Månadsarkiv: juli 2015

Gudruns klagan (Guðrúnarhvǫt)

Liksom Atlakviða bygger denna dikt och den efterföljande, Hamðismál, på en händelse som i historiska källor påstås ha inträffat under folkvandringstiden. I Jordanes latinska krönika om goternas historia från 500-talet, vanligen kallad Getica, berättas nämligen att goterkungen Ermanarik (diktens Jörmunrek), som levde på 300-talet, skall ha låtit avrätta en kvinna vid namn Sunilda (diktens Svanhild) genom att låta henne slitas ihjäl av vilda hästar. Sunildas bröder Sarus och Ammius (diktens Sörle och Hamde) skall därefter ha tagit hämnd på kungen genom att såra honom med svärd, vilket han senare dog av. Detta är förmodligen en ren skröna, eftersom Ermanarik enligt äldre och mer trovärdiga källor dog under helt andra omständigheter, men berättelsen har tydligen blivit populär i Norden, knutits till Völsungasagan och omtalas i flera källor, häribland skaldedikten Ragnarsdrápa, som brukar dateras till 800-talet. Guðrúnarhvǫt är dock med all sannolikhet från senare tid, fast den innehåller en del arkaiska uttryck och tycks ha vidareförts i muntlig tradition under tillräckligt lång tid för att ha undergått flera förändringar under vägen. I sin nuvarande form består den av två delar som från början kan ha varit två skilda dikter. Den första (strof 1-8) består av en scen där Gudrun hetsar sina söner att ta hämnd för Svanhilds död. Den andra (strof 9-21) är en elegi i stil med Guðrúnarkviða I och II. De sista stroferna av denna senare dikt tyder på att den från början slutat med att Gudrun låter bränna sig själv på bål på samma sätt som Brynhild efter Sigurds död.

 

Gudrun gick ner till havet sedan hon dödat Atle. Hon gick ut i sjön och ville dränka sig, men hon kunde inte sjunka. Hon drev över fjorden till kung Jonakers land. Han fick henne till äkta; deras söner var Sörle, Erp och Hamde. Där fostrades också Sigurds dotter Svanhild. Hon blev gift med Jörmunrek den mäktige. Hos honom fanns Bikke, som rådde kungens son, Randve, att förföra henne. Sedan skvallrade han för kungen, som lät hänga Randve, men Svanhild lät han trampas ihjäl under hästhovar. När Gudrun fick veta detta talade hon till sina söner.

  1. Illavarslande

hårda ord

har jag hört sägas

att Gudrun sade

när hon gråtande

och grym av sorg

hetsade sönerna

att hämnas sin syster.

  1. ”Sitter ni här

och sover bort livet?

Går det ännu

för er att glädjas

efter vad Jörmunrek

gjort mot Svanhild,

som trampats av hårda

hovar till döds,

stampats ihjäl av

svarta och vita

gotiska hästar

på härvägen?

  1. Inte brås ni

på min bror Gunnar,

inte heller

på min bror Högne;

hämnd skulle ni söka

efter hennes död,

om ni ägde mod

som mina bröder

eller hunnerkungars

hårda sinne.”

  1. Då svarade Hamde,

den högsinte hjälten:

”Dock prisar du inte

Högnes dåd

när Sigurd väcktes

ur sin sömn

och dina bäddlinnen

blodades ned

av sår från din makes

mördade lik.

  1. Och alltför hårt

blev dina bröder hämnade

när du med smärta

dräpte dina söner.

Vore de här nu

hämnades vi lättare

det som Jörmunrek

gjort mot vår syster.

  1. Tag fram härkläder

som hunnerkungar ägt!

Till hämnd med vapen

har du hetsat oss nog.”

  1. Skrattande gick Gudrun

till gårdens förråd,

hämtade hjälmar,

valde handvapen,

tog fram brynjor

och bar till sönerna,

som hävde dem upp

på hästarnas ryggar.

  1. Då sade Hamde,

den högsinte hjälten:

”Fallna i goternas

fjärran land

möts vi nog åter

vid arvsölet, mor.

Där får du sitta

och sörja de dina,

ej blott Svanhild,

också sönerna.”

  1. Gråtande Gudrun

Gjukesdotter

satte sig på tunet

med sorg i sinnet;

hon talade där

medan tårarna rann

om allt hon lidit

under sitt liv.

  1. ”Tre eldar har jag

vårdat i tre ugnar;

till tre mäns hus

blev jag förd som maka;

mer än de andra

älskade jag Sigurd,

men mina bröder

blev hans bane.

  1. Jag led då värre

än jag lidit förut,

men snart blev smärtan

ännu större,

när jag tvangs äkta

hunnern Atle.

  1. Jag lockade hans vassögda

valpar till mig                              Vassögda valpar = Gudruns och Atles söner

som hämnd för det onda

hunnerna gjort mig,

skar så huvudet

av sönerna våra.

  1. Till vattnet gick jag ned

vred på nornorna,

ville bryta upp

från mitt bittra öde;

dränka mig ville jag,

men vågorna drev mig

bort till det land

där jag var dömd att leva.

  1. För tredje gången

– jag trodde det var bäst –

gick jag i brudsäng,

nu med Jonaker,

födde åt honom

furstesöner,

redo att ärva

hans mäktiga rike.

  1. Kring min Svanhild,

svärmade tärnorna,

hon var det barn

jag mest höll av.

Så var Svanhild

i mina salar

som en glittrande

stråle av sol.

  1. Guld och dyra kläder

gav jag min dotter

innan jag gav henne

till goterkungen.

Av sorgliga minnen

är inget mer smärtsamt

än synen av Svanhilds

ljust svallande hår

trampat i gruset

av goternas hästar.

  1. Svårast är minnet

av hur Sigurd

blev mördad i sängen,

berövad sin seger;

grymmast är minnet

av Gunnars död

när ormarna kröp

över hans kropp;

hemskast minnet

av hur Högnes

hjärta skars ut

ur hjältens bröst.

  1. Mycken ondska                            Strof 18-19 riktas till den döde Sigurd

minns jag mera;

hasta nu, Sigurd,

hit på din häst,

låt den svarta

fålen löpa!

Ensam sitter jag

utan döttrar

som kunde ge Gudrun

dyrbara gåvor.

  1. Minns du, Sigurd,

det säkra löftet

vi gav varandra

en gång i sängen?

Hit skulle du komma

från mörka Hel

eller jag till dig

i de dödas värld.

  1. Bygg nu, jarlar,

ett bål av ekträ,

högt må det resa sig

under himlen;

må elden bränna

mitt plågade bröst,

sorgen tina

det tunga hjärtat.”

  1. Må alla jarlars                             Detta tycks vara skaldens slutord

öde bättras.

alla kvinnors

kval förminskas

när denna klagan

har förklingat.

Atlekvadet (Atlakviða)

Av flera skäl brukar denna brutalt grymma men starkt verkningsfulla text räknas till de allra äldsta hjältedikterna i Eddan. Språkligt och stilistiskt verkar dikten ålderdomlig, framför allt genom mängden av egenartade arkaiska uttryck och ordformer som inte återfinns någon annanstans i Eddan men har paralleller i fornengelsk och forntysk hjältediktning. Även metriken påminner om västgermansk poesi genom riklig förekomst av obetonade stavelser och oregelmässiga versrader. Men framför allt har själva händelseförloppet ansetts återspegla historiska händelser under 400-talets strider mellan hunner och germaner: dels hunnerkungen Attilas seger över burgundernas hövding Gundaharius år 436 eller 437, dels Attilas död 453, när han enligt vissa (otillförlitliga) historieskrivare skall ha mördats med svärd av sin hustru, en germansk prinsessa, under själva bröllopsnatten. Diktens Atle uppvisar dock endast avlägsna likheter med den historiske Attila, och om möjligt ännu större är avståndet mellan textens övriga personer och deras eventuella historiska förebilder. Däremot är likheterna betydligt större mellan Atlekvadets händelser och händelser i den tyska Nibelungenlied från 1200-talet, där hunnerkungens död skildras under liknande omständigheter.

Även om Atlekvadet skulle ha sina rötter i folkvandringstiden – vilket ingalunda är säkert – har det med största säkerhet förändrats åtskilligt i muntlig tradition innan det skrevs ned i Codex Regius. I denna handskrift kallas för övrigt dikten ”Det grönländska Atlekvadet”, vilket möjligen beror på att den förmedlats av en traditionsbärare från de nordiska bosättningarna på Grönland.

Gudrun Gjukesdotter tog hämnd efter sina bröder såsom är vida känt. Först dödade hon Atles söner men därefter Atle själv och brände upp hallen med hela hans hird. Om detta har följande kvad diktats:

  1. En man sändes ut

av Atle till Gunnar,

en kunskapsrik ryttare,

Knefröd var hans namn;

han kom till Gjukes gårdar

och till Gunnars hall;

på bänkar kring elden

gick ölkrusen runt.

  1. Vin drack hirden

under dolsk tystnad

i furstens hall,

där man fruktade hunner;

då ropade Knefröd

med klar kall röst,

sen han satt sig högt,

det sydländska budet:

  1. ”Hit har Atle sänt mig

som ombud till häst

genom den mäktiga

Mörkskogens fasor                     Mörkskogen = gränsskog mellan hunner och burgunder

för att bjuda dig, Gunnar,

och din bror Högne

som hjälmprydda hjältar

gästa hans borg.

  1. Sköldar vill han ge er,

skönglänsande spjut,

guldbetslade hingstar

och hunnerträlar,

välskröda tyger,

praktfulla vapen,

förgyllda brynjor,

hjälmar och svärd.

  1. Han skänker er som gåva

den vida Gnitaheden,                   Gnitaheden = heden där Sigurd stred mot Fafne

snidade kastspjut,

kostbara fartyg,

dyrbara smycken

och Dnjeprs hamnar,                 Floden Dnjepr rann på 400-talet genom hunnernas välde

den mäktiga skog

som Mörkskogen kallas.”

  1. Gunnar vände huvudet

mot Högne och sade:

”Vad tänker du, broder,

om sådant tal?

Guld finns knappast

på Gnitaheden

i sådan mängd

att vi inte har mera.

  1. Sju salhus äger vi

fulla med svärd,

vart och ett glänser

av renaste guld,

min häst är snabbast,

mitt svärd vassast,

min båge är bäst,

min brynja av guld,

hjälm och sköld vitast,

vapnen från Kiars hall,                 Kiar = mäktig härskare, Caesar (kejsare)

allt mitt är bättre

än vad hunner äger.”

  1. ”Vad säger oss vår syster                             Högne svarar

när hon sänder oss en ring

virad med hår av varg?

Nog vill hon varna oss;

ulvens ragg fann jag

runt den röda ringen;

den visar att vår väg

går mot vargens lya.”

  1. Inga närstående,

inga anförvanter,

inga starka rådgivare

manade Gunnar att resa;

då kungjorde Gunnar

som konungar anstår

maktfull sin vilja

för männen i mjödsalen:

  1. ”Res dig nu, Fjörne,                         Fjörne = Gunnars munskänk, ej nämnd tidigare

låt fyllda guldskålar

med dyrbart mjöd

gå runt bland männen!

  1. Må ulvarna frossa

på Niflungars arv,

må gråbenen råda

om Gunnar ej reser,

må svarta björnar

bita med huggtänder

gårdens hundar

om Gunnar ej kommer.”

  1. Det trofasta folket

följde sin hövding

gråtande ut ur

Gjukungaborgen;

då sade Högnes

son till avsked:

”Må ni följas av lycka

dit hågen leder er!”

  1. Över fjällen for de

på betslade fålar

modigt igenom

den okända Mörkskogen;

Hunnermarken bävade

där de hårdföra red

sina spöskygga ök

över gröna ängar.

  1. Snart blev de varse

Atles vakttorn;

på den höga borgen

stod Bikkes knektar;                    Bikke = jarl hos Atle och Jörmunrek

snart såg de också

sydfolkets mjödhall,                     Sydfolket = hunnerna

där män satt bänkade

med blänkande sköldar

och dragna svärd;

Atle såg de dricka

vin i sin Valhall;

utanför satt vakter

till värn mot Gunnars män,

om de komme till gården

med vinande spjut

för vapenstrid.

  1. Systern var den första

som såg dem i salen;

klartänkt och brådsnabb

gick hon fram till bröderna:

”Sviken är du, Gunnar,

med svärd förmår du intet

mot hunnernas ränker,

fly genast ur hallen!

  1. I brynja, min bror,

borde du ha kommit

och med hjälmprytt huvud

för att hemsöka Atle;

i sadeln skulle du suttit

solklara dagar,

låtit nornorna gråta

över gråbleka lik,

tvingat deras sköldmör

träla vid harven,

slängt Atle själv

att dö i ormgropen;

nu hamnar ni själva

bland hunnernas ormar.”

  1. ”För sent är nu, syster,                                Gunnar svarar

att samla vårt folk,

vi når inte fram nu

till niflungahären,

vi är för långt borta

från bergen vid Rhen.”

  1. De fångade Gunnar

och satte i fjättrar

burgundernas vän                        Burgundernas vän = Gunnar

och band honom hårt.

  1. Sju män blev huggna

av Högne med svärd,

den åttonde slängde han

i brinnande eld;

så värjer sig kämpar

mot fiendens våld

som Högne slogs

vid Gunnars sida.

  1. De frågade goternas                              Goternas furste = Gunnar

karske furste

om han ville lösa

sitt liv med guld.

  1. ”Först vill jag ha

min bror Högnes hjärta,

utskuret blodigt

ur hans manliga bröst,

hämtat med svärd

ur hans hårda kropp.”

  1. Då skar de Hjalles                    Hjalle är en träl enligt Atlamál

hjärta ur bröstet,

bar det till Gunnar

blodigt på ett fat.

  1. Då sade Gunnar,

goternas furste:

”Här ser jag hjärtat

av Hjalle den fege,

olikt hjärtat

av Högne den djärve;

jag ser hur det bävar

i sitt blod på fatet;

det bävade än mera

i Hjalles bröst.”

  1. Högne skrattade

högt när de skar

hjärtat ur hans kropp,

han klagade aldrig;

blodigt på ett fat

bars det fram till Gunnar.

  1. Då sade Gunnar,

gjukungars konung:

”Här ligger hjärtat

av Högne den djärve,

olikt hjärtat

av Hjalle den fege;

det bävar föga

där det ligger på fatat,

bävade än mindre

i Högnes bröst.

  1. Allt skall du, Atle,

en gång mista,

såsom du mister

nu min skatt.

  1. Nu är jag ensam

om Niflungaguldet,

det hela är mitt

efter Högnes död.

Trygg var jag aldrig

när vi var två om skatten,

nu är jag ensam

och alldeles säker.

  1. Det mäktiga Rhen

skall råda över tvistmalmen,         Tvistmalmen, niflungars arv etc. = Rhenguldet

niflungars arv,

asarnas olycksgåva;

i vattnets virvlar

skall välskt guld glimma,

hellre därnere

än på hunnernas händer.”

  1. ”Fram med vagnen,                     Atle talar till sina män

fången är nu bunden.”

  1. Den mäktige Atle,

mordoffrens svåger,

red sin hingst Glaum

väl rustad med vapen;,

Gudrun som en krigsgud

höll gråten tillbaka

med smärta och sade

i den larmande salen:

  1. ”Må det gå dig, Atle,

som du handlat mot Gunnar,

du som ofta svor honom

eder om vänskap

vid solen i söder,

vid Seger-Tyrs berg                    Seger-Tyr = Oden

vid sängens hingst                       ”Sängens hingst”: oklart, möjligen en fallossymbol

och Ulls heliga ring.”                   Ull = en av asarna

  1. Därifrån sedan

drogs guldväktarn                       Guldväktarn = Gunnar

till sin bane

av betselbärarn.                           Betselbärarn = hästen

  1. Knektarna lade

den levande fursten

ensam i gropen

bland krälande ormar;

harmsen slog han

där på sin harpa

under strängars klang;

så anstår en konung

att värna sin guldskatt

mot fiendens våld.

  1. Atle red hem

på sin travande häst

uppfylld av makt

från mordplatsen

till sin gård som stojade

av stampande hästar

och från heden komna

knektars vapensång.

  1. Ut gick då Gudrun,

mötte Atle,

med en gyllne bägare

bjöd hon till fest:

”Glad skall du, hövding,

nu sitta i din hall

och njuta av Gudruns

nyslaktade ungdjur.”

  1. Det klingade av Atles

vinfyllda kalkar

i hallen när nu

hunnerna samlades;

knektar med munskägg

marscherade in.

  1. Den ljushyllta skyndade                               Den ljushyllta = Gudrun

att skänka dem vin,

vild av vrede bjöd hon

på valda läckerbitar,

började så smäda

den bleknade Atle.

  1. ”Dina båda söners

blodiga hjärtan

med honung kryddade

tuggar du på, konung;

smält nu, du mäktige,

de mördades lik

vid ditt bord tills maten

kommer ut där bak.

  1. Aldrig mer kallar du

Erp och Eitel,

dina livsglada gossar

att leka på ditt knä;

aldrig skall du se

dina unga prinsar

sitta i sadeln

eller skafta spjut.”

  1. Ropen steg i salen,

skrik och skrän av fasa,

hunnerna grät

och gnydde som hundar,

alla utom Gudrun,

hon grät aldrig

över björnhårda bröder

eller egna barn,

sina och Atles

unga söner.

  1. Guld strödde hon ut,

Gudrun den svanvita,

guldringar röda

gav hon åt husfolket,

rikedomen ödslades

och ödet fick växa,

hon skonade inte ens

gudahusets skatter.                      Gudahuset = hovet, hednatemplet

  1. Ovarsam var Atle,

yr var han av vinet,

vapenlös tillika

och utan värn mot Gudrun;

bättre var leken förr

när de låg på bädden

och famnade varandra

i furstesalen.

  1. Med svärd gav hon bädden

hans blod att dricka,

med dödsvigd hand

lät hon hundarna löpa,

väckte husfolket,

lade ved vid porten

och lät hallen brinna

som hämnd för bröderna.

  1. Till elden gav hon alla

som var där inne

och för mordet på bröderna

kommit ur Mörkskogen;

gammaltimret föll,

gudahusen rykte,

budlungars borg

brann ner och sköldmör

segnade ner

i flammor och sotrök.

  1. Dikten är fullbordad,

aldrig mera far

en kvinna i brynja

att hämnas bröder;

den ljushyllta Gudrun

gjorde det dock:

tre kungar dräpte hon

innan hon dog,

Oddruns klagan (Oddrúnargrátr)

Denna elegiska dikt i fornyrðislag, behandlar delvis samma händelser som de övriga kvädena i Völsunga-cykeln men den avviker på flera punkter från huvudlinjen i traditionen. Oddrun själv är till exempel inte känd från Völsungasagan, och detsamma gäller några av de övriga personer som omnämns (Heidrek, Borgny, Vilmund, Geirmund). Perspektivet är genomgående kvinnligt som i Guðrúnarkviða I-III. Texten har vanligen ansetts vara relativt sen, men det finns oregelbundna strofer och ”luckor” i framställningen som vittnar om att den ändå har levt i muntlig tradition under någon tid, kanske länge.

 

Om Borgny och Oddrun

Heidrek hette en kung, hans dotter hette Borgny. Vilmund hette den man som var hennes älskare. Hon kunde inte föda fram sitt barn förrän Oddrun, Atles syster, kom till hennes hjälp. Oddrun hade varit Gunnar Gjukessons käresta. Härom berättar denna dikt.

  1. I gamla sagor

hörde jag sägas

om henne som kom

till hunnernas land;

ingen annan

ovan jord

kunde förlösa

kungadottern.

  1. Atles syster

Oddrun fick höra

om flickan som låg

i födslovåndor;

ur stallet tog hon

sin svarta häst.

steg sedan upp

i sadeln och red.

  1. Hästen lät hon löpa

längs med slättvägen

tills den höga

hallen nåddes;

där steg hon in

i den stora salen,

sen hon lyft sadeln

av sin springare,

och hälsade alla

med dessa ord:

  1. ”Vad är det som händer

i Hunnerlandet?

Vad sker det här

som är värt att berätta?”

”Här ligger Borgny

i barnsängsvärkar,

din väninna, Oddrun,

väntar din hjälp.”

  1. ”Vem är den man

som orsakat värken?

Varför har Borgny

barnsängsplågor?”

  1. ”Vilmund heter han,

krigarevännen,

som nedlagt Borgny

på brudlakan

bak faderns rygg

under fem vintrar.”

  1. Jag tror inte Oddrun

talade mera,

hon satte sig i stället

stilla hos flickan,

sjöng en stark

besvärjelsesång

med trollkraft att bota

Borgnys vånda.

  1. En gosse och en flicka

kunde nu födas,

blida barn

till Högnes bane;                          Högnes bane = Vilmund

den dödssjuka modern

fick mål i mun,

tyst hade hon varit

men började tala:

  1. ”Må du beskyddas

av heliga makter,

Frigg och Freja

och flera gudar,

för att du botat mig

från min barnsnöd.”

  1. ”Inte var det                                      Oddrun svarar

för att du var värd det

att jag gjorde allt

för att hjälpa dig;

men svurit hade jag

att inte svika

någon kvinna

i sådan nöd.”

  1. Den sorgsna Oddrun

satte sig sedan

att berätta allt

om egna olyckor.

  1. ”Jag bodde som barn

i kungaborgen,

älskad var jag

av nästan alla;

i fadershuset

fanns vad jag önskade,

men efter fem år

dog min far.

  1. De sista ord

som far min sade

innan han avled,

tyngd av år,

var att jag skulle

sändas guldprydd

i söder att giftas

med Grimhilds son.                     Grimhilds son = Gunnar

  1. Han sade att ingen

ädlare jungfru

funnes i världen

om ödet så ville.”

  1. ”Vettlös är du, Oddrun,          Borgny talar här till Oddrun men oklart är vad hon

helt vansinnig,                              syftar på; kanske saknas något, jämför dock str. 10.

när du fnyser

föraktfullt mot mig;

trofast jag stått

vid din sida alltid

som vore vi barn

till såta bröder.”

  1. ”Jag minns allt klart                Här börjar Oddruns klagan som varar dikten ut

vad du sade om kvällen

en gång när jag gav

åt Gunnar att dricka:

att ingen kvinna

skulle råka ut

för ett öde som mitt

utom jag allena.

  1. I jungfruburen

satt Brynhild och vävde,

över land rådde hon

och lydigt folk:

all jorden skalv

och himlen där ovan,

när Fafnes bane                          Fafnes bane = Sigurd

till borgen kom.

  1. Med vapen blev kämpat,

med välska svärd,

och borgen intogs

som Brynhild ägde;

inom kort                                     Detta är tydligen en annan version av hur Sigurd

stod klart för henne                      erövrade Brynhild för Gunnars räkning

att Sigurds seger

vunnits med svek.

  1. Hård blev då

den hämnd hon tog,

det fick vi alla

nogsamt erfara.

Folk vet redan

i hela världen

hur för Sigurds skull

hon sökte döden.

  1. Mitt öde blev

att älska Gunnar,

den ädle fursten

som Brynhild bort älska.

Men han rådde henne                   Även på denna punkt avviker texten från andra

klä sig i rustning:                              versioner av Brynhildlegenden

valkyria ville han

hon skulle vara.

  1. Röda ringar,

väldig rikedom

bjöds för min hand

hos mina bröder;

Gunnar bjöd

femton boställen

förutom guld

från Granes börda.                      Granes börda = Rhenguldet

 

  1. Atle sade sig

aldrig vilja

godta brudköp

från Gjukes söner;

men motstå vår åtrå

mäktade vi inte,

mitt huvud böjdes

mot Gunnars bröst.

  1. Många av mina

släktingar menade

att de hade sett oss

båda tillsammans;

men Atle försäkrade

att hans syster aldrig

skulle ha gjort

någon skamlighet.

  1. Ingen bör dock

svara för en annan

när det handlar

om hemlig kärlek.

  1. Atle sände

sina ombud

långt in i Mörkskog

att leta efter mig;

De fann oss snart

där de inte bort finna oss,

liggande under

samma lakan.

  1. Guld ville vi ge dem,

gods och guld,

för att ingenting

säga till Atle,

men de hastade

genast hemåt

och berättade allt

vad de sett för Atle.

  1. Om detta fick Gudrun

ingenting veta

fast hon hellre

borde fått höra.

  1. Ett dån hördes

från gyllene hovar

när Gjukes söner

red in på gården:

ur Högnes kropp

skars hela hjärtat

och Gunnar lades

i en grop med ormar.

29- Det råkade sig så

att jag hade rest

bort till Geirmund                        Geirmund är okänd, tydligen bosatt på Läsö

för att brygga öl;

men Gunnar slugt

slog sin harpa

i hopp om att jag

skulle höra honom

och genast komma

till hans hjälp.

  1. Jag började lyssna

där borta på Läsö

och hörde hur kvalfullt

harpsträngarna ljöd;

då bad jag mitt folk

fara med mig hem

för att frälsa

min furstes liv.

  1. Vi styrde vårt skepp

raskt över sundet

tills jag såg alla

Atles gårdar.

  1. Då kom Atles            Att Atles mor i en orms skepnad dödade Gunnar

usla moder                         sägs också i andra källor

fram ringlande

– måtte hon ruttna! –

och grävde sig in

i Gunnars hjärta.

Jag lyckades inte

rädda min hjälte.

  1. Jag undrar ofta

hur jag ännu kan leva

med all min grämelse,

du guldprydda kvinna;                 ”guldprydda kvinna” = Borgny

jag vet att jag älskat

denne ädle furste,

min modige man,

mer än mig själv.

  1. Du har suttit och lyssnat

på vad jag sagt dig

om mina egna

och andras olyckor;

av kärleks längtan

bestäms våra liv.

Nu är det över

med Oddruns gråt.”