Detta korta kväde om Gudrun liknar en medeltidsballad och är sannolikt av sent ursprung. Härpå tyder bland annat det i riddarromaner och helgonlegender förekommande motivet med en gudsdom, här i form av en kokande kittel där den anklagade måste stoppa sin hand för att bevisa sin oskuld. Några av de namn som förekommer i dikten såsom Tjodrek (= Didrek, Teoderik), Herkja och Saxe är också uppenbart hämtade från den tyska medeltidstradition som också givit upphov till Nibelungenlied och Sagan om Didrek av Bern.
Herkja hette Atles trälkvinna, som hade varit hans frilla. Hon berättade för Atle att hon hade sett Tjodrek och Gudrun tillsammans. Atle blev härav svårt olycklig. Gudrun sade då:
- ”Vad bryr dig, Atle,
Budles son?
Varför så sorgsen?
Skrattar du aldrig?
Gläd dig i stället
med dina stallbröder,
tala med folk
och tänk på mig!”
- ”Jag sörjer, Gudrun,
Gjukes dotter,
för här i hallen
har Herkja sagt mig
att du och Tjodrek
sover i kärlek
under samma tak
och samma täcke.”
- ”Här vill jag svära
vid allt som är heligt,
här vid den vita
heliga stenen,
att kysk har jag varit
med kung Tjodrek,
aldrig gjort
något otillbörligt,
- utom en gång
då jag grät och föll
i den ädle furstens
tröstande famn,
när vi förtroligt
talade samman
om de svåra
sorger vi lidit. Se prosainledningen till Guðrúnarkviða II
- Tjodrek hade mist
sina trettio män,
inte en enda
levde ännu;
själv jag mist bröder,
brynjeklädda män,
min egen släkt,
som du hade slaktat.
- Kalla på Saxe,
sydfolkets herre,
låt kungen helga
en kokande kittel!”
- In i hallen
kom sjuhundra man
förr’n Atles hustru
stack handen i kitteln.
- ”Borta är Gunnar,
borta är Högne,
jag ser aldrig mer
mina starka bröder;
med svärd skulle Högne
hämnats min sorg,
nu måste jag ensam
bevisa min oskuld.”
- Hennes fina hand
for ned till botten
och hämtade upp
ädelstenar.
”Här kan ni se:
jag är utan skuld,
med heligt prov
har min heder räddats.”
- Atles hjärta
log i bröstet
när han såg hennes
oskadda hand:
”Nu skall Herkja
hit till kitteln,
hon som önskade
Gudrun ont!”
- Ynkligare syn
man aldrig skådat
än synen av Herkjas
skållade hand;
sen dränktes den mön
i en stinkande myr,
och Gudrun fick hämnd
för sin fläckade heder.
eddablog 