Det tredje kvädet om Gudrun (Guðrúnarkviða III)

Detta korta kväde om Gudrun liknar en medeltidsballad och är sannolikt av sent ursprung. Härpå tyder bland annat det i riddarromaner och helgonlegender förekommande motivet med en gudsdom, här i form av en kokande kittel där den anklagade måste stoppa sin hand för att bevisa sin oskuld. Några av de namn som förekommer i dikten såsom Tjodrek (= Didrek, Teoderik), Herkja och Saxe är också uppenbart hämtade från den tyska medeltidstradition som också givit upphov till Nibelungenlied och Sagan om Didrek av Bern.

Herkja hette Atles trälkvinna, som hade varit hans frilla. Hon berättade för Atle att hon hade sett Tjodrek och Gudrun tillsammans. Atle blev härav svårt olycklig. Gudrun sade då:

1. ”Vad bryr dig, Atle,

Budles son?

Varför så sorgsen?

Skrattar du aldrig?

Gläd dig i stället

med dina stallbröder,

tala med folk

och tänk på mig!”

2. ”Jag sörjer, Gudrun,

Gjukes dotter,

för här i hallen

har Herkja sagt mig

att du och Tjodrek

sover i kärlek

under samma tak

och samma täcke.”

3. ”Här vill jag svära

vid allt som är heligt,

här vid den vita

heliga stenen,

att kysk har jag varit

med kung Tjodrek,

aldrig gjort

något otillbörligt,

4. utom en gång

då jag grät och föll

i den ädle furstens

tröstande famn,

när vi förtroligt

talade samman

om de svåra

sorger vi lidit.                             Se prosainledningen till Guðrúnarkviða II

5. Tjodrek hade mist

sina trettio män,

inte en enda

levde ännu;

själv jag mist bröder,

brynjeklädda män,

min egen släkt,

som du hade slaktat.

6. Kalla på Saxe,

sydfolkets herre,

låt kungen helga

en kokande kittel!”

7. In i hallen

kom sjuhundra man

förr’n Atles hustru

stack handen i kitteln.

8. ”Borta är Gunnar,

borta är Högne,

jag ser aldrig mer

mina starka bröder;

med svärd skulle Högne

hämnats min sorg,

nu måste jag ensam

bevisa min oskuld.”

9. Hennes fina hand

for ned till botten

och hämtade upp

ädelstenar.

”Här kan ni se:

jag är utan skuld,

med heligt prov

har min heder räddats.”

10. Atles hjärta

log i bröstet

när han såg hennes

oskadda hand:

”Nu skall Herkja

hit till kitteln,

hon som önskade

Gudrun ont!”

11. Ynkligare syn

man aldrig skådat

än synen av Herkjas

skållade hand;

sen dränktes den mön

i en stinkande myr,

och Gudrun fick hämnd

för sin fläckade heder.

Annons

Det andra Gudrunskvädet (Guðrúnarkviða II)

 Liksom det första kvädet om Gudrun är detta en sorgedikt där Gudrun under äktenskapet med sin andre man, Atle, ser tillbaka på sitt liv och klagar över sina många sorger. Denna gång är det fråga om en ren monolog, fast med inslag av dialog när Gudrun återger samtal hon haft med sina bröder och med Atle. Dikten betecknas i Codex Regius som ”det forna Gudrunskvadet”(se det prosaavsnitt om Sigurds död som följer efter det poetiska Sigurdsfragmentet), vilket tyder på att den uppfattats som gammal, men den tycks innehålla såväl äldre som yngre strofer och har säkert förändrats på flera ställen i den muntliga traditionen. På detta tyder också att sammanhanget här och var blivit oklart till följd av att vissa rader och ibland hela strofer gått förlorade. Dikten föregås i Codex Regius av nedanstående rubrik och prosastycke som delvis bygger på efterföljande hjältedikter och på det sagostoff som ingår i Völsungasagan och den ursprungligen tyska Sagan om Didrik af Bern. Uppgiften att Gudrun skulle ha framfört sin monolog inför kung Tjodrik, det vill säga Teoderik den store, har inget stöd i själva den poetiska texten utan bygger förmodligen på en sen tradition som utgår från Didriksagan.               

Dråpet på Niflungarna

 Gunnar och Högne tog då allt guldet, Fafnes arv. Det var då krig mellan Gjukungarna och Atle. Han anklagade Gjukungarna för att ha vållat Brynhilds död. För att han skulle försonas krävdes att han fick Gudrun till maka, och de gav henne en glömskedryck innan hon sade ja till att gifta sig med Atle. Hans söner med henne hette Erp och Eitil, men Svanhild var dotter till Sigurd och Gudrun.

Kung Atle bjöd in Gunnar och Högne, och han sände Vinge eller Knefröd som budbärare. Gudrun visste att det låg svek under, och hon skickade ett budskap i runor till dem att de inte skulle komma. Som varningstecken skickade hon till Högne ringen Andvaranaut och knöt varghår omkring den.

Gunnar hade friat till Oddrun, Atles syster, men fick henne inte. Då gifte han sig med Glaumvor, men Högne fick Kostbera; deras söner var Solar, Snävar och Gjuke. När Gjukungarna kom till Atle bad Gudrun sina söner att de skulle be för Gjukungarnas liv, men det ville de inte. Högnes hjärta skars ut ur honom, men Gunnar kastades i en ormgrop. Han slog på harpa så att ormarna somnade, men en ormhona stack honom i levern.

Kung Tjodrek var hos Atle och hade där förlorat de flesta av sina män. Tjodrek och Gudrun klagade för varandra om sina sorger. Hon sade honom då detta:

1. Oskuld var jag förr,

fostrades av mor min

som ungmö därhemma

med älskade bröder;

Gjuke skänkte mig

smycken av guld,

smycken av guld

och gav mig till Sigurd.

2. Så var Sigurd

bland Gjukes söner

som höga liljan

i låga gräset,

som högrest hjort

bland markens djur,

som glödande guld

bland grått silver.

 

3. Men mina bröder

missunnade mig

att jag fått den man

som var främst av alla;

de kunde varken sova

eller sitta till doms

förr’n de sett till

att Sigurd mist livet.

4. Grane sprang till tinget,

hans gnäggning ljöd,

men Sigurd själv

sågs inte till;

våta av svett

var sadeldjuren,

hårt drivna var de

av dråpsmännen.

5. Gråtande gick jag

för att tala med Grane,

med våt kind ville

jag veta vad som skett;

då gnäggade Grane,

nedböjd mot gräset,

han visste redan

vad som hänt hans herre.

6. Jag tvekade länge,

tövade långvarigt,

innan jag frågade

efter min furste.

7. Gunnar höll tyst

men Högne sade mig

den bittra sanningen

om Sigurds död:

’På västra sidan

av vattnet ligger                          ”Vattnet” här sannolikt = floden Rhen

Guttorms bane                            Guttorms bane = Sigurd

som byte för vargar.

8. Sigurd kan du skåda

på södervägen,

där svarta korpar

belåtet kraxar,

örnar skriar

över asfödan:

din make som vargar

nu fått till mat.’

Gudrun:

9. ’Hur kan du göra mig

ont, Högne,

med sårande ord

när jag sörjer så?

Korpar må stycka

ditt stenhårda hjärta

och sprida dess bitar

långt bort härifrån.’

10. Då svarade Högne

endast detta,

tyngd av svårmod

och stor sorg:

’Du lär få gråta

mera, Gudrun,

när korparna snart

sliter i mitt hjärta.’

11. Ensam gick jag

bort från hans ord,

ville dock se

vad vargen lämnat:;

jag varken grät

eller vred mina händer,

klagade inte

som andra kvinnor

när jag sörjde

min döde Sigurd.

12. Nedmörk tycktes mig

natten vara

när jag satt sent

vid Sigurds lik;

jag tänkte det vore

bäst om vargarna

lät också mig

förlora livet

eller bli bränd

på björkvedsbålet.

13. Från fjället for jag

i fem dagar

och hamnade i Halfs

höga hallar.

14. I tre och halvt år

var jag hos Tora,

Håkons dotter

i Danmarks rike;

för att glädja mig

gav hon mig guldtyg

och danskt svandun

i södersalen.

15. Vi bragte på bildväv

krigares bragder,

på handarbeten

hövdingars dåd,

röda sköldar,

raska hunner,

fagra hjältar

i furstars följe.

16. Sigmunds skepp

sköt ut från land,

glansfulla drakar

som sken av guld

på väven där vi

hade visat i bild

hur Sigar och Siggeir

stred på Fyn.

17. Då hörde Grimhild,

den gotiska kvinnan,

vad jag tänkte

att ta mig till;

hon släppte sin väv

och hämtade sönerna,

frågade dem

med frän röst:

’Vem skall böta

för er systers son

och dråpet på

er döde svåger?’

18. Gunnar var redo

att böta i guld

och likaså Högne

för liven de tagit;

sen bad hon dem ordna

allt för min färd,                          Enligt Völsungasagan går färden ut på att

sadla hästar                                finna förnäma friare till Gudrun

och spänna för vagn.

19. Danske Valdar                      Sammanhanget i str. 19-24 är oklart, sannolikt

med Jarisleif,                              har texten delvis förvanskats i muntlig tradition

jämte Eymod

med Jariskar,

fram gick de.

klädda som furstar.

Langobarder

i röd långrock,

smidad brynja

och smyckad hjälm,

svärd vid sidan

och svallande hår.

20. Alla ville ge mig

utsökta gåvor,

kostbara smycken

och älskvärt smicker

för att vinna

min bevågenhet,

men hur de än talade

trodde jag dem inte.

21. Ett fullt horn gav mig

Grimhild att dricka,

en glömskedryck

för att döva smärtan;

i den blandades

galtars blod.

iskall havsvåg

och ödeskraft.

22. Runor såg jag

i hornet ristade,

målade i rött

men obegripliga:

en lång ljungfisk                                        Ljungfisk = orm

sjökungslandets                                        Sjökungslandet = havet

oskurna ax,                                                 Havets oskurna ax = tång (?)

djurs innanmäte.

23. Mycken ondska

fanns i ölet,

brända ollon,

allslags växter,

sot från ugnen,

blotade inälvor,

förvälld svinlever

som dämpar fiendskap.

24. När jag drack

av detta dämpades

smärtan av Sigurds

död i mitt sinne;

Tre kungar bad

på knä om min hand

innan Grimhild

själv grep in:

25. ’Gudrun, jag ger dig

gods och guld,

all den prakt

som far din ägde,

Lödves salar,

sängomhängen,

dyra smycken

som bot för Sigurd;

26. hunner-tärnor

som händigt väver

vackra guldband

till glädje för dig;

ensam skall du råda

över Budles ägor,

om du väljer

att äkta Atle.’

Gudrun:

27. ’Aldrig vill jag

en ny man äkta,

aldrig med Brynhilds

broder leva;

Budles ätt

anstår mig inte,

ej heller att leva

nöjd med livet.’

Grimhild:

28. ’Håll upp med att hata

och tänka på hämnd

efter mordet

på din make!

Föd nya söner

så får du på nytt

samtidigt tillbaka

Sigurd och Sigmund.’

Gudrun:

29. ’Grimhild, jag kan inte

glädjas åt livet

eller ge Atle

giftaslöften,

när jag har sett

hur Sigurds kropp

offrats till blodmat

för ulv och korp.’

Grimhild:

30. ’Den mest förnäme

furste av alla,

den allra främste

jag funnit åt dig;

han duger som make

till dina dagars ände,

om du inte vill leva

utan man.’

Gudrun:

31. ’Pracka inte på mig

detta pack till släkt!

Grymt kommer Atle

att skada Gunnar

och hugga hjärtat

ur Högnes kropp.

Då måste jag handla

och söka hämnd,

viga min make

åt mörkret.’

32. Gråtande tog nu

Grimhild till orda

när hon anade

sönernas öde,

ond bråd död

för bägge två:

33. ’Land vill jag ge dig,

legoknektar,

Vinberg, Valberg,

vad du än önskar,

må det bli ditt

och till glädje, dotter.’

Gudrun:

34. ’Då får jag välja

denne furste

fast det mycket

bär mig emot;

inte går jag

glad till Atle,

men brödernas död

blir hans eget fördärv.’

35. På hästar sågs då

unga svenner,

välska fruar

for i vagnar;

i sju dygn for vi

over frostiga nejder,

i sju dygn sedan

över sjöns böljor,

den tredje veckan

över torrt land.

36. Vaktmanskapet

vid vindbryggan

öppnade porten,

in red vi på gården.

– – –                                           Här tycks något ha gått förlorat

37. Atle väckte mig

ur en ond dröm

som bådade grymt

mina bröders död.

Atle:

38. ’Nyss väcktes jag

av nornor som varslade

ondskap i drömmen,

den ber jag dig tyda.

Jag såg dig, Gudrun,

Gjukes dotter,

svekfullt stöta

ett svärd i min kropp.’

Gudrun:

39. ’Drömmar om järn

varslar om eld,

om kvinnors vrede

varslar svekdrömmar;

ont som du möter

skall jag avvärja,

lindra och läka

hur led du än tycks mig.’

Atle:

40. ’På tunet såg jag

telningar tyna

fastän jag velat

få dem att växa;

med roten revs de upp,

röda av blod

bars fram på bordet

och bjöds mig att äta.

41. Från min hand

såg jag hökar flyga

utan byte

till ofärdshuset;

hemskt var att se

hur jag sedan tuggade

deras hjärtan

doppade i honung.

42. Från mitt koppel

kom valparna loss,

glädjelösa var de

och gnällde ynkligt;

jag såg deras kött

göras till slaktmat

som jag med sorg

tvingades sluka.’

Gudrun:

43. ´Här bebådas

att snart skall blotas,

offerlamms huvuden

huggas från kroppen,

dödsdömda djur

skall om få dygn

slaktas i gryningen

och slukas av hirden.’

44. Jag lade mig sedan

men kunde ej somna,

jag minns att jag tänkte

mordiska tankar.

 

”Korta” Sigurdkvädet en av de längsta

Korta Sigurdkvädet (Sigurðarkviða hin skamma)

 Det så kallade ”korta” Sigurdkvädet är i själva verket en av de längsta bevarade dikterna i Codex Regius. Att den ändå kallas ”kort” i denna handskrift har tolkats av de flesta forskare så, att det har funnits ett Sigurdkväde som var ännu längre, och den dikten har sannolikt varit den vars slut bevarats omedelbart efter den stora lakunen, här kallad ”Rest av Sigurdskvadet” (se ovan s XXX). Av de bevarade stroferna framgår att denna dikt åtminstone delvis har behandlat samma händelser som det ”korta” Sigurdskvadet, det vill säga dråpet på Sigurd och Brynhilds efterföljande monolog, innan hon tar livet av sig. Dessa begivenheter behandlas dock i den ”korta” versionen snarast mer utförligt än i fragmentet, vilket tyder på att den förlorade delen av den ”längre” text omfattat fler händelser än den ”korta”. Vad som särskilt fokuseras i denna ”korta” men utförliga version är huvudpersonernas inre känslor, som demonstreras i retoriska monologer av starkt dramatisk verkan.

1. En gång i världen

kom Sigurd till Gjuke,

när fursten just hade                    Fursten = Sigurd

dödat Fafne;

han ingick förbund

med båda bröderna,                     Bröderna = Gunnar och Högne

starka eder

svor de varandra.

2. En god maka erbjöds han

med god medgift:

den unga Gudrun,

Gjukes dotter;

De språkade och drack

i flera dygn,

den unge Sigurd

och Gjukes söner.

3. Till Brynhild for de

i friarfärd;

för Gunnars skull

kom Sigurd med,

han kände vägen,

Volsungafursten,                         Volsungafursten = Sigurd

som äktat henne själv

om ödet så velat.

4. Kämpen från söder

lade sitt svärd

mellan den sköna

och sig själv,

gav henne inte

en enda kyss,

tog henne aldrig

i sina armar,

gav henne orörd

till Gunnar sedan.

5. Hon i sin levnad

var utan last,

ingenting drog

henne då mot döden;

varken skam eller skada

visste hon av,

innan hon greps

av ett grymt öde.

6. Ensam satt hon

ute en afton

och började tala

tyst för sig själv:

”Sigurd måste

bli min eller dö,

om jag inte får

honom i min famn.

7. Ord sa jag nu

som jag sedan ångrar;

hans kvinna är Gudrun

och jag är Gunnars;

leda nornor

har skapat vår längtan.”

8. Ofta går hon ut

full av ondska.

invärtes iskall

varje afton,

när Gudrun glad

går till sängs,

Sigurd täcket

sveper om henne

och hunnerkungen                       Hunnerkungen = Sigurd

älskar sin hustru.

9. ”Utan en man                            Brynhild talar till sig själv

att älska går jag,

min enda glädje

är onda tankar.”

10. Av hat drevs hon

att hetsa till dråp:

”Du skall, Gunnar,

gå miste om allt:

mitt hela land,

mig själv också.

dig kan jag aldrig

älska mer.

11. Fara vill jag hem

där förr jag bodde

samman med

min egen släkt;

där skall jag sitta

och sörja ensam

om du inte ser till

att Sigurd dör,

så du blir den främste

av alla furstar.

12. Låt också sonen

dö med Sigurd,

så inte ulvens

unge växer

och får för sig

att hämnas fadern;

svårare blir det

om sonen får leva.”

13. Sorgsen blev Gunnar

när hon sade detta,

satt hela dagen

i dystra tankar,

visste inte

vad som här vore

bäst för honom

och hedervärdast:

Volsungen var ju

hans nära vän,

och Sigurd skulle

saknas av alla.

14. Länge grubblade

Gunnar på detta:

i hans värld

var inte vanligt

att kungar övergavs

av sina kvinnor;

till hemligt samtal

blev Högne kallad,

brodern som var

hans bästa stöd.

15. ”För mig är Brynhild,

Budles dotter,

den enda kvinnan

av alla på jorden;

förlora ville jag

hellre mitt liv

än mista gods

och guld med henne.

16. Skall inte då Sigurds

skatt bli vår?

Gott är att råda

över hans guld,

äga och besitta

all rikedomen,

i glädje njuta

av Rhens gåva.”

17. Så blev Högnes

enda svar:

”Slika anslag

anstår oss inte:

att bryta med svärd

svurna eder,

eder svurna,

avtal om trohet.

18. Var finns lyckligare

mänskor i världen,

så länge vi fyra

styr över folket

och medan hunnernas

Här-Balder lever?                        Hunnernas Här-Balder = Sigurd

Starkare står

inget svågerskap,

om vi fostrar

fem arvingar samman,

ättgoda söner

som hedrar vår släkt.

19. Jag vet nog jag

var du fått detta råd:

Brynhilds hat

har hetsat dig.”

20. ”Vi eggar Guttorm                           Gunnar svarar

att utföra dådet,

vår yngre bror

är mindre vis än vi,

och inte var han med

när vi svor eder

och gjorde avtal

om evig trohet.”

21. Lätt var det

att lura Guttorm;

han stack svärdet

i Sigurds hjärta.

22. Snar att hämnas

var härmannen,                           Härmannen = Sigurd

slungade blixtsnabbt

svärd mot sin baneman;

mot Guttorm flög

med kraft Gram,                         Gram = Sigurds svärd

det glänsande stålet

ur Sigurds hand.

23. Fiendens kropp

föll i två delar,

huvud och armar

åt ena hållet,

underkroppen

åt andra hållet.

24. Somnad låg Gudrun

i sin säng

utan sorger

hos sin Sigurd;

glädjen var väck

när hon vaknade

i blod som flödade

från Frejs vän.                            Frejs vän = Sigurd

 

25. Så hårt slog hon

händerna samman

att Sigurd, den starke,

reste sig i sängen:

”Gråt inte bittra

tårar, Gudrun,

minns, min brud,

dina bröder lever.

26. Jag lämnar en ung

arvinge efter mig,

han kan inte fly

ur fiendens gård;

nyss har de lagt

nya planer,

mörka och onda

mot hans liv.

27. Aldrig skall

en sådan systerson,

fast du föder nya,

följa dem till tinget;

jag vet nog vem

som vållar detta:

Brynhild är ensam

upphov till olyckan.

28. Mig älskade hon

mer än andra,

men jag bröt inte

mitt ord till Gunnar

utan höll eden

jag svurit honom:

hans makas älskare

blev jag aldrig.”

29. Tungt suckade Gudrun

när Sigurd dog,

så hårt slog hon

händerna samman

att dryckeskalkarna

i huset klingade

och gässen på tunet

kacklade gällt.

30. Då skrattade Brynhild,

Budles dotter,

en enda gång

av allt sitt hjärta,

liggande i sängen

medan hon lyssnade

på jämrande gråt

från Gjukes dotter.

31. Då sade Gunnar,

krigarnas drott:

”Högt skrattar du,

hämndlystna kvinna,

men glad är du inte

för goda nyheter.

Varför blir du

så blek om kinden

som om du är dömd

till döden själv?

32. Du vore värd

ett värre öde:

att vi i din åsyn

dödade Atle

så du såg bror din

med blodiga sår,

blödande sår

som du fick binda.”

33. ”Du har, Gunnar,                                Brynhild svarar

dräpt tillräckligt;

Atle är inte

rädd för din ilska;

längre än er båda

kommer han att leva

och alltid med mycket

mera makt.

34. Vad du redan vet, Gunnar,

vill jag nu säga:

hur falska ni var

från första stund;

fri och lycklig

levde jag därhemma

i bästa välstånd

hos min bror.

35. Ingen make

önskade jag mig

innan ni Gjukungar

kom till vår gård,

tre härskare

ridande till häst;

nu önskar jag

att det aldrig hänt.

36. Jag fäste mig då

vid den främste som satt

guldprydd tronande

på Granes rygg,

inte liknade han

er andra alls

i sina ögon

eller sitt utseende,

fast man kallar

också er kungar.

37. Atle sade mig

då i enrum

att gods eller guld

gav han mig aldrig

av ättens arv

om inte jag gifte mig,

inte en gång

den arvedel

jag fått som ung

av far och mor.

38. Först visste jag inte

hur jag skulle välja:

ställa till krig

och mana till strid,

klä mig i brynja

för bror mins skull?

Det skulle bli

till stor skada

och för folk i landet

tungt lidande.

39. Så vi kom ändå

snart överens,

lysten var jag

av guldets lockelse

och alla skatter

som Sigurd bjöd;

vad andra män hade

frestade mindre.

40. Jag älskade en enda,

inte flera,

ej vacklade längre

valkyrians håg

Det skall Atle

snart erfara

när han får höra

om min resa till Hel.

41. Aldrig mer skall

den ynkliga Gudrun

famna en annans

älskade man;

så får jag hämnd

för den harm jag lidit.”

42. Upp steg hirdens

hövding Gunnar,

bägge armar lade han

om Brynhilds hals;

alla kom fram,

en efter en,

för att hålla

henne tillbaka.

43. Brynhild stötte

bort dem alla,

ingen fick hindra

hennes dödsfärd.

44. Högne kallades

till hemligt samtal:

”Låt oss hämta

alla våra huskarlar,

dina och mina,

vi måste få veta,

för nu är det bråttom,

om hennes bortfärd

till Hels rike

kan hejdas av något,

annars lär följa

fler olyckor.”

45. Då svarade

Högne detta:

”Låt ingen hindra

hennes dödsfärd,

måtte hon aldrig

åter födas!

Ur moderns liv kom hon

som ett missfoster,

född att alltid

bringa olycka

och mycken sorg

till många mänskor.”

46. Sorgsen gick Gunnar

bort från samtalet,

medan Brynhild

gav bort sina smycken.

47. Hon såg på alla

sina ägodelar,

dräpta trälkvinnor

och salens tärnor,

tog utan glädje

guldbrynjan på,

sänkte sedan

sitt svärd i bröstet.

48. På sängen sjönk hon

sedan ner,

sårad av svärdet

sade hon detta:

49. ”Gå fram, ni kvinnor

som vill få guld

och andra minnen

om ni följer med mig;

jag ger åt envar

gyllne smycken,

broderat linne

och sömmade lakan.”

50. Då teg alla

och tänkte sig för,

men sade till slut

som med én stämma:

”Nog med död,

nu vill vi leva,

här vill vi stanna

och hedra din likfärd.”

51. Med sansat sinne

svarade den unga

linnesvepta kvinnan

där hon låg:

”Inte vill jag tvinga

trögbedda tärnor

att mista livet

för min skull.

52. Men färre skatter

får ni då med er

när dagen kommer

då ni skall dö;

utan guld

får ni ta avsked.

53. Sätt dig, Gunnar,

hör vad jag säger:

din glansfulla brud

är snart borta,

förgås skall dock

din egen farkost,

även om jag har

gett upp andan.

54. Fred får du med Gudrun

förr än du tror,

fast hon sin makes

minne vårdar,

det sorgtunga minnet

efter Sigurd.

55. Hon skall föda

en liten flicka,

ljusare än dagen

blir denna dotter;

som solen strålar

den vackra Svanhild.

56. Gudrun ger du

till en god krigare.

en fasa för alla

i fiendens följe,

men inte till glädje

för sin egen kvinna,

ty det är Atle

hon tvingas äkta,

Budles son

och min egen bror.

57. Mot mig har man

gjort mycket ont,

jag minns hur svårt

man har svikit mig,

hur man tog från mig

livets fröjder.

58. Du vill ha Oddrun

till äkta, Gunnar,

men det går inte

Atle med på,

så ni måste nöjas

med hemliga möten;

älska dig skall hon

som aldrig jag gjort

för att oss ödet

inte var gunstigt.

59. Illa blir du

behandlad av Atle,

slängs i en grop

med slingrande ormar.

60. Dock kan hända

kort därefter

att Atle själv

uppger andan,

sedan hans båda

söner mördats.

I sin bädd

får han blöda till döds,

sårad av Gudruns

hämnande svärd.

61. Storsintare

er syster uppträtt

om hennes sinne

vore hårt som mitt.

och ni gett Gudrun

det goda rådet

att följa i döden

sin förste man.

62. Krafterna sviker mig,

svagare blir jag,

från mig ej mera

har Gudrun att frukta;

hon blir buren

av höga vågor

ända till Jonakers                         Jonaker = sagokung i Volsungasagan

ärvda marker.

63. Hon får med Jonaker

flera söner

men sänder ur landet

Svanhild, sin dotter,

som Sigurd avlat.

64. Bikkes förtal                           Bikke = Jörmunreks rådgivare

blir hennes fördärv                      Se vidare Guðrúnarhvǫt och Hamðismál

hos den genomonde

Jörmunrek;                                                 Jörmunrek = Ermanarik, goternas kung

då är det ute

med Sigurds ätt

och ständigt flera

blir Gudruns sorger.

65. Jag ber dig bevilja

en enda bön,

min sista önskan

innan jag dör;

låt bygga ett bål

så stort och brett

att det rymmer oss alla

som nu skall resa

med Sigurds lik

till dödens land.

66. Behäng detta bål

med bonader och sköldar,

välska tapeter

och döda trälar,

bränn så Sigurd

vid min sida.

67. Bränn på Sigurds

andra sida

goda tjänare

med smycken av guld,

två vid huvudet

och två hökar,

då blir allt

väl ordnat.

68. Lägg mellan Sigurd

och mig hans svärd,

det eggvassa järnet

som det en gång låg

när vi lagt oss samman

i sängen och lovat

att äkta varandra

för evig tid.

69. Hels portar

skall öppnas helt

och inte stängas

när Sigurd nalkas,

följd av de mina,

mitt präktiga folk

med pompa och ståt:

en glansfull syn.

70. Fem trälkvinnor

skall följa honom,

åtta tjänare

av ädel härkomst,

fostrade med mig

som fadersarv,

Budles gåva

till sitt barn.

71. Mycket har jag talat,

mer kunde jag säga,

om jag unnats längre

tid av ödet.

Rösten sviker mig,

såren svallar,

sant har jag siat

men nu är det slut.”                     Brynhild dör

Ett fornnordiskt passionsdrama

Helge Hundingsbane II (Helgakviða Hundingsbana II)

Liksom den föregående texten om Helge Hjörvardsson är också denna ett prosimetrum, det vill säga en blandning av prosa och poesi, som sannolikt återgår på en muntlig fornaldarsaga med dialogavsnitt i fornyrðislag. En av stroferna (23) är dock i ljoðaháttr. Innehållet är bara delvis överensstämmande med Helgakviða Hundingsbana I och kan indelas i tre huvudavsnitt. Det första handlar om hur Helge förföljs av Hunding i sin ungdom. Det andra handlar om hur Helge dödar Hunding och i samband därmed möter valkyrian Sigrun – här återfinns också en annan version av den ordstrid (senna) som också finns i det första kvädet om Helge Hundingsbane. Det tredje handlar om Helges död och hans kärleksmöte med Sigrun efter döden – ett av den norröna diktens stora passionsdramer. Liksom övriga Helge-texter är denna förmodligen rätt sen (1100-talet?) och återgårpå en rent nordisk tradition utan motsvarigheter i tysk eller anglosaxisk diktning.

                                                         Om Völsungarna

Kung Sigmund, Völsungs son, gifte sig med Borghild från Brålund. De kallade sin son Helge efter Helge Hjörvardsson. Han fostrades av Hagal.
Hunding hette en mäktig konung, efter honom är Hundland uppkallat. Han var en stor krigare och hade många söner som var i härnad. Ofred och fiendskap rådde mellan Kung Hunding och kung Sigmund, så att de dräpte varandras släktingar. Kung Sigmund och hans släktingar kallades Völsungar och Ylfingar.
Helge for i hemlighet och spionerade vid kung Hundings hird. Kungens son Heming var hemma. Men när Helge for bort träffade han på en herdepojke och sade till honom:

1. ”Säg till Heming
att Helge minns
vad för en härklädd
hövding de fällde;
en grå ulv
har varit här inne,
fast Hunding trodde
att gästen var Hamal.”

Hamal hette Hagals son. Kung Hunding skickade några män till Hagal för att leta efter Helge. Men Helge kunde inte klara sig på annat vis än att klä ut sig till trälkvinna och ställa sig att mala. Männen letade men hittade inte Helge. Då sade Blind den baksluge:

2. ”Hårda ögon
har Hagals piga,
inte är hon
av bönders ätt,
kvarnbänken sprängs
och stenar spricker.

3. Ett hårt öde
har hövdingen fått
när han har satts
att mala säd,
svärd ville han
hellre svinga
än som kvinna
dra kvarnen runt.”

Hagal svarade och sade:

4. ”Sant är det
att stenar skakar
när kungadottern
drar kvarnen,
hon som förr
flög över himlen
och vågade kämpa
i vikingars led,
innan hon härtogs
som fånge av Helge.
Syster är hon
till Sigar och Högne,
har vassa ögon
som alla Ylfingar.”

Helge kom undan och for bort med krigsskepp. Han dödade kung Hunding och kallades sedan Helge Hundingsbane. Med sin här låg han i Brunavågen, gjorde där strandhugg och åt rått kött.
Högne hette en konung. Hans dotter hette Sigrun; hon var valkyria och red genom luften och över havet. Hon var den återfödda Svava. Sigrun red till Helges skepp och sade:

5. ”Vem låter flottan
flyta vid stranden?
Var hör ni hemma,
tappra härmän?
Varför dröjer ni
i Brunavågen?
Vart vill ni sedan
styra er kosa?”

6. ”Hamal lät flottan
flyta vid stranden.
Borta på Läsö
ligger vårt hem.
På vind väntar vi
i Brunavågen.
Åt öster vi sedan
ställer vår kosa.”

7. ”Var har du, hövding,
varit och härjat?
Var har du matat
valkyriornas måsar? ………………………….Valkyriornas måsar = rovfåglar
Varför är brynjan
stänkt av blod?
Äter ni som rovdjur
rått kött endast?”

8. ”Om du vill veta
har Ylfingars ättling …………………………….Ylfingars ättling = Helge
vunnit en seger
väster om havet.
Björnar slog jag
i Bragalunden,
mättade örnar
med mänskolik.

9. Här har jag nu
sagt vad som hände,
därför mest åt vi
köttet ostekt.”

10. ”Dråp lyser du
och Hundings död,
han föll tungt
för Helges vapen,
i hård kamp
tog du din hämnd,
stred med svärdet
så blodet strömmade.”

11. ”Hur kan du veta
vilka det var
som slogs för livet,
sluga jungfru?
Det finns många
modiga kämpar
och inte så få
bland våra fränder.”

12. ”Furste, jag var inte
fjärran ifrån dig,
jag såg dig fälla
igår din fiende;
själv är du slug,
du Sigmunds son,
när du döljer ditt dråp
i dunkla ord.

13. Längesen såg jag dig
segla ditt långskepp,
i blodig stäv
stod du ständigt
när böljorna iskallt
brusade kring dig.
Du kan aldrig
dölja dig för mig,
Helge är känd
av Högnes dotter.”

Granmar hette en mäktig konung som bodde vid Svarinshögen. Han hade många söner: en hette Hödbrodd, en annan Gudmund, en tredje Starkad. När Hödbrodd var på ett kungamöte fäste han sig Högnes dotter Sigrun. Men när hon fick veta detta red hon med valkyrior genom luften och över havet för att leta upp Helge. Han var då vid Logafjällen och hade slagits mot Hundings söner. Där fällde han Alf och Eyjolf , Hjörvard och Hervard. Utmattad av striden satt han vid Örnstenen. Där fann Sigrun honom, slog armarna om hans hals, kysste honom och sade honom sitt ärende såsom berättas i det gamla Völsungakvadet:

14. Hon sökte och fann
sin furste, Sigrun,
glad var Helge
när hon grep hans hand,
hälsade och kysste
med kärlek sin kung,
då tändes i honom
hans åtrå till henne.

15. Hon hade älskat
av hela sitt hjärta
Helge, sa hon,
innan hon sett honom.

16. ”På härtåg blev jag
lovad till Hödbrodd,
men jag ville få
en annan furste;
min fars önskan
gjorde jag om intet
och fruktar nu
mina fränders vrede.”

17. Hon följde sin håg,
Högnes dotter,
sa sig vilja ha
Helges kärlek.

18. ”Var inte rädd ……………………….Helge talar
för Högnes raseri
eller för fränders
fiendskap;
unga mö,
med mig skall du leva,
och dina fränder
fruktar jag inte.”

Helge samlade då en krigsflotta och for till Frekasten. På havet råkade de ut för ett livsfarligt oväder. Då blixtrade det över dem och det strålade ljus ned mot skeppen. De såg nio valkyrior rida genom luften, och de kände igen Sigrun bland dem. Då lade sig stormen och de kom oskadda i land. Granmars söner satt på ett berg när skeppen seglade in. Gudmund hoppade upp på en häst och red för att spionera på berget vid hamnen. Då revade völsungarna segel. Gudmund sade då, såsom tidigare skrivits i Helgekvadet:

”Vem är fursten …………………………..Strofen = Helgakv. Hundingsbana I: 32
som styr denna flotta
och sätter i land
denna skräckens här?”

Sinfjötle Sigmundsson svarade, och även detta har nedtecknats. Gudmund red hem och berättade om flottstyrkans ankomst. Då samlade Granmars söner en här, och många kungar kom, däribland Högne, Sigruns far, och hans söner, Brage och Dag. Det blev ett stort slag. Där föll alla Granmars söner och deras hövdingar utom Dag Högnesson som fick fred och svor trohetsed till Völsungarna. Sigrun gick runt bland de stupade och träffade på Hödbrodd som var döende. Hon sade då:

19. ”Aldrig skall Sigrun
från Sevafjällen
hålla i famnen
konung Hödbrodd;
livlösa ligger nu
lik på valplatsen,
gråvargar äter
Granmars söner.”

Så mötte hon Helge och blev strålande glad. Han sade:

20. ”Lyckan är inte
alltid med dig,
nornor har vållat dig
ont, valkyria:
i morse föll
vid Frekasten
Högne och Brage
för min hand båda.

21. Vid Styrkleifar föll
kung Starkad själv,
så ock vid Hlebiörg
Hrollaugs söner;
där såg jag vildast
bland alla våldsmän
en bål som slogs
fast huvet var borta.

22. De allra flesta
av dina fränder
ligger nu stilla
som lik på jorden;
det kunde du inte
hindra: ditt öde
var att mäktiga
män ville ha dig.”

Då grät Sigrun. Helge sade:

23. ”Hav tröst, Sigrun,
en Hild har du varit oss, …………………..Hild = mytisk valkyria med liknande ont öde
ödet kan ingen besegra.”

”Gärna ville jag ………………………………..Sista tre raderna uttalas av Sigrun
ha gett dem livet,
fick jag dig blott i min famn.”

Detta sade Gudmund Granmarsson:

24. ”Vem är fursten …………………………..Här en annan version av sennan i HH I: 32–44
som styr sin farkost
med stäven prydd
av ett gyllne stridsmärke?
Hans färd är inte
fredlig, tror jag,
kampröd är skyn
över sjöfararna.”

Sinfjötle sade:

25. ”Här får Hödbrodd
möta Helge
som aldrig flytt
ur flottans mitt;
allaredan
din ätts ägor,
Fjörsungars arv,
har han lagt under sig.”

26. ”Ju förr dess hellre ………………..Gudmund svarar Sinfjötle
vid Frekasten
skall vi tillsamman
nu gå i strid:
dags är det, Hödbrodd,
att söka hämnd
efter att länge
har legat under.”

27. ”Bättre vore för dig ………………..Sinfjötle svarar Gudmund
att valla getter,
kliva bland branta
berg och klippor,
hålla i näven
en hasselkäpp
hellre än strida
med svärd i hand.”

28. ”Så mycket bättre …………………. Helge förebrår Sinfjötle, jfr HH I: 45
passar dig, Sinfjötle,
att börja kampen
och mätta korpen
hellre än ödsla
med okvädinsord
när krig stundar
mellan konungar.

29. Goda är inte
Granmars söner
men sanning anstår
en ädling att tala;
mod har de visat
i Moinsheimar,
tappert de svingat
svärden sina;
hövdingar är de
av högsta rang.”

Helge gifte sig med Sigrun och de fick söner, men Helge blev inte gammal. Högnes son Dag blotade till Oden för att få hämnd efter sin far. Oden lånade Dag sitt spjut. Dag mötte sin svåger Helge på den plats som heter Fjätterlund. Där slungade han spjutet genom Helge. Där föll Helge men Dag red till fjälls och berättade för Sigrun vad som hänt:

30. ”Tungt är, syster,
att vålla dig sorg,
gott är inte
att se dig gråta;
i morse föll
i Fjätterlunden
din hövding som var
den högste i världen,
han som satt foten
på sina fiender.”

31. ”Må du få ont ………………………………Sigrun svarar
av alla eder
som du har svikit,
svurna till Helge
vid det lysande
Leipters vatten …………………………………..Leipter = flod
och vid den iskalla
Unns klippa. ……………………………………...Unn = Ägirs dotter, en havsvåg

32. Må aldrig din farkost
segla framåt
ens i den bästa
önskevind!
Må aldrig din häst
hasta framåt
när du förföljs
av dina fiender!

33. Må aldrig det svärd
som du svingar bita
utom när det huggs
mot ditt eget huvud.
Helges död
kan endast hämnas
om du blir till en varg
ute i vildmarken,
berövad din egendom
och all din glädje;
må ruttnande as
bli det enda du äter!”

Dag sade:

34. ”Vettlös är du, syster,
och vansinnig
när du förbannar
din egen bror.
Oden vållade
hela olyckan,
stridsrunor satte han
inom vår släkt.

35. Böter i guld
bjuder dig din bror,
hela Vandilsvé
och Vigdalar.
Hälften får du
av vår hembygd
som tröst, du stolta,
för dig och sönerna.”

36. ”Sorgsen sitter jag…………………….. Sigrun svarar
på Sevafjället .
varken dag eller natt
kan jag njuta av livet
förrän solen lyser
på furstens krigare
ledda av Helge
på guldbetslad häst,
först vid hans åsyn
kan jag åter glädjas.

37. Som när en varg
i vredesmod
skrämmer på flykt
en flock med getter,
så fyllde Helge
med förfäran
alla fiender
och deras fränder.

38. Som ett fagert träd
bland törnsnår,
sådan var Helge
bland andra hövdingar;
eller som en hjort
av dagg begjuten
reser sig över
andra djur
med glänsande horn
högt mot himlen.”

En gravhög gjordes för Helge. Men när han kom till Valhall erbjöd Oden honom att råda över allt tillsammans med honom. Helge sade:

39. ”Här åt var man
skall du, Hunding,
bereda fotbad,
tända brasor,
binda hundar,
vakta hästar,
ge svinen mat
förr’n du får sova.”

Sigruns piga gick en afton förbi Helges hög och fick se att Helge red till högen med många män. Pigan sade:

40. Ӏr det jag ser
bara en synvilla
eller ragnarök själv
när dödingar rider
och sporrar hästarna
med sina spjut?
Har ni fått lov
till hemfärd från Hel?”

41. ”Nej, det du ser
är ingen synvilla
och inte världens
undergång heller;
fast hästarna sporras
med våra spjut,
har vi inte fått lov
till hemfärd från Hel.”

Pigan gick hem och berättade för Sigrun:

42. ”Kom ut, du Sigrun
från Sevafjället
om du vill möta
din make igen;
högen är öppnad,
Helge har kommit;
kampspåren blöder,    …………………………..Kampspåren = såren
och han ber nu
att du skall stilla
blodets strömmar.”

Sigrun gick in i högen till Helge och sade:

43. ”Så glad är jag
att se dig åter
som den hungriga
Odinshöken ……………………………..Odinshöken = korpen
när den funnit
sitt fallna byte
eller daggvåt
ser dagen gry.

44. Dig vill jag famna,
min döde furste,
innan du blodiga
brynjan kastar;
Helge, ditt hår
är höljt av rimfrost,
stänkt din kropp
av stridens blod;
Högnes svärson
har iskalla händer.
Hur kan jag lindra
ditt lidande?”

45. ”Du ensam, Sigrun
från Sevafjällen,
gör så att Helge
höljs av sorgdagg; ……………………………Sorgdagg = blod
när om kvällen du gråter,
guldsmyckade vän,
faller var tår,
du solljusa tärna,
ner som blod
på din makes bröst,
iskalla tårar,
tunga av smärta.

46. Låt oss nu dricka
ett dyrbart mjöd
fast vi vår lycka
och landet förlorat!
Här skall ingen
klagosång höras,
fastän jag bär
sår på mitt bröst,
nu när kvinnor
har kommit till högen,
diser som vigdes
en gång med oss döda.”

Sigrun bäddade en säng i gravhögen.

47. ”Här har jag bäddat ………………………..Sigrun talar
en säng åt oss båda
en säng utan sorger
för Ylfingasonen;
här i din famn
vill jag vila, furste,
som jag gjorde med dig
i jordelivet.”

48. ”Nu tycks mig ingenting …………………………Helge talar
mera omöjligt,
varken förr eller senare
i Sefafjällen,
då Högnes dotter
vilar i högen
en ljushyllt furstinna
i död mans famn;
med liket ligger du
livs levande.

49. ”Strax måste jag rida
i morgonrodnaden
på min bleka häst
längs himlavägen,
västerut rida
över regnbågsbron,
innan Salgofne väcker ………………………Salgofne = tupp i Valhall
Valhalls enherjar” ……………………………..Enherjar = Odens krigare

Helge och hans följe red sin väg, men kvinnorna for hem till gården. Nästa kväll lät Sigrun pigan hålla vakt på högen. Men mot natten, när Sigrun kom dit, sade hon:

50. ”Kommen vore han nu Sannolikt talar här pigan
om han avsåg att komma,
Sigmunds son
från Odens salar;
här finns inte mer
något hopp om Helge,
när örnar satt sig
på askens grenar
och mänskor drar
till drömtinget. ………………………………….Dra till drömtinget = lägga sig att sova

51. Var inte så galen
att du ger dig ensam,
hövdingadotter,
in i spökenas hus;
mycket mera
makt har om natten
dödingar, tro mig,
än på ljusan dag.”

Sigruns liv blev kortlivad av sorg och längtan. Man trodde i forna dar att folk blev återfödda, men det kallas nu kårringprat. Helge och Sigrun sägs ha blivit återfödda. Han hette då Helge Haddingjaskate och hon Kåra Halvdansdotter, såsom det berättas i Kårakvadet, och hon var då valkyria.

[Den här omtalade dikten har dock inte bevarats till eftervärlden]

Helge Hjörvardsson (Helgakviða Hjörvarðssonar)

Om Hjörvard och Sigrlin

Den text som följer efter ovanstående rubrik i Codex Regius kan knappast betraktas som en enda sammanhängande dikt. Snarare ger den intryck av att vara ett starkt förkortat sammandrag av en fornaldarsaga på prosa med inslag av flera dikter i dialogform. Berättelsen är bitvis svår att följa med tvära övergångar, sannolikt för att viktiga handlingsmoment har utelämnats. Förhållandet mellan de omtalade huvudpersonerna – kung Hjörvard, hans söner Helge och Hedin, valkyrian Svava och jarlssonen Atle – framstår ej sällan som gåtfullt, möjligen av samma skäl. Oklart är också hur det hela slutar: går Svava i brudsäng med Hedin efter Helges död eller gör hon det inte? Oklarheterna bidrar dock i detta fall till att göra texten mer fascinerande.

Hjörvard hette en kung som hade fyra hustrur. En hette Alfhild, hans son med henne hette Heden; andra hustrun hette Säred, deras son hette Humlung; tredje hustrun hette Sinrjod, och deras son hette Hymling.
Kung Hjörvard hade avlagt ett löfte att han skulle äkta den kvinna som han visste var den skönaste. Han fick veta att kung Svafne hade den allra fagraste dotter som hette Sigrlin.
Idmund hette Hjörvards jarl. Hans son var Atle som for att fria till Sigrlin för kungens räkning. Han stannade över vintern hos kung Svafne. Där fanns en jarl som hette Franmar och var Sigrlins fosterfar; hans dotter hette Alof. Jarlen bestämde att flickan inte skulle få gifta sig, så Atle for hem.
En dag stod Atle jarlsson i en lund. Där satt en fågel på en gren ovanför honom, och den hade hört att hans män ansåg kung Hjörvards hustrur vara de vackraste av alla. Fågeln kvittrade och Atle lyssnade på vad den sade.

Fågeln sade:

1. ”Har du sett Sigrlin,
Svafnes dotter,
vackraste kvinnan
i hela vår värld?
Här tror man visst
att Hjörvards hustrur
är goda nog
i Glasislunden.

Atle sade:

2. ”Vill du berätta,
visa fågel,
mer för Atle,
Idmunds son?”

Fågeln sade:

3. ”Berätta kan jag
om du vill blota
och ge mig vad helst
jag vill ha av kungen.”

Atle sade:

4. ”Inte får du Hjörvard
eller hans söner
eller furstens
fagra makor,
ingen kvinna
som kungen äger,
men vi kan ändå
ingå ett avtal.”

Fågeln sade:

5. ”Då tar jag i stället
dyrbara tempel,
kor med guldhorn
från kungens ägor,
om han får Sigrlin
att sova på sin arm
och följa honom
av fri vilja.”

Detta hände innan Atle for iväg. När han kom tillbaka och kungen frågade hur det hade gått, svarade han:

6. ”Ingen lön fick vi
för all vår möda,
hästarna stöp
i de höga bergen,
sedan måste vi
vada över Sämorn,………………. Sämorn = svåröverstiglig flod
inte fick vi Sigrlin,
Svafnes dotter,
den ringprydda flicka
vi for för att hämta.”

Kungen bestämde att de skulle resa en gång till, och han for själv med. Men när de kom upp på fjället och skådade ut över Svavalandet såg de bränder och moln av damm från ryttare. Kungen red ner från fjället fram över landet och tog nattkvarter vid en å. Atle höll vakt och begav sig över ån. Där fann han ett hus. En fågel satt vakt på huset och hade somnat. Atle slungade sitt spjut mot fågeln så den dog. I huset fann han kungadottern Sigrlin och jarlsdottern Alof; dem tog han båda med sig därifrån. Franmar jarl hade tagit på sig örnhamn och gått före hären med trolldom.
Rodmar hette en kung som hade friat till Sigrlin. Han hade dräpt Svavakungen samt rånat och bränt i landet.
Kung Hjörvard fick Sigrlin och Atle fick Alof.
Hjörvard och Sigrlin fick en storväxt och vacker son. Han talade föga och inget namn fäste sig på honom. Han satt på en hög och såg nio valkyrior rida förbi. En av dem, den ståtligaste, sade:

7. ”Fast du är hårdför
och främst i striden
sent skall du, Helge,
starka kampträd,………………..Kampträd = krigare
råda över ringar
och Röduls vallar,
om du alltid tiger:
tidigt skriker örnen.”

Helge sade:

8. ”Vad ger du mig nu
mer än Helges namn,
du fagra mö
med makt att råda?
Tänk dig för
när du fattar beslut,
för jag vill ha inget
utom dig själv.”

Valkyrian sade:

9. ”Det ligger svärd
på Sigarsholmen,
fyra färre
än femti finns där;
ett av dem
är bättre än andra,
skönt guldprydd
är sköldklyvaren…………………. Sköldklyvaren = svärdet

10. På fästet finns en ring,
på spetsen fasa,
mod därimellan
för mannen som får den;
längs eggen ringlar
en blodstänkt orm
ut från handtaget
ned i udden.”

Eylime hette en kung. Hans dotter hette Svava och var en valkyria som red genom luft över hav. Det var hon som givit Helge namn, och hon skyddade honom ofta sedan. Helge sade:

11. ”Far, du må vara
en frejdad konung,
men ont har du vållat
och stor olycka;
med eld har du härjat
furstars hem,
där ingen skada
eller skam du lidit.

12. Men Rodmar låter du
behålla de ringar
som en gång ägdes
av vår egen ätt;
han fruktar inte
längre hämnd,
tror nog att alla
arvingar är döda.”

Hjörvard svarade att han skulle utrusta en härstyrka åt Helge om han ville hämnas sin morfar. Då letade Helge rätt på det svärd som Svava hade anvisat åt honom. Sedan for han och Atle iväg, fällde Rodmar och uträttade många stordåd. Han dräpte jätten Hate när han satt på ett berg. Helge och Atle lade sina skepp i Hatefjorden. Atle höll vakt under första delen av natten. Hates dotter Rimgerd sade:

13. ”Vad är det för härmän……….Här börjar Hrímgerðarmál, en grovkornig
i Hatafjorden?…………………………..  senna-dialog i ljóðaháttr
Skeppen är prydda med sköldar.
Frejdigt rör ni er
och utan fruktan;
säg vad ni kallar er kung!”

Atle sade:

14. ”Helge heter han,
här kan du inte
vålla vår furste förtret;
skyddade med järn
är våra skepp,
trollpackor kan inte ta oss.”

15. ”Vad heter du då
– sade Rimgerd –
mäktige herre?
Vad kallar krigarna dig?
Kungen tycks lita
på dig när han låter dig
stånda så starkt i stäven?”

16. ”Atle heter jag,
ond mot dig blir jag,
trollpack är det värsta jag vet;
i vågstänkt stäv
har jag ofta stått
och haft ihjäl häxor.

17. Vad heter du själv,
liksugna häxa?
Vem är far din, fuling?
Iväg med dig nio mil
nedanför jordytan,
må barrträn växa på bröstet!”

18. ”Rimgerd heter jag,
Hate hette far min,
den störste och starkaste jätten:
många brudar
rövade han bort
innan han höggs av Helge.”

19. ”Försåt lade du
för skeppen, din häxa,
och lurade lömskt i fjorden;
du hade skickat
våra sjömän till Ran………………………….. Ran = havsgudinnan
om du inte fått spjut i späcket.”

20. ”Dumt pratar du, Atle,
du drömmer nog, tror jag,
knappt håller du ögonen öppna;
min mor låg på lur
för era långskepp
och Lodvars söner blev sänkta………………..Lodvars söner är okända

21. Gnägga skulle du snart,
om du inte var snöpt,
när Rimgerd reser upp svansen;
jag tror att i röven
har du hjärtat, Atle,
fast du härmar en hingst med rösten.”

22. ”Min hingst red du nog,
om du kunde, Rimgerd,
och jag ville lägga i land;
mörbultad blev du då
till ett ynkligt mos
med svag och sladdrig svans.”

23. ”Kom du i land, Atle,
om du är karl nog,
så ses vi i Varins vik;
dina revben kramar jag
tills de rättas ut
om du kommer i mina klor.”

24. ”Inte går jag i land
förrän alla vaknar
som kan hålla vakt om vår kung;
annars kunde hända
att en häxa dyker
upp under skeppet vårt.”

25. ”Vakna upp, Helge,……………………Rimgerd ropar
och ge ärlig bot
för att du lät hugga Hati;
kan jag bara en natt
få sova hos kungen
skall jag nog vara nöjd.”

26. ”Hos Lodin får du ligga,……………….Helge svarar
ditt leda stycke,
han är trollet i Tollö,
en hundslug jätte
hemsk att skåda
men rätt man för Rimgerd.”

27. ”Hellre vill du, Helge, ha
henne som fann hamnen………………….”Henne” = Svava
när du for hit förra natten;
den havsgyllne mön
hade mer makt än jag.
Här steg hon i land
och säkrade er flotta;
hon ensam gjorde
så jag inte kunde
ta död på dina mannar.”

28. ”Hör nu, Rimgerd,
om du får böter för Hate,
säg mig i så fall det sanna;
Var hon ensam, den sköna
som räddade skeppen
eller for hon med flera i följe?”

29. ”Tre gånger nio kom,
anförda av en kvinna
med ljus hy och hjälm;
när hästarna riste
på huvudet föll
dagg i djupa dalar,
hagel i höga skogar;
sådant gör grödan god,
men för mig var det sorgligt att se.”

30. ”Se nu åt öster, Rimgerd, …………Oklart om Helge eller Atle uttalar strof 30-31
slagen är du till slut
av Helge med Hels runor;
till havs och till lands
har hans flotta bärgats
och även alla hans män.

31. Dagen gryr, Rimgerd,……………..Jämför Alvismål str. 35 (troll blir sten vid solens uppgång)
du har dröjt för länge,
Atle har avgjort ditt öde;
som ett löjligt sjömärke
lämnar vi dig nu
där du ståndar i sten vid hamnen.” ………….Här slutar Hrímgerðarmál

Kung Helge var en stor härförare. Han begav sig till kung Eylime och friade till hans dotter Svava. Helge och Svava gav trohetslöften och älskade mycket varandra. Svava stannade hemma hos sin far medan Helge var ute på härfärd. Hon förblev valkyria liksom tidigare.
Hedin var hemma hos sin far, kung Hjörvard, i Norge. På julafton for han ensam hem från skogen och mötte då en trollpacka som red på en varg och hade ormar som tömmar. Hon ville slå följe med Hedin men han sade nej.
Hon sade: ”Detta skall du få umgälla vid bragebägaren.”
På kvällen skulle man avge bragelöften. Man ledde fram offergalten och männen lade sina händer på den och svor sina eder vid bragebägaren. Då avgav Hedin det löftet att han skulle vinna Svava Eylimadotter, hans bror Helges käresta, men han ångrade detta så mycket att han gav sig ut på villovägar söderut i landet. Där träffade han sin bror Helge som sade:

32. ”Väl mött, Hedin,
vad har du att berätta?
Vad nytt har hänt
i Norges land?
Varför, furste,
flydde du hemmet
och kommer nu ensam
att uppsöka oss?”

33. ”Den värsta olycka
har jag vållat,
svurit att få
din fursteättade
brud till hustru
vid bragebägarn.”

34. ”Sörj inte, Hedin,
för det som vi svurit
kan ännu hållas
av oss båda;
själv har jag kallats
till kamp mot en furste,
på ett ensligt näs
om tre nätter
men tvivlar nu på
att jag kommer tillbaka;
då blir det för dig
bättre än du tror.”

35. ”Du har sagt, Helge,
att Hedin vore
värd allt gott
och stora gåvor;
rättare vore dock
att rödfärga svärdet
än bjuda fred
till dina fiender.”

Helge svarade som han gjorde för att han anade att han var dödsdömd av ödet och att det var hans fylgjor som visat sig för Hedin när han såg trollpackan som red på vargen.
Alf hette en kung, son till Rodmar. Det var han som hade utmanat Helge till envig på Sigarsvallen med tre nätters frist. Helge sade då:

36. ”Kvinnan som red
i kvällens skymning
på en varg
och ville slå följe
visste väl
att döden väntade
Sigrlins son
på Sigarsvallen.”

Det blev en hård strid, och där fick Helge ett dödligt sår.

37. Helge sände
Sigar till häst……………………….Sigar = Helges tjänare
efter Eylimes
enda dotter,
med bud att hon genast
måste ge sig iväg
om hon vill finna
sin fästman i livet.

38. ”Helge har skickat ……………….Sigar talar
mig hit till Svava,
själv vill han se dig
en sista gång,
tala med dig
önskar den tappre
innan han lämnar
detta livet.”

39. ”Vad har hänt…………………….Svava svarar
med Helge, säg mig?
Svårt drabbar mig
sorgebudet.
Togs han av havet
eller härmäns vapen?
Han som är skyldig
skall nås av min hämnd.”

40. ”Här föll i morse…………………Sigar talar
vid Frekastenen
den furste som var
den främste på jorden.
Alf har vunnit
en orättvis seger,
som aldrig behövt
att någonsin hända.”

41.”Välkommen, Svava,…………….Helge talar
stilla din sorg,
du ser mig här
för sista gången,
bort rinner livet
med blodet ur såren,
djupt har svärdet
trängt intill hjärtat.

42. Jag ber dig, Svava,
gråt inte, min brud,
hör i stället
min sista önskan:
att du bäddar
åt Hedin din brudsäng
och mottager honom
med kärlek som make.”

43. ”Sagt har jag, Helge, …………..Svavas svar
och säkert lovat
den gången du gav mig
dina ringar,
att aldrig skulle jag,
om du dog,
lägga mina armar
kring en okänd furste.”

44. ”Kyss mig, Svava,.……………Hedin talar
aldrig mer ser du mig
komma till Rogheim
eller Rödulsfjällen
förrän jag hämnats
Helges död,
han som av furstar
var främst under solen.”

Det berättas att Helge och Svava blev återfödda.

Helge Hundingsbane I (Helgakviða Hundingsbana I)

Här börjar kvädet om Helge som blev Hundings och Hödbrodds baneman: Völsungakvadet

Med ovanstående överskrift och en stor initial markeras övergången från gudadikter till hjältedikter i Codex Regius. Främst i denna senare avdelning av handskriften står de tre så kallade Helgedikterna som handlar om Helge Hundingsbane och Helge Hjörvardsson, två gestalter som ingår i den isländska Völsungasagan och påstås vara nära släkt med Sigurd Fafnesbane. Till skillnad från Sigurd, vars hjältedåd tycks ha varit kända över en stor del av det germanska språkområdet, är dock Helgedikternas hjältar okända utanför Norden. Den första av de tre, Helgakviða Hundingsbana I, är en berättande dikt i fornyrðislag, som använder sig av ett ålderdomligt skaldespråk med många krigiska kenningar. Texten anses inte desto mindre vara ganska sent tillkommen (1100-talet?)

***

1. I fjärran urtid
när örnar skriade………………Jämför Völuspá 57
föll heligt vatten
från himlafjällen;
då kom den hugstore
Helge till världen,
född av Borghild
i Brålunden.

2. I byn var det natt
när nornorna kom
för att fastställa
barnets framtid;
de sade att fursten
skulle bli frejdad,
härligast av alla
jordens härskare.

3. De tvinnade starka
ödestrådar,
kring borgar som föll
i Brålunden;
trådar av guld
grep de och fäste
samman i mitten
under månens sal………………… Månens sal = himlen

4. Ändarna gömde de
i öster och väster,
mellan dem lade de
furstens land;
Neres syster……………………… Neres syster = en av nornorna
drog en tråd norrut,
befallde den hålla
hårt för evigt.

5. En sak ängslade
Ylvingars ättling………………….Ylvingars ättling = Sigmund, Helges far
och kvinnan som fött……………..Kvinnan = Borghild, Helges mor
den älskade fursten;
från höjden kraxade
korp till korp,
utsvultna var de:
”Ett vet jag förvisst!

6. Dagen är kommen,
där står i brynja
ett dygn gammal
Sigmunds ättling,
vass är hans blick,
han är vargars vän,
en krigisk furste,
han ger oss föda!”

7. Härmännen såg
i honom sin herre,
han tycktes ge dem
en gyllne tid;
kungen gick själv………………………..Kungen här = Sigmund
ur kampens dån,
gav ärans lilja……………………. Ärans lilja = svärd eller annan krigisk symbol
åt lillfursten.

8. Han gav Helge namn
och Hringstad som hemvist,
Solfjäll, Snöfjäll
och Sigarsvallar,
Hringstöd, Håtun
och Himmelsängar.
En smyckad blodorm……………. Blodorm = svärd
fick Sinfjotles bror………………. Sinfjotles bror = Helge

9. Så växte han upp
i vänners krets,
ett ädelt träd
i ärofull glans,
frikostigt gav han
guld till de sina,
sparade inte
på krigsbytets skatter.

10. Han dröjde inte
att dra ut i krig,
fursten var bara
femton år gammal
när han fällde
den fruktade Hunding,
som länge härskat
över länder och folk.

11. Hundings söner
krävde sedan
dryga skatter
från Sigmunds ättling
som bot för allt
de hade berövats:
fädernearvet
och faderns liv.

12. Inga böter
bjöd dock Helge
den fallne hövdingen
Hundings fränder
utom de gråa……………………….De grå spjutens oväder = krig
spjutens oväder,
väpnad kamp
och Odens vrede.

13. Krigarna for
till kampstämman…………………Kampstämman = slaget
som de förlagt
till Logafjället;
Frodefreden bröts…………………Frodefreden, se Grottesångens prosainledning
mellan fienderna;
Vidres hundar……………………. Vidres hundar = vargar
for över valplatsen.

14. Fursten fick vila
sedan han fällt
vid Örnens klippa
Alf och Eyolf,
Hjörvard och Håvard,
Hundings söner;
utplånat hade han
Spjut-Mimes ätt…………………. Spjut-Mime = Hunding

15. Då lyste det upp
i Logafjället,
ljuset bars fram
av blixtrande hjälmar;
valkyrior red
över himlens vidd
i glänsande brynjor
stänkta med blod;
från deras spjut
strålade gnistor.

16. Från vargens lya
frågade då
Helge om dessa
sydländska diser
ville komma hem
med krigarskaran
när vapnen förklingat
vid kvällens ankomst.

17. Men från hästen
Högnes dotter…………………… Högnes dotter = Sigrún, Helges käresta
talade sålunda
när vapnen tystnat:
”Odens sköldmö………………… Odens sköldmör = valkyrior
har annat att göra
än bälga öl
bland unga kämpar.

18. Sin enda dotter
har min egen far
lovat till Granmars
grymme ättling;
men själv har jag, Helge,
kallat Hödbrodd
mer lik en katt
än en ädel kung.

19. Om få dagar
kommer denne fästman,
om du inte utmanar
honom till envig
eller för mig bort
från fadershuset.”

20. ”Var inte rädd…………………Helge talar till Sigrun
för Isungs bane,……………………Isungs bane = Hödbrodd
här skall striden dåna
innan jag dör.”

21. Brått sände härskaren
iväg sina bud
över land och hav
för att hämta folk;
mera än nog
av Frodes mjöl…………………….Frodes mjöl = guld, jämför Grottesången
bjöds åt stridsmän
och stridsmäns söner.

22. ”Be dem skyndsamt
bege sig till skeppen
och vara beredda
att segla från Brandö.”
Där väntade kungen
tills dit hade kommit
härskaror i mängd
från Hedinsö. ……………………..Möjligen ön Hiddensee nära Rügen

23. Ut från stranden
vid Stafsnäset
guldsmyckade sköt
nu Helges skepp;
han vände sig då
till Hjörleif, sin vän:……………… Hjörleif är en för övrigt okänd kung och
”Har du nånsin skådat ………….. Helges bundsförvant
en tapprare skara?”

24. Den ene kungen
svarade den andre: ……………… Hjörleif talar till Helge
”Från Tranuöret
tar det tid att räkna
alla präktiga skepp
med sjömän ombord
som seglat in
genom Örvasund.

25. Tolvhundra
trofasta karlar
och dubbelt så många
mannar har kungen
borta i Håtun;
Här blir det strid!”
.
26. Sjökungen lät riva
skeppstälten
så att de kungliga
krigarna väcktes
till nya dåd
då dagen grydde.
Högt upp i masten
hissades genast
de vävda seglen
i Varinsfjorden.

27. Åror knakade,
vapen klingade,
sköld slog mot sköld
när sjömännen rodde;
framåt stormade
den furstliga flottan
under Helges ledning
långt ifrån land.

28. När Ägirs döttrar…………….. Ägirs döttrar = vågorna
drabbade samman
med långa kölar………………….. Långa kölar = långskepp
hördes ett larm
som om berg bräcktes
av bränningar.

29. Högre lät Helge
hissa seglen,
båtfolket skrämdes
inte av böljorna,
fastän havsgudens………………… Havsgudens ungmör = vågorna
fruktade ungmör
sökte få stagstyrda……………….. Stagstyrda hästar = skepp
hästar att stupa.

30. Skydd från ovan
fick deras skepp
av Sigrun den djärva,
stridens jungfru;…………………..Stridens jungfru = valkyrian
ur Rans händer…………………….Ran = havsgudinnan
räddade hon Helges
goda sjöhäst……………………….Sjöhäst = skepp
vid Gnipalunden.

31. Om aftonen låg
i Unavågen
de fagra skeppen
i Helges flotta,
men fienden såg
från Svarinshögen………………..Svarinshögen är Granmars boplats enligt
med harm i sinnet…………………det andra kvädet om Helge Hundingsbane
härens ankomst.

32. Gudmund den välborne……….Gudmund = Granmars son och Hödbrodds bror
ville då veta:
”Vem är fursten
som styr denna flotta
och sätter i land
denna skräckens här?”

33. Svar kom från Sinfjotle,
på rånocken slängde han
en röd sköld……………………… Röd sköld signalerar fientliga avsikter
med gyllene rand;
en väktare var han
som visste att svara
och byta ord
med ädla furstar:

34. ”Säg du i afton………………. Det replikskifte som följer är en typisk ”senna”,
när du matar svinen……………… en ordstrid med grovt ärekränkande beskyllningar
och häller upp hundslafs
till era hyndor,
att Ylfingar nu
har kommit från öster
stridslystna
till Gnipalunden.

35. Där kommer Hödbrodd
att möta Helge,
som aldrig flytt
från krigets fasor
men ofta givit
örnarna föda,……………………..Ge örnar föda = dräpa fiender
medan du pussade
pigornas trynen.”

36. ”Glömt har du, furste,…………Gudmund svarar
vad de gamle berättat,
när du ljuger så grovt
om ädla hjältar.
Själv åt du förr
ulvars blodmat,
och dina bröders
bane blev du,
sög med kall trut
deras blodiga sår,
kröp sedan undan
i en usel håla.”

37. ”Du var en völva………………Sinfjotles replik
på Varinsö,
en liderlig kärring
full av lögner;
ingen karl
ville du hellre äga,
sa du den gången,
än Sinfjotle brynjeklädd.

38. Hemsk var du,
en häxlik valkyria,
avskyvärd, omättlig
i Allfaderns tjänst;
Einhärjarna måste ………………..Einhärjarna = Odens krigare
alla kämpa,
ditt skamlösa stycke,
för din skull enbart.

39. På Såganäset
avlade vi samman
nio stycken ulvar;
jag var far till dem alla.”

40. ”Inte var du far ……………..,, Gudmund svarar
till Fenrisulven
som är mycket äldre,
såvitt jag minns.
Trollkonor grep dig
på Torsnäset
och snöpte dig grymt
vid Gnipalunden.

41. Som Siggeirs styvson
hemma i stacken
var du van att höra
vargtjut i skogen;
du drabbades av alla
möjliga olyckor
när dina bröders
bröst du skar upp;
namnkunnig blev du
av dina nidingsverk.”

42. ”Du var Granes brud………… Sinfjotle talar………..Grane = Sigurds häst
på Bråvallarna,
tyglad med guldbetsel
och tvingad att trava;
Många gånger
har jag ridit dig matt
i utförsbackar,
din utmärglade märr.

43. Som yngling
ansågs du skamlös
när du som jättens piga
mjölkade getter
och klädd i trasor
tafflade runt
som trollets dotter.
Törs du höra mer?”

44. ”Förr vill jag se……………..Gudmunds slutreplik
vid Frekastenen
korparna frossa
på din döda kropp
hyndorna slåss
om slamsorna
med grymtande grisar.
Må gudar straffa er!”

45. ”Värdigare, Sinfjotle,……….Helge blandar sig nu i samtalet
skulle det vara
att börja kriga
och mätta korpen……………….. mätta korpen = döda fienden
än att käbbla med ord
till ingen nytta,
när härskare leder
härmän i kamp.

46. Goda är inte
Granmars söner
men det anstår ej furstar
att ljuga om fienden;
mod har de visat
i Moinsheimar
och kraft att kämpa
med svärd i krig.”

47. De sporrade hårt
sina snabba hästar,
Svipud och Svegiod,
mot Solheimen
genom daggfyllda
mörka dalar,
havsdimman skalv
där skaran for fram.

48. På gårdstunet mötte
de motståndarkungen,
komna var de
i avsikt att kriga.
Ute stod Hödbrodd
med hjälm på sitt huvud,
han såg att släktens
hästar kom stormande:
”Varför är stridsmännen
nu så vreda?”

49. ”Hit till stranden…………………Gudmund svarar
styr nu skeppen,
havets ridhästar
med stora råsegel,
sköldar i mängd,
skrapade åror,
utvalda kungsmän,
glada Ylvingar.

50. Där går femton
flockar i land,
men ute i Sogn
samlas sjutusen;
vid Gnipalundens
grindar ligger
blåsvarta havsdjur………………… Havsdjur = skepp
bestrukna med guld,
och där finns massor
av mera manskap,
så Helge väntar inte
med vapentinget.”………………… Vapenting = strid

51. ”Må travarna löpa……………. Helge talar till sitt folk
till kungsvapnens tingsplats………Kungsvapnens tingsplats = slagfältet
sänd Sporvitne…………………… Sporvitne, Sparinsheden m.fl. = hästar
till Sparinsheden,
Melne och Mylne
till Mörkskogen;
låt ingen krigare
sitta kvar hemma,
om han kan svinga
ett svärd i strid.

52. Kalla in Högne
och Hrings söner,
Atle och Yngve,
Alf den gamle,
alla som kan
till kampen komma;
Möt var Volsung………………… Volsungar = Helge och hans släkt
med hårt motstånd!”

53. Det rasade en storm
av stålgråa spjut
när fienderna möttes
vid Frekastenen;
jämt var Helge
Hundingsbane
främst i flocken
när folket kämpade,
ivrig i kampen,
hetsig i anfallet,
tapper som få
var denne furste.

54. Ner från himlen
till Helges hjälp
kom valkyrior,
vapenlarmet steg,
trollpackans häst………………….Trollpackans häst = vargen
åt Hugins slaktmat,……………….Hugins slaktmat = korpens föda = mänskolik
sårdiser flög……………………… Sårdiser = valkyrior
och Sigrun ropade:

55. ”Må du få lycka
hela ditt liv
av männens trohet,
du Yngves telning,
när du nu fällt
den fruktade kåmpen,
som blev Isungs………………… Jämför strof 20
beryktade bane.

56. Furste, nu har du
förtjänat både
valkyrians gunst
och att vinna guld.
Må du få lycka
och länge njuta
Högnes dotter
och Hringstads härad
som segrare
sedan striden slutat.”

Segerdrivas lärdom (Sigrdrífumál)

Sigrdrífumál är det tredje och sista avsnittet i diktsviten om Sigurds ungdom. Liksom de båda tidigare avsnitten, Reginsmál och Fafnismál, är det undervisande dikter, huvudsakligen i versmåttet ljóðaháttr, där den unge hjälten förflyttar sig från plats till plats och hela tiden får goda råd från olika varelser hur han bör uppträda. Någon tydlig gräns mellan avsnitten finns inte i Codex Regius men det har ändå blivit vanligt att betrakta dem som separata enheter. Här är det valkyrian Segerdriva som uppträder som Sigurds rådgivare. Om hon är identisk med Brynhild, som är en av huvudpersonerna i de senare dikterna, är svårt att säga med säkerhet men mycket tyder på det, bland annat den kärleksfulla tonen mellan henne och Sigurd. I Völsungasagan sägs också att de två svor trohetseder till varandra efter sitt samtal, och i senare dikter – där namnet Segerdriva helt försvunnit – förutsätts att dessa eder har ingåtts mellan Sigurd och Brynhild. En stor svårighet när det gäller att lösa mysteriet är att huvudhandskriften, Codex Regius, har förlorat ett antal blad nära övergången från Sigrdrífumál till de senare dikterna. Lakunen börjar mitt i strof 30 och når fram till den endast fragmentariskt bevarade Sigurðarkviða, där handlingen har avancerat högst betydligt. Forskarna har ägnat mycken möda åt att försöka räkna ut vad som kan ha stått på de förlorade bladsidorna, men till några säkra resultat har man inte kommit, bortsett från ett fåtal strofer som citeras i Völsunga saga.
***

Sigurd red upp på Hindarfjället och styrde kosan söderut mot Frankland. På fjället såg han ett stort ljussken som av brinnande eld, och det lyste upp himlen. När han kom fram stod där en sköldborg* och ur den stack det upp ett stridmärke. Han gick in i sköldborgen och såg att där låg en människa och sov i full stridsrustning. Sigurd lyfte först av hjälmen och såg då att det var en kvinna. Brynjan satt som fastvuxen vid huden. Då skar han upp den med svärdet Gram från halslinningen ända ned och likaså genom båda ärmarna. Sedan tog han av henne brynjan. Då vaknade hon, satte sig upp, såg Sigurd och sade:

1. ”Vad skar i brynjan?
Varför bröts min sömn?
Vem fick fjättrarna
att falla från kroppen?”

Han svarade:

2. ”Sigmunds son
med Sigurds svärd
som kort tid innan
gav korpen föda.”…….Ge korpen föda = döda någon (i detta fall: Fafne och Regin)

3. ”Länge sov jag,
sövd låg jag länge,
länge får mänskor lida.
Oden har vållat
så jag inte kunde
bryta sömnens bojor.”

Sigurd satte sig ner och frågade vad hon hette. Hon tog då ett horn fullt med mjöd och gav honom en minnesdryck.

4. ”Jag hälsar dig, dag, ………….. Dag och natt betraktas här som gudomliga
hälsar dagens söner, ……………………… föremål för valkyrians tillbedjan, liksom asar,
liksom natten och dess syster!……. asynjor och jorden själv.
Med blida ögon
se på oss båda,
ge oss som sitter här seger!

5. Jag hälsar asarna,
hälsar asynjorna,
hälsar den givmilda jorden!
Ge åt oss två
visdom, talförmåga
och läkekonst medan vi lever!”

Hon sade att hon hette Segerdriva och var valkyria. Hon berättade att två kungar hade kämpat mot varandra. Den ene hette Hjälm-Gunnar – han var då en gammal man och en stor härförare, som Oden hade lovat seger.

Den andre hette Agnar, ……Oklart om dessa rader är avsedda som vers eller prosa
Audas broder.
Honom ville ingen
i världen hjälpa.

Segerdriva fällde Hjälm-Gunnar under slaget mellan dem, men Oden stack henne som straff för detta med en sömntagg, sade att hon aldrig mer skulle bestämma seger i strid och att hon skulle giftas bort. ”Men jag sade till honom att jag svor på att aldrig gifta mig med en man som kunde bli rädd.” Sigurd svarade då med att be henne lära honom vishet, om det var så att hon hade kunskap från andra världar. Segerdriva sade:

6. ”Öl skall jag ge dig,
du brynjetings apel,…..Brynjeting = slag, Brynjetings apel = krigare
öl med styrka
och stark trollkraft,
full med läkedom
och lust att sjunga,
goda galdrar
och glädjerunor.

7. Segerrunor skall du rista,
om du vill segra,
skurna i svärdets fäste,
några längs eggen,
andra vid fästet,
nämn så två gånger Tyr.

8. Ölrunor skall du kunna,
så inte andras kvinnor
trollar så du sviker din tro.
Rista dem på hornet
och baktill på handen,
märk en nagel med Nöd…………. Nöd här = namn på runan för N

9. Signa bägaren
mot trolldom och svek,
lägg så i drycken en lök.
Då vet jag för visst
att du har gott värn
mot ett förgiftat mjöd.

10. Förlossningsrunor
skall du lära dig
för att hjälpa kvinnor föda.
Rista på handflatan,
grip om handloven,……………..Handloven = det nyfödda barnets handlove
be sen om disernas bistånd.

11. Med bränningsrunor
kan du bärga ditt skepp
från att segla i sank.
Rista dem i stäven
liksom på styråran
och bränn in dem med eld.
Om än bränningar slår
och vågorna är svarta,
i hamn kommer du helskinnad.

12. Lär dig grenrunor
om du vill vara läkare
och se skillnad på sår.
Skär dem i bark
och i skogens trän,
där grenarna pekar mot öst.

13. Målrunor skall du kunna
så att ingen mänska
harmar dig med hatfulla ord.
Lär dig vända dem,
konstfullt väva dem,
sätta dem alla samman
på tingsmöten där
det dömas skall
om vad som är rätt och riktigt.

14. Tankerunor skall du lära
så att du tänker bättre
än de visa som vet mest.
Sådan runa tydde,
sådana ristade,
sådana skapade Oden
utav den saft
som sipprade ut
ur Heiddraupnes huvud…………………..Heiddraupne och Hoddrofne är okända
och Hoddrofnes horn.

15. På berget stod han …………….Han = Oden, som enligt Völuspá 45 hämtar råd
med blottat svärd………………………från Mims huvud.
och hade hjälm på sitt huvud.
Mims huvud framsade
då sitt första råd
av visdom till Valfadern:

16. ’På sköld’, sade han, ’skall ristas
runor för skinande guden,……….. Skinande guden = solen
på Årvakers öra……………………….. Årvaker och Allsvinn = solens hästar (Grímnismál 7)
och Allsvinns hov.
på hjulet som rullar
under Rungnes vagn………………Rungne = jätte
på Sleipners tänder………………..Sleipner = Odens häst
och slädens fjättrar,

17. på björnens tass
och Brages tunga,
på ulvens klor
och örnens näbb,
på blodiga vingar
och brons fäste,
på förlossande hand
och hjälparens fotspår,

18. på glas och på guld,
på gåvor som ger lycka,
i vin och i vört
och på vilsamt säte,
på Gungnes spets …………………Gungne = Odens spjut
och Granes bringa,………………..Grane = Sigurds häst
på nornans nagel
och ugglans näbb.’

19. Avskavda blev alla,
som hade ristats in,
vispat med heligt mjöd
och sänt på vida vägar;
de finns hos asar,
de finns hos alver,
några hos visa vaner,
några i mänsklig makt.

20. Det finns bokrunor
och bärgningsrunor,
alla slags ölrunor
och mäktiga kraftrunor.
Om de är rätta
och inte felskrivna
får du lycka av dem;
använd dem klokt
tills Ragnarök kommer.

21. Välj vad du vill veta,
när valet nu bjuds dig,
stridsman med vassa vapen:
tal eller tystnad,
tänk på det noga,
allt är fastställt av ödet.”

22. ”Jag flyr inte undan…………. Sigurd svarar i denna strof
fast du förutspår min död,
feg blev jag inte född.
Råd från dig, kära,
duger alltid för mig,
så länge jag lever här.”

23. ”Det råder jag först……Segerdriva tar ordet igen
att du mot dina fränder
alltid handlar ädelt.
Ju mindre du hämnas
deras onda handlingar,
dess mer blir du ärad som död.

24. Jag råder för det andra
att du aldrig svär eder
som inte är säkert sanna.
Eder som sviks
lämnar grymma spår,
svårt blir svikarens öde.

25. Jag råder för det tredje
att du aldrig på tinget
är i delo med dumt folk,
ty en oklok mänska
häver ofta ur sig
värre ord än han vet.

26. Dock är det illa
om du tiger till allt,
då tror man du är född feg
eller med rätta föraktad;
farligt är folks prat
om det inte är till din fördel.
Då måste du slå till
redan nästa dag,
så skall man löna lögner.

27. Jag råder för det fjärde
om det finns en trollkvinna
som bor vid den väg du vandrar:
bli inte hennes gäst
utan ge dig i väg,
även om natten nalkas.

28. Vakna ögon
behöver var man
som vill kämpa mot fienden.
Vid vägen sitter ofta
onda trollpackor
som dövar svärd och sinne.

29. Jag råder för det femte:
se upp med fagra kvinnor
som sitter på salens bänkar.
Låt inte deras skatter
locka dig till smek,
egga dem inte till kyssar!

30. Jag råder för det sjätte:
skärp sinnet när det dricks öl…………….Här följer den stora lakunen i Codex Regius;
och gräl ligger i luften; ………….. resten av dikten enligt sena pappershandskrifter
var inte så dum
att du slåss med män som druckit,
vin stjäl vettet från många.

31. Trätor vid ölet
har ofta ställt till det
för alltför många män;
för några gick lyckan förlorad,
andra dog i förtid,
mycket vållar sorg för mänskor.

32, Jag råder för det sjunde
om du råkar i strid
med starka och modiga män:
kämpa är bättre
än att bli bränd inne
i eget hus och hem.

33. Jag råder för det åttonde:
undvik allt ont,
låt inte lättsinne locka dig;
fresta inga flickor
eller andras fruar,
med förförelsens fröjder.

34. Jag råder för det nionde:
när du finner en döding,
tag väl vara på liket,
vare sig han drunknat
eller dött i sjukdom
eller stupat i väpnad strid.

35. Ett bad skall man göra
åt den som gått bort,
tvätta händer och huvud,
kamma och torka,
lägg så i kistan
och be honom sova säll.

36. Jag råder för det tionde:
tro inte på löften
från en fälld fiendes frände,
vare sig du är hans brors bane
eller har fällt hans far,
bor en varg i hans hjärta
även om du ger honom böter.

37. Tro aldrig att gammal
fiendskap glöms
eller forna oförrätter.
Med vett och vapen
måste man värja sig
om man är främst bland furstar.

38. Jag råder för det elfte:
se upp för allt ont
som väntar från vänner på vägen;
långt blir inte
ditt liv, tror jag,
hård blir kampen som kommer.”

Fafnesbanens fostran, del 2

Fafnesmål (Fafnismál)

Liksom första avsnittet i detta prosimetrum om Sigurds ungdom, är Fafnismál både en berättande dikt och en visdomsdikt. Berättelsen handlar om hur Sigurd först överlistar och dräper draken Fafne, därefter överlistar och dräper även Regin, sedan några talande nötväckor gjort honom uppmärksam på att Regin har planer på att döda honom själv. Slutligen berättas hur han finner Fafnes skatt med fåglarnas hjälp och råds av dem att gå vidare till det berg där valkyrian Segerdriva vilar. Men vid varje moment i denna berättelse – som i bildform finns framställd på den sörmländska Sigurdsristningen från 1000-talet (se figur X) – undervisas Sigurd av dem han möter, inte bara om hur han bör uppträda i den situation han befinner sig utan också om mycket annat som hör till en ung hjältes uppfostran, häribland mytologisk kunskap. Med viss rätt kan man därför beskriva hela avsnittet som fortsättningen på en initiationsritual som inleds av Oden själv, förklädd till Nikar, i Reginsmál och avslutas av valkyrian Segerdriva i den efterföljande dikten, Sigrdrífumál.

***

Sigurd och Regin for upp på Gnitaheden och fann där Fafnes spår där han brukade kravla till vattnet. Där gjorde Sigurd en stor grop på vägen och gick ner i den. När Fafne så gled ner från guldet blåste han etter och röt ovanför Sigurds huvud. Men då han sedan kravlade över gropen stötte Sigurd sitt svärd i hans hjärta. Fafne skakade på sig och slog med huvudet och svansen. Sigurd sprang upp ur gropen och de såg då varandra. Fafne sade:

1. ”Gosse, gosse,
vem gav dig livet, gosse?
Säg vilka fäder som fostrat dig
att färja ditt svärd
med Fafnes blod
så att det gick mig till hjärtat!”

Sigurd hemlighöll sitt namn, eftersom man i forna tider trodde att en dödsmärkts ord hade stor makt om han förbannade sin fiende och samtidigt namngav honom. Han svarade:

2. Ӏdeldjur kallas jag
och alltid har jag levat
som en moderlös man.
Ingen far äger jag
som andra mänskor,
ensam jag vandrar min väg.”

Fafne:
3. ”Om du inte har far
som annat folk,
vilket fabeldjur fostrade dig?”

Sigurd:
4. ”Min ätt är säkert
okänd för dig
och ännu mera för mig:
Sigurd heter jag,
Sigmund var min far,
med vapen vann jag mot dig.”

Fafne:
5. ”Vem hetsade dig
och varför beslöt du
att inte låta mig leva?”
Vassögde furste,…………………. Vassa ögon – jämför Helge Hundingsbane 2:2
du brås på din far
och blev väl som barn lika hård.”……….Sista raden är svårtolkad i originalet

Sigurd:
6. ”Min håg hetsade,
handen utförde
och mitt skarpa svärd.
Ingen blir tapper
på ålderdomen
om man som barn är blödig.”

Fafne:
7. ”Om du vuxit upp
vid vänners bröst
vore du oövervinnerlig,
men nu är du fångad
i fiendens läger
och fångar är alltid fega.”

Sigurd:
8. ”Du förebrår mig, Fafne,
att jag lever fjärran
från mitt fädernesarv,
men fångad blir jag aldrig
i fiendens läger,
du fann att jag rör mig fritt.”

Fafne:
9. ”Nu tror du allt
jag vill göra dig ont
men det är sant som jag säger:
den glittrande skatten
av rödaste guld
blir till slut din bane.”

Sigurd:
10. ”Vår egendom
äger vi bara
till den dagen vi dör,
ty en gång måste
vi alla resa
härifrån jorden till Hel.”

Fafne:
11. ”Nornornas dom
drabbar lika lätt
fånar och klokt folk.
I det lugnaste väder
kan du drunkna i vattnet
om ödet till döden dig dömt.”

Sigurd:
12. ”Säg mig, du Fafne,
som framhålls som vis
och lär veta mångt och mycket:
Vilka är de nornor
som i nödens stund
hjälper födande kvinnor?”

Fafne:
13. ”Från olika släkter
sägs nornorna stamma,
av samma ätt är de inte:
vissa är av asasläkt,
andra av alvsläkt,
några är Dvalins döttrar.”……….. Dvalins döttrar = dvärgar

Sigurd:
14. ”Säg mig, du Fafne,
som framhålls som vis
och lär veta mångt och mycket:
vad heter holmen
där heliga asar
blandar sitt blod med Surt?”……………. Surt =eldjätte; jfr Vsp 42, Vm 18

Fafne:
15. ”Oskopne heter den,………………. Det handlar här om Ragnarök
alla gudar där
strider sin sista strid.
Bilröst brister……………………………….Bilröst eller Bifröst = bro mellan Midgård och Asgård
när de rider på bron
och hästarna hamnar i havet.

16. Skräckhjälm jag burit
för människors barn
medan jag ruvade Rhenguldet.
Starkare än andra
stod jag emot
alla de män jag mötte.”

Sigurd:
17. ”Skräckens hjälm
är inte till hjälp
när krigarna samlas till kamp.
Det märker man snart
när många kämpar
att ingen är starkast ensam.”

Fafne:
18. ”Etter fnös jag
när jag låg på arvet,
det rika jag fick från min far.”

Sigurd:
19. ”Förfärliga orm,
du fnös fasligt
och fick ett stenhårt sinne.
Värre ändå
blir vreden hos män
som har sådan hjälm på sitt huvud.”

Fafne:
20. ”Jag råder dig, Sigurd,
ett råd du bör följa:
rid strax hem härifrån.
Den kostbara skatten
av klingande guld,
den blir din säkra död.”

Sigurd:
21. ”Råd har du gett mig,
men jag vill rida
till guldet som glänser i ljungen.
Ligg du där
i dödskamp så länge
tills du hamnar hos Hel.”

Fafne:
22. ”Mig svek Regin,
dig sviker han också.
Han blir bådas vår bane.
Fafnes livsdag
är nu förlupen,
du hade störst styrka.”

Regin hade försvunnit medan Sigurd dödade Fafne, men han kom tillbaka när Sigurd torkade bort blodet från svärdet. Regin sade:

23. ”Var hälsad, Sigurd,
nu har du segrat
och Fafne har du förgjort.
Av alla de män
som finns ovan jord
tror jag att du är tapprast.”

Sigurd:
24. ”Ovisst är att veta
när vi alla samlas,
segergudarnas söner,
vem som tycks vara tapprast;
många har mod
fast de aldrig stöter
svärdet i andras bröst.”

Regin:
25. ”Glad är du nu, Sigurd,
och stolt över segern,
när du torkar Gram på gräset.
Min broder har du
bragt om livet,
fast du gjorde det hjälpt av mig.”

Sigurd:
26. ”Du rådde mig
att jag skulle rida
hit över heliga fjäll.
Den glänsande ormen
ännu haft guld och liv
om du inte hetsat till handling.”

Då gick Regin fram till Fafne, skar hjärtat ur kroppen på honom med ett svärd som kallas Ridil och drack sedan hans blod ur såret.

Regin:
27. ”Sitt här, Sigurd,
medan jag går att sova,
håller du hjärtat över eld.
När det är välstekt
vill jag äta det
efter den dyra drycken.”

Sigurd:
28. ”Du flydde undan
när jag stack Fafne
med mitt vassa vapen.
All min kraft
gick åt att dräpa ormen
mens du låg i ljungen och latade dig.”

Regin:
29. ”Länge hade ormen
fått lata sig i ljungen
om jag inte gett dig ett verktyg:
det svärd som jag själv
hade smitt åt dig
till ett mäkta vasst vapen.”

Sigurd:
30. ”Mod är bättre
än vapnets makt.
när det stundar till strid,
ty en tapper man
tror jag kan vinna
med slött svärd seger.

31. Framgång får den djärve
men inte den fege
under kamp och krig;
den glade lyckas bättre
än den som är livstrött,
vad honom än må hända.”

Sigurd tog Fafnes hjärta och stekte på ett spett. När han trodde det var färdigstekt och blodet skummade ur hjärtat, doppade han fingret i det för att se om det var färdigt. Då brände han sig och stoppade fingret i munnen, men när Fafnes hjärteblod kom på hans tunga kunde han förstå vad fåglarna sade. Han hörde då nötväckor som kvittrade i snåret. En av nötväckorna sade:

32 ”Där sitter Sigurd
blodig av sårsvett,…………………sårsvett = kenning för blod
han steker Fafnes
hjärta på spett;
men mera vettigt
vore om hjälten
själv åt upp
odjurets livsmuskel.”……………..lisvsmuskel = kenning för hjärta

En annan sade:
33. ” Där ligger Regin
och rådgör med sig själv,
vill lura sin fosterson
som litat på honom;
han sätter av ilska
onda ord samman;
hatets smed…………………………………hatets smed = kenning för Regin
vill hämnas sin bror.”

En tredje:
34. ”Han borde hugga
huvet av gubben,
så att han hamnar i Hel;
allt guldet
fick han då ensam,
rikedomen som Fafne ruvat.

En fjärde:
35. ”Klok vore han allt,
om han kunde följa
vänskapsråd från er,
mina visa systrar,
tänkte sig för
och tog livet av smeden,
ty jag anar varg
där jag ser honom vila.”

En femte:
36. ”Inte är han så klok,
detta kampens träd……………………….Kampens träd = kenning för Sigurd
som jag hade hoppats
av härföraren,
om han låter ena
brodern löpa,
sen andre brodern
fått banehugg.”

En sjätte:
37. ”Ovis är han mycket
om han ännu skonar
den lömske fiende
som ligger där borta:
den svekfulle Regin
som han lätt rår på.”

En sjunde:
38. ”Han borde halshugga
iskalle jätten
och sedan ta skatten med sig;
då får han glädje
av Fafnes guld
och äger det sedan enväldigt.”

Sigurd:
39. ”Så råder inte ödet
att Regin skulle kunna
bli min baneman nu,
ty båda dessa bröder
skall nu brådstörtat
skickas till Hel härifrån.”

Sigurd högg huvudet av Regin, åt Fafnes hjärta och drack blod från både Regin och Fafne. Sedan hörde han hur nötväckorna sade:

40. ”Bind samman de röda
ringarna, Sigurd,
att klaga mera
är inte kungligt;
Jag vet en ungmö,
vackrast av alla,
hon väntar guldprydd,
om du vill ha henne.

41. Till Giukes hus
går gröna stigar,
ödet visar framåt
för vandringsmannen;
den mäktige drotten
har fostrat en dotter
som du kan få
med Fafnes guld.

42. En sal står på höga
Hindarfjället,
omvärvd är den
av flammande eld,
visa män
var det som byggde den
av den lysande
flodens låga………………………………..Flodens låga = kenning för guld

43. På fjället sover
en stridens kvinna,…………………….Stridens kvinna = valkyria
elden lågar
över hennes kropp.
Oden stack henne
med sömntörne
för att hon till Valhall fört
en annan än han ville.

44. Kan du se henne,
den hjälmprydda kvinnan,
hon som från valplatsen
red på Vindskorne?………………Vindskorne = valkyrians häst
Ödet har skickat,
du Sköldungars ättling, ………………….Sköldungar = mytisk konungaätt
att Segerdriva
är fångad i sömnen.”

Sigurd red efter Fafnes spår till hans lya och fann att det var öppet. Dörrarna och dörrposterna var av järn. Av järn var också alla stockarna i huset men nedgrävda i jorden. Där fann Sigurd en väldig mängd guld och fyllde upp två kistor. Han tog här också en skräckhjälm, en guldbrynja, svärdet Rotte och många andra kostbarheter som han lastade på Grane, men hästen ville inte gå framåt förrän Sigurd satte sig på hans rygg.

Fafnesbanens fostran

SIGURDS FOSTRAN
I. Reginsmål (Reginsmál)

De dikter som följer omedelbart efter Grípisspá i Codex Regius brukar kallas Reginsmál, Fafnismál och Sigrdrífumál, men i handskriften förekommer inte dessa titlar, och dikterna är inte heller klart åtskilda från varandra. De utgör snarare delar av ett längre sammanhängande parti som i omväxlande vers och prosa skildrar Sigurd Fafnesbanes ungdom och tidiga fostran. Stilen är enhetlig, likaså framställningssättet, som kan beskrivas som prosimetrum med berättande partier på prosa och dialog på vers, fast versmåttet växlar mellan ljóðaháttr och fornyrðislag. Dialogerna går hela tiden ut på att den unge Sigurd skall fostras till en stor hjälte, mäktig att hämnas sin fars död, besegra draken Fafne och vinna Rhenguldet, vilket innebär att verserna ofta är av samma allmänt undervisande slag som verserna i Hávamál. Hela detta avsnitt om Sigurds fostran och första stordåd har uppenbarligen rötter i gammal tradition – och paralleller i Volsungasagan, forntyska dikter och svenska runinskrifter – men har sannolikt redigerats kraftigt strax före nedskrivningen i Codex Regius

***

Sigurd gick till Hjalpreks stall och valde ut en häst som sedan kallades Grane. Till Hjalpreks hus hade då kommit Regin, Reidmars son. Han var händigare än andra och dvärg till växten, slug, grym och trollkunnig. Regin tog sig an Sigurd som sin fosterson och lärjunge och älskade honom mycket. Han berättade för Sigurd om hans förfäder och om hur Oden, Höne och Loke en gång kom till Andvaraforsen. I den forsen var fullt med fisk, och där bodde sedan länge en dvärg som hette Andvare i en gäddas skepnad och skaffade sig mat där.
”Utter hette vår bror”, sa Regin. ”Han dök ofta ner i forsen i en utters skepnad. En gång hade han tagit en lax och satt på strandkanten och åt med slutna ögon. Då kastade Loke en sten på honom så att han dog. Asarna tyckte detta var mycket lyckosamt och flådde skinnet av uttern. Samma kväll bad de att få övernatta hos Reidmar och visade upp sitt byte. Då tog vi dem till fånga och krävde att de skulle lösa sina liv genom att fylla utterskinnet med guld och även täcka det utvändigt med rödaste guld. Då skickade de ut Loke att skaffa guldet. Han kom till Ran och fick hennes nät som han tog med till Andvaraforsen, kastade där nätet framför gäddan, så att hon fastnade i nätet. Då sade Loke:

1. ”Vad är det för fisk
som simmar i floden
och inte kan skydda sig själv?
Huvudet ditt
får du lösa ur Hel:
finn mig flodens låga!”…………….”Flodens låga” = kenning för guld

Andvare:
2. ”Andvare heter jag,
Oen var min far,
ofta har jag i forsen färdats.
usel var nornan
som i urtid bestämde
att jag skulle vada i vattnet.”

Loke:
3. ”Säg mig, Andvare”
– sade Loke –
”om du vill äga
liv i de levandes salar:
vilken bot måste gäldas
av människobarn
som hugger med hätska ord?”

Andvare:
4. ”Väldig bot
måste människobarn
som vadar i Vadgelme gälda;…………Mytisk flod med strida strömmar
osanna ord
som pådyvlas andra
leder till långt lidande.”

Loke såg allt guldet som Andvare ägde. Men när denne hade lämnat ut sitt guld hade han ännu kvar en ring, som Loke tog ifrån honom. Dvärgen gick då in i stenen och sade:

5. ”Detta guldet
som Gust ägde……………..Gust är antingen en förfader eller annat namn på Andvare själv
skall två bröders………….Två bröder = Regin och Fafne
bane bliva
och leda till krig
mellan åtta kungar.
Av min skatt
skall ingen få glädje.

Asarna visade skatten för Reidmar, fyllde utterskinnet med guld, ställde upp det på fötterna och lade mer guld runt omkring för att dölja det. När det var gjort gick Reidar fram, såg ett morrhår skymta och bad dem dölja också detta. Oden tog då fram Andvares ring och täckte därmed morrhåret.

6. ”Guld har du nu fått”
– sade Loke –
”och goda böter fick du,
en hög bot för mitt huvud.
Men det leder inte
till lycka för din son
utan till bane för er båda.”

Reidmar svarade:

7. ”Gåvor har du gett
men inga goda gåvor
utan med ond avsikt.
Livet hade ni
säkert förlorat
om jag fattat detta i förväg.”

Loke:
8. ”Än värre saker
tror jag mig veta:
en frändefejd skall följa;
furstar som ännu
inte har fötts
vänder sig med hat mot varandra.”

9. ”Mitt röda guld”
– sade Reidmar –
råder jag dock över
så länge jag ännu lever.
Inte är jag rädd
för dina onda hot,
packa dig nu hem härifrån!”

Fafne och Regin krävde Reidmar på sin andel av böterna efter deras bror Utter, men Reidmar vägrade ge dem något. Fafne stötte då svärdet genom sin far medan han sov. Reidmar ropade då på sina döttrar:

10. ”Lynghed och Lofnhed,
mitt liv är till ända,
till handling måste ni hasta!”

Lynghed svarade:

11. ”Få systrar
som mist sin far
hämnas sin harm på brodern.”

12. ”Får du ingen son”
– sade Reidmar –
”så fostra en dotter
med vargsinne
och vilda seder,
gift så henne
med en stark hövding
och låt hennes son
hämnas din sorg.”………………Möjligen antyds här att Sigurd blir Lyngheds ättling

Sedan dog Reidmar, men Fafne tog allt guldet. Regin bad då att få ut sitt fadersarv, men Fafne vägrade. Då bad Regin sin syster Lynghed om råd hur han skulle få ut fadersarvet. Hon svarade:

13. ”Med blitt sinne
bör du be din bror
om arv och ändrat sinnelag.
Det duger inte
att med draget svärd
fordra guldet av Fafne.”

Allt detta berättade Regin för Sigurd. En dag när han kom till Regins hus blev han ståtligt välkomnad. Regin sade:

14. ”Hit är nu kommen
Sigmunds kungason,
snarrådig yngling
till våra salar.
Mod har han mer
än en gammal man.
Jag anar byte
för hungrig ulv.

15. ”Fostra skall jag
stridsglade fursten,
Yngves ättling
till oss kommen.
Djärvast skall han bli
av hjältar under solen,
hans lov sjungas
i alla länder.”

Sigurd var då för jämnan tillsammans med Regin, som berättade för honom att Fafne låg på Gnitaheden i en orms skepnad. Han låg där med skräckhjälm och alla verelser fruktade honom.
Regin gjorde åt Sigurd ett svärd som kallades Gram. Det var så skarpeggat, att han bara behövde doppa det i Rhen och låta en ulltott driva med strömmen mot klingan för att ulltotten skulle klyvas liksom vattnet. Med det svärdet klöv Sigurd också i tu Regins städ.
Därefter eggade Regin Sigurd att dräpa Fafne. Han sade:

16. ”Högt må skratta
Hundings söner,
de som ändade
Eylimes liv,
om blott, Sigurd,
dig lyster att söka
gullringar hellre
än hämnd för fadern.”

Kung Hjalprek skaffade Sigurd skeppsfolk när han skulle hämnas fadern. De råkade ut för en svår storm och kryssade nedanför en utskjutande klippa. Där stod en man på berget och ropade:

17. ”Vem är det som rider
Rävils hästar…………………. .Sjökungen Rävils hästar = skepp
på höga vågor
i brusande hav?
Stänkta av skum
är era segel,
blåsten jagar
böljornas fåle.”………………..Böljornas fåle = skeppet

Regin svarade:

18. ”Här kommer Sigurd
och jag seglande,
drivna av medvind
mot dödens valplats.
Vågorna stänker
högt över stäven,
sjöhästen tumlar……………….Sjöhästen = skeppet
Vem är du själv?”

Mannen svarade:

19. ”Jag kallades Nikar…………Nikar är ett av Odens namn
då korpen höll fest
på döda som Volsungen…………..Volsungen = Sigmund (av Volsungs ätt)
dräpt runt världen.
Nu kan du kalla
karlen på berget
Feng eller Fjölne………………Feng och Fjölne är andra namn på Oden
Får jag följa med?”

De vek in mot land, och mannen gick ombord. Då lade sig ovädret.

Sigurd:
20. ”Berätta för mig, Nikar,
du som både känner
gudars och mänskors öde,
vad är det bästa
varslet om seger
när svärden svingas till kamp.”

Nikar sade:……………………..Här börjar Hnikarsmál, en kort visdomsdikt liknande Hávamál.

21. ”Gott är att veta
om bästa varslen
när svärden svingas till kamp:
om krigaren följs
av mörka korpen
är hans seger säkrad.

22. Ett annat förebud
som bådar framgång
på din väg till valplatsen
är om du träffar
på gångstigen två
karska och krigiska män.

23. Ett tredje är
om du hör tjuta
ulv under askens grenar.
Segern är dig given
om du först får se
den andra sidans stridsmän.

24. Vettlöst är att slåss
med blicken vänd
mot månens syster……………..Månens syster = solen
när hon lyser sent.
Seger får den
som i stridslik skådar
fienden klart
och fylkar med sköld.

25. Ditt fall förestår
om foten snavar
på din väg till valplatsen.
Du omgärdas då
av svekfulla diser……………diser = kvinnliga väsen som styr mäns öden
som vill se dig sårad.

26. Kammad och tvättad
skall krigaren vara
och mätt sedan morgonen,
ty ovisst är att veta
vad aftonen bringar,
ingen undgår sitt öde.”

Sigurd utkämpade ett stort slag med Lyngve Hundingsson och dennes bröder. Där föll Lyngve och båda hans bröder. Efter slaget sade Regin:

27. ”Nu är blodörn…………. ”Rista blodörn” var ett särskilt grymt sätt att döda fienden.
med bitande svärd
ristad på Sigmunds
banemans rygg.
Den främste av alla………….”Den främste” = Sigurd
furstens söner
har blodat marken
och mättat korpen.”

Sigurd for så hem till Hjalprek. Därpå eggade honom Regin att dräpa Fafne.

Fafnesbanens framtid

eddablog

Gripes spådom (Grípisspá)

Denna spådomsdikt, som i dramatisk form ger en sammanfattning av Sigurd Fafnesbanes liv, är ur språklig och versteknisk synpunkt ovanligt enkel och lättillgänglig. Den gör dock inte intryck av att vara förankrad i forngermansk eller fornnordisk tradition och anses därför allmänt vara mycket sent tillkommen, kanske först på 1200-talets Island i samband med hjältedikternas nedskrivning.

Gripe hette en son till Eylime, Hjördis bror. Han härskade över länder och var en mycket vis man som kunde se in i framtiden. Sigurd kom ensam ridande till Gripes hall, där man lätt kunde känna igen honom. Framför hallbyggnaden träffade han på en man som hette Geite. Sigurd slog sig i samspråk med honom och frågade:

1. ”Vem är det som bor
i denna borgen?
Vad kallar hans män
sin mäktige kung?”

Geite:
”Gripe heter
den som härskar här
med fast hand
över land och folk.”

Sigurd:
2. Ӏr han hemma.

Visa originalinlägg 1 495 fler ord