”Korta” Sigurdkvädet en av de längsta

Korta Sigurdkvädet (Sigurðarkviða hin skamma)

 Det så kallade ”korta” Sigurdkvädet är i själva verket en av de längsta bevarade dikterna i Codex Regius. Att den ändå kallas ”kort” i denna handskrift har tolkats av de flesta forskare så, att det har funnits ett Sigurdkväde som var ännu längre, och den dikten har sannolikt varit den vars slut bevarats omedelbart efter den stora lakunen, här kallad ”Rest av Sigurdskvadet” (se ovan s XXX). Av de bevarade stroferna framgår att denna dikt åtminstone delvis har behandlat samma händelser som det ”korta” Sigurdskvadet, det vill säga dråpet på Sigurd och Brynhilds efterföljande monolog, innan hon tar livet av sig. Dessa begivenheter behandlas dock i den ”korta” versionen snarast mer utförligt än i fragmentet, vilket tyder på att den förlorade delen av den ”längre” text omfattat fler händelser än den ”korta”. Vad som särskilt fokuseras i denna ”korta” men utförliga version är huvudpersonernas inre känslor, som demonstreras i retoriska monologer av starkt dramatisk verkan.

  1. En gång i världen

kom Sigurd till Gjuke,

när fursten just hade                    Fursten = Sigurd

dödat Fafne;

han ingick förbund

med båda bröderna,                     Bröderna = Gunnar och Högne

starka eder

svor de varandra.

2. En god maka erbjöds han

med god medgift:

den unga Gudrun,

Gjukes dotter;

De språkade och drack

i flera dygn,

den unge Sigurd

och Gjukes söner.

  1. Till Brynhild for de

i friarfärd;

för Gunnars skull

kom Sigurd med,

han kände vägen,

Volsungafursten,                         Volsungafursten = Sigurd

som äktat henne själv

om ödet så velat.

  1. Kämpen från söder

lade sitt svärd

mellan den sköna

och sig själv,

gav henne inte

en enda kyss,

tog henne aldrig

i sina armar,

gav henne orörd

till Gunnar sedan.

  1. Hon i sin levnad

var utan last,

ingenting drog

henne då mot döden;

varken skam eller skada

visste hon av,

innan hon greps

av ett grymt öde.

  1. Ensam satt hon

ute en afton

och började tala

tyst för sig själv:

”Sigurd måste

bli min eller dö,

om jag inte får

honom i min famn.

  1. Ord sa jag nu

som jag sedan ångrar;

hans kvinna är Gudrun

och jag är Gunnars;

leda nornor

har skapat vår längtan.”

  1. Ofta går hon ut

full av ondska.

invärtes iskall

varje afton,

när Gudrun glad

går till sängs,

Sigurd täcket

sveper om henne

och hunnerkungen                       Hunnerkungen = Sigurd

älskar sin hustru.

  1. ”Utan en man                            Brynhild talar till sig själv

att älska går jag,

min enda glädje

är onda tankar.”

  1. Av hat drevs hon

att hetsa till dråp:

”Du skall, Gunnar,

gå miste om allt:

mitt hela land,

mig själv också.

dig kan jag aldrig

älska mer.

  1. Fara vill jag hem

där förr jag bodde

samman med

min egen släkt;

där skall jag sitta

och sörja ensam

om du inte ser till

att Sigurd dör,

så du blir den främste

av alla furstar.

  1. Låt också sonen

dö med Sigurd,

så inte ulvens

unge växer

och får för sig

att hämnas fadern;

svårare blir det

om sonen får leva.”

  1. Sorgsen blev Gunnar

när hon sade detta,

satt hela dagen

i dystra tankar,

visste inte

vad som här vore

bäst för honom

och hedervärdast:

Volsungen var ju

hans nära vän,

och Sigurd skulle

saknas av alla.

  1. Länge grubblade

Gunnar på detta:

i hans värld

var inte vanligt

att kungar övergavs

av sina kvinnor;

till hemligt samtal

blev Högne kallad,

brodern som var

hans bästa stöd.

  1. ”För mig är Brynhild,

Budles dotter,

den enda kvinnan

av alla på jorden;

förlora ville jag

hellre mitt liv

än mista gods

och guld med henne.

  1. Skall inte då Sigurds

skatt bli vår?

Gott är att råda

över hans guld,

äga och besitta

all rikedomen,

i glädje njuta

av Rhens gåva.”

  1. Så blev Högnes

enda svar:

”Slika anslag

anstår oss inte:

att bryta med svärd

svurna eder,

eder svurna,

avtal om trohet.

  1. Var finns lyckligare

mänskor i världen,

så länge vi fyra

styr över folket

och medan hunnernas

Här-Balder lever?                        Hunnernas Här-Balder = Sigurd

Starkare står

inget svågerskap,

om vi fostrar

fem arvingar samman,

ättgoda söner

som hedrar vår släkt.

  1. Jag vet nog jag

var du fått detta råd:

Brynhilds hat

har hetsat dig.”

  1. ”Vi eggar Guttorm                           Gunnar svarar

att utföra dådet,

vår yngre bror

är mindre vis än vi,

och inte var han med

när vi svor eder

och gjorde avtal

om evig trohet.”

  1. Lätt var det

att lura Guttorm;

han stack svärdet

i Sigurds hjärta.

  1. Snar att hämnas

var härmannen,                           Härmannen = Sigurd

slungade blixtsnabbt

svärd mot sin baneman;

mot Guttorm flög

med kraft Gram,                         Gram = Sigurds svärd

det glänsande stålet

ur Sigurds hand.

  1. Fiendens kropp

föll i två delar,

huvud och armar

åt ena hållet,

underkroppen

åt andra hållet.

  1. Somnad låg Gudrun

i sin säng

utan sorger

hos sin Sigurd;

glädjen var väck

när hon vaknade

i blod som flödade

från Frejs vän.                            Frejs vän = Sigurd

 

  1. Så hårt slog hon

händerna samman

att Sigurd, den starke,

reste sig i sängen:

”Gråt inte bittra

tårar, Gudrun,

minns, min brud,

dina bröder lever.

  1. Jag lämnar en ung

arvinge efter mig,

han kan inte fly

ur fiendens gård;

nyss har de lagt

nya planer,

mörka och onda

mot hans liv.

  1. Aldrig skall

en sådan systerson,

fast du föder nya,

följa dem till tinget;

jag vet nog vem

som vållar detta:

Brynhild är ensam

upphov till olyckan.

  1. Mig älskade hon

mer än andra,

men jag bröt inte

mitt ord till Gunnar

utan höll eden

jag svurit honom:

hans makas älskare

blev jag aldrig.”

  1. Tungt suckade Gudrun

när Sigurd dog,

så hårt slog hon

händerna samman

att dryckeskalkarna

i huset klingade

och gässen på tunet

kacklade gällt.

  1. Då skrattade Brynhild,

Budles dotter,

en enda gång

av allt sitt hjärta,

liggande i sängen

medan hon lyssnade

på jämrande gråt

från Gjukes dotter.

  1. Då sade Gunnar,

krigarnas drott:

”Högt skrattar du,

hämndlystna kvinna,

men glad är du inte

för goda nyheter.

Varför blir du

så blek om kinden

som om du är dömd

till döden själv?

  1. Du vore värd

ett värre öde:

att vi i din åsyn

dödade Atle

så du såg bror din

med blodiga sår,

blödande sår

som du fick binda.”

  1. ”Du har, Gunnar,                                Brynhild svarar

dräpt tillräckligt;

Atle är inte

rädd för din ilska;

längre än er båda

kommer han att leva

och alltid med mycket

mera makt.

  1. Vad du redan vet, Gunnar,

vill jag nu säga:

hur falska ni var

från första stund;

fri och lycklig

levde jag därhemma

i bästa välstånd

hos min bror.

  1. Ingen make

önskade jag mig

innan ni Gjukungar

kom till vår gård,

tre härskare

ridande till häst;

nu önskar jag

att det aldrig hänt.

  1. Jag fäste mig då

vid den främste som satt

guldprydd tronande

på Granes rygg,

inte liknade han

er andra alls

i sina ögon

eller sitt utseende,

fast man kallar

också er kungar.

  1. Atle sade mig

då i enrum

att gods eller guld

gav han mig aldrig

av ättens arv

om inte jag gifte mig,

inte en gång

den arvedel

jag fått som ung

av far och mor.

  1. Först visste jag inte

hur jag skulle välja:

ställa till krig

och mana till strid,

klä mig i brynja

för bror mins skull?

Det skulle bli

till stor skada

och för folk i landet

tungt lidande.

  1. Så vi kom ändå

snart överens,

lysten var jag

av guldets lockelse

och alla skatter

som Sigurd bjöd;

vad andra män hade

frestade mindre.

  1. Jag älskade en enda,

inte flera,

ej vacklade längre

valkyrians håg

Det skall Atle

snart erfara

när han får höra

om min resa till Hel.

  1. Aldrig mer skall

den ynkliga Gudrun

famna en annans

älskade man;

så får jag hämnd

för den harm jag lidit.”

  1. Upp steg hirdens

hövding Gunnar,

bägge armar lade han

om Brynhilds hals;

alla kom fram,

en efter en,

för att hålla

henne tillbaka.

  1. Brynhild stötte

bort dem alla,

ingen fick hindra

hennes dödsfärd.

  1. Högne kallades

till hemligt samtal:

”Låt oss hämta

alla våra huskarlar,

dina och mina,

vi måste få veta,

för nu är det bråttom,

om hennes bortfärd

till Hels rike

kan hejdas av något,

annars lär följa

fler olyckor.”

  1. Då svarade

Högne detta:

”Låt ingen hindra

hennes dödsfärd,

måtte hon aldrig

åter födas!

Ur moderns liv kom hon

som ett missfoster,

född att alltid

bringa olycka

och mycken sorg

till många mänskor.”

  1. Sorgsen gick Gunnar

bort från samtalet,

medan Brynhild

gav bort sina smycken.

  1. Hon såg på alla

sina ägodelar,

dräpta trälkvinnor

och salens tärnor,

tog utan glädje

guldbrynjan på,

sänkte sedan

sitt svärd i bröstet.

  1. På sängen sjönk hon

sedan ner,

sårad av svärdet

sade hon detta:

  1. ”Gå fram, ni kvinnor

som vill få guld

och andra minnen

om ni följer med mig;

jag ger åt envar

gyllne smycken,

broderat linne

och sömmade lakan.”

  1. Då teg alla

och tänkte sig för,

men sade till slut

som med én stämma:

”Nog med död,

nu vill vi leva,

här vill vi stanna

och hedra din likfärd.”

  1. Med sansat sinne

svarade den unga

linnesvepta kvinnan

där hon låg:

”Inte vill jag tvinga

trögbedda tärnor

att mista livet

för min skull.

  1. Men färre skatter

får ni då med er

när dagen kommer

då ni skall dö;

utan guld

får ni ta avsked.

  1. Sätt dig, Gunnar,

hör vad jag säger:

din glansfulla brud

är snart borta,

förgås skall dock

din egen farkost,

även om jag har

gett upp andan.

  1. Fred får du med Gudrun

förr än du tror,

fast hon sin makes

minne vårdar,

det sorgtunga minnet

efter Sigurd.

  1. Hon skall föda

en liten flicka,

ljusare än dagen

blir denna dotter;

som solen strålar

den vackra Svanhild.

  1. Gudrun ger du

till en god krigare.

en fasa för alla

i fiendens följe,

men inte till glädje

för sin egen kvinna,

ty det är Atle

hon tvingas äkta,

Budles son

och min egen bror.

  1. Mot mig har man

gjort mycket ont,

jag minns hur svårt

man har svikit mig,

hur man tog från mig

livets fröjder.

  1. Du vill ha Oddrun

till äkta, Gunnar,

men det går inte

Atle med på,

så ni måste nöjas

med hemliga möten;

älska dig skall hon

som aldrig jag gjort

för att oss ödet

inte var gunstigt.

  1. Illa blir du

behandlad av Atle,

slängs i en grop

med slingrande ormar.

  1. Dock kan hända

kort därefter

att Atle själv

uppger andan,

sedan hans båda

söner mördats.

I sin bädd

får han blöda till döds,

sårad av Gudruns

hämnande svärd.

  1. Storsintare

er syster uppträtt

om hennes sinne

vore hårt som mitt.

och ni gett Gudrun

det goda rådet

att följa i döden

sin förste man.

  1. Krafterna sviker mig,

svagare blir jag,

från mig ej mera

har Gudrun att frukta;

hon blir buren

av höga vågor

ända till Jonakers                         Jonaker = sagokung i Volsungasagan

ärvda marker.

  1. Hon får med Jonaker

flera söner

men sänder ur landet

Svanhild, sin dotter,

som Sigurd avlat.

  1. Bikkes förtal                           Bikke = Jörmunreks rådgivare

blir hennes fördärv                      Se vidare Guðrúnarhvǫt och Hamðismál

hos den genomonde

Jörmunrek;                                                 Jörmunrek = Ermanarik, goternas kung

då är det ute

med Sigurds ätt

och ständigt flera

blir Gudruns sorger.

  1. Jag ber dig bevilja

en enda bön,

min sista önskan

innan jag dör;

låt bygga ett bål

så stort och brett

att det rymmer oss alla

som nu skall resa

med Sigurds lik

till dödens land.

  1. Behäng detta bål

med bonader och sköldar,

välska tapeter

och döda trälar,

bränn så Sigurd

vid min sida.

  1. Bränn på Sigurds

andra sida

goda tjänare

med smycken av guld,

två vid huvudet

och två hökar,

då blir allt

väl ordnat.

  1. Lägg mellan Sigurd

och mig hans svärd,

det eggvassa järnet

som det en gång låg

när vi lagt oss samman

i sängen och lovat

att äkta varandra

för evig tid.

  1. Hels portar

skall öppnas helt

och inte stängas

när Sigurd nalkas,

följd av de mina,

mitt präktiga folk

med pompa och ståt:

en glansfull syn.

  1. Fem trälkvinnor

skall följa honom,

åtta tjänare

av ädel härkomst,

fostrade med mig

som fadersarv,

Budles gåva

till sitt barn.

  1. Mycket har jag talat,

mer kunde jag säga,

om jag unnats längre

tid av ödet.

Rösten sviker mig,

såren svallar,

sant har jag siat

men nu är det slut.”                     Brynhild dör

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s