Liksom Atlakviða bygger denna dikt och den efterföljande, Hamðismál, på en händelse som i historiska källor påstås ha inträffat under folkvandringstiden. I Jordanes latinska krönika om goternas historia från 500-talet, vanligen kallad Getica, berättas nämligen att goterkungen Ermanarik (diktens Jörmunrek), som levde på 300-talet, skall ha låtit avrätta en kvinna vid namn Sunilda (diktens Svanhild) genom att låta henne slitas ihjäl av vilda hästar. Sunildas bröder Sarus och Ammius (diktens Sörle och Hamde) skall därefter ha tagit hämnd på kungen genom att såra honom med svärd, vilket han senare dog av. Detta är förmodligen en ren skröna, eftersom Ermanarik enligt äldre och mer trovärdiga källor dog under helt andra omständigheter, men berättelsen har tydligen blivit populär i Norden, knutits till Völsungasagan och omtalas i flera källor, häribland skaldedikten Ragnarsdrápa, som brukar dateras till 800-talet. Guðrúnarhvǫt är dock med all sannolikhet från senare tid, fast den innehåller en del arkaiska uttryck och tycks ha vidareförts i muntlig tradition under tillräckligt lång tid för att ha undergått flera förändringar under vägen. I sin nuvarande form består den av två delar som från början kan ha varit två skilda dikter. Den första (strof 1-8) består av en scen där Gudrun hetsar sina söner att ta hämnd för Svanhilds död. Den andra (strof 9-21) är en elegi i stil med Guðrúnarkviða I och II. De sista stroferna av denna senare dikt tyder på att den från början slutat med att Gudrun låter bränna sig själv på bål på samma sätt som Brynhild efter Sigurds död.
Gudrun gick ner till havet sedan hon dödat Atle. Hon gick ut i sjön och ville dränka sig, men hon kunde inte sjunka. Hon drev över fjorden till kung Jonakers land. Han fick henne till äkta; deras söner var Sörle, Erp och Hamde. Där fostrades också Sigurds dotter Svanhild. Hon blev gift med Jörmunrek den mäktige. Hos honom fanns Bikke, som rådde kungens son, Randve, att förföra henne. Sedan skvallrade han för kungen, som lät hänga Randve, men Svanhild lät han trampas ihjäl under hästhovar. När Gudrun fick veta detta talade hon till sina söner.
- Illavarslande
hårda ord
har jag hört sägas
att Gudrun sade
när hon gråtande
och grym av sorg
hetsade sönerna
att hämnas sin syster.
- ”Sitter ni här
och sover bort livet?
Går det ännu
för er att glädjas
efter vad Jörmunrek
gjort mot Svanhild,
som trampats av hårda
hovar till döds,
stampats ihjäl av
svarta och vita
gotiska hästar
på härvägen?
- Inte brås ni
på min bror Gunnar,
inte heller
på min bror Högne;
hämnd skulle ni söka
efter hennes död,
om ni ägde mod
som mina bröder
eller hunnerkungars
hårda sinne.”
- Då svarade Hamde,
den högsinte hjälten:
”Dock prisar du inte
Högnes dåd
när Sigurd väcktes
ur sin sömn
och dina bäddlinnen
blodades ned
av sår från din makes
mördade lik.
- Och alltför hårt
blev dina bröder hämnade
när du med smärta
dräpte dina söner.
Vore de här nu
hämnades vi lättare
det som Jörmunrek
gjort mot vår syster.
- Tag fram härkläder
som hunnerkungar ägt!
Till hämnd med vapen
har du hetsat oss nog.”
- Skrattande gick Gudrun
till gårdens förråd,
hämtade hjälmar,
valde handvapen,
tog fram brynjor
och bar till sönerna,
som hävde dem upp
på hästarnas ryggar.
- Då sade Hamde,
den högsinte hjälten:
”Fallna i goternas
fjärran land
möts vi nog åter
vid arvsölet, mor.
Där får du sitta
och sörja de dina,
ej blott Svanhild,
också sönerna.”
- Gråtande Gudrun
Gjukesdotter
satte sig på tunet
med sorg i sinnet;
hon talade där
medan tårarna rann
om allt hon lidit
under sitt liv.
- ”Tre eldar har jag
vårdat i tre ugnar;
till tre mäns hus
blev jag förd som maka;
mer än de andra
älskade jag Sigurd,
men mina bröder
blev hans bane.
- Jag led då värre
än jag lidit förut,
men snart blev smärtan
ännu större,
när jag tvangs äkta
hunnern Atle.
- Jag lockade hans vassögda
valpar till mig Vassögda valpar = Gudruns och Atles söner
som hämnd för det onda
hunnerna gjort mig,
skar så huvudet
av sönerna våra.
- Till vattnet gick jag ned
vred på nornorna,
ville bryta upp
från mitt bittra öde;
dränka mig ville jag,
men vågorna drev mig
bort till det land
där jag var dömd att leva.
- För tredje gången
– jag trodde det var bäst –
gick jag i brudsäng,
nu med Jonaker,
födde åt honom
furstesöner,
redo att ärva
hans mäktiga rike.
- Kring min Svanhild,
svärmade tärnorna,
hon var det barn
jag mest höll av.
Så var Svanhild
i mina salar
som en glittrande
stråle av sol.
- Guld och dyra kläder
gav jag min dotter
innan jag gav henne
till goterkungen.
Av sorgliga minnen
är inget mer smärtsamt
än synen av Svanhilds
ljust svallande hår
trampat i gruset
av goternas hästar.
- Svårast är minnet
av hur Sigurd
blev mördad i sängen,
berövad sin seger;
grymmast är minnet
av Gunnars död
när ormarna kröp
över hans kropp;
hemskast minnet
av hur Högnes
hjärta skars ut
ur hjältens bröst.
- Mycken ondska Strof 18-19 riktas till den döde Sigurd
minns jag mera;
hasta nu, Sigurd,
hit på din häst,
låt den svarta
fålen löpa!
Ensam sitter jag
utan döttrar
som kunde ge Gudrun
dyrbara gåvor.
- Minns du, Sigurd,
det säkra löftet
vi gav varandra
en gång i sängen?
Hit skulle du komma
från mörka Hel
eller jag till dig
i de dödas värld.
- Bygg nu, jarlar,
ett bål av ekträ,
högt må det resa sig
under himlen;
må elden bränna
mitt plågade bröst,
sorgen tina
det tunga hjärtat.”
- Må alla jarlars Detta tycks vara skaldens slutord
öde bättras.
alla kvinnors
kval förminskas
när denna klagan
har förklingat.
eddablog 