrattande Völund

steg till väders,

krossad satt Nidud

kvar på marken.

 

38. ”Res dig, Tackrad,

min bästa träl,

gå till Bödvild,

den brynvita mön,

be den fagra

komma till sin far!”

 

39. ”Är det sant, Bödvild,

som man sagt mig.

Har du med Völund

varit samman på holmen?”

 

40. ”Sant är det, Nidud,

som man sagt dig.

Jag har med Völund

varit samman på holmen

en ödesdiger stund

som djupt jag ångrar.

Jag hade ej styrka

att stå emot,

jag hade ej makt

att stå emot.”

 

                                           LARS LÖNNROTH