Här kommer nu hela min (tills vidare preliminära) översättning av Völundskvadet. Som framgår är dikten i handskriften försedd med en prosainledning och även andra prosainslag, som säkert är från långt senare tid än stroferna. Jag har – som framgår av högerspalten – tillåtit mig att för begriplighetens skull ”fylla ut” texten på några ställen där det är tydligt att något har fallit bort. Jag har också på flera ställen tillåtit mig att ”låna” en och annan formulering från tidigare översättare (främst Collinder, någon gång Ohlmarks) när jag inte lyckats komma på något bättre själv.
Ibland har jag gått till handskriften, Codex Regius, som finns på nätet, för att få en bättre bild av sammanhanget, och det har faktiskt hjälpt i vissa fall. På sidan 35 i handskriften börjar prosainledningen vid första initialen efter rad 3 och själva dikten vid andra initialen efter rad 18. Stroferna i Codex Regius är inte uppställda som vers utan som prosa, och stroferna är inte numrerade, men det är ändå relativt lätt att se var en strof slutar och en annan börjar.
En detalj som förtjänar särskild kommentar är den fornisländska formuleringen vísir álfa, som flera gånger används som beteckning på Völund och i allmänhet brukar översättas med ”alvernas konung”, ”alvernas furste” eller dylikt. Den brittiske forskaren John McKinnell har dock argumenterat för att vísir snarare bör förstås som adjektivet víss eller ”vis” på modern svenska, vilket ger bättre mening, eftersom Völund faktiskt skildras som vis snarare än kunglig. Jag har därför valt att översätta vísir álfa som ”alfernas vise” (vilket i och för sig, om så önskas, också skulle kunna uppfattas som ett slags furstetitel i alfernas värld)
Om Völund
Nidud hette en kung i Sverige. Han hade två söner och en dotter som hette Bödvild.
Tre bröder omtalas, söner till finnarnas kung. En hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Völund; de åkte skidor och jagade. De kom till Ulvdala och byggde sig där ett hus. Där finns ett vattendrag som heter Ulvsjön. Tidigt på morgonen fann de på sjöstranden tre kvinnor som spann lin. De var valkyrjor och hade bredvid sig sina svanhamnar. Två av dem var döttrar till kung Hlödve, Hladgun Svanevit och Hervor Allvis; den tredje var Ölrun Kiarsdotter från Valland.
De tog dem med sig hem till sin storstuga. Egil fick Ölrun, Slagfinn Svanevit och Völund Allvis. Där bodde de i sju vintrar. Sedan for de bort för att uppsöka stridsplatser och kom inte tillbaka. Då begav sig Egil iväg för att leta efter Ölrun, Slagfinn letade efter Svanevit, men Völund stannade kvar i Ulvdala. Han var, såvitt man vet, den mest hantverksskicklige man som finns omtalad i gamla berättelser.
Kung Nidud lät fängsla honom, såsom berättas i dikten.
Om Völund och Nidud
1. Från söder flög jungfrur
Mörkskogen igenom,
allvisa unga
för att öden skipa.
På stranden av en sjö
de satte sig att vila,
de sydländska diserna,
dyrt lin spann de.
2. En av dessa
blev Egils maka,
den fagra ungmön
fick han att famna.
Den andra var Svanevit
som svanfjädrar bar,
men den tredje
av systrarna tog
i famnen den vite
alven Völund.
3. Sju vintrar stannade
jungfrurna sedan,
men den åttonde
blev dem alltför lång,
den nionde flög de
bort i fjärran.
Mot Mörkskogen drogs
nu disernas håg
att öden skipa.
de allvisa unga.
4. Från jakten i skogen
kom skarpögd skytt,
Slagfinn och Egil
fann salen öde.
Inne och ute
såg de sig om.
Åt öster for Egil
efter Ölrun,
åt söder Slagfinn
efter Svanevit.
5. Men Völund ensam
satt kvar i Ulvdala,
rött guld smidde han
till stenprydda ringar,
trädde dem sedan
på tråd av bast
i väntan på
att hans ljusa viv,
den väna kvinnan,
skulle komma tillbaka.
6. Nidud fick höra,
Njaradrotten,
att Völund ensam
satt kvar i Ulvdala.
Om natten for män
i nitade brynjur
med sköldar som blänkte
i månens sken.
7. Vid storstugans gavel
steg de ur sadeln,
in gick de sedan
i jättelik sal,
såg där på tråd
ringar trädda,
sjuhundra av alla
som smeden ägde.
8. Tog sedan ner dem,
trädde åter på dem
förutom en enda
som ej träddes på.
Då kom från jakten
den skarpsynte jägarn,
Völund vandrande
långväga ifrån.
9. Han ville den bruna
björnhonan steka,
högt brann flamman
från furans trä,
Völunds ved
som torkat i vinden.
10. På björnfällen räknade
Völund ringarna,
alvernas vise
saknade en.
Då tänkte han att Hlödves
unga dotter,
den allvisa Hervor
vänt åter till honom.
11. Han satt så länge
att han somnade,
när han vaknade
var han vanmäktig.
Om händerna hade
handfängsel satts,
och hans fötter
fjättrats av bojor.
12. ”Vilken furste
har fängslat mig
och bundit mina
ben med bastrep?”
13. Då ropade Nidud,
Njaradrotten:
”Hur fick du, Völund,
våra guldsaker,
alvernas vise,
i Ulvdala?”
14. ”Det guldet fanns inte Här tycks något ha gått förlorat. Oklart
på Granes väg, är om Nidud eller Völund talar, men
fjärran är vårt land sannolikt är det Völund.
från fjällen vid Rhen.
Jag minns att vi ägde
mera smycken
när hela vårt hushåll
ännu var hemma.”
15. Hladgunn och Hervor Ovisst hur str. 15 hör ihop med str. 14 & 16.
var Hlödves döttrar. Möjligen har strofen hamnat fel i handskriften.
Kunnig var Ölrun,
Kjars dotter.
16. [Ute stod Niduds Orden inom parentes står ej i handskriften
illsluga maka.] men har nog bortfallit, jämför str. 29.
Hon gick igenom
den jättelika salen,
stod där på golvet
och talade sturskt:
”Karsk är nu inte
den från skogen komne.”
Kung Nidud gav sin dotter Bödvild den guldring han tagit från basttråden hos Völund, men själv bar han det svärd som Völund ägde. Drottningen sade:
17. ”Han visar tänder
när han tittar på svärdet
och vänder blicken
mot Bödvilds ring
med ögon som liknar
den glittrande ormens.
Skär då i sönder
hans starka senor
och sätt honom sedan
i Sävarstad!”
Så skedde: man skar av hans senor i knävecken och satte honom på en holme som låg ett stycke från land och hette Sävarstad. Där smidade han sedan alla slags dyrgripar åt kungen. Ingen vågade besöka honom utom kungen själv. Völund sade:
18. ”Vid Niduds bälte
blixtrar svärdet
som jag har vässat
så väl jag kunde,
vid elden härdat
så hårt som möjligt.
Det glänsande stålet
har stulits från mig,
tagits med våld
ur Völunds smedja,
och Bödvild bär
min bruds dyrgrip,
den kostbara ringen
av rödaste guld.”
19. Han satt inte, sov inte,
slog med hammarn,
tänkte på hur han
kunde hämnas på Nidud.
För att se smidena
kom Niduds båda söner
seglande ut
till Sävarstad.
20. De kom till kistan,
krävde nycklar,
öppnade och såg
en frestande skatt,
mängder av guld
som farligt glänste,
dyrbara smycken,
dödens lockbete.
21. ”Kom ensamma
en annan dag,
så ger jag er gåvor
av rödaste guld.
Men säg ej till kungens
män eller kvinnor,
inte till någon
att ni träffat mig!”
22. Snart sade den ene
brodern till den andre:
”Låt oss nu gå
att skåda guldet.”
De kom till kistan,
krävde nycklar,
öppnade och såg
den frestande skatten.
23. Då högg han av
gossarnas huvuden,
grävde så ner
deras ben under golvet,
men huvudskålarna
höljde han i silver
och sände som kostbar
gåva till kungen.
24. Av ögonen gjorde han
ädelstenar
och sände till Nidads
svekfulla drottning.
Men de två sönernas
tänder smiddes
till bröstsmycken
som Bödvild fick.
25. Gått sönder hade
Bödvilds guldring
som var henne kär.
[Hon bar den till Völund:] Raden finns ej i handskriften men något i den
”Jag törs inte visa den stilen har sannolikt bortfallit.
för andra än dig.”
Völund sade:
26. ”Jag skall bota
ringens brister
så att den fagrare
tycks för far din,
mycket bättre
tycks för mor din
och för dig själv
lika dyrbar som förr.”
27. Förhäxat öl
gav han henne dricka,
så att hon somnade
på smedjans säng.
”Nu har jag hämnats
den harm jag lidit,
allt utom trollkvinnans
trolösa råd.”
28. ”Nu ”, sade Völund, ”vingar” nämns inte uttryckligen i originalet
”må vingar mig bära men att det är vingar som ersätter senorna istället för senorna framgår av sammanhanget.
som Niduds män skar av.”
Skrattande Völund
steg till väders,
gråtande Bödvild
gav sig hem från ön
fruktande faderns
och friarnas vrede.
29. Ute stod kungens
illsluga maka,
gick så igenom
den jättelika salen.
Men Völund på muren
satte sig att vila:
”Vakar du, Nidud,
Njaradrotten?”
30. ”Alltid jag vakar
utan glädje,
sova kan jag inte
sedan sönernas död.
Kallt är mitt huvud,
kalla dina råd,
min vilja är nu
att med Völund tala.
31. Säg mig nu, Völund,
alvernas vise,
vad blev det av
mina unga söner?”
32. ”Först må du svärja mig
flerfaldiga eder:
vid skeppets bord
och sköldens rand,
vid springarens bog
och svärdets egg,
att ej bruka våld
mot Völunds kvinna,
att aldrig bli
min bruds bane,
fast du väl känner
min frilla som snart
en horunge föder
i din egen hall.
33. Gå bort till smedjan
som du byggde åt mig.
Där finner du bälgar
blodbestänkta.
Dina söner högg jag
huvudet av,
grävde så ner
deras ben under golvet.
34. Deras huvudskålar
höljde jag i silver
och sände som kostbar
gåva till kungen.
Av ögonen gjorde jag
ädelstenar
och sände till Nidads
svekfulla drottning.
35. Dina två söners
tänder smidde jag
till bröstsmycken
som Bödvild fick.
Nu går Bödhild
och väntar mitt barn,
enda dottern
till er båda.”
36. ”Aldrig kunde du sagt mig
något sorgesammare,
ej vill jag önska dig själv
ett värre öde än detta.
Ingen når så högt
att han tar ner dig från hästen,
ingen skjuter så väl
att han skjuter dig ner
där högt du svävar
i himmelens skyar.”
37. Skrattande Völund
steg till väders,
krossad satt Nidud
kvar på marken.
38. ”Res dig, Tackrad,
min bästa träl,
gå till Bödvild,
den brynvita mön,
be den fagra
komma till sin far!”
39. ”Är det sant, Bödvild,
som man sagt mig.
Har du med Völund
varit samman på holmen?”
40. ”Sant är det, Nidud,
som man sagt dig.
Jag har med Völund
varit samman på holmen
en ödesdiger stund
som djupt jag ångrar.
Jag hade ej styrka
att stå emot,
jag hade ej makt
att stå emot.”
LARS LÖNNROTH
Hej Lars!
Spännande att läsa din smidiga översättning av denna härliga dikt (och att följa eddabloggen överlag). Lite undrande över din tolkning av slutraderna i strof 28, ”fruktande faderns/och friarnas vrede.” Den isländska texten är ”tregði för friðilds / ok föður reiði.” Vad gör du av ”för friðilds” här? Ordet ”för” har ju grundbetydelsen ‘färd’, och raderna tolkas av mig, och veterligen de flesta översättare och ordböcker, ungefär ‘Hon plågades av älskarens avfärd och faderns vrede’. Möjligen skulle man kunna tolka det som ‘uppträdande’ (jag vill minnas att jag diskuterade den möjligheten i min avhandling), men jag har svårt att komma ifrån att friðill bör syfta på Völund och ”för” är ett substantiv som betecknar en handling knuten till honom. Men du talar om ”friarna” (i pluralis dessutom). Hur har du resonerat här? Vad blir det av för i den tolkningen?
Daniel Sävborg
Hej Daniel. Du har otvivelaktigt rätt! Jag begriper inte hur jag kunde förbise betydelsen av ”för” och att ”friðild” eller snarare ”friðill” måste syfta på Völund själv och inte på någon för övrigt okänd friare. Tack för påpekandet! Detta skall genast rättas. Jag är naturligtvis medveten om att jag riskerar att framstå som en idiot när jag skickar ut ännu ofärdiga översättningar på det här viset, men det har också det goda med sig att det uppstår diskussion och att jag får hjälp av kunniga kolleger som nu.
Lars L-th