Oddruns klagan (Oddrúnargrátr)

Denna elegiska dikt i fornyrðislag, behandlar delvis samma händelser som de övriga kvädena i Völsunga-cykeln men den avviker på flera punkter från huvudlinjen i traditionen. Oddrun själv är till exempel inte känd från Völsungasagan, och detsamma gäller några av de övriga personer som omnämns (Heidrek, Borgny, Vilmund, Geirmund). Perspektivet är genomgående kvinnligt som i Guðrúnarkviða I-III. Texten har vanligen ansetts vara relativt sen, men det finns oregelbundna strofer och ”luckor” i framställningen som vittnar om att den ändå har levt i muntlig tradition under någon tid, kanske länge.

 

Om Borgny och Oddrun

Heidrek hette en kung, hans dotter hette Borgny. Vilmund hette den man som var hennes älskare. Hon kunde inte föda fram sitt barn förrän Oddrun, Atles syster, kom till hennes hjälp. Oddrun hade varit Gunnar Gjukessons käresta. Härom berättar denna dikt.

  1. I gamla sagor

hörde jag sägas

om henne som kom

till hunnernas land;

ingen annan

ovan jord

kunde förlösa

kungadottern.

  1. Atles syster

Oddrun fick höra

om flickan som låg

i födslovåndor;

ur stallet tog hon

sin svarta häst.

steg sedan upp

i sadeln och red.

  1. Hästen lät hon löpa

längs med slättvägen

tills den höga

hallen nåddes;

där steg hon in

i den stora salen,

sen hon lyft sadeln

av sin springare,

och hälsade alla

med dessa ord:

  1. ”Vad är det som händer

i Hunnerlandet?

Vad sker det här

som är värt att berätta?”

”Här ligger Borgny

i barnsängsvärkar,

din väninna, Oddrun,

väntar din hjälp.”

  1. ”Vem är den man

som orsakat värken?

Varför har Borgny

barnsängsplågor?”

  1. ”Vilmund heter han,

krigarevännen,

som nedlagt Borgny

på brudlakan

bak faderns rygg

under fem vintrar.”

  1. Jag tror inte Oddrun

talade mera,

hon satte sig i stället

stilla hos flickan,

sjöng en stark

besvärjelsesång

med trollkraft att bota

Borgnys vånda.

  1. En gosse och en flicka

kunde nu födas,

blida barn

till Högnes bane;                          Högnes bane = Vilmund

den dödssjuka modern

fick mål i mun,

tyst hade hon varit

men började tala:

  1. ”Må du beskyddas

av heliga makter,

Frigg och Freja

och flera gudar,

för att du botat mig

från min barnsnöd.”

  1. ”Inte var det                                      Oddrun svarar

för att du var värd det

att jag gjorde allt

för att hjälpa dig;

men svurit hade jag

att inte svika

någon kvinna

i sådan nöd.”

  1. Den sorgsna Oddrun

satte sig sedan

att berätta allt

om egna olyckor.

  1. ”Jag bodde som barn

i kungaborgen,

älskad var jag

av nästan alla;

i fadershuset

fanns vad jag önskade,

men efter fem år

dog min far.

  1. De sista ord

som far min sade

innan han avled,

tyngd av år,

var att jag skulle

sändas guldprydd

i söder att giftas

med Grimhilds son.                     Grimhilds son = Gunnar

  1. Han sade att ingen

ädlare jungfru

funnes i världen

om ödet så ville.”

  1. ”Vettlös är du, Oddrun,          Borgny talar här till Oddrun men oklart är vad hon

helt vansinnig,                              syftar på; kanske saknas något, jämför dock str. 10.

när du fnyser

föraktfullt mot mig;

trofast jag stått

vid din sida alltid

som vore vi barn

till såta bröder.”

  1. ”Jag minns allt klart                Här börjar Oddruns klagan som varar dikten ut

vad du sade om kvällen

en gång när jag gav

åt Gunnar att dricka:

att ingen kvinna

skulle råka ut

för ett öde som mitt

utom jag allena.

  1. I jungfruburen

satt Brynhild och vävde,

över land rådde hon

och lydigt folk:

all jorden skalv

och himlen där ovan,

när Fafnes bane                          Fafnes bane = Sigurd

till borgen kom.

  1. Med vapen blev kämpat,

med välska svärd,

och borgen intogs

som Brynhild ägde;

inom kort                                     Detta är tydligen en annan version av hur Sigurd

stod klart för henne                      erövrade Brynhild för Gunnars räkning

att Sigurds seger

vunnits med svek.

  1. Hård blev då

den hämnd hon tog,

det fick vi alla

nogsamt erfara.

Folk vet redan

i hela världen

hur för Sigurds skull

hon sökte döden.

  1. Mitt öde blev

att älska Gunnar,

den ädle fursten

som Brynhild bort älska.

Men han rådde henne                   Även på denna punkt avviker texten från andra

klä sig i rustning:                              versioner av Brynhildlegenden

valkyria ville han

hon skulle vara.

  1. Röda ringar,

väldig rikedom

bjöds för min hand

hos mina bröder;

Gunnar bjöd

femton boställen

förutom guld

från Granes börda.                      Granes börda = Rhenguldet

 

  1. Atle sade sig

aldrig vilja

godta brudköp

från Gjukes söner;

men motstå vår åtrå

mäktade vi inte,

mitt huvud böjdes

mot Gunnars bröst.

  1. Många av mina

släktingar menade

att de hade sett oss

båda tillsammans;

men Atle försäkrade

att hans syster aldrig

skulle ha gjort

någon skamlighet.

  1. Ingen bör dock

svara för en annan

när det handlar

om hemlig kärlek.

  1. Atle sände

sina ombud

långt in i Mörkskog

att leta efter mig;

De fann oss snart

där de inte bort finna oss,

liggande under

samma lakan.

  1. Guld ville vi ge dem,

gods och guld,

för att ingenting

säga till Atle,

men de hastade

genast hemåt

och berättade allt

vad de sett för Atle.

  1. Om detta fick Gudrun

ingenting veta

fast hon hellre

borde fått höra.

  1. Ett dån hördes

från gyllene hovar

när Gjukes söner

red in på gården:

ur Högnes kropp

skars hela hjärtat

och Gunnar lades

i en grop med ormar.

29- Det råkade sig så

att jag hade rest

bort till Geirmund                        Geirmund är okänd, tydligen bosatt på Läsö

för att brygga öl;

men Gunnar slugt

slog sin harpa

i hopp om att jag

skulle höra honom

och genast komma

till hans hjälp.

  1. Jag började lyssna

där borta på Läsö

och hörde hur kvalfullt

harpsträngarna ljöd;

då bad jag mitt folk

fara med mig hem

för att frälsa

min furstes liv.

  1. Vi styrde vårt skepp

raskt över sundet

tills jag såg alla

Atles gårdar.

  1. Då kom Atles            Att Atles mor i en orms skepnad dödade Gunnar

usla moder                         sägs också i andra källor

fram ringlande

– måtte hon ruttna! –

och grävde sig in

i Gunnars hjärta.

Jag lyckades inte

rädda min hjälte.

  1. Jag undrar ofta

hur jag ännu kan leva

med all min grämelse,

du guldprydda kvinna;                 ”guldprydda kvinna” = Borgny

jag vet att jag älskat

denne ädle furste,

min modige man,

mer än mig själv.

  1. Du har suttit och lyssnat

på vad jag sagt dig

om mina egna

och andras olyckor;

av kärleks längtan

bestäms våra liv.

Nu är det över

med Oddruns gråt.”

Annonser

2 thoughts on “Oddruns klagan (Oddrúnargrátr)

  1. Peter A. Sjögren

    Vilken underbar dikt, så full av känslor som du återger så bra! 2 små kommentarer. Strof 15, kommentaren står Borghild; ska stå Borgny. Strof 30: föreslår ”harpsträngarna ljöd” (i st.f. ”lät”.

    Svara
    1. larschristoffer Inläggets författare

      Stor tack, Peter, för din kommentar och dina ändringsförslag som jag efter vanligheten följer till punkt och pricka.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s