Groas trollsång (Grógaldr)

De två avslutande dikterna i denna Eddasamling, Grógaldr och Fjǫlsvinnsmál, har endast bevarats i sena pappershandskrifter från 1600-talet men brukar ändå anses medeltida (1200-talet eller tidigare). De hör tydligen ihop och har från början ingått i samma berättelse om den unge hjälten Svipdag som ger sig ut i världen för att söka upp en ung kvinna, Menglad, som han aldrig sett men som ödet förutbestämt att bli hans käraste. I Grógaldr väcker han upp sin döda mor i graven för att be om hennes råd och magiska beskydd inför sin resa. I Fjǫlsvinnsmál har han kommit fram till målet och prövas av en vaktande jätte, Fjölsvinn, innan han får möta Menglad och förenas med henne i kärlek. En sådan berättelse, som omfattar hela friarfärden, finns bevarad i en dansk medeltidsballad, Ungen Svejdal eller Svendal, som också existerar i svensk version och uppenbarligen är nära besläktad med Grógaldr och Fjǫlsvinnsmál, vare sig det nu beror på direkt inflytande eller på någon gemensam men numera försvunnen källa. Forskarna har framfört flera teorier om de båda eddadikternas ålder och ursprung samt förhållande till medeltidsballaden, men någon enighet i detta ämne är inte i sikte.  

 

Sonen:

  1. ”Vakna nu, Groa!

Vakna, du goda !

Jag väcker dig vid dödens dörr.

Kanske du minns

att du manat din son

komma till kumlet vid graven.”

Modern:

  1.   ”Vad önskar nu säga

min ende son,

vad ont är du ute efter,

när du kallar din mor

som sover i mullen

och har lämnat de levandes land?”

Sonen:

  1.    ”För elakt spel

har jag utsatts av den onda

kvinnan som famnade far min.

Hon gav mig ett uppdrag

som ingen kan klara:

att finna och möta Menglad.”            Menglad = ”hon som gläds över smycken”

Modern:

  1.     ”Lång är färden,

långt får du fara,

lång är människans längtan.

Om vägen du finner

och får som du vill

kan endast ödet avgöra.”

Sonen:

  1.    ”Sjung för mig trollsånger

till skydd för min resa,

hjälp mig från faror på färden,

ty överallt, mor,

väntar olyckstillfällen

som jag är för ung att undgå.”

Modern:

  1.     ”Då sjunger jag först

den främsta galdern,                                Galder = trollsång

som Rane sjöng för Rind:                         Rane = Oden, Rind = jättekvinna

att du skjuter ifrån dig

själv det onda du möter,

ty du är själv bästa dräng.

  1.     Jag sjunger dig en andra:

om du färdas ute

och har vandrat vilse,

då värnar dig nornan

överallt på vägen

säkert från alla sidor.

  1.     Jag sjunger dig en tredje:

om sjudande floder

drar ner dig och vill dränka dig,

då störtar Horn och Rud                          Horn och Rud är flodnamn

allt annat ner i Hel,

men mattas när de möter dig.

  1.     Jag sjunger dig en fjärde:

om du grips av fiender

färdiga att föra dig till galgen,

då ändras deras sinnen

snart till försoning

och vänds till vänskap med dig.

10.     Jag sjunger dig en femte:

om tunga fjättrar

binder dina armar och ben,

då lossar sången banden,

befriar dina lemmar

och fjättrarna faller från foten.

11.     Jag sjunger dig en sjätte:

om du hamnar i sjönöd

värre än någon vet,

då stillar sig vinden

över segel och stag

och fridsam blir så din färd.

12.     Jag sjunger dig en sjunde:

om du skälver av kyla

och bits av frost på fjället.

då värms dina leder

så att kylan lämnar dig

och likblekheten tillika.

13.     Jag sjunger dig en åttonde:

om på skymningsvägar

du nås av nattens fasor,

då hejdar den trolltyg

och hämnd som hotar

från en död kristen kvinna.

14.     Jag sjunger dig en nionde:

om du skiftar ord

med en vaksam jättelik vakt,

då ger den dig mannavett

och mål i munnen

så att du säger det rätta.

15.     Färdas aldrig

där faror väntar

men ingen känner kärlek.

På en jordfast sten

stod jag bak dörren

och talade fram min trollsång.

  1.     Minns, min son,

din moders ord

och bär dem alltid i bröstet.

Lyckosam kommer

din levnad att bli

om du följer de råd du fått.”

Annons

2 tankar på “Groas trollsång (Grógaldr)

  1. Peter A. Sjögren

    Vilken vacker dikt! I strof 11 skriver du stiltje, vilket ju betyder helt vindstilla, som kanske inte är det bästa om man vill nå målet. Skulle det funka med ”lätta vindar” e.d.? Och i strof 12 är ”likstelheten” lite dratiskt för mitt språköra, men jag har inget bättre förslag.

    Svara
    1. larschristoffer Inläggets författare

      Tack, Peter, för kommentaren. utmärkt som alltid. Du har förstås rätt i att man inte kommer fram när det är stiltje, men det är faktiskt dikten som är skyldig till denna paradox. Funderar ändå på att ändra till ”lätta vindar” som du föreslog. Också jämförelsen med lik finns i originalet fast det där snarare handlar om likblekhet än om likstelhet. Skall tänka mer på detta!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s