Denna dikt står sist i Codex Regius men den brukar räknas till de allra äldsta. Den händelse som skildras – goterkungen Ermanariks död cirka 375 efter Kristus – hör i varje fall till de äldsta minnena i de germanska folkens historia, och textens språkform och oregelbundna metrik gör ett mycket ålderdomligt intryck. Sammanhanget i berättelsen är delvis svårbegripligt, eftersom flera rader och strofer tycks ha gått förlorade. Å andra sidan är det också möjligt att åtskilligt lagts till eller omtolkats i den muntliga traditionen innan texten skrevs ned på 1200-talet. De första stroferna uppvisar påfallande likheter med början av Gudruns klagan, och det är uppenbart att dessa båda dikter hör samman i traditionen.
- Sorgerna grodde
som gräs på tunet,
alverna grät
och glädjen försvann;
Mänskors olyckor
varje morgon
vållar vår oro,
väcker vår smärta.
- Det var inte i dag
och inte i går,
lång tid har gått,
längesen var det,
det mesta som hänt
är ej hälften så fjärran
som dagen då Gudrun,
Gjukes dotter,
hetsade sönerna
att hämnas Svanhild.
- ”Ni hade en syster
som hette Svanhild;
henne lät Jörmunrek
trampas av hästar
med hårda hovar,
gotiska hingstar,
svarta och vita
på allmän väg,
- Kvar finns blott föga
av konungaätten,
ni är de enda
som ännu lever.
- Ensam har jag blivit
som aspen i skogen,
berövad mina fränder
som furan sina kvistar,
utan livslust
som en skog utan löv,
sedan den härjats
av hårda stormar.”
- Då sade Hamde,
den högsinte hjälten:
”Inte prisar du, Gudrun,
Högnes grymhet
när Sigurd väcktes
ur sin sömn,
medan du satt på sängen
och mördarna skrattade.
- Dina blåvita
bäddöverkast,
mästerligt vävda,
flöt i din mans blod;
där dog Sigurd,
du satt vid hans lik,
berövad all glädje
genom Gunnars verk.
- Atle ville du skada
med att mörda Erp
och döda Eitil,
men värst blev det för dig;
dumt är att önska
döda med vapen
andra, om dådet
drabbar en själv.”
- Den kloke Sörle
sade då detta:
”Munhuggas vill jag
inte med mor min,
men ännu är något
osagt, tror jag;
ber du inte, Gudrun,
om ännu mera gråt?
- Gråt för dina bröder
och för döda barn,
ofärdsdrabbade
anförvanter,
men för oss två, Gudrun,
skall du också gråta,
dödsdömda far vi
att dö i fjärran land.”
- Sorgsna och rasande
red de från gården,
ynglingarna for
över regnvåta fjäll
på hunniska hästar
för att hämnas mordet.
- På vägen mötte dem Ordningsföljden här omkastad str.12-14
Erp den mångförslagne.
”Hur kan brunluggspilten Hamde och Sörle talar till halvbrodern Erp,
bli till hjälp för oss?” som är en annan Erp än i strof 8
- Halvbrodern svarade
att han ville hjälpa
fränderna sina
som fot hjälper fot.
”Hur kan en fot Hamde och Sörle svarar Erp
främja den andra
eller en hand
en annan hand?”
- Då sade Erp,
det blev sista gången
den hedervärde talade
från sin höga häst:
”Illa är att visa
en stackare vägen.”
Då sade de att horungen
borde veta hut.
- Svärden drog de
sen ur slidan.
glänsande vapen
till glädje för trollen,
tappade dock
en tredjedel av styrkan,
när de Erp
den unge fällde.
- De skakade kapporna,
fäste sina kortsvärd,
de gudaborna klädde sig
i galakläder.
- Vägen låg öppen,
olycksstigen fann de,
systersonen hängde Systersonen = Randve, Svanhilds styvson och älskare
sårad i galgen,
vindkalla vargträdet Vargträdet = galgen
västan om gården,
olycksfåglar
svärmade kring aset.
- Ölstinna knektar
stojade i kungssalen,
ingen där hörde
ljudet av hästar
förrän högvakten
blåste i sitt horn.
- Då gick folk och sade
till Jörmunrek:
”Beväpnade män
har siktats vid borgen,
det är fara på färde,
mäktiga furstar,
bröder till henne
som hästarna trampade.”
- Jörmunrek skrockade
och strök sitt skägg,
stärkte sig med vin
inför vapenleken,
såg på sin vita sköld,
strök sin bruna skalp,
medan han höll
sitt gyllne krus i handen.
21.”Roligt blir det
att snart få råka
Hamde och Sörle
här i min hall;
binda dem skall jag
med bågsträngar,
hänga dem upp
högt i en galge.”
- Då sade en kvinna Strof 22 har tydligen skadats
som stod vid dörren Den omnämnda kvinnan är okänd
(– – –)
”Kan tio hundra goter
av två ensamma män
bindas och besegras
i denna höga borg?”
- Det blev kamp i salen,
ölkrusen krossades,
ur goternas bröst
vällde blodet fram.
( – – – ) Här saknas sannolikt något
- Då sade Hamde,
högsinte hjälten:
”Jörmunrek, du ville
att vi skulle komma,
båda bröderna,
in i din borg.
Nu ser du dina huggna
händer och fötter
kastade på elden,
kolnade som ved.”
- Då brummade Den stympade Jörmunrek ropar till de sina
den från gudar borne
kungen i sin brynja
som en björn brummar:
”Stena ihjäl dem!
Stål biter inte på dem,
järn är utan verkan
på Jonakers söner.”
- ”Illa var det bror Sannolikt säger Sörle str. 26-27
att du öppnade säcken; ”Säcken” här = Jörmunreks mun (?)
ur den kom ofta
onda råd.
- Mod har du, Hamde,
men inte manvett;
utan klokhet
klarar sig ingen.”
- ”Av vore huvudet Hamdes slutreplik str. 28-30
om Erp levde,
vår dristige bror
som vi dräpte på vägen,
den stridsglade kämpen,
den stolte och kloke;
diserna drev oss
att döda honom.
- Inte skall man leva Denna strof är i versmåttet ljóðaháttr
som ulvar lever
och slå mot egen släkt;
likt nornornas valpar, Nornornas valpar = vargar
vanartiga bestar,
som biter varandra i vildmarken.
- Väl har vi stridit,
vi står på fallna goter,
ovanpå de stupade
som örnar på gren;
ära har vi vunnit,
döden väntar på oss,
ingen lever natten
efter nornornas dom.”
- Där föll Sörle
vid salens gavel
och Hamde segnade
ner bakom huset.
Detta kvad kallas det gamla Hamdesmål.
eddablog 