Liksom det första kvädet om Gudrun är detta en sorgedikt där Gudrun under äktenskapet med sin andre man, Atle, ser tillbaka på sitt liv och klagar över sina många sorger. Denna gång är det fråga om en ren monolog, fast med inslag av dialog när Gudrun återger samtal hon haft med sina bröder och med Atle. Dikten betecknas i Codex Regius som ”det forna Gudrunskvadet”(se det prosaavsnitt om Sigurds död som följer efter det poetiska Sigurdsfragmentet), vilket tyder på att den uppfattats som gammal, men den tycks innehålla såväl äldre som yngre strofer och har säkert förändrats på flera ställen i den muntliga traditionen. På detta tyder också att sammanhanget här och var blivit oklart till följd av att vissa rader och ibland hela strofer gått förlorade. Dikten föregås i Codex Regius av nedanstående rubrik och prosastycke som delvis bygger på efterföljande hjältedikter och på det sagostoff som ingår i Völsungasagan och den ursprungligen tyska Sagan om Didrik af Bern. Uppgiften att Gudrun skulle ha framfört sin monolog inför kung Tjodrik, det vill säga Teoderik den store, har inget stöd i själva den poetiska texten utan bygger förmodligen på en sen tradition som utgår från Didriksagan.
Dråpet på Niflungarna
Gunnar och Högne tog då allt guldet, Fafnes arv. Det var då krig mellan Gjukungarna och Atle. Han anklagade Gjukungarna för att ha vållat Brynhilds död. För att han skulle försonas krävdes att han fick Gudrun till maka, och de gav henne en glömskedryck innan hon sade ja till att gifta sig med Atle. Hans söner med henne hette Erp och Eitil, men Svanhild var dotter till Sigurd och Gudrun.
Kung Atle bjöd in Gunnar och Högne, och han sände Vinge eller Knefröd som budbärare. Gudrun visste att det låg svek under, och hon skickade ett budskap i runor till dem att de inte skulle komma. Som varningstecken skickade hon till Högne ringen Andvaranaut och knöt varghår omkring den.
Gunnar hade friat till Oddrun, Atles syster, men fick henne inte. Då gifte han sig med Glaumvor, men Högne fick Kostbera; deras söner var Solar, Snävar och Gjuke. När Gjukungarna kom till Atle bad Gudrun sina söner att de skulle be för Gjukungarnas liv, men det ville de inte. Högnes hjärta skars ut ur honom, men Gunnar kastades i en ormgrop. Han slog på harpa så att ormarna somnade, men en ormhona stack honom i levern.
Kung Tjodrek var hos Atle och hade där förlorat de flesta av sina män. Tjodrek och Gudrun klagade för varandra om sina sorger. Hon sade honom då detta:
- Oskuld var jag förr,
fostrades av mor min
som ungmö därhemma
med älskade bröder;
Gjuke skänkte mig
smycken av guld,
smycken av guld
och gav mig till Sigurd.
- Så var Sigurd
bland Gjukes söner
som höga liljan
i låga gräset,
som högrest hjort
bland markens djur,
som glödande guld
bland grått silver.
- Men mina bröder
missunnade mig
att jag fått den man
som var främst av alla;
de kunde varken sova
eller sitta till doms
förr’n de sett till
att Sigurd mist livet.
- Grane sprang till tinget,
hans gnäggning ljöd,
men Sigurd själv
sågs inte till;
våta av svett
var sadeldjuren,
hårt drivna var de
av dråpsmännen.
- Gråtande gick jag
för att tala med Grane,
med våt kind ville
jag veta vad som skett;
då gnäggade Grane,
nedböjd mot gräset,
han visste redan
vad som hänt hans herre.
- Jag tvekade länge,
tövade långvarigt,
innan jag frågade
efter min furste.
- Gunnar höll tyst
men Högne sade mig
den bittra sanningen
om Sigurds död:
’På västra sidan
av vattnet ligger ”Vattnet” här sannolikt = floden Rhen
Guttorms bane Guttorms bane = Sigurd
som byte för vargar.
- Sigurd kan du skåda
på södervägen,
där svarta korpar
belåtet kraxar,
örnar skriar
över asfödan:
din make som vargar
nu fått till mat.’
Gudrun:
- ’Hur kan du göra mig
ont, Högne,
med sårande ord
när jag sörjer så?
Korpar må stycka
ditt stenhårda hjärta
och sprida dess bitar
långt bort härifrån.’
- Då svarade Högne
endast detta,
tyngd av svårmod
och stor sorg:
’Du lär få gråta
mera, Gudrun,
när korparna snart
sliter i mitt hjärta.’
- Ensam gick jag
bort från hans ord,
ville dock se
vad vargen lämnat:;
jag varken grät
eller vred mina händer,
klagade inte
som andra kvinnor
när jag sörjde
min döde Sigurd.
- Nedmörk tycktes mig
natten vara
när jag satt sent
vid Sigurds lik;
jag tänkte det vore
bäst om vargarna
lät också mig
förlora livet
eller bli bränd
på björkvedsbålet.
- Från fjället for jag
i fem dagar
och hamnade i Halfs
höga hallar.
- I tre och halvt år
var jag hos Tora,
Håkons dotter
i Danmarks rike;
för att glädja mig
gav hon mig guldtyg
och danskt svandun
i södersalen.
- Vi bragte på bildväv
krigares bragder,
på handarbeten
hövdingars dåd,
röda sköldar,
raska hunner,
fagra hjältar
i furstars följe.
- Sigmunds skepp
sköt ut från land,
glansfulla drakar
som sken av guld
på väven där vi
hade visat i bild
hur Sigar och Siggeir
stred på Fyn.
- Då hörde Grimhild,
den gotiska kvinnan,
vad jag tänkte
att ta mig till;
hon släppte sin väv
och hämtade sönerna,
frågade dem
med frän röst:
’Vem skall böta
för er systers son
och dråpet på
er döde svåger?’
- Gunnar var redo
att böta i guld
och likaså Högne
för liven de tagit;
sen bad hon dem ordna
allt för min färd, Enligt Völsungasagan går färden ut på att
sadla hästar finna förnäma friare till Gudrun
och spänna för vagn.
- Danske Valdar Sammanhanget i str. 19-24 är oklart, sannolikt
med Jarisleif, har texten delvis förvanskats i muntlig tradition
jämte Eymod
med Jariskar,
fram gick de.
klädda som furstar.
Langobarder
i röd långrock,
smidad brynja
och smyckad hjälm,
svärd vid sidan
och svallande hår.
- Alla ville ge mig
utsökta gåvor,
kostbara smycken
och älskvärt smicker
för att vinna
min bevågenhet,
men hur de än talade
trodde jag dem inte.
- Ett fullt horn gav mig
Grimhild att dricka,
en glömskedryck
för att döva smärtan;
i den blandades
galtars blod.
iskall havsvåg
och ödeskraft.
- Runor såg jag
i hornet ristade,
målade i rött
men obegripliga:
en lång ljungfisk Ljungfisk = orm
sjökungslandets Sjökungslandet = havet
oskurna ax, Havets oskurna ax = tång (?)
djurs innanmäte.
- Mycken ondska
fanns i ölet,
brända ollon,
allslags växter,
sot från ugnen,
blotade inälvor,
förvälld svinlever
som dämpar fiendskap.
- När jag drack
av detta dämpades
smärtan av Sigurds
död i mitt sinne;
Tre kungar bad
på knä om min hand
innan Grimhild
själv grep in:
- ’Gudrun, jag ger dig
gods och guld,
all den prakt
som far din ägde,
Lödves salar,
sängomhängen,
dyra smycken
som bot för Sigurd;
- hunner-tärnor
som händigt väver
vackra guldband
till glädje för dig;
ensam skall du råda
över Budles ägor,
om du väljer
att äkta Atle.’
Gudrun:
- ’Aldrig vill jag
en ny man äkta,
aldrig med Brynhilds
broder leva;
Budles ätt
anstår mig inte,
ej heller att leva
nöjd med livet.’
Grimhild:
- ’Håll upp med att hata
och tänka på hämnd
efter mordet
på din make!
Föd nya söner
så får du på nytt
samtidigt tillbaka
Sigurd och Sigmund.’
Gudrun:
- ’Grimhild, jag kan inte
glädjas åt livet
eller ge Atle
giftaslöften,
när jag har sett
hur Sigurds kropp
offrats till blodmat
för ulv och korp.’
Grimhild:
- ’Den mest förnäme
furste av alla,
den allra främste
jag funnit åt dig;
han duger som make
till dina dagars ände,
om du inte vill leva
utan man.’
Gudrun:
- ’Pracka inte på mig
detta pack till släkt!
Grymt kommer Atle
att skada Gunnar
och hugga hjärtat
ur Högnes kropp.
Då måste jag handla
och söka hämnd,
viga min make
åt mörkret.’
- Gråtande tog nu
Grimhild till orda
när hon anade
sönernas öde,
ond bråd död
för bägge två:
- ’Land vill jag ge dig,
legoknektar,
Vinberg, Valberg,
vad du än önskar,
må det bli ditt
och till glädje, dotter.’
Gudrun:
- ’Då får jag välja
denne furste
fast det mycket
bär mig emot;
inte går jag
glad till Atle,
men brödernas död
blir hans eget fördärv.’
- På hästar sågs då
unga svenner,
välska fruar
for i vagnar;
i sju dygn for vi
over frostiga nejder,
i sju dygn sedan
över sjöns böljor,
den tredje veckan
över torrt land.
- Vaktmanskapet
vid vindbryggan
öppnade porten,
in red vi på gården.
– – – Här tycks något ha gått förlorat
- Atle väckte mig
ur en ond dröm
som bådade grymt
mina bröders död.
Atle:
- ’Nyss väcktes jag
av nornor som varslade
ondskap i drömmen,
den ber jag dig tyda.
Jag såg dig, Gudrun,
Gjukes dotter,
svekfullt stöta
ett svärd i min kropp.’
Gudrun:
- ’Drömmar om järn
varslar om eld,
om kvinnors vrede
varslar svekdrömmar;
ont som du möter
skall jag avvärja,
lindra och läka
hur led du än tycks mig.’
Atle:
- ’På tunet såg jag
telningar tyna
fastän jag velat
få dem att växa;
med roten revs de upp,
röda av blod
bars fram på bordet
och bjöds mig att äta.
- Från min hand
såg jag hökar flyga
utan byte
till ofärdshuset;
hemskt var att se
hur jag sedan tuggade
deras hjärtan
doppade i honung.
- Från mitt koppel
kom valparna loss,
glädjelösa var de
och gnällde ynkligt;
jag såg deras kött
göras till slaktmat
som jag med sorg
tvingades sluka.’
Gudrun:
- ´Här bebådas
att snart skall blotas,
offerlamms huvuden
huggas från kroppen,
dödsdömda djur
skall om få dygn
slaktas i gryningen
och slukas av hirden.’
- Jag lade mig sedan
men kunde ej somna,
jag minns att jag tänkte
mordiska tankar.
eddablog 