Hamdesmål (Hamðismál)

Denna dikt står sist i Codex Regius men den brukar räknas till de allra äldsta. Den händelse som skildras – goterkungen Ermanariks död cirka 375 efter Kristus – hör i varje fall till de äldsta minnena i de germanska folkens historia, och textens språkform och oregelbundna metrik gör ett mycket ålderdomligt intryck. Sammanhanget i berättelsen är delvis svårbegripligt, eftersom flera rader och strofer tycks ha gått förlorade. Å andra sidan är det också möjligt att åtskilligt lagts till eller omtolkats i den muntliga traditionen innan texten skrevs ned på 1200-talet. De första stroferna uppvisar påfallande likheter med början av Gudruns klagan, och det är uppenbart att dessa båda dikter hör samman i traditionen.

  1. Sorgerna grodde

som gräs på tunet,

alverna grät

och glädjen försvann;

Mänskors olyckor

varje morgon

vållar vår oro,

väcker vår smärta.

  1. Det var inte i dag

och inte i går,

lång tid har gått,

längesen var det,

det mesta som hänt

är ej hälften så fjärran

som dagen då Gudrun,

Gjukes dotter,

hetsade sönerna

att hämnas Svanhild.

  1. ”Ni hade en syster

som hette Svanhild;

henne lät Jörmunrek

trampas av hästar

med hårda hovar,

gotiska hingstar,

svarta och vita

på allmän väg,

  1. Kvar finns blott föga

av konungaätten,

ni är de enda

som ännu lever.

  1. Ensam har jag blivit

som aspen i skogen,

berövad mina fränder

som furan sina kvistar,

utan livslust

som en skog utan löv,

sedan den härjats

av hårda stormar.”

  1. Då sade Hamde,

den högsinte hjälten:

”Inte prisar du, Gudrun,

Högnes grymhet

när Sigurd väcktes

ur sin sömn,

medan du satt på sängen

och mördarna skrattade.

  1. Dina blåvita

bäddöverkast,

mästerligt vävda,

flöt i din mans blod;

där dog Sigurd,

du satt vid hans lik,

berövad all glädje

genom Gunnars verk.

  1. Atle ville du skada

med att mörda Erp

och döda Eitil,

men värst blev det för dig;

dumt är att önska

döda med vapen

andra, om dådet

drabbar en själv.”

  1. Den kloke Sörle

sade då detta:

”Munhuggas vill jag

inte med mor min,

men ännu är något

osagt, tror jag;

ber du inte, Gudrun,

om ännu mera gråt?

  1. Gråt för dina bröder

och för döda barn,

ofärdsdrabbade

anförvanter,

men för oss två, Gudrun,

skall du också gråta,

dödsdömda far vi

att dö i fjärran land.”

  1. Sorgsna och rasande

red de från gården,

ynglingarna for

över regnvåta fjäll

på hunniska hästar

för att hämnas mordet.

  1. På vägen mötte dem                                Ordningsföljden här omkastad str.12-14

Erp den mångförslagne.

”Hur kan brunluggspilten                                Hamde och Sörle talar till halvbrodern Erp,

bli till hjälp för oss?”                                        som är en annan Erp än i strof 8

  1. Halvbrodern svarade

att han ville hjälpa

fränderna sina

som fot hjälper fot.

”Hur kan en fot                                                  Hamde och Sörle svarar Erp

främja den andra

eller en hand

en annan hand?”

  1. Då sade Erp,

det blev sista gången

den hedervärde talade

från sin höga häst:

”Illa är att visa

en stackare vägen.”

Då sade de att horungen

borde veta hut.

  1. Svärden drog de

sen ur slidan.

glänsande vapen

till glädje för trollen,

tappade dock

en tredjedel av styrkan,

när de Erp

den unge fällde.

  1. De skakade kapporna,

fäste sina kortsvärd,

de gudaborna klädde sig

i galakläder.

  1. Vägen låg öppen,

olycksstigen fann de,

systersonen hängde                     Systersonen = Randve, Svanhilds styvson och älskare

sårad i galgen,

vindkalla vargträdet                      Vargträdet = galgen

västan om gården,

olycksfåglar

svärmade kring aset.

  1. Ölstinna knektar

stojade i kungssalen,

ingen där hörde

ljudet av hästar

förrän högvakten

blåste i sitt horn.

  1. Då gick folk och sade

till Jörmunrek:

”Beväpnade män

har siktats vid borgen,

det är fara på färde,

mäktiga furstar,

bröder till henne

som hästarna trampade.”

  1. Jörmunrek skrockade

och strök sitt skägg,

stärkte sig med vin

inför vapenleken,

såg på sin vita sköld,

strök sin bruna skalp,

medan han höll

sitt gyllne krus i handen.

21.”Roligt blir det

att snart få råka

Hamde och Sörle

här i min hall;

binda dem skall jag

med bågsträngar,

hänga dem upp

högt i en galge.”

  1. Då sade en kvinna                       Strof 22 har tydligen skadats

som stod vid dörren                           Den omnämnda kvinnan är okänd

(– – –)

”Kan tio hundra goter

av två ensamma män

bindas och besegras

i denna höga borg?”

  1. Det blev kamp i salen,

ölkrusen krossades,

ur goternas bröst

vällde blodet fram.

( – – – )                                                     Här saknas sannolikt något

  1. Då sade Hamde,

högsinte hjälten:

”Jörmunrek, du ville

att vi skulle komma,

båda bröderna,

in i din borg.

Nu ser du dina huggna

händer och fötter

kastade på elden,

kolnade som ved.”

  1. Då brummade                                    Den stympade Jörmunrek ropar till de sina

den från gudar borne

kungen i sin brynja

som en björn brummar:

”Stena ihjäl dem!

Stål biter inte på dem,

järn är utan verkan

på Jonakers söner.”

  1. ”Illa var det bror                                        Sannolikt säger Sörle str. 26-27

att du öppnade säcken;                                 ”Säcken” här = Jörmunreks mun (?)

ur den kom ofta

onda råd.

  1. Mod har du, Hamde,

men inte manvett;

utan klokhet

klarar sig ingen.”

  1. ”Av vore huvudet                                   Hamdes slutreplik str. 28-30

om Erp levde,

vår dristige bror

som vi dräpte på vägen,

den stridsglade kämpen,

den stolte och kloke;

diserna drev oss

att döda honom.

  1. Inte skall man leva                            Denna strof är i versmåttet ljóðaháttr

som ulvar lever

och slå mot egen släkt;

likt nornornas valpar,                               Nornornas valpar = vargar

vanartiga bestar,

som biter varandra i vildmarken.

  1. Väl har vi stridit,

vi står på fallna goter,

ovanpå de stupade

som örnar på gren;

ära har vi vunnit,

döden väntar på oss,

ingen lever natten

efter nornornas dom.”

  1. Där föll Sörle

vid salens gavel

och Hamde segnade

ner bakom huset.

Detta kvad kallas det gamla Hamdesmål.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s