Gudrun satt vid Sigurds lik. Hon grät inte som andra kvinnor men hon var nära att sprängas av sorgen. Kvinnor och män kom dit för att trösta henne men utan framgång. Det sägs att Gudrun hade ätit av Fafnes hjärta så att hon förstod fåglarnas språk. Detta har diktats om Gudrun.
1. Det hände en gång Den mest berömda och möjligen äldsta av de s.k.
att Gudrun ville dö Edda-elegierna, där en kvinna sörjer och klagar.
när hon satt sörjande över sitt hårda öde.
vid Sigurds lik.
Hon varken grät
eller vred sina händer,
hon klagade inte
som kvinnor brukar.
2. Kloka jarlar
kom för att trösta,
hugsvala ville de
hennes hårda sinne.
Gråta kunde dock
Gudrun inte,
fast hon var sprängfull
av vrede och sorg.
3. Fram kom även
jarlarnas kvinnor,
guldsmyckade,
för att trösta Gudrun.
Var och en berättade
om bittra sorger
som de i livet
själva lidit.
4. Då sade Gjaflaug,
Gjukes syster:
”Värst av alla
har jag våndats,
fem är de män
som jag har mistat,
tvenne döttrar,
trenne systrar,
åtta bröder,
så nu är jag ensam.”
5. Gråta kunde dock
Gudrun inte,
förlamad satt hon
vid makens lik,
stelnad av sorg
över Sigurds död.
6. Då sade Herborg,
Hunalands drottning:
”Hårdare öde
hemsökte mig:
då mina sju söner
drog bort med min make
till strider i söder,
där alla stupade.
7. Min far och mor
och fyra bröder
drogs ner i djupet
en stormig dag
då bränningar slog
deras båt i stycken.
8. Själv fick jag bärga dem,
själv lägga dem på bår,
själv hjälpa dem ner
i jordens mörker.
Allt detta hände
inom ett halvår
då ingen mänska
ömkade mig.
9. Samma halvår
blev jag härtagen,
tvingad bort
och gjord till träl.
Varenda morgon
måste jag klä på
min härskares kvinna
och knyta hennes skor.
10. Svartsjuk var hon,
plågade mig svårt,
med hugg och slag
drev hon mig hårdhänt.
Ingen husbonde
hade jag bättre,
ingen husfru
hade jag värre.”
11. Gråta kunde dock
Gudrun inte,
förlamad satt hon
vid makens lik,
stelnad av sorg
över Sigurds död.
12. Då sade Gullrand,
Gjukes dotter:
”Fast du är klok,
min fostermor,
tröstas ej änkan
av sådant tal.
Avtäck hellre
hövdingens kropp!”
13. Svepningen drog hon
från Sigurds lik
och lade en kudde
vid Gudruns knän:
”Se på din käre
och kyss hans mun
så som du gjorde
när Sigurd levde!”
14. Då såg Gudrun
en sista gång
sin älskades hår
som täckts av blod,
hans ögon som strålat
men nu slocknat,
hans bröst som sårats
av dråparnas svärd.
15. Ner segnade hon
över Sigurds bädd,
hennes hår föll ut
och hyn rodnade,
från ögat en regndroppe
rann ner i knät.
16. Då grät Gudrun,
Gjukes dotter,
tårarna föll
genom hårets flätor,
och gässen ropade
gällt på tunet,
de ädla fåglarna
som ungmön ägde.
17. Då sade Gullrand,
Gjukes dotter:
”Inga i världen
har älskat varandra
så innerligt som du
och Sigurd har älskat.
Aldrig trivdes du
inne eller ute,
du min syster,
utom hos Sigurd.”
18, ”Så var min Sigurd Här inleds Gudruns klagan.
bland Gjukes söner
som höga liljan
i låga gräset,
en tindrande sten
på ett enkelt smycke,
en lysande ädling
bland andra furstar.
19. För kungens män
kunde jag tyckas
högre än Valfader
Odens valkyrior.
Nu är jag så liten
som ett ynka löv
i videsnåret,
när min vän är död.
20. Nu saknar jag jämt
i säng och i säte
min älskade vän,
som var för mig allt.
Gjukungar vållade
det onda verket
som gav deras syster
denna stora sorg.
21. Så skall nu landet
läggas öde,
när ni har svikit
ederna ni svurit.
Aldrig skall du, Gunnar,
få glädje av guldet.
Ringarna blir
till bane för dig själv.
Det blir ditt straff
för sveket mot Sigurd.
22. Här på gården
var glädjen större
när min Sigurd
sadlade Grane Grane är Sigurds häst
och for med Gunnar
att fria till Brynhild,
den olycksbringande
onda kvinnan.”
23. Då sade Brynhild,
Budles dotter:
”Make och barn
måtte hon mista
som fick dig, Gudrun,
att gråta till slut
så att du denna morgon
fick mål i mun.”
24. Då sade Gullrand,
Gjukes dotter:
”Håll din mun,
din onda häxa!
En olycka var du
för ädla män,
en ödesdiger
ofärdsvåg
som krossade grymt
sju kungars lycka
och gav deras kvinnor
dödliga kval.”
25. Då sade Brynhild,
Budles dotter:
”Allt det onda
har Atle vållat,
Budles son
och min egen bror.
26. Hos hunnernas kung
såg vi i hallen
drakguldet glittra
på Sigurds dräkt.
Den synen blev
mitt öde sedan
och vållar mig
beständigt ve.”
27. Vid stolpen stod Brynhild,
Budles dotter.
Hon samlade krafter,
sprutade etter,
eldar brann
i hennes ögon,
medan hon såg
på Sigurds sår.
Gudrun gick därifrån bort till skog och ödemark. Hon for ända till Danmark och var där hos Tora Håkonsdotter i tre och ett halvt år. Brynhild ville inte leva efter Sigurd. Hon lät dräpa sina åtta trälar och fem trälkvinnor. Sedan tog hon livet av sig själv med svärd såsom berättas i Korta Sigurdskvädet.
eddablog 