De två avslutande dikterna i denna Eddasamling, Grógaldr och Fjǫlsvinnsmál, har endast bevarats i sena pappershandskrifter från 1600-talet men brukar ändå anses medeltida (1200-talet eller tidigare). De hör tydligen ihop och har från början ingått i samma berättelse om den unge hjälten Svipdag som ger sig ut i världen för att söka upp en ung kvinna, Menglad, som han aldrig sett men som ödet förutbestämt att bli hans käraste. I Grógaldr väcker han upp sin döda mor i graven för att be om hennes råd och magiska beskydd inför sin resa. I Fjǫlsvinnsmál har han kommit fram till målet och prövas av en vaktande jätte, Fjölsvinn, innan han får möta Menglad och förenas med henne i kärlek. En sådan berättelse, som omfattar hela friarfärden, finns bevarad i en dansk medeltidsballad, Ungen Svejdal eller Svendal, som också existerar i svensk version och uppenbarligen är nära besläktad med Grógaldr och Fjǫlsvinnsmál, vare sig det nu beror på direkt inflytande eller på någon gemensam men numera försvunnen källa. Forskarna har framfört flera teorier om de båda eddadikternas ålder och ursprung samt förhållande till medeltidsballaden, men någon enighet i detta ämne är inte i sikte.
Sonen:
- ”Vakna nu, Groa!
Vakna, du goda !
Jag väcker dig vid dödens dörr.
Kanske du minns
att du manat din son
komma till kumlet vid graven.”
Modern:
- ”Vad önskar nu säga
min ende son,
vad ont är du ute efter,
när du kallar din mor
som sover i mullen
och har lämnat de levandes land?”
Sonen:
- ”För elakt spel
har jag utsatts av den onda
kvinnan som famnade far min.
Hon gav mig ett uppdrag
som ingen kan klara:
att finna och möta Menglad.” Menglad = ”hon som gläds över smycken”
Modern:
- ”Lång är färden,
långt får du fara,
lång är människans längtan.
Om vägen du finner
och får som du vill
kan endast ödet avgöra.”
Sonen:
- ”Sjung för mig trollsånger
till skydd för min resa,
hjälp mig från faror på färden,
ty överallt, mor,
väntar olyckstillfällen
som jag är för ung att undgå.”
Modern:
- ”Då sjunger jag först
den främsta galdern, Galder = trollsång
som Rane sjöng för Rind: Rane = Oden, Rind = jättekvinna
att du skjuter ifrån dig
själv det onda du möter,
ty du är själv bästa dräng.
- Jag sjunger dig en andra:
om du färdas ute
och har vandrat vilse,
då värnar dig nornan
överallt på vägen
säkert från alla sidor.
- Jag sjunger dig en tredje:
om sjudande floder
drar ner dig och vill dränka dig,
då störtar Horn och Rud Horn och Rud är flodnamn
allt annat ner i Hel,
men mattas när de möter dig.
- Jag sjunger dig en fjärde:
om du grips av fiender
färdiga att föra dig till galgen,
då ändras deras sinnen
snart till försoning
och vänds till vänskap med dig.
10. Jag sjunger dig en femte:
om tunga fjättrar
binder dina armar och ben,
då lossar sången banden,
befriar dina lemmar
och fjättrarna faller från foten.
11. Jag sjunger dig en sjätte:
om du hamnar i sjönöd
värre än någon vet,
då stillar sig vinden
över segel och stag
och fridsam blir så din färd.
12. Jag sjunger dig en sjunde:
om du skälver av kyla
och bits av frost på fjället.
då värms dina leder
så att kylan lämnar dig
och likblekheten tillika.
13. Jag sjunger dig en åttonde:
om på skymningsvägar
du nås av nattens fasor,
då hejdar den trolltyg
och hämnd som hotar
från en död kristen kvinna.
14. Jag sjunger dig en nionde:
om du skiftar ord
med en vaksam jättelik vakt,
då ger den dig mannavett
och mål i munnen
så att du säger det rätta.
15. Färdas aldrig
där faror väntar
men ingen känner kärlek.
På en jordfast sten
stod jag bak dörren
och talade fram min trollsång.
- Minns, min son,
din moders ord
och bär dem alltid i bröstet.
Lyckosam kommer
din levnad att bli
om du följer de råd du fått.”
Vilken vacker dikt! I strof 11 skriver du stiltje, vilket ju betyder helt vindstilla, som kanske inte är det bästa om man vill nå målet. Skulle det funka med ”lätta vindar” e.d.? Och i strof 12 är ”likstelheten” lite dratiskt för mitt språköra, men jag har inget bättre förslag.
Tack, Peter, för kommentaren. utmärkt som alltid. Du har förstås rätt i att man inte kommer fram när det är stiltje, men det är faktiskt dikten som är skyldig till denna paradox. Funderar ändå på att ändra till ”lätta vindar” som du föreslog. Också jämförelsen med lik finns i originalet fast det där snarare handlar om likblekhet än om likstelhet. Skall tänka mer på detta!