Kategoriarkiv: Uncategorized

Fafnesbanens framtid

Gripes spådom (Grípisspá)

Denna spådomsdikt, som i dramatisk form ger en sammanfattning av Sigurd Fafnesbanes liv, är ur språklig och versteknisk synpunkt ovanligt enkel och lättillgänglig. Den gör dock inte intryck av att vara förankrad i forngermansk eller fornnordisk tradition och anses därför allmänt vara mycket sent tillkommen, kanske först på 1200-talets Island i samband med hjältedikternas nedskrivning.

Gripe hette en son till Eylime, Hjördis bror. Han härskade över länder och var en mycket vis man som kunde se in i framtiden. Sigurd kom ensam ridande till Gripes hall, där man lätt kunde känna igen honom. Framför hallbyggnaden träffade han på en man som hette Geite. Sigurd slog sig i samspråk med honom och frågade:

1. ”Vem är det som bor
i denna borgen?
Vad kallar hans män
sin mäktige kung?”

Geite:
”Gripe heter
den som härskar här
med fast hand
över land och folk.”

Sigurd:
2. Ӏr han hemma.
den vise härskaren?
Kan jag få lov att
tala med kungen?
Om samtal ber
en okänd man
som vill fråga
om sin framtid.”

Geite:
3 ”Den glade kungen
kommer då att fråga
vem mannen är
som vill möta honom.”

Sigurd:
”Sigurd heter jag,
son till Sigmund,
men det är Hjördis
som är min mor.”

4. Då gick Geite
till Gripe och sade:
”Utanför står
en okänd man,
mycket ståtlig
ser han ut.
Han vill få lov att
träffa dig, herre.”

5. Ur salen går då
konung Gripe
och hälsar hjärtligt
på gästen som kommit:
”Välkommen, Sigurd,
skall du nu vara,
men du, Geite,
tar hand om Grane.”

6. Så börjar de tala
och språka om mycket
som bara rådkloka
män brukar göra.
”Säg mig, om du vet,
vise morbror,
hur blir din systerson
Sigurds liv?”

Gripe:
7. ”Du blir, Sigurd,
störst under solen,
främst av alla
furstar på jorden,
fri från all fruktan,
frikostig med guld,
vacker att skåda,
vis i ditt tal.”

Sigurd:
8. ”Säg mig då, kung,
så klok som du är,
om du kan skåda
Sigurds öde.
Vad händer först
till fördel för mig
när jag rider bort
ifrån din borg?”

Gripe:
9. ”Först skall du, furste,
hämnas din far
och lindra Eylimes
alla sorger.
Du slår Hundings
hårdföra söner.
Trots deras styrka
är segern din.”

Sigurd:
10. ”Säg mig då, ädle
anförvant,
kunnig som få
och klok i ditt tal:
kan du se Sigurds
kommande stordåd,
de som högst prisas
under himlafästet?”

Gripe:
11. ”Ensam dödar du
den glänsande draken
som vaktar guldet
på Gnitaheden.
Baneman blir du
till båda bröderna
Regin och Fafne,
om Gripe har rätt.”

Sigurd:
12. ”Rik nog blir jag
om jag reder mig väl
i kamp mot andra
som du gör klart.
Låt din tanke
flyga längre,
säg mig vad som
sedan händer!”

Gripe:
13. ”Strax du finner
Fafnes håla,
griper dig an
hans fagra guld,
lastar det raskt
på Granes rygg,
rider så till Gjuke,
den ryktbare kungen.”

Sigurd:
14. ”Säg mig mer,
du vise spåman,
om min framtids
ödeslott!
När jag har gästat
Gjukes borg,
vad väntar mig då
på livets väg?”

Gripe:
15. ”På fjället sover
en furstedotter,
bländvit i brynja
efter Helges bortgång……………Oklart vilken Helge som här avses.
Med ett vinande hugg
av ditt vassa svärd,
Fafnes bane,
öppnar du brynjan.”

Sigurd:
16. ”Bruten är brynjan,
bruden börjar tala,
sedan hon vaknat
ur sin långa sömn.
Vad säger den fagra
till Sigurd då
som kan ge lycka
i hans liv?”

Gripe:
17. ”Runor lär hon dig
i rikt mått, furste,
alla till nytta
för gammal och ung,
trollformler för varje
människas tunga,
liv, läkedom
och lycka på vägen.”

Sigurd:
18. ”Då jag har lärt mig
hela läxan
och har begett mig
bort därifrån,
kan du då se
vad sedan händer,
vad som väntar
på livets väg?”

Gripe:
19. ”Du hemsöker då
Heimes boning
och hälsas där glad
som härskarens gäst.
Men nu kan jag inte
berätta mera,
fråga mig inte
vad som sker längre fram.”

Sigurd:
20. ”Nu gör dina ord
mig ont i hjärtat,
jag fattar nog
att du ser längre fram.
Klart du skådar
Sigurds olycka
och vill därför inte
visa mig mer.”

Gripe:
21. ”Tydligt såg jag
dina tidiga bragder,
under de ljusa
ungdomsåren,
men skönjer blott svagt
ditt senare liv.
Visdom saknas mig,
jag vet inte mera.”

Sigurd:
22. ”Så framsynt som Gripe
finns ingen på jorden,
ingen vet mer
om mänskornas öden.
Dölj ingenting
av det som drabbar mig,
hur vedervärdigt
det än må vara.”

Gripe:
23. ”Aldrig med skam
skall du leva, Sigurd,
det kan du vara
viss om, ädling.
Så länge världen
består skall man vörda
ditt namn och minnas
dina manliga dåd.”

Sigurd:
24. ”Illa vore
att nu ta avsked
från dig, härskare,
efter halv spådom.
Visa mig nu
min levnads väg
som fastlagts av ödet,
vördade frände!”

Gripe:
25. ”Då skall jag säga
vad jag ser om Sigurd,
när du nu tvingar mig
att fortsätta tala.
Säkert förstår du
att jag talar sanning
om dagen som ödet
bestämt för din död.”

Sigurd:
26. ”Kungens vrede
vill jag inte väcka,
bara få Gripes
goda råd.
Nu vill jag veta
också det värsta
som väntar Sigurd
på livets väg.”

Gripe:
27. ”Hos Heime finns
en fager ungmö,
Brynhild kallas hon
i krigarskaran,
dotter till Budle,
men mäktige drotten
Heime fostrar
den hårdsinta flickan.”

Sigurd:
28. ”Vad angår det mig
om denna ungmö
är fager att se på
och fostras av Heime?
Jag ber dig, Gripe,
förklara dig bättre,
du som vet allas
öden i förväg.”

Gripe:
29. ”Hon skall stjäla
all din själsfrid
med sin fägring,
Heimes fosterbarn.
Sova kan du inte,
ej döma med sakskäl
eller bry dig om andra
om du inte ser henne.”

Sigurd:
30. ”Vad tröst får då Sigurd
att trygga sig vid?
Kan du se det
så säg det, Gripe!
Får jag köpa
den flickan till brud,
äkta den fagra
furstedottern?”

Gripe:
31. ”Ni två avlägger
trohetsed samman,
heliga löften
som inte håller.
Sen du varit gäst
hos Gjuke en natt
glömmer du den fagra
Heimes fosterdotter.”

Sigurd:
32. ”Säg mig då varför
jag sviker så grymt?
Ser du falskhet
i furstens sinne,
när jag kan bryta
mitt löfte till bruden
som jag hade älskat
av hela mitt hjärta?”

Gripe:
33. ”Själv blir du offer
för en annans svek.
när Grimhild får dig
att glömma Brynhild
och ger dig i stället
en ljushårig flicka,
sin egen dotter.
Då blir du lurad.”

Sigurd:
34. ”Blir jag då ingift
i Gunnars ätt
och får till maka
den fagra Gudrun?
Ett fint gifte
fick jag väl då,
om inte sveket
vållat mig sorg.”

Gripe:
35. ”Lätt blir du
av Grimhild lurad,
när hon sen ber dig
fria till Brynhild
för Gunnars räkning,
goternas kung.
Raskt lovar du modern
att resa på brudfärd.”

Sigurd:
36. ”Olycka kommer
av detta, anar jag,
och det som följer
är Sigurds fall,
om jag skall fria
till den fagra kvinnan,
som jag älskat själv,
för andras räkning.”

Gripe:
37. ”Trohetseder
svär ni alla,
Gunnar och Högne
och du, hövding.
På väg till Brynhild
byter ni skepnad,
Gunnar och du;
sant säger Gripe.”

Sigurd:
38. ”Vad är nu detta?
Varför på vägen
byta skepnad
och skifta hamn?
Av sådant kan bara
olyckor följa
och mäktig ondska;
säg mera, Gripe!”

Gripe:
39: ”Gunnars skick
och skepnad har du
men egen talekonst
och tankekraft.
Så fäster du dig
Heimes fosterdotter,
den högsinta kvinnan,
utan hinder.”

Sigurd:
40.”Ont är detta
och illa blir mitt rykte
bland hederligt folk
efter sådan handling.
Aldrig vill jag
med falskhet vinna
den främsta av alla
ädla furstinnor.”

Gripe:
41. ”Vila skall du,
vise härförare,
vid sidan av mön
som vore hon mor din.
Vördat skall därför
ditt namn vara,
du store furste,
så länge jorden finns.”

Sigurd:
42. ”Säg mig, Gripe,
kan den stolte Gunnar
äkta Brynhild
och ta till brud,
fast hon tre nätter
har legat trofast
invid min sida?
Sånt ser man sällan!”

Gripe:
43. ”Bröllop firar
ni båda tillsamman,
Sigurd och Gunnar
i Gjukes salar.
Ni skiftar hamn
när ni kommer hem,
men sinnet förblir
det samma som förr.”

Sigurd:
44. ”Kan svågerskapet
mellan Sigurd och Gunnar
bli till glädje
för båda två?
Kan Gunnars vänskap
med mig bevaras
när sådant händer?
Vad svarar Gripe?”

Gripe:
45. ”Trohetseden minns du
men väljer att tiga,
för du unnar Gudrun
ett gott äktenskap.
Men Brynhild tycker sig
uselt bortgift,
i hemlighet gör hon
planer att hämnas.”

Sigurd:
46. ”Vad får Brynhild
som bot av oss
för att vi handlar
skamligt mot henne?
Jag svär henne trohet
men sviker sedan,
föga glädje
får hon av mig.”

Gripe:
47. ”Brynhild går
till Gunnar och säger
att du har svikit
den ed du svurit
att inte kränka
hans bruds ära,
trots att han litat
helt på ditt löfte.”

Sigurd:
48. ”Hur kan nu detta
komma sig, Gripe?
Är det då sant
som hon säger om mig?
Eller far hon med lögn,
den lovordade ungmön,
om mig och sig själv?
Säg mera, Gripe!”

Gripe:
49. ”Besviken och vred
vill den stolta bruden
göra dig illa
för det onda hon lidit.
Hennes ära
kränker du aldrig,
dock är hon sårad
av ditt svek mot henne.”

Sigurd:
50. ”Skall hon kanske hetsa
den kloke Gunnar,
Guttorm och Högne
att gå henne tillhanda?
Kommer Gjukes söner
att bloda sina svärd
på sin egen svåger?
Säg mig det, Gripe!”

Gripe:
51. ”Grym är smärtan
i Gudruns hjärta
när hennes bröder
blir din bane.
All hennes lycka
blir till intet,
hennes glädje förgår,
och skulden är Grimhilds.”

Sigurd:
52. ”Nu skiljas vi åt,………..I handskriften står de två sista stroferna i omvänd ordning
ingen undgår sitt öde.
Berättat har du, Gripe,
som jag bad dig göra.
Jag vet att du gett mig
en vackrare spådom
om det liv som är mitt
om det stått i din makt.”

Gripe:
53. ”Trösta dig dock,
du dristige hjälte,
stort är ditt öde
om än sorgligt.
Ingen ädlare man
än du är, Sigurd,
skall någonsin finnas
under himlens fäste.”

Brynhilds färd till Hel

Här ett praktfullt recitationsstycke, där vi ännu en gång får tillfälle att höra den före detta valkyrian Brynhild beklaga sig över sitt onda öde och förklara sin eviga kärlek till den döde Sigurd som hon själv hetsat sin make, Gunnar, att ta livet av. Texten återfinns inte bara i Codex Regius utan också i Norna-Gests þáttr, en berättelse om underhållning vid Olaf Tryggvasons hird, där en mystisk gammal främling som kallar sig Norna-Gestr berättar sagor och reciterar Edda-dikter, häribland denna.

Efter Brynhilds död restes två bål, det ena som brann först åt Sigurd, men på det andra brändes Brynhild, och hon låg i en vagn täckt med dyrbart tyg. Det sägs att Brynhild for med vagnen på väg till Hel över ett tun där en jättekvinna bodde. Jättekvinnan sade:

1. ”Håll dig från mina
marker borta,
ge dig iväg
från mitt viste av sten.
Bättre vore för dig
vara hemma och väva
än komma på jakt
efter andras karlar.

2. Vad har du här
i mitt hus att göra,
svekfulla stycke
från Söderns land?
Endast vargar
söker din vänskap
för att mättas
med män du dräpt.”

Brynhild:
3. ”Gasta du lagom,
grottkärring,
visst har jag slagits
bland vikingar.
Ändå skall jag
av oss två alltid
ha högsta värdet
för varje man.”

Jättekvinnan:
4. ”Född till världen
med vidrigt öde
blev du, Brynhild,
Budles dotter.
Döden bragte du
till Gjukes barn,
hårt drabbade du
deras goda hem.”

Brynhild:
5. ”Sanningen skall jag
från vagnen säga dig,
om du, vettlösa,
ändå vill veta den:
Gjukes söner
gjorde mig sådan,
sviken i kärlek
och svekfull själv.

6. Åtta systrar var vi……………….Jämför svanjungfrurna i Völundarkviða
med svanhamnar,
under ek gömda
av en ädel furste.
Tolv år var jag,
om du vill veta,
när ed jag svor
till den unge hjälten.

7. ’Hild med hjälmen’
hette jag hos alla,
medan jag levde
i Lymdalarna.

8. Hjälm-Gunnar lät jag
fara till dödslandet,
den gamle gubben
i goternas rike,
men gav till Audes………………….Audes broder = Sigurd? (oklart)
unge broder
segern som Oden
ej honom unnat.

9. Som straff Oden
stängde mig inne
bak rödvita sköldar
i Skatalunden.
Brytas kunde
min trollsömn bara
av den som ej visste
vad rädsla var.

10. Runt denna sal
som vette mot söder,
restes ett väldigt
och rytande bål.
En enda kunde ……………………….”En enda” = Sigurd
elden betvinga:
han som bjöd mig
Fafnes bädd………………………….Fafnes bädd = Rhenguldet som Fafne vilade på

11. På Grane kom han,………………..Grane = Sigurds häst
guldbrytarn, ridande,…………………Guldbrytarn = Sigurd
förde mig ut
ur mitt fosterhem.
För mig den ende,
djärvast av alla
var danavikingen,
dristig i kampen.

12. I kärlek vi sov
i sängen samman
som hade han blott
min broder varit.
Ingen av oss
rörde den andres
åtrådda kropp
under åtta nätter.

13. Anklagad blev jag
av Gudrun ändå
för att jag sovit
i Sigurds famn.
Vad jag ej ville
fick jag då veta:
hur grymt jag blev gäckad
när jag blev gift.

14. Vi föds till att leva
alltför länge,
kvinnor och män
i mycken sorg.
Men Sigurd och jag
lever tillsammans
i dödens timma.
Försvinn, ditt troll!

En fragmentarisk hjältedikt

Sedan jag nu blivit klar med preliminära versioner av gudadikterna övergår jag till hjältedikterna och inleder med resterna av en gammal dikt om Sigurd Fafnesbane som återfinns omedelbart efter en lakun på några sidor mitt i handskriften Codex Regius.

Diktens början har gått förlorad som följd av lakunen men dess innehåll kan någorlunda rekonstrueras med hjälp av Völsungasagan. Tydligen har det från början varit en mycket lång dikt, eftersom en senare dikt i handskriften med 71 strofer kallas ”det korta Sigurdskvadet”. Den rest som numera återstår av det längre kvadet börjar högst upp på en högersida och mitt i en mening halvvägs in i en strof som ingår i ett samtal vars deltagare inte namnges i texten. Av Völsungasagan framgår dock att talarna är Gunnar och Högne, som rådslår om hur de skall förhålla sig till Sigurd. Rådslaget leder fram till det ödesdigra beslutet att mörda Sigurd, en händelse som utgör hela denna diktcykels tragiska höjdpunkt. Själva mordet skildras dock inte i den text som bevarats. Även här har kanske några strofer gått förlorade.

1. ”[—] Vad ont har Sigurd……………Första raden har gått förlorad men kan
vållat dig, broder,……………………rekonstrueras efter Völsungasagan. Den som
när du vill ta………………………..talar är Gunnars bror Högne.
den tappres liv?”

2. ”Han har svurit…………………….Gunnar svarar.
heliga eder,
givit mig löften
som alla var lögn.
Svårt har Sigurd
svikit min tillit,
han vars löften
jag litade på.”

3. ”I ond avsikt………………………Högne replikerar.
har Brynhild eggat
dig med hånord
att hämnas på Sigurd.
Hon unnar inte Gudrun
ett gott gifte,
inte heller dig
att famna henne själv.”

4. Ulvkött sveddes,
ormar skars upp
och gavs till mat
för att hetsa Guttorm,………………….Guttorm var Gunnars och Högnes yngre bror som
innan de vågade………………………..inte hade svurit trohetsed till Sigurd och därför
med vapenmakt………………………….förmåddes att inleda mordanfallet på honom.
slå till mot den vise
och tappre Sigurd.

5. Ute stod Gudrun,…………………… Mellan strof 4 och 5 tycks något ha gått förlorat.
Gjukes dotter,
allra först
tog hon så till orda:
”Var är Sigurd,
den segerrike,
när fränderna mina
nu rider främst?”

6. Endast Högne
svarade henne:
”Med svärd har vi huggit
Sigurd i stycken.
Böjd står hans häst
vid sin herres kropp.”

7. Då sade Brynhild,
Budles dotter:
”Väl har ni värjt
era länder och vapen,
Sigurd ensam
vunnit dem alla,
om han längre
behållit sitt liv.

8. Det gick inte an
att han gjorde till sitt
Gjukes arv
och Goternas skara,
sen han fem tappra
söner tyglat
och fått på sin sida
allt deras folk.”

9. Brynhild skrattade
så gården skalv
en enda gång
av hjärtans lust:
”Länge må ni njuta
av land och folk,
när nu den främste
av furstar har fallit.”

10. Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
”Vad du här säger
är vansinnestal,
Må onda makter
ta Sigurds mördare.
Av hat var de fyllda,
men hämnd skall nå dem.”

11. Sigurd stupade…………………..Strofen har möjligen från början föregått str. 5.
söder om Rhen,
en korp i trädet
kraxade högt:
”Ert blod skall snart
rinna när Atle
med svärd tar hämnd
för ert svek mot Sigurd.”

12. Sent om kvällen
blev karlarna druckna,
uppspelta var de
som aldrig förr,
så gick de till sängs
och somnade tungt,
men Gunnar låg
länge vaken.

13. Orörlig var han,
inte ett ord
sade den tappre
men tänkte länge:
vad hade de sagt
där de satt i trädet,
korpen och örnen,
efter kampen?

14. Brynhild vaknade,
Budles dotter,
den drottninglika,
innan det dagades:
”Hejda mig eller inte,
det onda har hänt,
dags nu att sörja
eller också dö.”

15. Alla teg
vid dessa ord,
ingen fattade
furstinnans mening
när hon nu grät
över nidingsdådet
som hon muntert
bett männen utföra.

16. ”Grymt jag drömde,…………………..Brynhilds slutmonolog.
Gunnar, i natt,
salen var sval
och sängen kall,
men du red, furste,
förstenad av sorg,
fjättrad och fängslad
i fiendens flock.
Sådant blir ödet
för Niflungars ätt,
det svek ni begick
blir er svaghet och död.

17. Glömmer du, Gunnar,
den gången ni båda
i blod förband er
att leva som bröder?
Hans löfte till dig
har du illa lönat,
fast han satte dig
främst av alla.

18. För din räkning
red den tappre
genom brinnande eld
för att be om min hand.
Han var dig trogen
och höll den ed
som förr han svurit
i fostbrödralag.

19. Svärdets klinga
lade kungen
guldprydd mellan
honom och mig.
Härdad i eld
var eggen ytterst
men svärdsbladet doppat
i dödligt gift.

Om Sigurds död

I detta kväde berättas om Sigurds död, och det tycks härav som om han blev dödad utomhus. Men några säger att de dräpte honom inomhus när han sov i sin säng. Tyska män påstår dock att de dräpte honom ute i skogen- Och i det gamla Gudrunskvadet sägs att Sigurd och Gjukes söner hade ridit till tings när han blev dödad. Men alla är överens om att de svek honom trots att de svurit honom trohet, och att de överföll honom när han låg ner och var oförberedd.

En svår men fascinerande Eddadikt

eddablog

Hyndla (Hyndluhljóð) eller korta Völuspá

 

En delvis mycket svårtolkad dialogdikt i versmåttet fornyrðislag där de två samtalande är Freja och den mångkunniga och synska jättekvinnan Hyndla, en gestalt som till sin funktion påminner om völvorna i Völuspá och Balders draumar. Ridande på en galt har gudinnan sökt upp jättekvinnan i hennes berghåla för att hon skall följa med till Valhall och hjälpa till med att reda ut Frejas skyddsling Ottars släktförhållanden. Det gäller nämligen för Ottar, som kanske är en kunglig tronpretendent, att ha exakt kunskap om sina förfäder för att få ut sitt farsarv. Misslyckas han därmed går arvet i stället till en viss Angantyr, som möjligen är hans bror.

Hyndla är till en början ovillig att hjälpa till och hånfull mot både Ottar och Freja. Hon kallar Ottar dum och beskyller Freja för att dels vara Ottars sängkamrat, dels ha förvandlat sin…

Visa originalinlägg 1 855 fler ord

En svår men fascinerande Eddadikt

Hyndla (Hyndluhljóð) eller korta Völuspá

 

En delvis mycket svårtolkad dialogdikt i versmåttet fornyrðislag där de två samtalande är Freja och den mångkunniga och synska jättekvinnan Hyndla, en gestalt som till sin funktion påminner om völvorna i Völuspá och Balders draumar. Ridande på en galt har gudinnan sökt upp jättekvinnan i hennes berghåla för att hon skall följa med till Valhall och hjälpa till med att reda ut Frejas skyddsling Ottars släktförhållanden. Det gäller nämligen för Ottar, som kanske är en kunglig tronpretendent, att ha exakt kunskap om sina förfäder för att få ut sitt farsarv. Misslyckas han därmed går arvet i stället till en viss Angantyr, som möjligen är hans bror.

Hyndla är till en början ovillig att hjälpa till och hånfull mot både Ottar och Freja. Hon kallar Ottar dum och beskyller Freja för att dels vara Ottars sängkamrat, dels ha förvandlat sin älskare till den galt hon rider på. Inte desto mindre utreder Hyndla omständligt Ottars invecklade släktförhållanden för honom i ett långt tal och delger honom också annan värdefull kunskap om forna tider och världens framtid. Till sist vänder hon sig likväl i raseri mot Freja och hennes till galt förvandlade Ottar. Det slutar ändå med att Freja får sista ordet och att Ottar tycks klara sig helskinnad undan, fast hans framtid fortfarande ter sig något oviss.

Texten har i sin helhet bevarats endast i handskriften Flateyjarbók från slutet av 1300-talet, där den kallas Hyndluhljóð (Hyndla-sången), men strof 33 finns återgiven också i Snorres Edda och påstås där stamma från Völuspá hin skamma (den korta Völuspá), en för övrigt okänd dikt. Enligt vissa forskare har dikten satts ihop av två olika dikter, varav den ena (str. 29–44), är en allmän visdomsdikt i stil med Völuspá medan den andra (str. 1–28, 45–50) handlar om Ottars släktarv. Andra menar att det i grunden är en enda dikt som handlar om de kunskapskrav man kan ställa på arvtagaren till ett kungarike. Säkert är att texten bär spår av att vara dåligt bevarad och innehålla spår av flera olika, delvis okända, myter och sagor.

 

  1. ”Vakna, du ungmö,                   Freja talar till Hyndla

vakna väninna,

Hyndla, min syster,

som i hålan bor.

Nu råder mörkret,

nu skall vi rida

på våra hästar

till det heliga Valhall.

 

  1. Härfadern ber vi                         Härfadern = Oden

vara oss hulda,

männen ger han ju

gyllene gåvor,

Hermod gav han                          Hermod är Odens son

hjälm på huvudet,

Sigurd fick sig                                Sigurd Fafnesbane

ett svärd att svinga.

 

  1. Seger ger han några

men åt somliga guld,

manvett åt många

och mål i mun,

medvind åt vikingar,

verskonst åt skalder,

karlakrafter

åt krigarföljet.

 

  1. Jag blotar till Tor

och ber honom vara

alltid givmild

och öppen mot dig,

fast han ej gillar

jättekvinnor.

 

  1. Skynda, tag ut

din ulv ur stallet,

låt gråben gånga

bredvid min galt!”

 

”Trögt går din gris                     Hyndla svarar Freja

på gudavägen,

min utmärkta varg

vill jag ej trötta.

 

  1. Falsk är du, Freja,

som frestar mig

och riktar ditt öga

rätt mot oss.

På dödsväg har du

ridit din horkarl,

Ottar den unge,

Innsteins son.”

 

  1. ”Du drömmer, Hyndla,                       Freja svarar

och pratar dumheter.

Här rids inte

alls någon horkarl

utan den glänsande

galten Guldborsten,                     Denna galt är Frejs egendom enligt Snorres Edda

Hildesvinet,

som två händiga

dvärgar har smitt,

Dain och Nabbe.

 

  1. Låt oss nu sitta

i sadeln och språka,

utreda furstarnas

ättlängder noga

åt stora män

som stammar från gudar.

 

  1. Ett vad har ingåtts

om välska malmen                       Välsk malm = kenning för guld

mellan Ottar

och Angantyr.

Den unge hjälten                         Hjälten = Ottar

måste vi hjälpa

få ut sitt farsarv

när fränderna dör.

 

10. En ståtlig blotplats

han byggt mig av stenar

som förvandlats till glas

och färgats röd

av blod från utvald

offerboskap.

Ottar har alltid

dyrkat asynjor.

 

11. Låt nu de forna

fränderna nämnas,

räkna upp alla

hans ättartal.

Vilka Sköldungar,                        Kända kungaätter enligt sagorna

vilka Skilfingar,

vilka Ödlingar,

vilka Ylfingar

finns i hans härkomst,

storbönder, hövdingar,

märkliga män

som i Midgård bott?”

 

12.”Du är, Ottar,                         Hyndla talar nu fram till str. 45

Innsteins ättling,

men Innstein var son

till Alf den gamle,

Alf son till Ulf

och Ulf till Säfare,

som själv var son

till Sven den röde.

 

13. Din fars mor

hade fagra halsringar,

Hledis hette hon visst,

helgedomsväkterskan,

dotter till Frode

och Friot, hans fru.

Av hövdingasläkt

var hela familjen.

 

14. Bland deras män

var Åle mäktigast,

men Halvdan förr

högst av Sköldungar.

Kända blev alla

de strider han kämpade,

över hela världen

hyllade som segrar.

 

15. Han stärktes av Eymunds

ädla vänskap,

men Sigtrygg slog han

med sval svärdsegg,

äktade Almveig,

ypperst bland kvinnor;

de avlade tillsammans

arton söner.

 

16. Från dem kom Sköldungar,

från dem kom Skilfingar,

från dem Ödlingar,

från dem Ynglingar,

storbönder, hövdingar

finns i din härkomst,

märkliga män

som i Midgård bott.

Du är släkt med alla,                    Ett återkommande ”stäv” eller omkväde

Ottar din dumbom.

 

17. Mor hennes hette

Hildegunn,

dotter till Svava

och därtill en sjökung.

Alla är du släkt med,

Ottar din dumbom.

Sånt bör du veta,

vill du höra mer?

 

18. Dag fick Tora,

mor till tappra män.

I deras ätt föddes

ädla kämpar:

Fradmar och Gyrd

och båda Frekarna,

Åm och Jösurmar,

Alf den gamle.

Sånt bör du veta,

vill du höra mer?

 

19. Deras vän var Kettil,

som var son till Klypp

och själv morfar

till din egen mor.

Där kom Frode

före Kåre

men ännu äldre

var dock Alf.

 

20. Härnäst kommer Nanna,

Nökkves dotter,

hennes son

var din fars svåger,

en bortglömd släktskap

som bara jag känner,

men jag kände både

Brodd och Hörve,                        Samma rader återkommer i str. 25, sannolikt

alla du är släkt med,                   på grund av minnesfel i den muntliga traditionen

Ottar din dumbom.

 

21. Isolf och Åsolf,

Ölmods söner

med Skurhild som var

Skekkils dotter.

Här får du räkna

till flera furstar.

Alla är du släkt med,

Ottar din dumbom.

 

22. Gunnar Balk,             Str. 22-24 anses ha förvanskats kraftigt i traditionen

Grim ardskave,                            ”ardskave” är ett obegripligt binamn

Tore järnsköld,

Ulf gapande.

 

23. Bue och Brame,

Barre och Reifne,

Tind och Tyrfing

och två Haddingjar.

Alla är du släkt med,

Ottar din dumbom.

 

24. Ane och Ome

föddes efteråt,

Arngrims söner                           Arngrims och Eyforas bärsärkasöner

och Eyforas.                               omtalas bl.a. i Hervararsagan. Där har

Larm från vettlösa                       de dock andra namn än här

bärsärkars våldsverk

for över landet

som flygande lågor.

Alla är du släkt med,

Ottar din dumbom.

 

25. Jag kände både                               Jämför str.20!

Brodd och Hörve,

grånade kämpar

i Rolf gamles hird,

hjältar som stammade

från Jörmunrek,

Sigurds svärson –                       Sigurd Fafnesbane, jfr str.2

hör min saga! –

folkbetvingaren

som dödade Fafne.

 

26. Sigurd var ädling

av Volsungs ätt

men Hjördis                                Hjördis var Sigurds mor enligt Volsungasagan

av jätten Hraudungs,

Eylimi var                                   Eylimi var Hjördis far enligt samma saga

av Ödlingasläkten.

Alla är du släkt med,

Ottar din dumbom.

 

27. Gunnar och Högne,

Gjukes söner,

samt Gudrun

deras syster,

fast inte Guttorm

var av Gjukes ätt;

dock var han bror                       styvbror enligt Snorres Edda

till båda de andra.

Alla är du släkt med,

Ottar din dumbom.

 

28. Harald hildetand

var son till Hrörek

ringslösaren,                               ringslösare = givmild furste

son till Aud,

Aud den djuptänkta,

Ivars dotter,

men Rådbard var

Randves far.

Alla var de

vigda åt gudarna.                    ”vigda” = ”invigda till tjänst”? Oklar innebörd

Alla är du släkt med,

Ottar din dumbom.

 

29. Elva var kvar                         Enligt några forskare börjar med denna strof

i asarnas flock                            ”korta Völuspá”, jfr str.33

sen Balder fallit                           .

vid banetuvan.

Det tyckte Vale

var hämnd värt:

han dräpte sin brors

baneman själv.

 

30. Balders far                        Oden = Balders far och Burs son

var Burs arvinge.

Frej fick Gerd                             Se härom Skírnismál!

som var Gymes dotter

av jättars ätt

och Aurbodas;

släkt med dem

var den slemme Tjatse,                I Snorres Edda berättas hur jätten Tjatse rövade

fruntimmersrövarn,                      bort Idun och straffades för detta av gudarna

far till Skade.

 

31. Vi säger dig mycket             Här ett nytt ”stäv” eller omkväde

och mer finns att berätta.

Här får du veta,

vill du höra mer?

 

32. Hake var Hvednas

högst ärade son

men Hjörvard var

visst far till Hvedna,

Heid och Hästtjuv

var av Hrimnes ätt.                      Hrimne är ett jättenamn

 

33. Alla völvor                             Detta är den strof som citeras i Snorres Edda

stammar från Vidolf,                   och där påstås komma från ”korta Völuspá”

alla trollkonor

är av Vilmeids ätt,

sejdmän kommer

från Svarthövde,

men alla jättar

är Ymers ättlingar.

 

34. Vi säger dig mycket

och mer finns att berätta.

Här får du veta,

vill du höra mer?

 

35. Arla i forntid                           Strofen handlar om guden Heimdal, som också

föddes en mäktig                         i andra källor påstås vara son till nio mödrar

och urstark man

av asarnas ätt,

en man med spjut,

född av nio mödrar,

nio jättekvinnor

vid jordens ände.

 

36. Vi säger dig mycket

och mer finns att berätta.

Här får du veta,

vill du höra mer?

 

37. Han föddes av Gjalp,     Här uppräknas namnen på de nio jättekvinnorna

han föddes av Greip,

han föddes av Eistla

och av Eyrgjafa,

han föddes av Ulfrun

och av Angeyja,

Imd och Atla

och Järnsaxa även.

 

38. Han blev given

jordens krafter

med havets svalka

och blod från svin.

 

39. Vi säger dig mycket

och mer finns att berätta.

Här får du veta,

vill du höra mer?

 

40. Loke avlade Ulven                           Ulven = Fenrisulven

med Angerboda

men födde Sleipner,

Svadelfares son.

Av alla barn

till Byleists broder                        Loke var Byleists bror

var dock en häxa                         Häxan är sannolikt Hel

allra hemskast.

 

41. Loke åt ett hjärta                   Myten i str. 41 är för övrigt okänd

bränt av lindved,

halvsvedd fann han

en kvinnas hugsten,                     hugsten = hjärta (som ansågs rymma hugen/själen)

blev därav havande

genom häxeri,

och så kom en hop

av häxor till jorden.

 

42. I stormbyar havet

reser sig mot himlen,

översvämmar landet

och luften ger efter;

då kommer snöstorm

och snabba vindkast

som varslar om

att världen går under.                   Ragnarök förebådas här liksom i Völuspá

 

43. Én vart född                              Sannolikt Heimdal igen, jfr str.35-38

mäktigare än andra,

han som blev given

jordens krafter

och sades vara

av alla den störste,

släkt med varje

varelse på jorden.                      Jfr Rigs vandring och Völuspá str. 1

 

44. Då kommer en annan

ännu mäktigare,

men hans namn

törs jag inte nämna;

få kan nu skåda

längre fram

än dagen då Oden

skall möta Ulven.”                  Här avslutas Hyndlas profetia (= korta Völuspá?)

 

45. ”Min galt skall nu                          Freja talar igen. Galten = Ottar

få minnesöl

så han kan utsäga

alla de ord

som fanns i ditt tal

om tre dagar,

då han med Angantyr

tävlar i ättkunskap.”

 

46. ”Se till att försvinna,             Hyndlas slutreplik str. 44-49

för nu vill jag sova,

av mig får du inga fler

fagra gåvor;

du löper, Ods kvinna,                  Ännu ett omkväde (Od är känd som Frejs make)

ute på nätterna

som geten Heidrun

efter horbockar.                          Geten Heidrun, jfr Grímnismál str. 25

 

47. Efter Od rände du

alltid suktande

men under ditt förklä

kom fler män in;

du löper, Ods kvinna,

ute på nätterna

som geten Heidrun

efter horbockar.

 

48. Jag tuttar eld

runt om dig, ditt troll,

så kan du inte

komma ut härifrån;

du löper, Ods kvinna,

ute på nätterna

som geten Heidrun

efter horbockar.

 

49. Lågor ser jag lysa

och landet brinner,

de flesta vill säkert

friköpa livet;

bjud du din Ottar

hans öl men blandat

med etter och gift

till egen olycka!

Du löper, Ods kvinna,

ute på nätterna

som geten Heidrun

efter horbockar.”

 

50. ”Din onda önskan                            Frejas slutreplik

blir inte uppfylld,

hur du än jämrar dig,

jättekärring.

Han skall dricka

dyrt minnesöl;

alla gudar ber jag

att hjälpa Ottar.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Balders drömmar (Baldrsdraumar)

En i fornyrðislag och dialogform komponerad spådomsdikt som utspelar sig i underjorden med Oden och en völva som de båda kontrahenterna. Deras samtal har sitt ursprung i gudarnas oro inför Balders kommande död och de olyckor som därav förväntas bli följden. Texten finns inte i Codex Regius utan enbart i A-handskriften, vilket är ett av flera tecken på att detta sannolikt är en relativt sen dikt. Andra tecken som pekar i samma riktning är att formuleringar i stroferna 9-11 ser ut att vara hämtade från Völuspá och att hela historien förutsätter att man är bekant med Baldersmyten såsom denna framställes i Völuspá och Snorres Edda. Ett gåtfullt inslag, som inte är känt från andra texter, är dock Odens obesvarade fråga i strof 12 om ungmörna som kastar sina halsdukar mot himlen. Sannolikt handlar strofen om havets vågor, men vad dessa har med Balders död att göra är omöjligt att förstå, och det är också obegripligt varför völvan reagerar på frågan som hon gör eller varför Oden svarar med att beskylla henne för att vara mor till tre monster (vilket sannolikt betyder att hon är identisk med häxan Angerboda, med vilken Loke avlade Fenrisulven, Hel och Midgårdsormen).
Diktens ”sublima” skräckstämning och gåtfulla inslag gjorde den särskilt omtyckt bland romantiska poeter under 1700-talet och 1800-talet. Den har översatts i fri bearbetning till engelska av Thomas Gray som ”Odin’s Descent” (1768) och ligger även till grund för en berömd scen i Richard Wagners Siegfried (1876).

1. Samlade var alla
asar till tinget,
och asynjorna
alla i samråd.
Mäktiga gudar
grubblade över
vad Balders onda
drömmar bådade.

2. Upp steg Oden,
åldrige guden,
lade sadeln
på Sleipners rygg,
red sedan ned
till Nifelhel,
mötte där en hund
som kommit från Hel.

3. Blodig var den
framme på bringan
och gnydde länge
på galdrarnas fader.                  Galdrarnas fader = Oden
Fram red Oden,
under honom dånade
vägen till Hels
höga hallar.

4. Då red Oden
öster om porten.
Där visste han fanns
en völvas grav.
Dödsgalder kvad han
för trollkvinnan,
tills hon tvingades upp
och tog till orda:

5. ”Vem är den mannen,
okänd för mig,
som tvingar mig upp
ur min tunga sömn?
Snön har höljt mig,
regnet slagit mig,
av dagg är jag dyvåt,
död var jag länge.”

6. ”Vidfarne heter jag,                (originalet: Vegtam (=”vägvan”)
son till Vålnadsvan.                 (originalet: Valtam ( = ”van vid döda krigare”)
Säg vad som hänt i Hel,
så berättar jag annat som hänt:
för vem är sätena
smyckade med ringar,
bänkarna i salen
beströdda med guld?”

7. ”Mjödet står bryggt
för Balder här,
en skimrande dryck
täckt av en sköld.
Asarna väntar
i olidlig spänning.
Nödd har jag talat,
nu vill jag tiga.”

8. ”Tig inte, völva,
jag vill att du svarar
tills allt du vet
blir uppenbart.
Vem är bestämd
till Balders bane,
utsedd att döda
Odens son?”

9. ”Höder bär med sig
en mistel där borta,
han är bestämd
till Balders bane,
utsedd att döda
Odens son.
Nödd har jag talat,
Nu vill jag tiga.”

10. ”Tig inte, völva,
jag vill att du svarar,
tills allt du vet
blir uppenbart .
Vem skall hämnas
Höders illdåd
och lägga på bålet
Balders baneman?”                                       Jämför Völuspá 32-33

11. ”Rind föder Vale
i Västersalar.
Där kammar ej håret
eller tvättar händerna
Odens son
förrn én natt gammal
han lägger på bålet
Balders baneman.
Nödd har jag talat,
nu vill jag tiga.”

12. ”Tig inte, völva,
jag vill att du svarar,
tills allt du vet
blir uppenbart.
Vad är det för ungmör
som sörjer sin älskling
och sina halsdukar
kastar mot himlen?”

13. ”Du är inte Vidfarne
som jag väntade,
utan du är Oden
åldrige guden.”

14. ”Du är inte völva
eller visdomskvinna.          Oden antyder härmed att völvan är Angerboda,
Moder är du                         mor till Hel, Fenrisulven och Midgårdsormen,
till tre monster.”                   jämför Völuspá 39

15. ”Rid hem, Oden,
yvs av din ära!
Hit kommer ingen man
mera till mig,
förrän Loke löses
ur sina länkar
och makterna rider
till Ragnarök.”

Allvismål (Alvíssmál)

Texten, som i likhet med Vaftrudnesmål skildrar en vishetstävlan i dialogform och versmåttet ljóðaháttr, har i sin helhet endast bevarats i Codex Regius, men två strofer (20 och 30) citeras i Snorres Edda. Det hela går ut på att den vise och språkkunnige dvärgen Allvis skall besvara Tors frågor för att få gifta sig med dennes vackra dotter. Frågorna handlar om vad saker och ting kallas på mänskors, asars, vaners, jättars, dvärgars och andra varelsers språk. Allvis kan hela tiden svara på frågorna, men Tor lurar honom att stanna kvar i gudens boning tills solen går upp, vilket gör att den förhoppningsfulle brudgummen mister sitt liv liksom trollen i många folksagor.

Den egentliga poängen med dikten är dock knappast att skildra hur Tor övervinner Allvis, som uppenbarligen är en oönskad friare, utan att demonstrera ett stort antal omskrivningar för kända företeelser och samtidigt relatera dem till de olika ”världarna” i asalärans mytiska kosmos. Alltihop kan ses som en virtuos uppvisning i fornnordiska skalders poetiska vokabulär, sannolikt av ganska sent ursprung.

I Codex Regius framgår inte vem som säger vad i dikten men dessa uppgifter ges här i klarhetens intresse.

 

Allvis:

1. ”Halm breds på bänkarna,         Tecken på att fest förbereds

dags nu att bruden

hämtas hem till mitt hus.

Folk tycker brudköpet

gått alltför fort

men vi får ej tid att vila.”

 

Tor:

2. ”Vad är du för en gök,

blek som en vålnad om nosen?

Låg du bland lik i natt?

Mest som ett troll

tycks du mig vara.

Bra blir du inte som brudgum.”

 

Allvis:

3. ”Allvis heter jag,

hör hemma under jord,

min stuga är täckt av stenar.

Hit kom jag för att träffa

vagnens herre,                            Vagnens herre = Tor

brudköp kan inte brytas.”

 

Tor:

4. ”Bryta det kan jag,

för jag är brudens far

med rätt att råda över henne.

Jag var bortrest

när brudköpet gjordes.

Giftoman är jag bland gudar.”       Giftoman = man ansvarig för brudköp

 

Allvis:

5. ”Vad är du för karlslok

som kräver att bestämma

över så fager flicka?

Som landsvägsluffare

lär du vara känd.

Med vad rätt vill du råda här?”

 

Tor:

6. ”Vingtor heter jag

och har färdats vida,

son är jag till Sidgrane.                         Sidgrane = Oden (”Långskägget”)

Utan mitt samtycke

får du aldrig se

den mön som din maka.”

 

Allvis:

7. ”Så vill jag söka

ditt samtycke, Tor,

och få ditt ja till giftet,

för jag vill aldrig

leva förutan

denna mjällvita mö.”

 

Tor:

8. ”Flickans kärlek

skall du få känna,

vise gäst, mer än gärna,

om du kan svara

på frågor jag ställer

om allt jag vill veta i världen.

 

9. Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad månne vår jord

där mänskorna bor

kallas i varje värld?”

 

Allvis:

10. ”Den kallas jord bland mänskor

men bland asar mark,

vägar bland vaner,

allgrön bland jättar,

grodd bland alver,

grus bland högsta gudarna.”

 

Tor:

11. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad månne himlen

högt där ovan

kallas i varje värld.”

 

Allvis:

12. ”Den heter himmel bland mänskor,

månvalv bland gudar,

vindvävare bland vaner,

upphem bland jättar,

fagertak bland alver

men droppsal bland dvärgar.”

 

Tor:

13. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad månen däruppe

som mänskor ser

kallas i varje värld.”

 

Allvis:

14. ”Måne kallas den bland mänskor,

mildljus bland gudar,

vridhjul heter den i Hel,

skylykta bland jättar,

sken bland dvärgar,

men alverna kallar den årtäljare.”

 

Tor:

15. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad den heta solen

som syns på himlen

kallas i varje värld.”

 

Allvis:

16. ”Sol kallas den bland mänskor,

söderljus bland gudar,

men Dvalins boll bland dvärgar,

evighetsglöd bland jättar,

fagerhjul bland alver,

men allgnista bland asarna.”

 

Tor:

17. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad himlens skyar

som skickar ner regn

kallas i varje värld.”

 

Allvis:

18. ”Skyar kallas de bland mänskor,

sköljskurmoln bland gudar

men vindflottar bland vanerna,

vattnare bland jättar,

väderkrafter bland alver

men höljen för störtregn i Hel.”

 

Tor:

19. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad vinden kallas

som vida färdas

runt om i varje värld.”

 

Allvis:

20. Vind kallas den bland mänskor,

vittfarne bland gudar,

medvind bland heliga makter,

ylarn bland jättar,

vinarn bland alver

men härjarn heter den i Hel.”

 

Tor:

21. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad kallas det lugn

som lägger sig stilla

runt om i varje värld.”

 

Allvis:

22.”Det kallas lugn bland mänskor

hos gudar,

vindstilla bland vaner,

dagsvila bland alver,

fridsamhet bland dvärgar

men jämmerlig stiltje bland jättar.”

 

Tor:

23. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad det mäktiga hav

där mänskorna seglar

kallas i varje värld.”

 

Allvis:

24. Det kallas sjö bland mänskor,

marvatten bland gudar,

vågornas välde bland vaner

ålhem bland jättar,

bölja bland alver,

men dvärgar döpte det till djupet.

 

Tor:

25. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad den heta elden

som bränner alla

kallas i varje värld.”

 

Allvis:

26. ”Eld heter den bland mänskor,

flamma bland asar,

värmekälla bland vaner,

slukarn bland jättar.

skadegörarn bland dvärgar

men helveteslåga i Hel.”

 

Tor:

27. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad skogen kallas

som växer hos mänskor

här och i varje värld.”

 

Allvis:

28. ”Vedskog bland mänskor,

vilsengång bland gudar,

hopplöshetssnår i Hel,

eldmat bland jättar,

fagerlund bland alver

men väldig växthär bland vaner.”

 

Tor:

29. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad mörka Natten,

som är Nors dotter,                     Se Vaftrudnesmål 25

kallas i varje värld.”

 

Allvis:

 

30. ”Natt kallas hon bland mänskor,

Nermörk bland vaner

men Hemskan bland heliga asar,

Oljus bland jättar,

Sömnglädje bland alver

men Drömjungfrun bland dvärgar.”

 

Tor:

31. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad den säd kallas

som mänskorna sår

här och i varje värld.”

 

Allvis:

32. ”Bjugg kallas den bland mänskor,

barr bland gudar,

växt hos vaner

äte bland jättar,

korn bland alver

men hälsodryck i Hel.”

 

Tor:

33. ”Säg mig då, Allvis –

för allt i världen

väntar jag, dvärg, att du vet –

vad heter det öl

som mänskor dricker

här och i varje värld.”

 

Allvis:

34. ”Öl kallas det bland mänskor,

bjor bland asar,

vishetsvätska bland vaner,

horndryck bland jättar,

mjöd i Hels salar

men festskum bland Suttungs söner.              Suttungs söner = jättar

 

Tor:

35. ”Aldrig jag mött

i mannaminne

mera kunskap och klokhet!

Men ändå med list

har du nu blivit lurad:

dagen har nått dig, dvärg,

och solen skiner i salen.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvädet om Hymer (Hymiskviða)

Dikten, som bevarats både i Codex Regius och A-handskriften, innehåller flera myter om Tor, ej nödvändigtvis sammanhängande från början. Den övergripande berättelsen handlar om hur Tor i sällskap med Tyr hämtar den stora kittel som ägs av jätten Hymer och sedan används för att brygga ölet vid gudarnas återkommande gästabud i havsguden (eller jätten) Ägirs hall. Ett sådant gästabud skildras i Lokasenna, den efterföljande dikten i Codex Regius och av redaktören tydligen betraktad som ett slags fortsättning på Hymiskviða.

En annan myt handlar om hur Tor i Hymers sällskap far på fisketur och därvid fiskar upp Midgårdsormen – det ondsinta sjöodjur som slingrar sig runt hela jorden – ur havsdjupet. Den historien berättas också på prosa och med något annorlunda detaljer i Snorre Sturlusons Edda, där dock ingenting sägs om Tors hämtande av ölkitteln. Att fiskefärdsmyten är mycket gammal framgår av att den finns illustrerad på ett flertal bildstenar från vikingatiden, återfunna på flera ställen i Nordeuropa, från England i väster till Gotland i öster. Det anspelas också på den myten i åtskilliga fornisländska skaldedikter daterade till samma tidsperiod.

En tredje myt handlar om hur Tor far med sina bockar på gästning till jätten Egil och därifrån får med sig Egils båda barn, Tjalve och Röskva, som ersättning för att en av bockarna där (genom Lokes försorg) blivit skadad, så att den inte förmår dra Tors vagn. Den historien finns mer utförligt återgiven på ett annat ställe i Snorres Edda, där det berättas om Tors färd till jätten Utgårdaloke, en resa där Tor av jättarna utsätts för ett flertal utmaningar som han får svårt att klara av. Sådana utmaningar förekommer också på flera ställen i Hymiskviða, men här blir Tor varje gång framgångsrik.

Hymiskviðas stil är på flera sätt olik alla andra Eddadikter. För det första används en lång rad bisarra kenningar som annars bara förekommer i skaldedikter, t.ex. ”kinders skog” = skägg eller ”hårets fjälltopp = huvud. För det andra är syntaxen och versstrukturen mer komplicerad och oförutsägbar än vad som är vanligt i muntlig diktning. För det tredje växlar berättande och direkt tal inom stroferna på ett sätt som inte annars förekommer i Codex Regius. En möjlig förklaring är – som flera forskare hävdat – att dikten tillkommit som en ”skrivbordsprodukt” i sen tid (1200-talet?), trots att själva myterna, åtminstone den som handlar om Tors fiskafänge, har rötter långt tillbaka i tiden.

Vid översättningen har jag funnit det väl förenligt med textens egenart att blanda skriftspråksformer med talspråk.

 

1. Från jakt en gång

kom stridens gudar

och ville ha fest

fast ölkrus fattades.

Med spådomskonst

fick de kunskap om

att hos Ägir sådana

fanns i överflöd.

 

2. Glad som ett barn

satt bergbon Ägir,

såg ut som han var

av Mäskblandarns ätt,             ”Mäskblandare” är här möjligen =”bryggare”

Strängt såg Dundrarn                  Dundrarn = Tor

honom rätt upp i synen:

”Du ska bli gudarnas

dryckesvärd!”

 

3. Av så barska ord

blev jätten bestört

men hoppades ändå

hämnas på guden.

Han bad Sivs make                      Sivs make = Tor

skaffa en kittel

”för ölbryggning stor nog

till er allesamman”.

 

4. Var sådan kittel fanns

visste gudarna inte,

ingen av alla

de heliga asarna

utom den trofaste

Tyr som förtroligt

upplyste Tor

i enrum om detta:

 

5. ”Borta i öster

om Elivågor

bor vid himlens ände

den hundvise Hymer.         Endast här sägs Hymer vara Tyrs far

Far min rår om

en rymlig kittel,

jag tror den mäter

en mil i botten.”

 

6. ”Tror du han låter oss

låna kokkärlet?”

”Det gör han, min bror,

om vi brukar list.”

 

7. Lång blev färden,

de for hela dagen

bort från Asgård

till Egils hus.                               Egils hus: se förordet!

Han tog hand om

de hornfagra bockarna,

sen gick de till hallen

som Hymer ägde.

 

8. Tyr fann där

sin fula farmor,

nio hundra

huven hade hon.                          Tyrs farmor tycks vara av jätteätt

Hans ljushyllta mor                    medan däremot modern är av gudaätt

mötte upp guldprydd

och bjöd sin son

en välkomstbägare.

 

9. ”Jättars ättling!                        Modern talar

Bäst jag gömmer er,

båda kämparna,

under kitteln,

för min man

är många gånger

grym mot gäster

och gör dem illa.”

 

10. Sent på kvällen

kom den fruktade

Hymer hårdsinnad

hem från jakten,

klev in i salen.

Istappar klirrade

kallt i hans kylslagna

kinders skog.                              Kinders skog = skägg

 

11. ”Var hälsad, Hymer!            Modern talar

Här har kommit

vår son tillbaka

hem till din sal,

han som vi väntat

långvägs ifrån.

I följe har han

bergbornas fiende,                       Bergbornas fiende = Tor

mänskors vän                               Mänskors vän = Tor

och Midgårds väktare.                 Midgårds väktare = Tor (jfr Völuspá 54)

 

12. Ser du var de sitter

vid salens gavel

undanstuckna

bakom en stolpe?”

När jätten stirrade

gick stolpen sönder,

bjälken som bar den

brast i två bitar.

 

13. Åtta kittlar föll

men bara en enda

var nog hård

att hålla för fallet.

Fram kom gudarna,

följda av den gamle

jättens frostigt

fientliga blick.

 

14. Han anade säkert

ugglor i mossen

då han där skådade

trollkvinnors dråpare.                   Trollkvinnors dråpare = Tor

Tre stycken tjurar

skulle nu tas ut

för att genast kokas

till kvällsmat, sa jätten.

 

15. Tjurarna höggs

ett huvud kortare

och bars till en kokgrop

för att bli till mat.

Sivs make åt                               Sivs make = Tor

innan han somnade

ensam två

av Hymers oxar.

 

16. Hrungnes åldrade                   Hrungnes artfrände = Hymer

artfrände tyckte

att Glufsarns måltid                     Glufsarn = Tor

var alltför mäktig.

”Skall vi få mat

i morgon kväll

får vi allt ge oss ut

på sjön efter fisk.”

 

17. ”Jag ror gärna”,

sade Jätteplågarn                         Jätteplågarn, = Tor

men bad att bergtrollet                 Bergtrollet = Hymer

skulle ge honom bete.

”Har du, ditt matvrak,                  Hymer talar

mod i bröstet

kan du hämta ditt bete

bland min boskap.

 

18. Du klarar nog lätt

att agna din krok

med något djur

ur min hjord av oxar.”

Snabbt stack kämpen                   Kämpen = Tor

då till skogs

och fann där en stut

svart som sot.

 

19. Rimtursars bane                    Rimtursars bane = Tor

rev då från oxen

båda hornens

höga fäste.                                  Hornens fäste = oxhuvudet

”Vad du nu gjorde                      Hymer talar

är vida värre

för skutans styrman                    Skutans styrman = Hymer

än om du satt still.”

 

20. Bockarnas ägare                    Bockarnas ägare = Tor

bad apättlingen                            Apättlingen = Hymer

styra böljehästen                         Böljehästen = båten

bort från land.

Men jätten sade

sig föga sinnad

att ro sin farkost

mot fjärran trakter.

 

21. I hetsigt mod

drog Hymer upp

två stora valar

på samma krok.

Men i aktern satt

Odens son                                  Odens son = Tor

och agnade med list

sin långa rev.

 

22. Mänskors värn,                     Mänskors värn = Tor

Midgårdsväktarn,                        Midgårdsväktarn = Tor

agnade på kroken

oxens huvud.

Mot agnet gapade

gudarnas fiende,                          Gudarnas fiende = Midgårdsormen

han som ringlar sig

runt hela jorden.

 

23. Dristigt drog

dådstarke Tor

ormen eldsprutande

upp ur havet.

Han slog med hammarn

hårets fjälltopp                            hårets fjälltopp = huvudet

på Fenrisulvens

fula broder.                                Fenrisulvens broder = Midgårdsormen

 

24. Odjur skriade

och bergen skalv,

hela den vida

världen föll samman

medan han sjönk

i sjön, den fisken.                        Fisken = Midgårdsormen

 

25. När de for hemåt

var Hymer dyster,

yttrade inte

ett endaste ord

men styrde sin båt

bort från havsdjupen.

 

26. ”Vill du så delar vi                Hymer talar

dessa bördor.

Bär du valarna

bort till gården

eller släpar hellre

på havets häst?”                           Havets häst = båten

 

27. Tor steg fram,

tog tag i stäven,

lyfte sjöhingsten                          Sjöhingsten = båten

lätt i land,

bar den ensam

med åror och läckvatten

bort till gården,

jättens böljegalt,                          Jättens böljegalt = båten

bar den ledigt

genom ett bergpass.

 

28. Trotsigt jätten

ville tävla med Tor

och strida om vem

som var starkast,

sade att rodd

inte räckte som prov,

man måste ha kraft

att krossa hans bägare.

 

29. Då greppade

Dundrarn genast

stopet och slängde det

mot en stolpe som brast,

sittande slog han det

mot starka stenstolpar

men var gång bägarn

bars oskadd tillbaka.

 

30. Tills att den fagra

frillan gav honom                        Frillan = Tyrs mor

ett vänligt råd

som bara hon visste:

”Kasta mot Hymers

matstinna huvud,

starkare är det

än alla stop.”

 

31. Upp for då

bockarnas furste,                     Bockarnas furste = Tor

uppfylld var han

av asakraft.

Jättens huvud

höll för hans kast

men dryckesstopet

gick i stycken.

 

32. ”Mäkta stor                             Hymer talar

är den skatt jag mist,

nu när min bägare

är borta för alltid”,

klagade jätten.

”Aldrig mer kan jag

lovsjunga ölet,

hur utmärkt än det är.

 

33. Ölskeppet må bli                    Ölskeppet = kitteln

er egendom

om ni kan släpa

det ut ur min sal.”

Tyr försökte

två gånger lyfta det.

Men det flyttades

inte ur fläcken.

 

34. Modes far                             Modes far = Tor

fick fatt i kanten

och sjönk med ett brak

genom salens bräder,

lyfte ölkaret

upp på huvet,

fast kittelringarna

risslade kring benen.

 

35. De for inte långt

förr’n det hände

att Odens son                             Odens son = Tor

skådade bakåt.

Han såg hur från öster

Hymer kom klampande

följd av en mängd

månghövdade jättar.

 

36. Från axlarna lyfte

Tor ölkaret,

svingade Mjölner

mot mordvargarna,                      Mordvargar = jättar

tog sen kål på

samtliga klipptroll.                       Klipptroll = jättar

 

37. De for inte långt

förrn det hände

att en av bockarna

brådstörtade halvdöd,

vanför i benet

var vagndragarn,                         Vagndragarn = bocken

det hade den lömske

Loke vållat.                                 Se härom förordet!

 

38. Ni tör nog veta –

för det gör envar

som hört något alls

om gudarnas öden –

hur Tor fick böter

av bergbon för detta:                   Bergbon = Egil (se strof 7)

båda sina barn

måste han ge bort.

 

39. Segerrik kom Tor

till gudatinget.

med kitteln hämtad

från Hymers hall.

Sen dess var höst

dricker alla asar

sitt öl ur kitteln

i Ägirs salar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grottesången – en proletär protestdikt på 1 maj?

Det var Viktor Rydberg som på 1800-talet förvandlade myten om Grottekvarnen, som mal mjöl åt kung Frode, till en allegori om den moderna kapitalismen. Det gjorde han i sin dikt Den nya Grottesången, som spelat en viktig roll i den svenska arbetarrörelsens historia, inte minst i samband med demonstrationer på 1 maj. Den ursprungliga Grottesången, som är förbunden med gamla forndanska kungasagor, hade naturligtvis inga socialistiska avsikter utan är närmast avsedd som en allmän varning mot att låta sig förblindas av girighet. Därför är ”Frodes mjöl” i skaldedikter en känd metafor för guld, och detta är i sin tur skälet till att dikten har inkluderats i Snorre Sturlusons poetologiska handbok Prosaiska Eddan från 1200-talet. Dikten återges här tillsammans med Snorres prosainledning, som är tillkommen betydligt senare än själva dikten och därför inte nödvändigtvis tolkar dess ursprungliga mening helt riktigt. Men oavsett hur dikten från början var tänkt kan den i dag mycket väl läsas som en proletär protestdikt.

Grottesången (Grottasöngur)*

         Varför kallas guldet Frodes mjöl?

                Härom berättas att Odens son Sköld, som Sköldungarna** härstammar från, hade sin bostad och sitt herravälde i det land som nu heter Danmark men då kallades Gotland. Sköld hade en son som hette Fridleif och tog makt efter honom. Fridleifs son hette Frode. Han ärvde kungadömet efter sin far på den tiden då kejsar Augustus införde fred i hela världen. Då föddes Kristus. Men eftersom Frode var den mäktigaste kungen i Norden uppkallades freden efter honom där man talade nordiskt språk, så att den fick heta ”Frodefreden”. Ingen gjorde någon annan ont, inte ens om han träffade på sin fars eller brors baneman, lös eller bunden. Då fanns inte heller någon tjuv eller rånare, så en guldring kunde länge ligga orörd på Jalangersheden.

                Kung Frode for på besök i Sverige till en kung som hette Fjölner. Där köpte han två trälkvinnor som hette Fenja och Menja. De var storväxta och starka. På den tiden fanns i Danmark två kvarnstenar som var så väldiga att ingen var stark nog att dra dem runt. Men kvarnen hade den egenskapen att den malde fram vadhelst mjölnaren bestämde. Kvarnen heter Grotte, men den som gav den till kung Frode kallades Hängkäft.

                Kung Frode lät leda trälkvinnorna till kvarnen och befallde dem att mala guld, och det gjorde de. I början malde de guld och fred och lycka åt Frode. Då lät han dem inte få längre rast eller vila än den tid det tog för göken att tiga eller en sång att framföras. Det sägs då att de framförde den sång som kallas Grottesången. Och innan de slutat sjunga malde de fram en här mot Frode, så att den natten kom en här dit, ledd av en sjökonung som hette Mysing. Han dräpte Frode och tog ett stort krigsbyte. Därmed var det slut på Frodefreden.

                Mysing tog med sig trälkvinnorna och Grottekvarnen och befallde dem att mala salt. Vid midnatt frågade de Mysing om han inte blivit trött på salt. Han befallde dem att fortsätta mala. De malde en liten stund tills skeppet sjönk, och det blev en malström i havet där sjön faller genom kvarnögat. Det var då havet blev salt.

 

1. Komna är nu

till konungens hus

två framsynta,

Fenja och Menja,

trälar hos Frode,

Fridleifs son.

kraftfulla kvinnor

i konungens tjänst.

 

2. Kvinnorna leddes

till kvarnstocken

och sattes att dra

stenkvarnen runt.

De fick varken rast

eller ro av kungen

innan han hörde

dem sjunga sin sång:

 

3. ”Låt oss dra stocken

så stenarna rullar!”

Ständigt måste de

mala mera.

 

4. De sjöng och släpade

stenarna runt

tills de flesta

av Frodes folk sov.

Då kvad Menja

som kommit att mala:

 

5. ”Guld skall här malas

till gagn för Frode,

furstlig lycka

på fröjdekvarnen.

Må han trona på silver

och sova på dun.

Glad må han vakna,

då har vi malt väl.

 

6. Här skall ingen

skada en annan,

lägga försåt

eller främja dråp.

Ingen skall svinga

sitt svärd mot någon,

ens om han bunden finner

sin brors baneman.”

 

7. Det första som hördes

från Frode var detta:

”Rast får ni bara

när inte göken ropar

eller den korta stund

när jag kväder en sång. ”

 

8. ”Visdom, Frode,

fattades dig,

du betrodde man,

i köpet av trälar.

Du valde efter storlek

och kroppens styrka

men frågade aldrig

av vad ätt vi kommit.

 

9. Hård var Hrungne

och hans fader,

ännu starkare

den store Tjasse.

Från bergjättars ätt

stammar vi båda,

Ide och Örne

var våra fäder.

 

10. Ur gråberget hade

ej Grotte kommit,

aldrig den hårda

hällen ur jorden

om inte bergjättar

brutit den loss

med trollkraft som vi

trälinnor har fått.

 

11. I nio vintrar

lekte vi där nere,

urstarka barn

i underjorden,

utförde kraftprov

som ingen annan,

bröt upp fjällen

och flyttade berg.

 

12. Sten välte vi runt

i resarnas boning

så jorden skakade

och bergen skalv.

Vi slungade klippor

och slängde dem långt

i tunga block

till mänskors bygder.

 

13. Sedan kom vi

till svearnas land,

två kvinnotroll

i krigartjänst,

betvingade björnar,

bröt sönder sköldar,

gick rätt igenom

en här av järnbrynjor.

 

14. Vi har störtat en kung

och stött en annan,

gett den gode

Guttorm hjälp.                           

Fred blev det inte

förrn Knue fallit.                         Guttorm och Knue är okända.

 

15. Hela den tiden

hölls vi med att slåss

tills vi blev kända

som hårda kämpar.

Vi stötte och skar

med skarpa spjut,

blodet rann

rött från svärden.

 

16. Nu har vi kommit

till kungens gård

men frid fick vi inte,

fängslade som trälar.

Grus biter i foten

och frost i huvet

när vi släpar vår kvarn

och sliter för Frode.

 

17. Låt händerna vila

och hällarna stanna!

Tillräckligt malt

har jag för mej,

men ingen rast

eller ro får kroppen

förr’n Frode får för sig

att vi har malt färdigt.

 

18. Må händerna gripa

hårdare skaft,

blodiga vapen,

vakna nu, Frode!

Vakna nu, Frode,

om du vill lyssna

till våra sånger

och sagor från förr.

 

19. Eld ser jag brinna

öster om borgen,

en vårdkase är det

som varslar om strid.

Nu kommer en här

hit inom kort

och bränner snart ner

hela borgen för kungen.

 

20. Förlora ska du

Leires kungaborg,              Leire var de danska kungarnas legendariska fäste, känt bland

dina ringar av guld             annat från Rolf krakes saga.

och Grottekvarnen.

Låt oss dra kvarnen

med mera kraft!

Fryser gör vi inte

i de fallnas blod.

 

21. Med än mer kraft

mal min fars dotter

när hon förutser

många mäns fall.

Från stocken lossnar

stora stenstycken

med järnbeslag

men vi mal på.

 

22. Vi mal på,

medan Yrsas pojke,                     Yrsa fick sin son Rolf krake med sin egen far, Helge.

Halvdans frände,                         Halvdan är Helges far som dödades av sin bror,

tar hämnd på Frode.                    Frode. Detta enligt Rolf Krakes saga. Möjligen skall

Man säjer han är                         man förstå sammanhanget så, att det är Rolf krake

både son och bror                       (snarare än den i förordet nämnde sjökungen Mysing)

till mor sin, det vet                      som angriper Leire för att hämnas sin förfader, Halvdan.

både Fenja och Menja.”                Men det finns också andra tolkningar.

 

23. Kvinnorna malde

med måttlös kraft,

rusiga av jättars

rasande vrede.

Trästocken bävade,

kvarnen bröt samman,

den tunga kvarnstenen

remnade itu.

 

24. Kvinnojättarna

kvad så till sist:

”Malt har vi, Frode,

färdigt till slut,

länge nog slet vi,

men nu är det slut.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

* ur Snorres Edda, huvudsakligen enligt Codex Trajectinus

** Sköldungarna är Danmarks äldsta kungaätt enligt sagorna.

Darradssången – långfredagen 1014

I dag, långfredag, är det exakt tusen år sedan Slaget vid Clontarf stod utanför Dublin mellan irernas kung Brian och nordiska vikingar under ledning av SIgurd jarl från Orkney. Brian segrade men stupade själv under striden liksom Sigurd jarl. Slaget finns utförligt skildrat i Njals saga, där det också berättas om valkyriorna som styrde slaget och samtidigt sjöng nedanstående Edda-sång.  Den återges här i såväl isländskt original som min egen översättning, som utkommer om några veckor i den stora nya Reykjavik-utgåvan med svenska översättningar av samtliga islänningasagor.

 

På långfredagens morgon hände det på Caithness att en man vid namn

Dörruð gick ut och fick se tolv ryttare närma sig en vävstuga och försvinna

in i den. Han gick fram till vävstugan, kikade in genom en glugg och såg

att det var några kvinnor där inne som hade satt upp en väv. Manshuvuden

använde de som vävlod, tarmar som varp och väft, ett svärd som vävsked och

en pil som skyttel. Kvinnorna sjöng dessa strofer:

 

1. Uppspänd är väven                                                 Vítt er orpið

till varsel om manfall,                                                  fyrir valfalli

från vävbommens moln                                              rifs reiðiský,

regnar det blod.                                                          rignir blóði.

Nu över spjuten                                                          Nú er fyrir geirum

spännes den gråa                                                       grár upp kominn

livstrådens varp                                                           vefr verþjóðar

som väverskor fyller                                                    er þær vinur fylla

med Valhallgudens                                                      rauðum vefti

rödaste väft.                                                                Randvés bana.

 

2. Tät är varpen                                                           Sjá er orpinn vefr

av mäns tarmar,                                                           ýta þörmum

hårt är den tyngd                                                         og harðkléaðr

av mäns huvuden,                                                       höfðum manna.

spänd är den                                                               Eru dreyr rekin

av järnskodda spjut.                                                    dörr að sköftum

Med våra vapen                                                           járnvarðr yllir

väver vi död.                                                                en örum hrælaðr.

Med svärd slår vi                                                         Skulum slá sverðum

segerväven.                                                                 sigrvef þenna.

 

3. Hild går att väva                                                      Gengr Hildr vefa

och Hjörþrimul,                                                            og Hjörþrimul,

Sanngríð, Svipul                                                           Sanngríðr, Svipul

med svärden dragna.                                                   sverðum tognum.

Spjut må skaka,                                                           Skaft mun gnesta,

sköldar braka,                                                              skjöldr mun bresta,

kampens bestar                                                           mun hjálmgagar

i brynjor bita.                                                                í hlíf koma.

 

4. Vi vindar och vindar                                                Vindum, vindum

vapenväven                                                                 vef darraðar,

som unge kungen                                                        þann er ungr konungr

fordom ägde.                                                               átti fyrri.

Framåt går vi,                                                               Fram skulum ganga

vadar i fylking,                                                             og í fólk vaða

till våra vänners                                                           þar er vinir vorir

vapenskifte.                                                                 vopnum skipta.

 

5. Vi vindar och vindar                                                Vindum, vindum

vapenväven,                                                                vef darraðar

följer i striden                                                              og siklingi

en segerrik furste.                                                       síðan fylgjum.

Gunn och Göndul                                                       Þar sjá bragna

går i hans fotspår,                                                       blóðgar randir

och skyler kroppen                                                      Gunnr og Göndul

med skölden blodig.                                                    er grami hlífðu.

 

6. Vi vindar och vindar                                                Vindum, vindum

vapenväven                                                                vef darraðar

där stridens fanor                                                       þar er vé vaða

fladdrar i stormen.                                                      vígra manna.

Vem vill här låta                                                           Látum eigi

hans liv gå till spillo?                                                   líf hans farast,

Vi är valkyrior,                                                              eiga valkyrjur

valet är vårt.                                                                 vals um kosti.

 

7. Väldiga riken                                                            Þeir munu lýðir

skall nu vinnas                                                             löndum ráða

av folk som bodde                                                       er útskaga

utskärs fordom.                                                           áðr um byggðu.

Mäktiga fursten                                                           Kveð eg ríkum gram

faller i striden,                                                              ráðinn dauða.

jarlen segnar                                                                Nú er fyrir oddum

död till jorden.                                                              jarlmaðr hniginn.

 

8. Irer skall drabbas                                                    Og munu Írar

av ofärdsdagar                                                            angr um bíða,

som aldrig förgår                                                         það er aldrei mun

ur mänskors minne.                                                    ýtum fyrnast.

Vävd är nu väven,                                                       Nú er vefr ofinn,

vallen blodad,                                                              en völlr roðinn,

dödsbud må löpa                                                        munu um lönd fara

kring land och rike.                                                      læspjöll gota.

 

9. Inpyrt av skräck                                                       Nú er ógurlegt

är allt man skådar,                                                       um að litast

en drypande blodsky                                                  er dreyrug ský

drar över himlen,                                                         dregr með himni.

de fallnas dödssår                                                       Mun loft litað

färgar luften,                                                                lýða blóði

när segerns jungfrur                                                   er sóknvarðar

sjunger sin sång.                                                        syngja kunnu.

 

10. Väl vi kvad                                                             Vel kváðum vér

om kungen unge                                                         um konung ungan

stridens starka                                                             sigrhljóða fjöld

segersång.                                                                   syngjum heilar.

Lär den, alla                                                                 En hinn nemi,

som lyssnar till den!                                                     er heyrir á

Sprid över världen                                                       geirfljóða hljóð,

spjutvävens toner!                                                       og gumum segi.

 

11. Hårt skall vi rida                                                    Ríðum hestum

på våra hästar,                                                            hart út berum

bort nu drar vi                                                             brugðnum sverðum

med dragna svärd.                                                      á braut heðan.

 

Därpå rev de ner väven och slet den i stycken, så att var och en av dem behöll

ett tygstycke. Dörruð gick bort från gluggen och hem, men kvinnorna steg

upp på sina hästar och red bort, sex åt söder och sex åt norr.