Atlekvadet (Atlakviða)

Av flera skäl brukar denna brutalt grymma men starkt verkningsfulla text räknas till de allra äldsta hjältedikterna i Eddan. Språkligt och stilistiskt verkar dikten ålderdomlig, framför allt genom mängden av egenartade arkaiska uttryck och ordformer som inte återfinns någon annanstans i Eddan men har paralleller i fornengelsk och forntysk hjältediktning. Även metriken påminner om västgermansk poesi genom riklig förekomst av obetonade stavelser och oregelmässiga versrader. Men framför allt har själva händelseförloppet ansetts återspegla historiska händelser under 400-talets strider mellan hunner och germaner: dels hunnerkungen Attilas seger över burgundernas hövding Gundaharius år 436 eller 437, dels Attilas död 453, när han enligt vissa (otillförlitliga) historieskrivare skall ha mördats med svärd av sin hustru, en germansk prinsessa, under själva bröllopsnatten. Diktens Atle uppvisar dock endast avlägsna likheter med den historiske Attila, och om möjligt ännu större är avståndet mellan textens övriga personer och deras eventuella historiska förebilder. Däremot är likheterna betydligt större mellan Atlekvadets händelser och händelser i den tyska Nibelungenlied från 1200-talet, där hunnerkungens död skildras under liknande omständigheter.

Även om Atlekvadet skulle ha sina rötter i folkvandringstiden – vilket ingalunda är säkert – har det med största säkerhet förändrats åtskilligt i muntlig tradition innan det skrevs ned i Codex Regius. I denna handskrift kallas för övrigt dikten ”Det grönländska Atlekvadet”, vilket möjligen beror på att den förmedlats av en traditionsbärare från de nordiska bosättningarna på Grönland.

Gudrun Gjukesdotter tog hämnd efter sina bröder såsom är vida känt. Först dödade hon Atles söner men därefter Atle själv och brände upp hallen med hela hans hird. Om detta har följande kvad diktats:

1. En man sändes ut

av Atle till Gunnar,

en kunskapsrik ryttare,

Knefröd var hans namn;

han kom till Gjukes gårdar

och till Gunnars hall;

på bänkar kring elden

gick ölkrusen runt.

2. Vin drack hirden

under dolsk tystnad

i furstens hall,

där man fruktade hunner;

då ropade Knefröd

med klar kall röst,

sen han satt sig högt,

det sydländska budet:

3. ”Hit har Atle sänt mig

som ombud till häst

genom den mäktiga

Mörkskogens fasor                     Mörkskogen = gränsskog mellan hunner och burgunder

för att bjuda dig, Gunnar,

och din bror Högne

som hjälmprydda hjältar

gästa hans borg.

4. Sköldar vill han ge er,

skönglänsande spjut,

guldbetslade hingstar

och hunnerträlar,

välskröda tyger,

praktfulla vapen,

förgyllda brynjor,

hjälmar och svärd.

5. Han skänker er som gåva

den vida Gnitaheden,                   Gnitaheden = heden där Sigurd stred mot Fafne

snidade kastspjut,

kostbara fartyg,

dyrbara smycken

och Dnjeprs hamnar,                 Floden Dnjepr rann på 400-talet genom hunnernas välde

den mäktiga skog

som Mörkskogen kallas.”

6. Gunnar vände huvudet

mot Högne och sade:

”Vad tänker du, broder,

om sådant tal?

Guld finns knappast

på Gnitaheden

i sådan mängd

att vi inte har mera.

7. Sju salhus äger vi

fulla med svärd,

vart och ett glänser

av renaste guld,

min häst är snabbast,

mitt svärd vassast,

min båge är bäst,

min brynja av guld,

hjälm och sköld vitast,

vapnen från Kiars hall,                 Kiar = mäktig härskare, Caesar (kejsare)

allt mitt är bättre

än vad hunner äger.”

8. ”Vad säger oss vår syster                             Högne svarar

när hon sänder oss en ring

virad med hår av varg?

Nog vill hon varna oss;

ulvens ragg fann jag

runt den röda ringen;

den visar att vår väg

går mot vargens lya.”

9. Inga närstående,

inga anförvanter,

inga starka rådgivare

manade Gunnar att resa;

då kungjorde Gunnar

som konungar anstår

maktfull sin vilja

för männen i mjödsalen:

10. ”Res dig nu, Fjörne,                         Fjörne = Gunnars munskänk, ej nämnd tidigare

låt fyllda guldskålar

med dyrbart mjöd

gå runt bland männen!

11. Må ulvarna frossa

på Niflungars arv,

må gråbenen råda

om Gunnar ej reser,

må svarta björnar

bita med huggtänder

gårdens hundar

om Gunnar ej kommer.”

12. Det trofasta folket

följde sin hövding

gråtande ut ur

Gjukungaborgen;

då sade Högnes

son till avsked:

”Må ni följas av lycka

dit hågen leder er!”

13. Över fjällen for de

på betslade fålar

modigt igenom

den okända Mörkskogen;

Hunnermarken bävade

där de hårdföra red

sina spöskygga ök

över gröna ängar.

14. Snart blev de varse

Atles vakttorn;

på den höga borgen

stod Bikkes knektar;                    Bikke = jarl hos Atle och Jörmunrek

snart såg de också

sydfolkets mjödhall,                     Sydfolket = hunnerna

där män satt bänkade

med blänkande sköldar

och dragna svärd;

Atle såg de dricka

vin i sin Valhall;

utanför satt vakter

till värn mot Gunnars män,

om de komme till gården

med vinande spjut

för vapenstrid.

15. Systern var den första

som såg dem i salen;

klartänkt och brådsnabb

gick hon fram till bröderna:

”Sviken är du, Gunnar,

med svärd förmår du intet

mot hunnernas ränker,

fly genast ur hallen!

16. I brynja, min bror,

borde du ha kommit

och med hjälmprytt huvud

för att hemsöka Atle;

i sadeln skulle du suttit

solklara dagar,

låtit nornorna gråta

över gråbleka lik,

tvingat deras sköldmör

träla vid harven,

slängt Atle själv

att dö i ormgropen;

nu hamnar ni själva

bland hunnernas ormar.”

17. ”För sent är nu, syster,                                Gunnar svarar

att samla vårt folk,

vi når inte fram nu

till niflungahären,

vi är för långt borta

från bergen vid Rhen.”

18. De fångade Gunnar

och satte i fjättrar

burgundernas vän                        Burgundernas vän = Gunnar

och band honom hårt.

19. Sju män blev huggna

av Högne med svärd,

den åttonde slängde han

i brinnande eld;

så värjer sig kämpar

mot fiendens våld

som Högne slogs

vid Gunnars sida.

20. De frågade goternas                              Goternas furste = Gunnar

karske furste

om han ville lösa

sitt liv med guld.

21. ”Först vill jag ha

min bror Högnes hjärta,

utskuret blodigt

ur hans manliga bröst,

hämtat med svärd

ur hans hårda kropp.”

22. Då skar de Hjalles                    Hjalle är en träl enligt Atlamál

hjärta ur bröstet,

bar det till Gunnar

blodigt på ett fat.

23. Då sade Gunnar,

goternas furste:

”Här ser jag hjärtat

av Hjalle den fege,

olikt hjärtat

av Högne den djärve;

jag ser hur det bävar

i sitt blod på fatet;

det bävade än mera

i Hjalles bröst.”

24. Högne skrattade

högt när de skar

hjärtat ur hans kropp,

han klagade aldrig;

blodigt på ett fat

bars det fram till Gunnar.

25. Då sade Gunnar,

gjukungars konung:

”Här ligger hjärtat

av Högne den djärve,

olikt hjärtat

av Hjalle den fege;

det bävar föga

där det ligger på fatat,

bävade än mindre

i Högnes bröst.

26. Allt skall du, Atle,

en gång mista,

såsom du mister

nu min skatt.

27. Nu är jag ensam

om Niflungaguldet,

det hela är mitt

efter Högnes död.

Trygg var jag aldrig

när vi var två om skatten,

nu är jag ensam

och alldeles säker.

28. Det mäktiga Rhen

skall råda över tvistmalmen,         Tvistmalmen, niflungars arv etc. = Rhenguldet

niflungars arv,

asarnas olycksgåva;

i vattnets virvlar

skall välskt guld glimma,

hellre därnere

än på hunnernas händer.”

29. ”Fram med vagnen,                     Atle talar till sina män

fången är nu bunden.”

30. Den mäktige Atle,

mordoffrens svåger,

red sin hingst Glaum

väl rustad med vapen;,

Gudrun som en krigsgud

höll gråten tillbaka

med smärta och sade

i den larmande salen:

31. ”Må det gå dig, Atle,

som du handlat mot Gunnar,

du som ofta svor honom

eder om vänskap

vid solen i söder,

vid Seger-Tyrs berg                    Seger-Tyr = Oden

vid sängens hingst                       ”Sängens hingst”: oklart, möjligen en fallossymbol

och Ulls heliga ring.”                   Ull = en av asarna

32. Därifrån sedan

drogs guldväktarn                       Guldväktarn = Gunnar

till sin bane

av betselbärarn.                           Betselbärarn = hästen

33. Knektarna lade

den levande fursten

ensam i gropen

bland krälande ormar;

harmsen slog han

där på sin harpa

under strängars klang;

så anstår en konung

att värna sin guldskatt

mot fiendens våld.

34. Atle red hem

på sin travande häst

uppfylld av makt

från mordplatsen

till sin gård som stojade

av stampande hästar

och från heden komna

knektars vapensång.

35. Ut gick då Gudrun,

mötte Atle,

med en gyllne bägare

bjöd hon till fest:

”Glad skall du, hövding,

nu sitta i din hall

och njuta av Gudruns

nyslaktade ungdjur.”

36. Det klingade av Atles

vinfyllda kalkar

i hallen när nu

hunnerna samlades;

knektar med munskägg

marscherade in.

37. Den ljushyllta skyndade                               Den ljushyllta = Gudrun

att skänka dem vin,

vild av vrede bjöd hon

på valda läckerbitar,

började så smäda

den bleknade Atle.

38. ”Dina båda söners

blodiga hjärtan

med honung kryddade

tuggar du på, konung;

smält nu, du mäktige,

de mördades lik

vid ditt bord tills maten

kommer ut där bak.

39. Aldrig mer kallar du

Erp och Eitel,

dina livsglada gossar

att leka på ditt knä;

aldrig skall du se

dina unga prinsar

sitta i sadeln

eller skafta spjut.”

40. Ropen steg i salen,

skrik och skrän av fasa,

hunnerna grät

och gnydde som hundar,

alla utom Gudrun,

hon grät aldrig

över björnhårda bröder

eller egna barn,

sina och Atles

unga söner.

41. Guld strödde hon ut,

Gudrun den svanvita,

guldringar röda

gav hon åt husfolket,

rikedomen ödslades

och ödet fick växa,

hon skonade inte ens

gudahusets skatter.                      Gudahuset = hovet, hednatemplet

42. Ovarsam var Atle,

yr var han av vinet,

vapenlös tillika

och utan värn mot Gudrun;

bättre var leken förr

när de låg på bädden

och famnade varandra

i furstesalen.

43. Med svärd gav hon bädden

hans blod att dricka,

med dödsvigd hand

lät hon hundarna löpa,

väckte husfolket,

lade ved vid porten

och lät hallen brinna

som hämnd för bröderna.

44. Till elden gav hon alla

som var där inne

och för mordet på bröderna

kommit ur Mörkskogen;

gammaltimret föll,

gudahusen rykte,

budlungars borg

brann ner och sköldmör

segnade ner

i flammor och sotrök.

45. Dikten är fullbordad,

aldrig mera far

en kvinna i brynja

att hämnas bröder;

den ljushyllta Gudrun

gjorde det dock:

tre kungar dräpte hon

innan hon dog,

Annons