Om litterära texters värde

Hur går det till när litterära verk värderas, det vill säga tilldelas högt eller lågt värde? Och vad innebär detta värde? Kan det mätas i pengar, antal läsare, omnämnanden i litteraturhistorien eller gillanden på facebook? Existerar kanske värdet som en del av texten? Eller som en relation mellan texten och dess bedömare? Hur och i vilken grad förändras värdet över tid? Och vad är det i så fall som betingar förändringen?  Textens inre egenskaper? Enskilda läsares tycke och smak? Litteraturkritiken? Trender på bokmarknaden eller i massmedia?

Egentligen är det märkligt att sådana frågor inte har diskuterats oftare av litteraturforskarna, eftersom de är av fundamental betydelse för hela deras verksamhet. I viss mån behandlas de dock, styckevis och delt,  i en nyutkommen tjock bok med titeln Höstens böcker. Litterära värdeförhandlingar 2013, utgiven på Makadam förlag av sex litteraturvetare (Torbjörn Forslid, Jon Helgason, Anders Ohlsson och Ann Steiner från Lund; Lisbeth Larsson och Christian Lehnemark från Göteborg).  Deras bok är resultatet av ett stort och säkerligen lovvärt forskningsprojekt finansierat av Riksbankens jubileumsfond. Som titeln anger handlar den dock bara om värderingar av ett begränsat antal böcker under en mycket begränsad tid,  närmare bestämt ett tjugotal nyutgivna svenska romaner, som utgivits under hösten 2013 och underkastats värderingar av förlagsredaktörer, recensenter i massmedia, marknadsförare, bloggare på internet, vanliga läsare och aktörer på Bokmässan i Göteborg.

Rimligen kan man inte med en sådan avgränsning av ämnet dra några säkra slutsatser om hur litterära värderingar i allmänhet uppstår och förändras på lång sikt. Det hindrar inte att boken innehåller åtskilliga resultat av litteratursociologiskt intresse. Här får man till exempel en utförlig redogörelse för hur det gick till när Lena Andersson från relativ obemärkthet som intellektuell krönikör i dagspressen plötsligt förvandlades till bestsellerförfattare, sedan hon publicerat den häftigt omdebatterade romanen Egenmäktigt förfarande om en kärleksrelation som inte höll. Man får också veta mycket om hur den litterärt ambitiösa Gabriella Håkansson slog om till populärlitteratur.  Eller om hur Leif G.W. Persson byggt upp sitt ”varumärke” som kriminolog, deckarförfattare och folkkär TV-personlighet. Men sådant säger kanske trots allt mindre om författarnas litterära betydelse på lång sikt än om villkoren för deras böckers bäst-före-datum på dagens starkt kommersialiserade svenska bokmarknad.

För att kunna säga något mer väsentligt om ämnet måste man uppenbarligen ha ett betydligt längre historiskt perspektiv. Det finns ju många exempel på litteratur som höjts till skyarna av samtiden men dömts ut som ointressant av eftervärlden – den gustavianske skalden och akademiledamoten Carl Gustaf Leopolds samlade verk kan nämnas som ett av många exempel. Det finns också exempel på litteratur som i likhet med Edith Södergrans dikter nedvärderats av samtiden men däremot senare upphöjts till klassikerstatus. Ett aktuellt sådant fall är John Williams roman Stoner, som inte hade någon framgång alls när den kom ut i USA 1965, mitt under brinnande Vietnamkrig,  men på allra sista tiden blivit både bästsäljare och (nästan) klassiker, hyllad som ett mästerverk av kritikerna och älskad av miljontals läsare i stora delar av världen. Den som vill förstå hur sådant kan gå till har inte mycket att hämta i Höstens böcker.

Vad man däremot kan göra, om man är litteraturforskare, är att jämföra hur själva texterna överensstämmer med de smaknormer och trender som var rådande när de litterära verken gavs ut. På så vis kan man komma fram till att Leopolds verk överensstämde utomordentligt väl med de normer som rådde vid Gustav III:s hov på 1700-talet men däremot inte alls med de normer som råder i dag. Med samma tillvägagångssätt kan man komma fram till att Edith Södergrans dikter inte alls uppfyllde de krav som dåtidens kritiker ställde på lyrik men däremot i hög grad uppfyller den i dag rådande modernismens kvalitetsnormer. Sådana undersökningar förutsätter dock att man omsorgsfullt läser texterna och inte bara studerar trender och normer hos olika aktörer på bokmarknaden.

Det som framför allt saknas i de sex litteraturvetarnas undersökning är en övertygande analys av själva begreppet ”litterärt värde”.   Med rätta tar de visserligen avstånd från den så kallade värdeobjektivismens ståndpunkt, det vill säga den idealistiska uppfattningen att värdet är en objektivt existerande del av själva konstverket, i detta fall den litterära texten. Man håller gärna med dem om att värdet snarare är något som ”förhandlas fram” i enskilda subjekt, det vill säga i läsarnas medvetande, genom en utvecklingsprocess där förläggare, litteraturkritiker, lärare, teaterdirektörer, bibliotekarier och andra aktörer spelar viktiga roller.  Ofrånkomligt är dock, vill jag mena, att också själva textens inre egenskaper har betydelse i denna utvecklingsprocess. En äventyrsroman värderad som ”spännande” bör till exempel innehålla något slags gåta som endast gradvis avslöjas för läsaren, gärna också några så kallade ”cliffhangers”. En diktsamling kan knappast hyllas för sin verskonst, musikalitet och originella bildspråk om den inte besitter vissa  versifikatoriska och språkliga egenskaper som är objektivt konstaterbara. Och man måste faktiskt studera Shakespeares texter om man vill förklara varför hans dramatik ännu spelas på världens teatrar, medan hans flesta elisabetanska konkurrenter är bortglömda.

Det litterära värdet kan alltså inte uteslutande bestämmas som ett resultat av förhandlingar mellan bokmarknadens eller nöjeslivets aktörer, inte heller som en följd av publikens tillfälliga tyckanden och nycker. Man måste också ta hänsyn till hur texterna faktiskt ser ut, vilka förutsättningar de har att uppfylla publikens förväntningar på skönhet, kunskap, underhållning, tankedjup, spänning, passioner, vägledning på livets väg.  Värdet bör alltså snarast bestämmas som någonting som uppkommer i samspelet mellan textens dispositiva egenskaper – dess förutsättningar att fungera på det ena eller andra sättet – och mottagarnas förväntningar, önskningar och mer eller mindre medvetna behov.

I Shakespeares fall brukar det sägas, och jag tror med rätta, att hans texter kan tolkas på många olika vis och har egenskaper som tilltalar vitt skilda behov och smakriktningar, viket medför att de kan uppskattas av människor som vuxit upp i vitt skilda tidsåldrar och miljöer. Det skulle i så fall kunna förklara varför hans skådespel har stått sig så bra genom åren. Inte för att värdet, likt en helig ande, för evigt innebor i hans verk, utan för att hans texter innehåller sådant som har goda förutsättningar att värderas högt, oavsett vilka trender och ideologier som för tillfället råkar dominera på de platser där hans dramatik framförs.

Eftersom de sex litteraturvetarna  inte tillräckligt beaktar textens betydelse i värderingsprocessen kan de bara ge en mycket ungefärlig och provisorisk bild av hur det hittills har gått för de romaner vars öden de studerat på bokmarknaden 2013. Och de har inga möjligheter att göra några prognoser om hur det går i framtiden. Kommer till exempel Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande att stå sig i längden? Blir den en klassiker? Eller en bok som snart glöms bort liksom så många andra bästsäljare? Därom har de sex ingenting att säga. Själv tror jag den kommer att stå sig ganska hyggligt, åtminstone ett bra tag till, som så kallad ”minor classic”. Men den åsikten grundar jag inte på vad de sex skriver om dess mottagande hösten 2013 utan på min egen läsning av boken.

LARS LÖNNROTH

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s