”Korta” Sigurdkvädet en av de längsta

Korta Sigurdkvädet (Sigurðarkviða hin skamma)

 Det så kallade ”korta” Sigurdkvädet är i själva verket en av de längsta bevarade dikterna i Codex Regius. Att den ändå kallas ”kort” i denna handskrift har tolkats av de flesta forskare så, att det har funnits ett Sigurdkväde som var ännu längre, och den dikten har sannolikt varit den vars slut bevarats omedelbart efter den stora lakunen, här kallad ”Rest av Sigurdskvadet” (se ovan s XXX). Av de bevarade stroferna framgår att denna dikt åtminstone delvis har behandlat samma händelser som det ”korta” Sigurdskvadet, det vill säga dråpet på Sigurd och Brynhilds efterföljande monolog, innan hon tar livet av sig. Dessa begivenheter behandlas dock i den ”korta” versionen snarast mer utförligt än i fragmentet, vilket tyder på att den förlorade delen av den ”längre” text omfattat fler händelser än den ”korta”. Vad som särskilt fokuseras i denna ”korta” men utförliga version är huvudpersonernas inre känslor, som demonstreras i retoriska monologer av starkt dramatisk verkan.

1. En gång i världen

kom Sigurd till Gjuke,

när fursten just hade                    Fursten = Sigurd

dödat Fafne;

han ingick förbund

med båda bröderna,                     Bröderna = Gunnar och Högne

starka eder

svor de varandra.

2. En god maka erbjöds han

med god medgift:

den unga Gudrun,

Gjukes dotter;

De språkade och drack

i flera dygn,

den unge Sigurd

och Gjukes söner.

3. Till Brynhild for de

i friarfärd;

för Gunnars skull

kom Sigurd med,

han kände vägen,

Volsungafursten,                         Volsungafursten = Sigurd

som äktat henne själv

om ödet så velat.

4. Kämpen från söder

lade sitt svärd

mellan den sköna

och sig själv,

gav henne inte

en enda kyss,

tog henne aldrig

i sina armar,

gav henne orörd

till Gunnar sedan.

5. Hon i sin levnad

var utan last,

ingenting drog

henne då mot döden;

varken skam eller skada

visste hon av,

innan hon greps

av ett grymt öde.

6. Ensam satt hon

ute en afton

och började tala

tyst för sig själv:

”Sigurd måste

bli min eller dö,

om jag inte får

honom i min famn.

7. Ord sa jag nu

som jag sedan ångrar;

hans kvinna är Gudrun

och jag är Gunnars;

leda nornor

har skapat vår längtan.”

8. Ofta går hon ut

full av ondska.

invärtes iskall

varje afton,

när Gudrun glad

går till sängs,

Sigurd täcket

sveper om henne

och hunnerkungen                       Hunnerkungen = Sigurd

älskar sin hustru.

9. ”Utan en man                            Brynhild talar till sig själv

att älska går jag,

min enda glädje

är onda tankar.”

10. Av hat drevs hon

att hetsa till dråp:

”Du skall, Gunnar,

gå miste om allt:

mitt hela land,

mig själv också.

dig kan jag aldrig

älska mer.

11. Fara vill jag hem

där förr jag bodde

samman med

min egen släkt;

där skall jag sitta

och sörja ensam

om du inte ser till

att Sigurd dör,

så du blir den främste

av alla furstar.

12. Låt också sonen

dö med Sigurd,

så inte ulvens

unge växer

och får för sig

att hämnas fadern;

svårare blir det

om sonen får leva.”

13. Sorgsen blev Gunnar

när hon sade detta,

satt hela dagen

i dystra tankar,

visste inte

vad som här vore

bäst för honom

och hedervärdast:

Volsungen var ju

hans nära vän,

och Sigurd skulle

saknas av alla.

14. Länge grubblade

Gunnar på detta:

i hans värld

var inte vanligt

att kungar övergavs

av sina kvinnor;

till hemligt samtal

blev Högne kallad,

brodern som var

hans bästa stöd.

15. ”För mig är Brynhild,

Budles dotter,

den enda kvinnan

av alla på jorden;

förlora ville jag

hellre mitt liv

än mista gods

och guld med henne.

16. Skall inte då Sigurds

skatt bli vår?

Gott är att råda

över hans guld,

äga och besitta

all rikedomen,

i glädje njuta

av Rhens gåva.”

17. Så blev Högnes

enda svar:

”Slika anslag

anstår oss inte:

att bryta med svärd

svurna eder,

eder svurna,

avtal om trohet.

18. Var finns lyckligare

mänskor i världen,

så länge vi fyra

styr över folket

och medan hunnernas

Här-Balder lever?                        Hunnernas Här-Balder = Sigurd

Starkare står

inget svågerskap,

om vi fostrar

fem arvingar samman,

ättgoda söner

som hedrar vår släkt.

19. Jag vet nog jag

var du fått detta råd:

Brynhilds hat

har hetsat dig.”

20. ”Vi eggar Guttorm                           Gunnar svarar

att utföra dådet,

vår yngre bror

är mindre vis än vi,

och inte var han med

när vi svor eder

och gjorde avtal

om evig trohet.”

21. Lätt var det

att lura Guttorm;

han stack svärdet

i Sigurds hjärta.

22. Snar att hämnas

var härmannen,                           Härmannen = Sigurd

slungade blixtsnabbt

svärd mot sin baneman;

mot Guttorm flög

med kraft Gram,                         Gram = Sigurds svärd

det glänsande stålet

ur Sigurds hand.

23. Fiendens kropp

föll i två delar,

huvud och armar

åt ena hållet,

underkroppen

åt andra hållet.

24. Somnad låg Gudrun

i sin säng

utan sorger

hos sin Sigurd;

glädjen var väck

när hon vaknade

i blod som flödade

från Frejs vän.                            Frejs vän = Sigurd

 

25. Så hårt slog hon

händerna samman

att Sigurd, den starke,

reste sig i sängen:

”Gråt inte bittra

tårar, Gudrun,

minns, min brud,

dina bröder lever.

26. Jag lämnar en ung

arvinge efter mig,

han kan inte fly

ur fiendens gård;

nyss har de lagt

nya planer,

mörka och onda

mot hans liv.

27. Aldrig skall

en sådan systerson,

fast du föder nya,

följa dem till tinget;

jag vet nog vem

som vållar detta:

Brynhild är ensam

upphov till olyckan.

28. Mig älskade hon

mer än andra,

men jag bröt inte

mitt ord till Gunnar

utan höll eden

jag svurit honom:

hans makas älskare

blev jag aldrig.”

29. Tungt suckade Gudrun

när Sigurd dog,

så hårt slog hon

händerna samman

att dryckeskalkarna

i huset klingade

och gässen på tunet

kacklade gällt.

30. Då skrattade Brynhild,

Budles dotter,

en enda gång

av allt sitt hjärta,

liggande i sängen

medan hon lyssnade

på jämrande gråt

från Gjukes dotter.

31. Då sade Gunnar,

krigarnas drott:

”Högt skrattar du,

hämndlystna kvinna,

men glad är du inte

för goda nyheter.

Varför blir du

så blek om kinden

som om du är dömd

till döden själv?

32. Du vore värd

ett värre öde:

att vi i din åsyn

dödade Atle

så du såg bror din

med blodiga sår,

blödande sår

som du fick binda.”

33. ”Du har, Gunnar,                                Brynhild svarar

dräpt tillräckligt;

Atle är inte

rädd för din ilska;

längre än er båda

kommer han att leva

och alltid med mycket

mera makt.

34. Vad du redan vet, Gunnar,

vill jag nu säga:

hur falska ni var

från första stund;

fri och lycklig

levde jag därhemma

i bästa välstånd

hos min bror.

35. Ingen make

önskade jag mig

innan ni Gjukungar

kom till vår gård,

tre härskare

ridande till häst;

nu önskar jag

att det aldrig hänt.

36. Jag fäste mig då

vid den främste som satt

guldprydd tronande

på Granes rygg,

inte liknade han

er andra alls

i sina ögon

eller sitt utseende,

fast man kallar

också er kungar.

37. Atle sade mig

då i enrum

att gods eller guld

gav han mig aldrig

av ättens arv

om inte jag gifte mig,

inte en gång

den arvedel

jag fått som ung

av far och mor.

38. Först visste jag inte

hur jag skulle välja:

ställa till krig

och mana till strid,

klä mig i brynja

för bror mins skull?

Det skulle bli

till stor skada

och för folk i landet

tungt lidande.

39. Så vi kom ändå

snart överens,

lysten var jag

av guldets lockelse

och alla skatter

som Sigurd bjöd;

vad andra män hade

frestade mindre.

40. Jag älskade en enda,

inte flera,

ej vacklade längre

valkyrians håg

Det skall Atle

snart erfara

när han får höra

om min resa till Hel.

41. Aldrig mer skall

den ynkliga Gudrun

famna en annans

älskade man;

så får jag hämnd

för den harm jag lidit.”

42. Upp steg hirdens

hövding Gunnar,

bägge armar lade han

om Brynhilds hals;

alla kom fram,

en efter en,

för att hålla

henne tillbaka.

43. Brynhild stötte

bort dem alla,

ingen fick hindra

hennes dödsfärd.

44. Högne kallades

till hemligt samtal:

”Låt oss hämta

alla våra huskarlar,

dina och mina,

vi måste få veta,

för nu är det bråttom,

om hennes bortfärd

till Hels rike

kan hejdas av något,

annars lär följa

fler olyckor.”

45. Då svarade

Högne detta:

”Låt ingen hindra

hennes dödsfärd,

måtte hon aldrig

åter födas!

Ur moderns liv kom hon

som ett missfoster,

född att alltid

bringa olycka

och mycken sorg

till många mänskor.”

46. Sorgsen gick Gunnar

bort från samtalet,

medan Brynhild

gav bort sina smycken.

47. Hon såg på alla

sina ägodelar,

dräpta trälkvinnor

och salens tärnor,

tog utan glädje

guldbrynjan på,

sänkte sedan

sitt svärd i bröstet.

48. På sängen sjönk hon

sedan ner,

sårad av svärdet

sade hon detta:

49. ”Gå fram, ni kvinnor

som vill få guld

och andra minnen

om ni följer med mig;

jag ger åt envar

gyllne smycken,

broderat linne

och sömmade lakan.”

50. Då teg alla

och tänkte sig för,

men sade till slut

som med én stämma:

”Nog med död,

nu vill vi leva,

här vill vi stanna

och hedra din likfärd.”

51. Med sansat sinne

svarade den unga

linnesvepta kvinnan

där hon låg:

”Inte vill jag tvinga

trögbedda tärnor

att mista livet

för min skull.

52. Men färre skatter

får ni då med er

när dagen kommer

då ni skall dö;

utan guld

får ni ta avsked.

53. Sätt dig, Gunnar,

hör vad jag säger:

din glansfulla brud

är snart borta,

förgås skall dock

din egen farkost,

även om jag har

gett upp andan.

54. Fred får du med Gudrun

förr än du tror,

fast hon sin makes

minne vårdar,

det sorgtunga minnet

efter Sigurd.

55. Hon skall föda

en liten flicka,

ljusare än dagen

blir denna dotter;

som solen strålar

den vackra Svanhild.

56. Gudrun ger du

till en god krigare.

en fasa för alla

i fiendens följe,

men inte till glädje

för sin egen kvinna,

ty det är Atle

hon tvingas äkta,

Budles son

och min egen bror.

57. Mot mig har man

gjort mycket ont,

jag minns hur svårt

man har svikit mig,

hur man tog från mig

livets fröjder.

58. Du vill ha Oddrun

till äkta, Gunnar,

men det går inte

Atle med på,

så ni måste nöjas

med hemliga möten;

älska dig skall hon

som aldrig jag gjort

för att oss ödet

inte var gunstigt.

59. Illa blir du

behandlad av Atle,

slängs i en grop

med slingrande ormar.

60. Dock kan hända

kort därefter

att Atle själv

uppger andan,

sedan hans båda

söner mördats.

I sin bädd

får han blöda till döds,

sårad av Gudruns

hämnande svärd.

61. Storsintare

er syster uppträtt

om hennes sinne

vore hårt som mitt.

och ni gett Gudrun

det goda rådet

att följa i döden

sin förste man.

62. Krafterna sviker mig,

svagare blir jag,

från mig ej mera

har Gudrun att frukta;

hon blir buren

av höga vågor

ända till Jonakers                         Jonaker = sagokung i Volsungasagan

ärvda marker.

63. Hon får med Jonaker

flera söner

men sänder ur landet

Svanhild, sin dotter,

som Sigurd avlat.

64. Bikkes förtal                           Bikke = Jörmunreks rådgivare

blir hennes fördärv                      Se vidare Guðrúnarhvǫt och Hamðismál

hos den genomonde

Jörmunrek;                                                 Jörmunrek = Ermanarik, goternas kung

då är det ute

med Sigurds ätt

och ständigt flera

blir Gudruns sorger.

65. Jag ber dig bevilja

en enda bön,

min sista önskan

innan jag dör;

låt bygga ett bål

så stort och brett

att det rymmer oss alla

som nu skall resa

med Sigurds lik

till dödens land.

66. Behäng detta bål

med bonader och sköldar,

välska tapeter

och döda trälar,

bränn så Sigurd

vid min sida.

67. Bränn på Sigurds

andra sida

goda tjänare

med smycken av guld,

två vid huvudet

och två hökar,

då blir allt

väl ordnat.

68. Lägg mellan Sigurd

och mig hans svärd,

det eggvassa järnet

som det en gång låg

när vi lagt oss samman

i sängen och lovat

att äkta varandra

för evig tid.

69. Hels portar

skall öppnas helt

och inte stängas

när Sigurd nalkas,

följd av de mina,

mitt präktiga folk

med pompa och ståt:

en glansfull syn.

70. Fem trälkvinnor

skall följa honom,

åtta tjänare

av ädel härkomst,

fostrade med mig

som fadersarv,

Budles gåva

till sitt barn.

71. Mycket har jag talat,

mer kunde jag säga,

om jag unnats längre

tid av ödet.

Rösten sviker mig,

såren svallar,

sant har jag siat

men nu är det slut.”                     Brynhild dör

Annons

Ett fornnordiskt passionsdrama

Helge Hundingsbane II (Helgakviða Hundingsbana II)

Liksom den föregående texten om Helge Hjörvardsson är också denna ett prosimetrum, det vill säga en blandning av prosa och poesi, som sannolikt återgår på en muntlig fornaldarsaga med dialogavsnitt i fornyrðislag. En av stroferna (23) är dock i ljoðaháttr. Innehållet är bara delvis överensstämmande med Helgakviða Hundingsbana I och kan indelas i tre huvudavsnitt. Det första handlar om hur Helge förföljs av Hunding i sin ungdom. Det andra handlar om hur Helge dödar Hunding och i samband därmed möter valkyrian Sigrun – här återfinns också en annan version av den ordstrid (senna) som också finns i det första kvädet om Helge Hundingsbane. Det tredje handlar om Helges död och hans kärleksmöte med Sigrun efter döden – ett av den norröna diktens stora passionsdramer. Liksom övriga Helge-texter är denna förmodligen rätt sen (1100-talet?) och återgårpå en rent nordisk tradition utan motsvarigheter i tysk eller anglosaxisk diktning.

                                                         Om Völsungarna

Kung Sigmund, Völsungs son, gifte sig med Borghild från Brålund. De kallade sin son Helge efter Helge Hjörvardsson. Han fostrades av Hagal.
Hunding hette en mäktig konung, efter honom är Hundland uppkallat. Han var en stor krigare och hade många söner som var i härnad. Ofred och fiendskap rådde mellan Kung Hunding och kung Sigmund, så att de dräpte varandras släktingar. Kung Sigmund och hans släktingar kallades Völsungar och Ylfingar.
Helge for i hemlighet och spionerade vid kung Hundings hird. Kungens son Heming var hemma. Men när Helge for bort träffade han på en herdepojke och sade till honom:

1. ”Säg till Heming
att Helge minns
vad för en härklädd
hövding de fällde;
en grå ulv
har varit här inne,
fast Hunding trodde
att gästen var Hamal.”

Hamal hette Hagals son. Kung Hunding skickade några män till Hagal för att leta efter Helge. Men Helge kunde inte klara sig på annat vis än att klä ut sig till trälkvinna och ställa sig att mala. Männen letade men hittade inte Helge. Då sade Blind den baksluge:

2. ”Hårda ögon
har Hagals piga,
inte är hon
av bönders ätt,
kvarnbänken sprängs
och stenar spricker.

3. Ett hårt öde
har hövdingen fått
när han har satts
att mala säd,
svärd ville han
hellre svinga
än som kvinna
dra kvarnen runt.”

Hagal svarade och sade:

4. ”Sant är det
att stenar skakar
när kungadottern
drar kvarnen,
hon som förr
flög över himlen
och vågade kämpa
i vikingars led,
innan hon härtogs
som fånge av Helge.
Syster är hon
till Sigar och Högne,
har vassa ögon
som alla Ylfingar.”

Helge kom undan och for bort med krigsskepp. Han dödade kung Hunding och kallades sedan Helge Hundingsbane. Med sin här låg han i Brunavågen, gjorde där strandhugg och åt rått kött.
Högne hette en konung. Hans dotter hette Sigrun; hon var valkyria och red genom luften och över havet. Hon var den återfödda Svava. Sigrun red till Helges skepp och sade:

5. ”Vem låter flottan
flyta vid stranden?
Var hör ni hemma,
tappra härmän?
Varför dröjer ni
i Brunavågen?
Vart vill ni sedan
styra er kosa?”

6. ”Hamal lät flottan
flyta vid stranden.
Borta på Läsö
ligger vårt hem.
På vind väntar vi
i Brunavågen.
Åt öster vi sedan
ställer vår kosa.”

7. ”Var har du, hövding,
varit och härjat?
Var har du matat
valkyriornas måsar? ………………………….Valkyriornas måsar = rovfåglar
Varför är brynjan
stänkt av blod?
Äter ni som rovdjur
rått kött endast?”

8. ”Om du vill veta
har Ylfingars ättling …………………………….Ylfingars ättling = Helge
vunnit en seger
väster om havet.
Björnar slog jag
i Bragalunden,
mättade örnar
med mänskolik.

9. Här har jag nu
sagt vad som hände,
därför mest åt vi
köttet ostekt.”

10. ”Dråp lyser du
och Hundings död,
han föll tungt
för Helges vapen,
i hård kamp
tog du din hämnd,
stred med svärdet
så blodet strömmade.”

11. ”Hur kan du veta
vilka det var
som slogs för livet,
sluga jungfru?
Det finns många
modiga kämpar
och inte så få
bland våra fränder.”

12. ”Furste, jag var inte
fjärran ifrån dig,
jag såg dig fälla
igår din fiende;
själv är du slug,
du Sigmunds son,
när du döljer ditt dråp
i dunkla ord.

13. Längesen såg jag dig
segla ditt långskepp,
i blodig stäv
stod du ständigt
när böljorna iskallt
brusade kring dig.
Du kan aldrig
dölja dig för mig,
Helge är känd
av Högnes dotter.”

Granmar hette en mäktig konung som bodde vid Svarinshögen. Han hade många söner: en hette Hödbrodd, en annan Gudmund, en tredje Starkad. När Hödbrodd var på ett kungamöte fäste han sig Högnes dotter Sigrun. Men när hon fick veta detta red hon med valkyrior genom luften och över havet för att leta upp Helge. Han var då vid Logafjällen och hade slagits mot Hundings söner. Där fällde han Alf och Eyjolf , Hjörvard och Hervard. Utmattad av striden satt han vid Örnstenen. Där fann Sigrun honom, slog armarna om hans hals, kysste honom och sade honom sitt ärende såsom berättas i det gamla Völsungakvadet:

14. Hon sökte och fann
sin furste, Sigrun,
glad var Helge
när hon grep hans hand,
hälsade och kysste
med kärlek sin kung,
då tändes i honom
hans åtrå till henne.

15. Hon hade älskat
av hela sitt hjärta
Helge, sa hon,
innan hon sett honom.

16. ”På härtåg blev jag
lovad till Hödbrodd,
men jag ville få
en annan furste;
min fars önskan
gjorde jag om intet
och fruktar nu
mina fränders vrede.”

17. Hon följde sin håg,
Högnes dotter,
sa sig vilja ha
Helges kärlek.

18. ”Var inte rädd ……………………….Helge talar
för Högnes raseri
eller för fränders
fiendskap;
unga mö,
med mig skall du leva,
och dina fränder
fruktar jag inte.”

Helge samlade då en krigsflotta och for till Frekasten. På havet råkade de ut för ett livsfarligt oväder. Då blixtrade det över dem och det strålade ljus ned mot skeppen. De såg nio valkyrior rida genom luften, och de kände igen Sigrun bland dem. Då lade sig stormen och de kom oskadda i land. Granmars söner satt på ett berg när skeppen seglade in. Gudmund hoppade upp på en häst och red för att spionera på berget vid hamnen. Då revade völsungarna segel. Gudmund sade då, såsom tidigare skrivits i Helgekvadet:

”Vem är fursten …………………………..Strofen = Helgakv. Hundingsbana I: 32
som styr denna flotta
och sätter i land
denna skräckens här?”

Sinfjötle Sigmundsson svarade, och även detta har nedtecknats. Gudmund red hem och berättade om flottstyrkans ankomst. Då samlade Granmars söner en här, och många kungar kom, däribland Högne, Sigruns far, och hans söner, Brage och Dag. Det blev ett stort slag. Där föll alla Granmars söner och deras hövdingar utom Dag Högnesson som fick fred och svor trohetsed till Völsungarna. Sigrun gick runt bland de stupade och träffade på Hödbrodd som var döende. Hon sade då:

19. ”Aldrig skall Sigrun
från Sevafjällen
hålla i famnen
konung Hödbrodd;
livlösa ligger nu
lik på valplatsen,
gråvargar äter
Granmars söner.”

Så mötte hon Helge och blev strålande glad. Han sade:

20. ”Lyckan är inte
alltid med dig,
nornor har vållat dig
ont, valkyria:
i morse föll
vid Frekasten
Högne och Brage
för min hand båda.

21. Vid Styrkleifar föll
kung Starkad själv,
så ock vid Hlebiörg
Hrollaugs söner;
där såg jag vildast
bland alla våldsmän
en bål som slogs
fast huvet var borta.

22. De allra flesta
av dina fränder
ligger nu stilla
som lik på jorden;
det kunde du inte
hindra: ditt öde
var att mäktiga
män ville ha dig.”

Då grät Sigrun. Helge sade:

23. ”Hav tröst, Sigrun,
en Hild har du varit oss, …………………..Hild = mytisk valkyria med liknande ont öde
ödet kan ingen besegra.”

”Gärna ville jag ………………………………..Sista tre raderna uttalas av Sigrun
ha gett dem livet,
fick jag dig blott i min famn.”

Detta sade Gudmund Granmarsson:

24. ”Vem är fursten …………………………..Här en annan version av sennan i HH I: 32–44
som styr sin farkost
med stäven prydd
av ett gyllne stridsmärke?
Hans färd är inte
fredlig, tror jag,
kampröd är skyn
över sjöfararna.”

Sinfjötle sade:

25. ”Här får Hödbrodd
möta Helge
som aldrig flytt
ur flottans mitt;
allaredan
din ätts ägor,
Fjörsungars arv,
har han lagt under sig.”

26. ”Ju förr dess hellre ………………..Gudmund svarar Sinfjötle
vid Frekasten
skall vi tillsamman
nu gå i strid:
dags är det, Hödbrodd,
att söka hämnd
efter att länge
har legat under.”

27. ”Bättre vore för dig ………………..Sinfjötle svarar Gudmund
att valla getter,
kliva bland branta
berg och klippor,
hålla i näven
en hasselkäpp
hellre än strida
med svärd i hand.”

28. ”Så mycket bättre …………………. Helge förebrår Sinfjötle, jfr HH I: 45
passar dig, Sinfjötle,
att börja kampen
och mätta korpen
hellre än ödsla
med okvädinsord
när krig stundar
mellan konungar.

29. Goda är inte
Granmars söner
men sanning anstår
en ädling att tala;
mod har de visat
i Moinsheimar,
tappert de svingat
svärden sina;
hövdingar är de
av högsta rang.”

Helge gifte sig med Sigrun och de fick söner, men Helge blev inte gammal. Högnes son Dag blotade till Oden för att få hämnd efter sin far. Oden lånade Dag sitt spjut. Dag mötte sin svåger Helge på den plats som heter Fjätterlund. Där slungade han spjutet genom Helge. Där föll Helge men Dag red till fjälls och berättade för Sigrun vad som hänt:

30. ”Tungt är, syster,
att vålla dig sorg,
gott är inte
att se dig gråta;
i morse föll
i Fjätterlunden
din hövding som var
den högste i världen,
han som satt foten
på sina fiender.”

31. ”Må du få ont ………………………………Sigrun svarar
av alla eder
som du har svikit,
svurna till Helge
vid det lysande
Leipters vatten …………………………………..Leipter = flod
och vid den iskalla
Unns klippa. ……………………………………...Unn = Ägirs dotter, en havsvåg

32. Må aldrig din farkost
segla framåt
ens i den bästa
önskevind!
Må aldrig din häst
hasta framåt
när du förföljs
av dina fiender!

33. Må aldrig det svärd
som du svingar bita
utom när det huggs
mot ditt eget huvud.
Helges död
kan endast hämnas
om du blir till en varg
ute i vildmarken,
berövad din egendom
och all din glädje;
må ruttnande as
bli det enda du äter!”

Dag sade:

34. ”Vettlös är du, syster,
och vansinnig
när du förbannar
din egen bror.
Oden vållade
hela olyckan,
stridsrunor satte han
inom vår släkt.

35. Böter i guld
bjuder dig din bror,
hela Vandilsvé
och Vigdalar.
Hälften får du
av vår hembygd
som tröst, du stolta,
för dig och sönerna.”

36. ”Sorgsen sitter jag…………………….. Sigrun svarar
på Sevafjället .
varken dag eller natt
kan jag njuta av livet
förrän solen lyser
på furstens krigare
ledda av Helge
på guldbetslad häst,
först vid hans åsyn
kan jag åter glädjas.

37. Som när en varg
i vredesmod
skrämmer på flykt
en flock med getter,
så fyllde Helge
med förfäran
alla fiender
och deras fränder.

38. Som ett fagert träd
bland törnsnår,
sådan var Helge
bland andra hövdingar;
eller som en hjort
av dagg begjuten
reser sig över
andra djur
med glänsande horn
högt mot himlen.”

En gravhög gjordes för Helge. Men när han kom till Valhall erbjöd Oden honom att råda över allt tillsammans med honom. Helge sade:

39. ”Här åt var man
skall du, Hunding,
bereda fotbad,
tända brasor,
binda hundar,
vakta hästar,
ge svinen mat
förr’n du får sova.”

Sigruns piga gick en afton förbi Helges hög och fick se att Helge red till högen med många män. Pigan sade:

40. Ӏr det jag ser
bara en synvilla
eller ragnarök själv
när dödingar rider
och sporrar hästarna
med sina spjut?
Har ni fått lov
till hemfärd från Hel?”

41. ”Nej, det du ser
är ingen synvilla
och inte världens
undergång heller;
fast hästarna sporras
med våra spjut,
har vi inte fått lov
till hemfärd från Hel.”

Pigan gick hem och berättade för Sigrun:

42. ”Kom ut, du Sigrun
från Sevafjället
om du vill möta
din make igen;
högen är öppnad,
Helge har kommit;
kampspåren blöder,    …………………………..Kampspåren = såren
och han ber nu
att du skall stilla
blodets strömmar.”

Sigrun gick in i högen till Helge och sade:

43. ”Så glad är jag
att se dig åter
som den hungriga
Odinshöken ……………………………..Odinshöken = korpen
när den funnit
sitt fallna byte
eller daggvåt
ser dagen gry.

44. Dig vill jag famna,
min döde furste,
innan du blodiga
brynjan kastar;
Helge, ditt hår
är höljt av rimfrost,
stänkt din kropp
av stridens blod;
Högnes svärson
har iskalla händer.
Hur kan jag lindra
ditt lidande?”

45. ”Du ensam, Sigrun
från Sevafjällen,
gör så att Helge
höljs av sorgdagg; ……………………………Sorgdagg = blod
när om kvällen du gråter,
guldsmyckade vän,
faller var tår,
du solljusa tärna,
ner som blod
på din makes bröst,
iskalla tårar,
tunga av smärta.

46. Låt oss nu dricka
ett dyrbart mjöd
fast vi vår lycka
och landet förlorat!
Här skall ingen
klagosång höras,
fastän jag bär
sår på mitt bröst,
nu när kvinnor
har kommit till högen,
diser som vigdes
en gång med oss döda.”

Sigrun bäddade en säng i gravhögen.

47. ”Här har jag bäddat ………………………..Sigrun talar
en säng åt oss båda
en säng utan sorger
för Ylfingasonen;
här i din famn
vill jag vila, furste,
som jag gjorde med dig
i jordelivet.”

48. ”Nu tycks mig ingenting …………………………Helge talar
mera omöjligt,
varken förr eller senare
i Sefafjällen,
då Högnes dotter
vilar i högen
en ljushyllt furstinna
i död mans famn;
med liket ligger du
livs levande.

49. ”Strax måste jag rida
i morgonrodnaden
på min bleka häst
längs himlavägen,
västerut rida
över regnbågsbron,
innan Salgofne väcker ………………………Salgofne = tupp i Valhall
Valhalls enherjar” ……………………………..Enherjar = Odens krigare

Helge och hans följe red sin väg, men kvinnorna for hem till gården. Nästa kväll lät Sigrun pigan hålla vakt på högen. Men mot natten, när Sigrun kom dit, sade hon:

50. ”Kommen vore han nu Sannolikt talar här pigan
om han avsåg att komma,
Sigmunds son
från Odens salar;
här finns inte mer
något hopp om Helge,
när örnar satt sig
på askens grenar
och mänskor drar
till drömtinget. ………………………………….Dra till drömtinget = lägga sig att sova

51. Var inte så galen
att du ger dig ensam,
hövdingadotter,
in i spökenas hus;
mycket mera
makt har om natten
dödingar, tro mig,
än på ljusan dag.”

Sigruns liv blev kortlivad av sorg och längtan. Man trodde i forna dar att folk blev återfödda, men det kallas nu kårringprat. Helge och Sigrun sägs ha blivit återfödda. Han hette då Helge Haddingjaskate och hon Kåra Halvdansdotter, såsom det berättas i Kårakvadet, och hon var då valkyria.

[Den här omtalade dikten har dock inte bevarats till eftervärlden]