Atlekvadet (Atlakviða)

Av flera skäl brukar denna brutalt grymma men starkt verkningsfulla text räknas till de allra äldsta hjältedikterna i Eddan. Språkligt och stilistiskt verkar dikten ålderdomlig, framför allt genom mängden av egenartade arkaiska uttryck och ordformer som inte återfinns någon annanstans i Eddan men har paralleller i fornengelsk och forntysk hjältediktning. Även metriken påminner om västgermansk poesi genom riklig förekomst av obetonade stavelser och oregelmässiga versrader. Men framför allt har själva händelseförloppet ansetts återspegla historiska händelser under 400-talets strider mellan hunner och germaner: dels hunnerkungen Attilas seger över burgundernas hövding Gundaharius år 436 eller 437, dels Attilas död 453, när han enligt vissa (otillförlitliga) historieskrivare skall ha mördats med svärd av sin hustru, en germansk prinsessa, under själva bröllopsnatten. Diktens Atle uppvisar dock endast avlägsna likheter med den historiske Attila, och om möjligt ännu större är avståndet mellan textens övriga personer och deras eventuella historiska förebilder. Däremot är likheterna betydligt större mellan Atlekvadets händelser och händelser i den tyska Nibelungenlied från 1200-talet, där hunnerkungens död skildras under liknande omständigheter.

Även om Atlekvadet skulle ha sina rötter i folkvandringstiden – vilket ingalunda är säkert – har det med största säkerhet förändrats åtskilligt i muntlig tradition innan det skrevs ned i Codex Regius. I denna handskrift kallas för övrigt dikten ”Det grönländska Atlekvadet”, vilket möjligen beror på att den förmedlats av en traditionsbärare från de nordiska bosättningarna på Grönland.

Gudrun Gjukesdotter tog hämnd efter sina bröder såsom är vida känt. Först dödade hon Atles söner men därefter Atle själv och brände upp hallen med hela hans hird. Om detta har följande kvad diktats:

  1. En man sändes ut

av Atle till Gunnar,

en kunskapsrik ryttare,

Knefröd var hans namn;

han kom till Gjukes gårdar

och till Gunnars hall;

på bänkar kring elden

gick ölkrusen runt.

  1. Vin drack hirden

under dolsk tystnad

i furstens hall,

där man fruktade hunner;

då ropade Knefröd

med klar kall röst,

sen han satt sig högt,

det sydländska budet:

  1. ”Hit har Atle sänt mig

som ombud till häst

genom den mäktiga

Mörkskogens fasor                     Mörkskogen = gränsskog mellan hunner och burgunder

för att bjuda dig, Gunnar,

och din bror Högne

som hjälmprydda hjältar

gästa hans borg.

  1. Sköldar vill han ge er,

skönglänsande spjut,

guldbetslade hingstar

och hunnerträlar,

välskröda tyger,

praktfulla vapen,

förgyllda brynjor,

hjälmar och svärd.

  1. Han skänker er som gåva

den vida Gnitaheden,                   Gnitaheden = heden där Sigurd stred mot Fafne

snidade kastspjut,

kostbara fartyg,

dyrbara smycken

och Dnjeprs hamnar,                 Floden Dnjepr rann på 400-talet genom hunnernas välde

den mäktiga skog

som Mörkskogen kallas.”

  1. Gunnar vände huvudet

mot Högne och sade:

”Vad tänker du, broder,

om sådant tal?

Guld finns knappast

på Gnitaheden

i sådan mängd

att vi inte har mera.

  1. Sju salhus äger vi

fulla med svärd,

vart och ett glänser

av renaste guld,

min häst är snabbast,

mitt svärd vassast,

min båge är bäst,

min brynja av guld,

hjälm och sköld vitast,

vapnen från Kiars hall,                 Kiar = mäktig härskare, Caesar (kejsare)

allt mitt är bättre

än vad hunner äger.”

  1. ”Vad säger oss vår syster                             Högne svarar

när hon sänder oss en ring

virad med hår av varg?

Nog vill hon varna oss;

ulvens ragg fann jag

runt den röda ringen;

den visar att vår väg

går mot vargens lya.”

  1. Inga närstående,

inga anförvanter,

inga starka rådgivare

manade Gunnar att resa;

då kungjorde Gunnar

som konungar anstår

maktfull sin vilja

för männen i mjödsalen:

  1. ”Res dig nu, Fjörne,                         Fjörne = Gunnars munskänk, ej nämnd tidigare

låt fyllda guldskålar

med dyrbart mjöd

gå runt bland männen!

  1. Må ulvarna frossa

på Niflungars arv,

må gråbenen råda

om Gunnar ej reser,

må svarta björnar

bita med huggtänder

gårdens hundar

om Gunnar ej kommer.”

  1. Det trofasta folket

följde sin hövding

gråtande ut ur

Gjukungaborgen;

då sade Högnes

son till avsked:

”Må ni följas av lycka

dit hågen leder er!”

  1. Över fjällen for de

på betslade fålar

modigt igenom

den okända Mörkskogen;

Hunnermarken bävade

där de hårdföra red

sina spöskygga ök

över gröna ängar.

  1. Snart blev de varse

Atles vakttorn;

på den höga borgen

stod Bikkes knektar;                    Bikke = jarl hos Atle och Jörmunrek

snart såg de också

sydfolkets mjödhall,                     Sydfolket = hunnerna

där män satt bänkade

med blänkande sköldar

och dragna svärd;

Atle såg de dricka

vin i sin Valhall;

utanför satt vakter

till värn mot Gunnars män,

om de komme till gården

med vinande spjut

för vapenstrid.

  1. Systern var den första

som såg dem i salen;

klartänkt och brådsnabb

gick hon fram till bröderna:

”Sviken är du, Gunnar,

med svärd förmår du intet

mot hunnernas ränker,

fly genast ur hallen!

  1. I brynja, min bror,

borde du ha kommit

och med hjälmprytt huvud

för att hemsöka Atle;

i sadeln skulle du suttit

solklara dagar,

låtit nornorna gråta

över gråbleka lik,

tvingat deras sköldmör

träla vid harven,

slängt Atle själv

att dö i ormgropen;

nu hamnar ni själva

bland hunnernas ormar.”

  1. ”För sent är nu, syster,                                Gunnar svarar

att samla vårt folk,

vi når inte fram nu

till niflungahären,

vi är för långt borta

från bergen vid Rhen.”

  1. De fångade Gunnar

och satte i fjättrar

burgundernas vän                        Burgundernas vän = Gunnar

och band honom hårt.

  1. Sju män blev huggna

av Högne med svärd,

den åttonde slängde han

i brinnande eld;

så värjer sig kämpar

mot fiendens våld

som Högne slogs

vid Gunnars sida.

  1. De frågade goternas                              Goternas furste = Gunnar

karske furste

om han ville lösa

sitt liv med guld.

  1. ”Först vill jag ha

min bror Högnes hjärta,

utskuret blodigt

ur hans manliga bröst,

hämtat med svärd

ur hans hårda kropp.”

  1. Då skar de Hjalles                    Hjalle är en träl enligt Atlamál

hjärta ur bröstet,

bar det till Gunnar

blodigt på ett fat.

  1. Då sade Gunnar,

goternas furste:

”Här ser jag hjärtat

av Hjalle den fege,

olikt hjärtat

av Högne den djärve;

jag ser hur det bävar

i sitt blod på fatet;

det bävade än mera

i Hjalles bröst.”

  1. Högne skrattade

högt när de skar

hjärtat ur hans kropp,

han klagade aldrig;

blodigt på ett fat

bars det fram till Gunnar.

  1. Då sade Gunnar,

gjukungars konung:

”Här ligger hjärtat

av Högne den djärve,

olikt hjärtat

av Hjalle den fege;

det bävar föga

där det ligger på fatat,

bävade än mindre

i Högnes bröst.

  1. Allt skall du, Atle,

en gång mista,

såsom du mister

nu min skatt.

  1. Nu är jag ensam

om Niflungaguldet,

det hela är mitt

efter Högnes död.

Trygg var jag aldrig

när vi var två om skatten,

nu är jag ensam

och alldeles säker.

  1. Det mäktiga Rhen

skall råda över tvistmalmen,         Tvistmalmen, niflungars arv etc. = Rhenguldet

niflungars arv,

asarnas olycksgåva;

i vattnets virvlar

skall välskt guld glimma,

hellre därnere

än på hunnernas händer.”

  1. ”Fram med vagnen,                     Atle talar till sina män

fången är nu bunden.”

  1. Den mäktige Atle,

mordoffrens svåger,

red sin hingst Glaum

väl rustad med vapen;,

Gudrun som en krigsgud

höll gråten tillbaka

med smärta och sade

i den larmande salen:

  1. ”Må det gå dig, Atle,

som du handlat mot Gunnar,

du som ofta svor honom

eder om vänskap

vid solen i söder,

vid Seger-Tyrs berg                    Seger-Tyr = Oden

vid sängens hingst                       ”Sängens hingst”: oklart, möjligen en fallossymbol

och Ulls heliga ring.”                   Ull = en av asarna

  1. Därifrån sedan

drogs guldväktarn                       Guldväktarn = Gunnar

till sin bane

av betselbärarn.                           Betselbärarn = hästen

  1. Knektarna lade

den levande fursten

ensam i gropen

bland krälande ormar;

harmsen slog han

där på sin harpa

under strängars klang;

så anstår en konung

att värna sin guldskatt

mot fiendens våld.

  1. Atle red hem

på sin travande häst

uppfylld av makt

från mordplatsen

till sin gård som stojade

av stampande hästar

och från heden komna

knektars vapensång.

  1. Ut gick då Gudrun,

mötte Atle,

med en gyllne bägare

bjöd hon till fest:

”Glad skall du, hövding,

nu sitta i din hall

och njuta av Gudruns

nyslaktade ungdjur.”

  1. Det klingade av Atles

vinfyllda kalkar

i hallen när nu

hunnerna samlades;

knektar med munskägg

marscherade in.

  1. Den ljushyllta skyndade                               Den ljushyllta = Gudrun

att skänka dem vin,

vild av vrede bjöd hon

på valda läckerbitar,

började så smäda

den bleknade Atle.

  1. ”Dina båda söners

blodiga hjärtan

med honung kryddade

tuggar du på, konung;

smält nu, du mäktige,

de mördades lik

vid ditt bord tills maten

kommer ut där bak.

  1. Aldrig mer kallar du

Erp och Eitel,

dina livsglada gossar

att leka på ditt knä;

aldrig skall du se

dina unga prinsar

sitta i sadeln

eller skafta spjut.”

  1. Ropen steg i salen,

skrik och skrän av fasa,

hunnerna grät

och gnydde som hundar,

alla utom Gudrun,

hon grät aldrig

över björnhårda bröder

eller egna barn,

sina och Atles

unga söner.

  1. Guld strödde hon ut,

Gudrun den svanvita,

guldringar röda

gav hon åt husfolket,

rikedomen ödslades

och ödet fick växa,

hon skonade inte ens

gudahusets skatter.                      Gudahuset = hovet, hednatemplet

  1. Ovarsam var Atle,

yr var han av vinet,

vapenlös tillika

och utan värn mot Gudrun;

bättre var leken förr

när de låg på bädden

och famnade varandra

i furstesalen.

  1. Med svärd gav hon bädden

hans blod att dricka,

med dödsvigd hand

lät hon hundarna löpa,

väckte husfolket,

lade ved vid porten

och lät hallen brinna

som hämnd för bröderna.

  1. Till elden gav hon alla

som var där inne

och för mordet på bröderna

kommit ur Mörkskogen;

gammaltimret föll,

gudahusen rykte,

budlungars borg

brann ner och sköldmör

segnade ner

i flammor och sotrök.

  1. Dikten är fullbordad,

aldrig mera far

en kvinna i brynja

att hämnas bröder;

den ljushyllta Gudrun

gjorde det dock:

tre kungar dräpte hon

innan hon dog,

Oddruns klagan (Oddrúnargrátr)

Denna elegiska dikt i fornyrðislag, behandlar delvis samma händelser som de övriga kvädena i Völsunga-cykeln men den avviker på flera punkter från huvudlinjen i traditionen. Oddrun själv är till exempel inte känd från Völsungasagan, och detsamma gäller några av de övriga personer som omnämns (Heidrek, Borgny, Vilmund, Geirmund). Perspektivet är genomgående kvinnligt som i Guðrúnarkviða I-III. Texten har vanligen ansetts vara relativt sen, men det finns oregelbundna strofer och ”luckor” i framställningen som vittnar om att den ändå har levt i muntlig tradition under någon tid, kanske länge.

 

Om Borgny och Oddrun

Heidrek hette en kung, hans dotter hette Borgny. Vilmund hette den man som var hennes älskare. Hon kunde inte föda fram sitt barn förrän Oddrun, Atles syster, kom till hennes hjälp. Oddrun hade varit Gunnar Gjukessons käresta. Härom berättar denna dikt.

  1. I gamla sagor

hörde jag sägas

om henne som kom

till hunnernas land;

ingen annan

ovan jord

kunde förlösa

kungadottern.

  1. Atles syster

Oddrun fick höra

om flickan som låg

i födslovåndor;

ur stallet tog hon

sin svarta häst.

steg sedan upp

i sadeln och red.

  1. Hästen lät hon löpa

längs med slättvägen

tills den höga

hallen nåddes;

där steg hon in

i den stora salen,

sen hon lyft sadeln

av sin springare,

och hälsade alla

med dessa ord:

  1. ”Vad är det som händer

i Hunnerlandet?

Vad sker det här

som är värt att berätta?”

”Här ligger Borgny

i barnsängsvärkar,

din väninna, Oddrun,

väntar din hjälp.”

  1. ”Vem är den man

som orsakat värken?

Varför har Borgny

barnsängsplågor?”

  1. ”Vilmund heter han,

krigarevännen,

som nedlagt Borgny

på brudlakan

bak faderns rygg

under fem vintrar.”

  1. Jag tror inte Oddrun

talade mera,

hon satte sig i stället

stilla hos flickan,

sjöng en stark

besvärjelsesång

med trollkraft att bota

Borgnys vånda.

  1. En gosse och en flicka

kunde nu födas,

blida barn

till Högnes bane;                          Högnes bane = Vilmund

den dödssjuka modern

fick mål i mun,

tyst hade hon varit

men började tala:

  1. ”Må du beskyddas

av heliga makter,

Frigg och Freja

och flera gudar,

för att du botat mig

från min barnsnöd.”

  1. ”Inte var det                                      Oddrun svarar

för att du var värd det

att jag gjorde allt

för att hjälpa dig;

men svurit hade jag

att inte svika

någon kvinna

i sådan nöd.”

  1. Den sorgsna Oddrun

satte sig sedan

att berätta allt

om egna olyckor.

  1. ”Jag bodde som barn

i kungaborgen,

älskad var jag

av nästan alla;

i fadershuset

fanns vad jag önskade,

men efter fem år

dog min far.

  1. De sista ord

som far min sade

innan han avled,

tyngd av år,

var att jag skulle

sändas guldprydd

i söder att giftas

med Grimhilds son.                     Grimhilds son = Gunnar

  1. Han sade att ingen

ädlare jungfru

funnes i världen

om ödet så ville.”

  1. ”Vettlös är du, Oddrun,          Borgny talar här till Oddrun men oklart är vad hon

helt vansinnig,                              syftar på; kanske saknas något, jämför dock str. 10.

när du fnyser

föraktfullt mot mig;

trofast jag stått

vid din sida alltid

som vore vi barn

till såta bröder.”

  1. ”Jag minns allt klart                Här börjar Oddruns klagan som varar dikten ut

vad du sade om kvällen

en gång när jag gav

åt Gunnar att dricka:

att ingen kvinna

skulle råka ut

för ett öde som mitt

utom jag allena.

  1. I jungfruburen

satt Brynhild och vävde,

över land rådde hon

och lydigt folk:

all jorden skalv

och himlen där ovan,

när Fafnes bane                          Fafnes bane = Sigurd

till borgen kom.

  1. Med vapen blev kämpat,

med välska svärd,

och borgen intogs

som Brynhild ägde;

inom kort                                     Detta är tydligen en annan version av hur Sigurd

stod klart för henne                      erövrade Brynhild för Gunnars räkning

att Sigurds seger

vunnits med svek.

  1. Hård blev då

den hämnd hon tog,

det fick vi alla

nogsamt erfara.

Folk vet redan

i hela världen

hur för Sigurds skull

hon sökte döden.

  1. Mitt öde blev

att älska Gunnar,

den ädle fursten

som Brynhild bort älska.

Men han rådde henne                   Även på denna punkt avviker texten från andra

klä sig i rustning:                              versioner av Brynhildlegenden

valkyria ville han

hon skulle vara.

  1. Röda ringar,

väldig rikedom

bjöds för min hand

hos mina bröder;

Gunnar bjöd

femton boställen

förutom guld

från Granes börda.                      Granes börda = Rhenguldet

 

  1. Atle sade sig

aldrig vilja

godta brudköp

från Gjukes söner;

men motstå vår åtrå

mäktade vi inte,

mitt huvud böjdes

mot Gunnars bröst.

  1. Många av mina

släktingar menade

att de hade sett oss

båda tillsammans;

men Atle försäkrade

att hans syster aldrig

skulle ha gjort

någon skamlighet.

  1. Ingen bör dock

svara för en annan

när det handlar

om hemlig kärlek.

  1. Atle sände

sina ombud

långt in i Mörkskog

att leta efter mig;

De fann oss snart

där de inte bort finna oss,

liggande under

samma lakan.

  1. Guld ville vi ge dem,

gods och guld,

för att ingenting

säga till Atle,

men de hastade

genast hemåt

och berättade allt

vad de sett för Atle.

  1. Om detta fick Gudrun

ingenting veta

fast hon hellre

borde fått höra.

  1. Ett dån hördes

från gyllene hovar

när Gjukes söner

red in på gården:

ur Högnes kropp

skars hela hjärtat

och Gunnar lades

i en grop med ormar.

29- Det råkade sig så

att jag hade rest

bort till Geirmund                        Geirmund är okänd, tydligen bosatt på Läsö

för att brygga öl;

men Gunnar slugt

slog sin harpa

i hopp om att jag

skulle höra honom

och genast komma

till hans hjälp.

  1. Jag började lyssna

där borta på Läsö

och hörde hur kvalfullt

harpsträngarna ljöd;

då bad jag mitt folk

fara med mig hem

för att frälsa

min furstes liv.

  1. Vi styrde vårt skepp

raskt över sundet

tills jag såg alla

Atles gårdar.

  1. Då kom Atles            Att Atles mor i en orms skepnad dödade Gunnar

usla moder                         sägs också i andra källor

fram ringlande

– måtte hon ruttna! –

och grävde sig in

i Gunnars hjärta.

Jag lyckades inte

rädda min hjälte.

  1. Jag undrar ofta

hur jag ännu kan leva

med all min grämelse,

du guldprydda kvinna;                 ”guldprydda kvinna” = Borgny

jag vet att jag älskat

denne ädle furste,

min modige man,

mer än mig själv.

  1. Du har suttit och lyssnat

på vad jag sagt dig

om mina egna

och andras olyckor;

av kärleks längtan

bestäms våra liv.

Nu är det över

med Oddruns gråt.”

Det tredje kvädet om Gudrun (Guðrúnarkviða III)

Detta korta kväde om Gudrun liknar en medeltidsballad och är sannolikt av sent ursprung. Härpå tyder bland annat det i riddarromaner och helgonlegender förekommande motivet med en gudsdom, här i form av en kokande kittel där den anklagade måste stoppa sin hand för att bevisa sin oskuld. Några av de namn som förekommer i dikten såsom Tjodrek (= Didrek, Teoderik), Herkja och Saxe är också uppenbart hämtade från den tyska medeltidstradition som också givit upphov till Nibelungenlied och Sagan om Didrek av Bern.

Herkja hette Atles trälkvinna, som hade varit hans frilla. Hon berättade för Atle att hon hade sett Tjodrek och Gudrun tillsammans. Atle blev härav svårt olycklig. Gudrun sade då:

  1. ”Vad bryr dig, Atle,

Budles son?

Varför så sorgsen?

Skrattar du aldrig?

Gläd dig i stället

med dina stallbröder,

tala med folk

och tänk på mig!”

  1. ”Jag sörjer, Gudrun,

Gjukes dotter,

för här i hallen

har Herkja sagt mig

att du och Tjodrek

sover i kärlek

under samma tak

och samma täcke.”

  1. ”Här vill jag svära

vid allt som är heligt,

här vid den vita

heliga stenen,

att kysk har jag varit

med kung Tjodrek,

aldrig gjort

något otillbörligt,

  1. utom en gång

då jag grät och föll

i den ädle furstens

tröstande famn,

när vi förtroligt

talade samman

om de svåra

sorger vi lidit.                             Se prosainledningen till Guðrúnarkviða II

  1. Tjodrek hade mist

sina trettio män,

inte en enda

levde ännu;

själv jag mist bröder,

brynjeklädda män,

min egen släkt,

som du hade slaktat.

  1. Kalla på Saxe,

sydfolkets herre,

låt kungen helga

en kokande kittel!”

  1. In i hallen

kom sjuhundra man

förr’n Atles hustru

stack handen i kitteln.

  1. ”Borta är Gunnar,

borta är Högne,

jag ser aldrig mer

mina starka bröder;

med svärd skulle Högne

hämnats min sorg,

nu måste jag ensam

bevisa min oskuld.”

  1. Hennes fina hand

for ned till botten

och hämtade upp

ädelstenar.

”Här kan ni se:

jag är utan skuld,

med heligt prov

har min heder räddats.”

  1. Atles hjärta

log i bröstet

när han såg hennes

oskadda hand:

”Nu skall Herkja

hit till kitteln,

hon som önskade

Gudrun ont!”

  1. Ynkligare syn

man aldrig skådat

än synen av Herkjas

skållade hand;

sen dränktes den mön

i en stinkande myr,

och Gudrun fick hämnd

för sin fläckade heder.

Det andra Gudrunskvädet (Guðrúnarkviða II)

 Liksom det första kvädet om Gudrun är detta en sorgedikt där Gudrun under äktenskapet med sin andre man, Atle, ser tillbaka på sitt liv och klagar över sina många sorger. Denna gång är det fråga om en ren monolog, fast med inslag av dialog när Gudrun återger samtal hon haft med sina bröder och med Atle. Dikten betecknas i Codex Regius som ”det forna Gudrunskvadet”(se det prosaavsnitt om Sigurds död som följer efter det poetiska Sigurdsfragmentet), vilket tyder på att den uppfattats som gammal, men den tycks innehålla såväl äldre som yngre strofer och har säkert förändrats på flera ställen i den muntliga traditionen. På detta tyder också att sammanhanget här och var blivit oklart till följd av att vissa rader och ibland hela strofer gått förlorade. Dikten föregås i Codex Regius av nedanstående rubrik och prosastycke som delvis bygger på efterföljande hjältedikter och på det sagostoff som ingår i Völsungasagan och den ursprungligen tyska Sagan om Didrik af Bern. Uppgiften att Gudrun skulle ha framfört sin monolog inför kung Tjodrik, det vill säga Teoderik den store, har inget stöd i själva den poetiska texten utan bygger förmodligen på en sen tradition som utgår från Didriksagan.               

Dråpet på Niflungarna

 Gunnar och Högne tog då allt guldet, Fafnes arv. Det var då krig mellan Gjukungarna och Atle. Han anklagade Gjukungarna för att ha vållat Brynhilds död. För att han skulle försonas krävdes att han fick Gudrun till maka, och de gav henne en glömskedryck innan hon sade ja till att gifta sig med Atle. Hans söner med henne hette Erp och Eitil, men Svanhild var dotter till Sigurd och Gudrun.

Kung Atle bjöd in Gunnar och Högne, och han sände Vinge eller Knefröd som budbärare. Gudrun visste att det låg svek under, och hon skickade ett budskap i runor till dem att de inte skulle komma. Som varningstecken skickade hon till Högne ringen Andvaranaut och knöt varghår omkring den.

Gunnar hade friat till Oddrun, Atles syster, men fick henne inte. Då gifte han sig med Glaumvor, men Högne fick Kostbera; deras söner var Solar, Snävar och Gjuke. När Gjukungarna kom till Atle bad Gudrun sina söner att de skulle be för Gjukungarnas liv, men det ville de inte. Högnes hjärta skars ut ur honom, men Gunnar kastades i en ormgrop. Han slog på harpa så att ormarna somnade, men en ormhona stack honom i levern.

Kung Tjodrek var hos Atle och hade där förlorat de flesta av sina män. Tjodrek och Gudrun klagade för varandra om sina sorger. Hon sade honom då detta:

  1. Oskuld var jag förr,

fostrades av mor min

som ungmö därhemma

med älskade bröder;

Gjuke skänkte mig

smycken av guld,

smycken av guld

och gav mig till Sigurd.

  1. Så var Sigurd

bland Gjukes söner

som höga liljan

i låga gräset,

som högrest hjort

bland markens djur,

som glödande guld

bland grått silver.

 

  1. Men mina bröder

missunnade mig

att jag fått den man

som var främst av alla;

de kunde varken sova

eller sitta till doms

förr’n de sett till

att Sigurd mist livet.

  1. Grane sprang till tinget,

hans gnäggning ljöd,

men Sigurd själv

sågs inte till;

våta av svett

var sadeldjuren,

hårt drivna var de

av dråpsmännen.

  1. Gråtande gick jag

för att tala med Grane,

med våt kind ville

jag veta vad som skett;

då gnäggade Grane,

nedböjd mot gräset,

han visste redan

vad som hänt hans herre.

  1. Jag tvekade länge,

tövade långvarigt,

innan jag frågade

efter min furste.

  1. Gunnar höll tyst

men Högne sade mig

den bittra sanningen

om Sigurds död:

’På västra sidan

av vattnet ligger                          ”Vattnet” här sannolikt = floden Rhen

Guttorms bane                            Guttorms bane = Sigurd

som byte för vargar.

  1. Sigurd kan du skåda

på södervägen,

där svarta korpar

belåtet kraxar,

örnar skriar

över asfödan:

din make som vargar

nu fått till mat.’

Gudrun:

  1. ’Hur kan du göra mig

ont, Högne,

med sårande ord

när jag sörjer så?

Korpar må stycka

ditt stenhårda hjärta

och sprida dess bitar

långt bort härifrån.’

  1. Då svarade Högne

endast detta,

tyngd av svårmod

och stor sorg:

’Du lär få gråta

mera, Gudrun,

när korparna snart

sliter i mitt hjärta.’

  1. Ensam gick jag

bort från hans ord,

ville dock se

vad vargen lämnat:;

jag varken grät

eller vred mina händer,

klagade inte

som andra kvinnor

när jag sörjde

min döde Sigurd.

  1. Nedmörk tycktes mig

natten vara

när jag satt sent

vid Sigurds lik;

jag tänkte det vore

bäst om vargarna

lät också mig

förlora livet

eller bli bränd

på björkvedsbålet.

  1. Från fjället for jag

i fem dagar

och hamnade i Halfs

höga hallar.

  1. I tre och halvt år

var jag hos Tora,

Håkons dotter

i Danmarks rike;

för att glädja mig

gav hon mig guldtyg

och danskt svandun

i södersalen.

  1. Vi bragte på bildväv

krigares bragder,

på handarbeten

hövdingars dåd,

röda sköldar,

raska hunner,

fagra hjältar

i furstars följe.

  1. Sigmunds skepp

sköt ut från land,

glansfulla drakar

som sken av guld

på väven där vi

hade visat i bild

hur Sigar och Siggeir

stred på Fyn.

  1. Då hörde Grimhild,

den gotiska kvinnan,

vad jag tänkte

att ta mig till;

hon släppte sin väv

och hämtade sönerna,

frågade dem

med frän röst:

’Vem skall böta

för er systers son

och dråpet på

er döde svåger?’

  1. Gunnar var redo

att böta i guld

och likaså Högne

för liven de tagit;

sen bad hon dem ordna

allt för min färd,                          Enligt Völsungasagan går färden ut på att

sadla hästar                                finna förnäma friare till Gudrun

och spänna för vagn.

  1. Danske Valdar                      Sammanhanget i str. 19-24 är oklart, sannolikt

med Jarisleif,                              har texten delvis förvanskats i muntlig tradition

jämte Eymod

med Jariskar,

fram gick de.

klädda som furstar.

Langobarder

i röd långrock,

smidad brynja

och smyckad hjälm,

svärd vid sidan

och svallande hår.

  1. Alla ville ge mig

utsökta gåvor,

kostbara smycken

och älskvärt smicker

för att vinna

min bevågenhet,

men hur de än talade

trodde jag dem inte.

  1. Ett fullt horn gav mig

Grimhild att dricka,

en glömskedryck

för att döva smärtan;

i den blandades

galtars blod.

iskall havsvåg

och ödeskraft.

  1. Runor såg jag

i hornet ristade,

målade i rött

men obegripliga:

en lång ljungfisk                                        Ljungfisk = orm

sjökungslandets                                        Sjökungslandet = havet

oskurna ax,                                                 Havets oskurna ax = tång (?)

djurs innanmäte.

  1. Mycken ondska

fanns i ölet,

brända ollon,

allslags växter,

sot från ugnen,

blotade inälvor,

förvälld svinlever

som dämpar fiendskap.

  1. När jag drack

av detta dämpades

smärtan av Sigurds

död i mitt sinne;

Tre kungar bad

på knä om min hand

innan Grimhild

själv grep in:

  1. ’Gudrun, jag ger dig

gods och guld,

all den prakt

som far din ägde,

Lödves salar,

sängomhängen,

dyra smycken

som bot för Sigurd;

  1. hunner-tärnor

som händigt väver

vackra guldband

till glädje för dig;

ensam skall du råda

över Budles ägor,

om du väljer

att äkta Atle.’

Gudrun:

  1. ’Aldrig vill jag

en ny man äkta,

aldrig med Brynhilds

broder leva;

Budles ätt

anstår mig inte,

ej heller att leva

nöjd med livet.’

Grimhild:

  1. ’Håll upp med att hata

och tänka på hämnd

efter mordet

på din make!

Föd nya söner

så får du på nytt

samtidigt tillbaka

Sigurd och Sigmund.’

Gudrun:

  1. ’Grimhild, jag kan inte

glädjas åt livet

eller ge Atle

giftaslöften,

när jag har sett

hur Sigurds kropp

offrats till blodmat

för ulv och korp.’

Grimhild:

  1. ’Den mest förnäme

furste av alla,

den allra främste

jag funnit åt dig;

han duger som make

till dina dagars ände,

om du inte vill leva

utan man.’

Gudrun:

  1. ’Pracka inte på mig

detta pack till släkt!

Grymt kommer Atle

att skada Gunnar

och hugga hjärtat

ur Högnes kropp.

Då måste jag handla

och söka hämnd,

viga min make

åt mörkret.’

  1. Gråtande tog nu

Grimhild till orda

när hon anade

sönernas öde,

ond bråd död

för bägge två:

  1. ’Land vill jag ge dig,

legoknektar,

Vinberg, Valberg,

vad du än önskar,

må det bli ditt

och till glädje, dotter.’

Gudrun:

  1. ’Då får jag välja

denne furste

fast det mycket

bär mig emot;

inte går jag

glad till Atle,

men brödernas död

blir hans eget fördärv.’

  1. På hästar sågs då

unga svenner,

välska fruar

for i vagnar;

i sju dygn for vi

over frostiga nejder,

i sju dygn sedan

över sjöns böljor,

den tredje veckan

över torrt land.

  1. Vaktmanskapet

vid vindbryggan

öppnade porten,

in red vi på gården.

– – –                                           Här tycks något ha gått förlorat

  1. Atle väckte mig

ur en ond dröm

som bådade grymt

mina bröders död.

Atle:

  1. ’Nyss väcktes jag

av nornor som varslade

ondskap i drömmen,

den ber jag dig tyda.

Jag såg dig, Gudrun,

Gjukes dotter,

svekfullt stöta

ett svärd i min kropp.’

Gudrun:

  1. ’Drömmar om järn

varslar om eld,

om kvinnors vrede

varslar svekdrömmar;

ont som du möter

skall jag avvärja,

lindra och läka

hur led du än tycks mig.’

Atle:

  1. ’På tunet såg jag

telningar tyna

fastän jag velat

få dem att växa;

med roten revs de upp,

röda av blod

bars fram på bordet

och bjöds mig att äta.

  1. Från min hand

såg jag hökar flyga

utan byte

till ofärdshuset;

hemskt var att se

hur jag sedan tuggade

deras hjärtan

doppade i honung.

  1. Från mitt koppel

kom valparna loss,

glädjelösa var de

och gnällde ynkligt;

jag såg deras kött

göras till slaktmat

som jag med sorg

tvingades sluka.’

Gudrun:

  1. ´Här bebådas

att snart skall blotas,

offerlamms huvuden

huggas från kroppen,

dödsdömda djur

skall om få dygn

slaktas i gryningen

och slukas av hirden.’

  1. Jag lade mig sedan

men kunde ej somna,

jag minns att jag tänkte

mordiska tankar.

 

”Korta” Sigurdkvädet en av de längsta

Korta Sigurdkvädet (Sigurðarkviða hin skamma)

 Det så kallade ”korta” Sigurdkvädet är i själva verket en av de längsta bevarade dikterna i Codex Regius. Att den ändå kallas ”kort” i denna handskrift har tolkats av de flesta forskare så, att det har funnits ett Sigurdkväde som var ännu längre, och den dikten har sannolikt varit den vars slut bevarats omedelbart efter den stora lakunen, här kallad ”Rest av Sigurdskvadet” (se ovan s XXX). Av de bevarade stroferna framgår att denna dikt åtminstone delvis har behandlat samma händelser som det ”korta” Sigurdskvadet, det vill säga dråpet på Sigurd och Brynhilds efterföljande monolog, innan hon tar livet av sig. Dessa begivenheter behandlas dock i den ”korta” versionen snarast mer utförligt än i fragmentet, vilket tyder på att den förlorade delen av den ”längre” text omfattat fler händelser än den ”korta”. Vad som särskilt fokuseras i denna ”korta” men utförliga version är huvudpersonernas inre känslor, som demonstreras i retoriska monologer av starkt dramatisk verkan.

  1. En gång i världen

kom Sigurd till Gjuke,

när fursten just hade                    Fursten = Sigurd

dödat Fafne;

han ingick förbund

med båda bröderna,                     Bröderna = Gunnar och Högne

starka eder

svor de varandra.

2. En god maka erbjöds han

med god medgift:

den unga Gudrun,

Gjukes dotter;

De språkade och drack

i flera dygn,

den unge Sigurd

och Gjukes söner.

  1. Till Brynhild for de

i friarfärd;

för Gunnars skull

kom Sigurd med,

han kände vägen,

Volsungafursten,                         Volsungafursten = Sigurd

som äktat henne själv

om ödet så velat.

  1. Kämpen från söder

lade sitt svärd

mellan den sköna

och sig själv,

gav henne inte

en enda kyss,

tog henne aldrig

i sina armar,

gav henne orörd

till Gunnar sedan.

  1. Hon i sin levnad

var utan last,

ingenting drog

henne då mot döden;

varken skam eller skada

visste hon av,

innan hon greps

av ett grymt öde.

  1. Ensam satt hon

ute en afton

och började tala

tyst för sig själv:

”Sigurd måste

bli min eller dö,

om jag inte får

honom i min famn.

  1. Ord sa jag nu

som jag sedan ångrar;

hans kvinna är Gudrun

och jag är Gunnars;

leda nornor

har skapat vår längtan.”

  1. Ofta går hon ut

full av ondska.

invärtes iskall

varje afton,

när Gudrun glad

går till sängs,

Sigurd täcket

sveper om henne

och hunnerkungen                       Hunnerkungen = Sigurd

älskar sin hustru.

  1. ”Utan en man                            Brynhild talar till sig själv

att älska går jag,

min enda glädje

är onda tankar.”

  1. Av hat drevs hon

att hetsa till dråp:

”Du skall, Gunnar,

gå miste om allt:

mitt hela land,

mig själv också.

dig kan jag aldrig

älska mer.

  1. Fara vill jag hem

där förr jag bodde

samman med

min egen släkt;

där skall jag sitta

och sörja ensam

om du inte ser till

att Sigurd dör,

så du blir den främste

av alla furstar.

  1. Låt också sonen

dö med Sigurd,

så inte ulvens

unge växer

och får för sig

att hämnas fadern;

svårare blir det

om sonen får leva.”

  1. Sorgsen blev Gunnar

när hon sade detta,

satt hela dagen

i dystra tankar,

visste inte

vad som här vore

bäst för honom

och hedervärdast:

Volsungen var ju

hans nära vän,

och Sigurd skulle

saknas av alla.

  1. Länge grubblade

Gunnar på detta:

i hans värld

var inte vanligt

att kungar övergavs

av sina kvinnor;

till hemligt samtal

blev Högne kallad,

brodern som var

hans bästa stöd.

  1. ”För mig är Brynhild,

Budles dotter,

den enda kvinnan

av alla på jorden;

förlora ville jag

hellre mitt liv

än mista gods

och guld med henne.

  1. Skall inte då Sigurds

skatt bli vår?

Gott är att råda

över hans guld,

äga och besitta

all rikedomen,

i glädje njuta

av Rhens gåva.”

  1. Så blev Högnes

enda svar:

”Slika anslag

anstår oss inte:

att bryta med svärd

svurna eder,

eder svurna,

avtal om trohet.

  1. Var finns lyckligare

mänskor i världen,

så länge vi fyra

styr över folket

och medan hunnernas

Här-Balder lever?                        Hunnernas Här-Balder = Sigurd

Starkare står

inget svågerskap,

om vi fostrar

fem arvingar samman,

ättgoda söner

som hedrar vår släkt.

  1. Jag vet nog jag

var du fått detta råd:

Brynhilds hat

har hetsat dig.”

  1. ”Vi eggar Guttorm                           Gunnar svarar

att utföra dådet,

vår yngre bror

är mindre vis än vi,

och inte var han med

när vi svor eder

och gjorde avtal

om evig trohet.”

  1. Lätt var det

att lura Guttorm;

han stack svärdet

i Sigurds hjärta.

  1. Snar att hämnas

var härmannen,                           Härmannen = Sigurd

slungade blixtsnabbt

svärd mot sin baneman;

mot Guttorm flög

med kraft Gram,                         Gram = Sigurds svärd

det glänsande stålet

ur Sigurds hand.

  1. Fiendens kropp

föll i två delar,

huvud och armar

åt ena hållet,

underkroppen

åt andra hållet.

  1. Somnad låg Gudrun

i sin säng

utan sorger

hos sin Sigurd;

glädjen var väck

när hon vaknade

i blod som flödade

från Frejs vän.                            Frejs vän = Sigurd

 

  1. Så hårt slog hon

händerna samman

att Sigurd, den starke,

reste sig i sängen:

”Gråt inte bittra

tårar, Gudrun,

minns, min brud,

dina bröder lever.

  1. Jag lämnar en ung

arvinge efter mig,

han kan inte fly

ur fiendens gård;

nyss har de lagt

nya planer,

mörka och onda

mot hans liv.

  1. Aldrig skall

en sådan systerson,

fast du föder nya,

följa dem till tinget;

jag vet nog vem

som vållar detta:

Brynhild är ensam

upphov till olyckan.

  1. Mig älskade hon

mer än andra,

men jag bröt inte

mitt ord till Gunnar

utan höll eden

jag svurit honom:

hans makas älskare

blev jag aldrig.”

  1. Tungt suckade Gudrun

när Sigurd dog,

så hårt slog hon

händerna samman

att dryckeskalkarna

i huset klingade

och gässen på tunet

kacklade gällt.

  1. Då skrattade Brynhild,

Budles dotter,

en enda gång

av allt sitt hjärta,

liggande i sängen

medan hon lyssnade

på jämrande gråt

från Gjukes dotter.

  1. Då sade Gunnar,

krigarnas drott:

”Högt skrattar du,

hämndlystna kvinna,

men glad är du inte

för goda nyheter.

Varför blir du

så blek om kinden

som om du är dömd

till döden själv?

  1. Du vore värd

ett värre öde:

att vi i din åsyn

dödade Atle

så du såg bror din

med blodiga sår,

blödande sår

som du fick binda.”

  1. ”Du har, Gunnar,                                Brynhild svarar

dräpt tillräckligt;

Atle är inte

rädd för din ilska;

längre än er båda

kommer han att leva

och alltid med mycket

mera makt.

  1. Vad du redan vet, Gunnar,

vill jag nu säga:

hur falska ni var

från första stund;

fri och lycklig

levde jag därhemma

i bästa välstånd

hos min bror.

  1. Ingen make

önskade jag mig

innan ni Gjukungar

kom till vår gård,

tre härskare

ridande till häst;

nu önskar jag

att det aldrig hänt.

  1. Jag fäste mig då

vid den främste som satt

guldprydd tronande

på Granes rygg,

inte liknade han

er andra alls

i sina ögon

eller sitt utseende,

fast man kallar

också er kungar.

  1. Atle sade mig

då i enrum

att gods eller guld

gav han mig aldrig

av ättens arv

om inte jag gifte mig,

inte en gång

den arvedel

jag fått som ung

av far och mor.

  1. Först visste jag inte

hur jag skulle välja:

ställa till krig

och mana till strid,

klä mig i brynja

för bror mins skull?

Det skulle bli

till stor skada

och för folk i landet

tungt lidande.

  1. Så vi kom ändå

snart överens,

lysten var jag

av guldets lockelse

och alla skatter

som Sigurd bjöd;

vad andra män hade

frestade mindre.

  1. Jag älskade en enda,

inte flera,

ej vacklade längre

valkyrians håg

Det skall Atle

snart erfara

när han får höra

om min resa till Hel.

  1. Aldrig mer skall

den ynkliga Gudrun

famna en annans

älskade man;

så får jag hämnd

för den harm jag lidit.”

  1. Upp steg hirdens

hövding Gunnar,

bägge armar lade han

om Brynhilds hals;

alla kom fram,

en efter en,

för att hålla

henne tillbaka.

  1. Brynhild stötte

bort dem alla,

ingen fick hindra

hennes dödsfärd.

  1. Högne kallades

till hemligt samtal:

”Låt oss hämta

alla våra huskarlar,

dina och mina,

vi måste få veta,

för nu är det bråttom,

om hennes bortfärd

till Hels rike

kan hejdas av något,

annars lär följa

fler olyckor.”

  1. Då svarade

Högne detta:

”Låt ingen hindra

hennes dödsfärd,

måtte hon aldrig

åter födas!

Ur moderns liv kom hon

som ett missfoster,

född att alltid

bringa olycka

och mycken sorg

till många mänskor.”

  1. Sorgsen gick Gunnar

bort från samtalet,

medan Brynhild

gav bort sina smycken.

  1. Hon såg på alla

sina ägodelar,

dräpta trälkvinnor

och salens tärnor,

tog utan glädje

guldbrynjan på,

sänkte sedan

sitt svärd i bröstet.

  1. På sängen sjönk hon

sedan ner,

sårad av svärdet

sade hon detta:

  1. ”Gå fram, ni kvinnor

som vill få guld

och andra minnen

om ni följer med mig;

jag ger åt envar

gyllne smycken,

broderat linne

och sömmade lakan.”

  1. Då teg alla

och tänkte sig för,

men sade till slut

som med én stämma:

”Nog med död,

nu vill vi leva,

här vill vi stanna

och hedra din likfärd.”

  1. Med sansat sinne

svarade den unga

linnesvepta kvinnan

där hon låg:

”Inte vill jag tvinga

trögbedda tärnor

att mista livet

för min skull.

  1. Men färre skatter

får ni då med er

när dagen kommer

då ni skall dö;

utan guld

får ni ta avsked.

  1. Sätt dig, Gunnar,

hör vad jag säger:

din glansfulla brud

är snart borta,

förgås skall dock

din egen farkost,

även om jag har

gett upp andan.

  1. Fred får du med Gudrun

förr än du tror,

fast hon sin makes

minne vårdar,

det sorgtunga minnet

efter Sigurd.

  1. Hon skall föda

en liten flicka,

ljusare än dagen

blir denna dotter;

som solen strålar

den vackra Svanhild.

  1. Gudrun ger du

till en god krigare.

en fasa för alla

i fiendens följe,

men inte till glädje

för sin egen kvinna,

ty det är Atle

hon tvingas äkta,

Budles son

och min egen bror.

  1. Mot mig har man

gjort mycket ont,

jag minns hur svårt

man har svikit mig,

hur man tog från mig

livets fröjder.

  1. Du vill ha Oddrun

till äkta, Gunnar,

men det går inte

Atle med på,

så ni måste nöjas

med hemliga möten;

älska dig skall hon

som aldrig jag gjort

för att oss ödet

inte var gunstigt.

  1. Illa blir du

behandlad av Atle,

slängs i en grop

med slingrande ormar.

  1. Dock kan hända

kort därefter

att Atle själv

uppger andan,

sedan hans båda

söner mördats.

I sin bädd

får han blöda till döds,

sårad av Gudruns

hämnande svärd.

  1. Storsintare

er syster uppträtt

om hennes sinne

vore hårt som mitt.

och ni gett Gudrun

det goda rådet

att följa i döden

sin förste man.

  1. Krafterna sviker mig,

svagare blir jag,

från mig ej mera

har Gudrun att frukta;

hon blir buren

av höga vågor

ända till Jonakers                         Jonaker = sagokung i Volsungasagan

ärvda marker.

  1. Hon får med Jonaker

flera söner

men sänder ur landet

Svanhild, sin dotter,

som Sigurd avlat.

  1. Bikkes förtal                           Bikke = Jörmunreks rådgivare

blir hennes fördärv                      Se vidare Guðrúnarhvǫt och Hamðismál

hos den genomonde

Jörmunrek;                                                 Jörmunrek = Ermanarik, goternas kung

då är det ute

med Sigurds ätt

och ständigt flera

blir Gudruns sorger.

  1. Jag ber dig bevilja

en enda bön,

min sista önskan

innan jag dör;

låt bygga ett bål

så stort och brett

att det rymmer oss alla

som nu skall resa

med Sigurds lik

till dödens land.

  1. Behäng detta bål

med bonader och sköldar,

välska tapeter

och döda trälar,

bränn så Sigurd

vid min sida.

  1. Bränn på Sigurds

andra sida

goda tjänare

med smycken av guld,

två vid huvudet

och två hökar,

då blir allt

väl ordnat.

  1. Lägg mellan Sigurd

och mig hans svärd,

det eggvassa järnet

som det en gång låg

när vi lagt oss samman

i sängen och lovat

att äkta varandra

för evig tid.

  1. Hels portar

skall öppnas helt

och inte stängas

när Sigurd nalkas,

följd av de mina,

mitt präktiga folk

med pompa och ståt:

en glansfull syn.

  1. Fem trälkvinnor

skall följa honom,

åtta tjänare

av ädel härkomst,

fostrade med mig

som fadersarv,

Budles gåva

till sitt barn.

  1. Mycket har jag talat,

mer kunde jag säga,

om jag unnats längre

tid av ödet.

Rösten sviker mig,

såren svallar,

sant har jag siat

men nu är det slut.”                     Brynhild dör

Ett fornnordiskt passionsdrama

Helge Hundingsbane II (Helgakviða Hundingsbana II)

Liksom den föregående texten om Helge Hjörvardsson är också denna ett prosimetrum, det vill säga en blandning av prosa och poesi, som sannolikt återgår på en muntlig fornaldarsaga med dialogavsnitt i fornyrðislag. En av stroferna (23) är dock i ljoðaháttr. Innehållet är bara delvis överensstämmande med Helgakviða Hundingsbana I och kan indelas i tre huvudavsnitt. Det första handlar om hur Helge förföljs av Hunding i sin ungdom. Det andra handlar om hur Helge dödar Hunding och i samband därmed möter valkyrian Sigrun – här återfinns också en annan version av den ordstrid (senna) som också finns i det första kvädet om Helge Hundingsbane. Det tredje handlar om Helges död och hans kärleksmöte med Sigrun efter döden – ett av den norröna diktens stora passionsdramer. Liksom övriga Helge-texter är denna förmodligen rätt sen (1100-talet?) och återgårpå en rent nordisk tradition utan motsvarigheter i tysk eller anglosaxisk diktning.

                                                         Om Völsungarna

Kung Sigmund, Völsungs son, gifte sig med Borghild från Brålund. De kallade sin son Helge efter Helge Hjörvardsson. Han fostrades av Hagal.
Hunding hette en mäktig konung, efter honom är Hundland uppkallat. Han var en stor krigare och hade många söner som var i härnad. Ofred och fiendskap rådde mellan Kung Hunding och kung Sigmund, så att de dräpte varandras släktingar. Kung Sigmund och hans släktingar kallades Völsungar och Ylfingar.
Helge for i hemlighet och spionerade vid kung Hundings hird. Kungens son Heming var hemma. Men när Helge for bort träffade han på en herdepojke och sade till honom:

1. ”Säg till Heming
att Helge minns
vad för en härklädd
hövding de fällde;
en grå ulv
har varit här inne,
fast Hunding trodde
att gästen var Hamal.”

Hamal hette Hagals son. Kung Hunding skickade några män till Hagal för att leta efter Helge. Men Helge kunde inte klara sig på annat vis än att klä ut sig till trälkvinna och ställa sig att mala. Männen letade men hittade inte Helge. Då sade Blind den baksluge:

2. ”Hårda ögon
har Hagals piga,
inte är hon
av bönders ätt,
kvarnbänken sprängs
och stenar spricker.

3. Ett hårt öde
har hövdingen fått
när han har satts
att mala säd,
svärd ville han
hellre svinga
än som kvinna
dra kvarnen runt.”

Hagal svarade och sade:

4. ”Sant är det
att stenar skakar
när kungadottern
drar kvarnen,
hon som förr
flög över himlen
och vågade kämpa
i vikingars led,
innan hon härtogs
som fånge av Helge.
Syster är hon
till Sigar och Högne,
har vassa ögon
som alla Ylfingar.”

Helge kom undan och for bort med krigsskepp. Han dödade kung Hunding och kallades sedan Helge Hundingsbane. Med sin här låg han i Brunavågen, gjorde där strandhugg och åt rått kött.
Högne hette en konung. Hans dotter hette Sigrun; hon var valkyria och red genom luften och över havet. Hon var den återfödda Svava. Sigrun red till Helges skepp och sade:

5. ”Vem låter flottan
flyta vid stranden?
Var hör ni hemma,
tappra härmän?
Varför dröjer ni
i Brunavågen?
Vart vill ni sedan
styra er kosa?”

6. ”Hamal lät flottan
flyta vid stranden.
Borta på Läsö
ligger vårt hem.
På vind väntar vi
i Brunavågen.
Åt öster vi sedan
ställer vår kosa.”

7. ”Var har du, hövding,
varit och härjat?
Var har du matat
valkyriornas måsar? ………………………….Valkyriornas måsar = rovfåglar
Varför är brynjan
stänkt av blod?
Äter ni som rovdjur
rått kött endast?”

8. ”Om du vill veta
har Ylfingars ättling …………………………….Ylfingars ättling = Helge
vunnit en seger
väster om havet.
Björnar slog jag
i Bragalunden,
mättade örnar
med mänskolik.

9. Här har jag nu
sagt vad som hände,
därför mest åt vi
köttet ostekt.”

10. ”Dråp lyser du
och Hundings död,
han föll tungt
för Helges vapen,
i hård kamp
tog du din hämnd,
stred med svärdet
så blodet strömmade.”

11. ”Hur kan du veta
vilka det var
som slogs för livet,
sluga jungfru?
Det finns många
modiga kämpar
och inte så få
bland våra fränder.”

12. ”Furste, jag var inte
fjärran ifrån dig,
jag såg dig fälla
igår din fiende;
själv är du slug,
du Sigmunds son,
när du döljer ditt dråp
i dunkla ord.

13. Längesen såg jag dig
segla ditt långskepp,
i blodig stäv
stod du ständigt
när böljorna iskallt
brusade kring dig.
Du kan aldrig
dölja dig för mig,
Helge är känd
av Högnes dotter.”

Granmar hette en mäktig konung som bodde vid Svarinshögen. Han hade många söner: en hette Hödbrodd, en annan Gudmund, en tredje Starkad. När Hödbrodd var på ett kungamöte fäste han sig Högnes dotter Sigrun. Men när hon fick veta detta red hon med valkyrior genom luften och över havet för att leta upp Helge. Han var då vid Logafjällen och hade slagits mot Hundings söner. Där fällde han Alf och Eyjolf , Hjörvard och Hervard. Utmattad av striden satt han vid Örnstenen. Där fann Sigrun honom, slog armarna om hans hals, kysste honom och sade honom sitt ärende såsom berättas i det gamla Völsungakvadet:

14. Hon sökte och fann
sin furste, Sigrun,
glad var Helge
när hon grep hans hand,
hälsade och kysste
med kärlek sin kung,
då tändes i honom
hans åtrå till henne.

15. Hon hade älskat
av hela sitt hjärta
Helge, sa hon,
innan hon sett honom.

16. ”På härtåg blev jag
lovad till Hödbrodd,
men jag ville få
en annan furste;
min fars önskan
gjorde jag om intet
och fruktar nu
mina fränders vrede.”

17. Hon följde sin håg,
Högnes dotter,
sa sig vilja ha
Helges kärlek.

18. ”Var inte rädd ……………………….Helge talar
för Högnes raseri
eller för fränders
fiendskap;
unga mö,
med mig skall du leva,
och dina fränder
fruktar jag inte.”

Helge samlade då en krigsflotta och for till Frekasten. På havet råkade de ut för ett livsfarligt oväder. Då blixtrade det över dem och det strålade ljus ned mot skeppen. De såg nio valkyrior rida genom luften, och de kände igen Sigrun bland dem. Då lade sig stormen och de kom oskadda i land. Granmars söner satt på ett berg när skeppen seglade in. Gudmund hoppade upp på en häst och red för att spionera på berget vid hamnen. Då revade völsungarna segel. Gudmund sade då, såsom tidigare skrivits i Helgekvadet:

”Vem är fursten …………………………..Strofen = Helgakv. Hundingsbana I: 32
som styr denna flotta
och sätter i land
denna skräckens här?”

Sinfjötle Sigmundsson svarade, och även detta har nedtecknats. Gudmund red hem och berättade om flottstyrkans ankomst. Då samlade Granmars söner en här, och många kungar kom, däribland Högne, Sigruns far, och hans söner, Brage och Dag. Det blev ett stort slag. Där föll alla Granmars söner och deras hövdingar utom Dag Högnesson som fick fred och svor trohetsed till Völsungarna. Sigrun gick runt bland de stupade och träffade på Hödbrodd som var döende. Hon sade då:

19. ”Aldrig skall Sigrun
från Sevafjällen
hålla i famnen
konung Hödbrodd;
livlösa ligger nu
lik på valplatsen,
gråvargar äter
Granmars söner.”

Så mötte hon Helge och blev strålande glad. Han sade:

20. ”Lyckan är inte
alltid med dig,
nornor har vållat dig
ont, valkyria:
i morse föll
vid Frekasten
Högne och Brage
för min hand båda.

21. Vid Styrkleifar föll
kung Starkad själv,
så ock vid Hlebiörg
Hrollaugs söner;
där såg jag vildast
bland alla våldsmän
en bål som slogs
fast huvet var borta.

22. De allra flesta
av dina fränder
ligger nu stilla
som lik på jorden;
det kunde du inte
hindra: ditt öde
var att mäktiga
män ville ha dig.”

Då grät Sigrun. Helge sade:

23. ”Hav tröst, Sigrun,
en Hild har du varit oss, …………………..Hild = mytisk valkyria med liknande ont öde
ödet kan ingen besegra.”

”Gärna ville jag ………………………………..Sista tre raderna uttalas av Sigrun
ha gett dem livet,
fick jag dig blott i min famn.”

Detta sade Gudmund Granmarsson:

24. ”Vem är fursten …………………………..Här en annan version av sennan i HH I: 32–44
som styr sin farkost
med stäven prydd
av ett gyllne stridsmärke?
Hans färd är inte
fredlig, tror jag,
kampröd är skyn
över sjöfararna.”

Sinfjötle sade:

25. ”Här får Hödbrodd
möta Helge
som aldrig flytt
ur flottans mitt;
allaredan
din ätts ägor,
Fjörsungars arv,
har han lagt under sig.”

26. ”Ju förr dess hellre ………………..Gudmund svarar Sinfjötle
vid Frekasten
skall vi tillsamman
nu gå i strid:
dags är det, Hödbrodd,
att söka hämnd
efter att länge
har legat under.”

27. ”Bättre vore för dig ………………..Sinfjötle svarar Gudmund
att valla getter,
kliva bland branta
berg och klippor,
hålla i näven
en hasselkäpp
hellre än strida
med svärd i hand.”

28. ”Så mycket bättre …………………. Helge förebrår Sinfjötle, jfr HH I: 45
passar dig, Sinfjötle,
att börja kampen
och mätta korpen
hellre än ödsla
med okvädinsord
när krig stundar
mellan konungar.

29. Goda är inte
Granmars söner
men sanning anstår
en ädling att tala;
mod har de visat
i Moinsheimar,
tappert de svingat
svärden sina;
hövdingar är de
av högsta rang.”

Helge gifte sig med Sigrun och de fick söner, men Helge blev inte gammal. Högnes son Dag blotade till Oden för att få hämnd efter sin far. Oden lånade Dag sitt spjut. Dag mötte sin svåger Helge på den plats som heter Fjätterlund. Där slungade han spjutet genom Helge. Där föll Helge men Dag red till fjälls och berättade för Sigrun vad som hänt:

30. ”Tungt är, syster,
att vålla dig sorg,
gott är inte
att se dig gråta;
i morse föll
i Fjätterlunden
din hövding som var
den högste i världen,
han som satt foten
på sina fiender.”

31. ”Må du få ont ………………………………Sigrun svarar
av alla eder
som du har svikit,
svurna till Helge
vid det lysande
Leipters vatten …………………………………..Leipter = flod
och vid den iskalla
Unns klippa. ……………………………………...Unn = Ägirs dotter, en havsvåg

32. Må aldrig din farkost
segla framåt
ens i den bästa
önskevind!
Må aldrig din häst
hasta framåt
när du förföljs
av dina fiender!

33. Må aldrig det svärd
som du svingar bita
utom när det huggs
mot ditt eget huvud.
Helges död
kan endast hämnas
om du blir till en varg
ute i vildmarken,
berövad din egendom
och all din glädje;
må ruttnande as
bli det enda du äter!”

Dag sade:

34. ”Vettlös är du, syster,
och vansinnig
när du förbannar
din egen bror.
Oden vållade
hela olyckan,
stridsrunor satte han
inom vår släkt.

35. Böter i guld
bjuder dig din bror,
hela Vandilsvé
och Vigdalar.
Hälften får du
av vår hembygd
som tröst, du stolta,
för dig och sönerna.”

36. ”Sorgsen sitter jag…………………….. Sigrun svarar
på Sevafjället .
varken dag eller natt
kan jag njuta av livet
förrän solen lyser
på furstens krigare
ledda av Helge
på guldbetslad häst,
först vid hans åsyn
kan jag åter glädjas.

37. Som när en varg
i vredesmod
skrämmer på flykt
en flock med getter,
så fyllde Helge
med förfäran
alla fiender
och deras fränder.

38. Som ett fagert träd
bland törnsnår,
sådan var Helge
bland andra hövdingar;
eller som en hjort
av dagg begjuten
reser sig över
andra djur
med glänsande horn
högt mot himlen.”

En gravhög gjordes för Helge. Men när han kom till Valhall erbjöd Oden honom att råda över allt tillsammans med honom. Helge sade:

39. ”Här åt var man
skall du, Hunding,
bereda fotbad,
tända brasor,
binda hundar,
vakta hästar,
ge svinen mat
förr’n du får sova.”

Sigruns piga gick en afton förbi Helges hög och fick se att Helge red till högen med många män. Pigan sade:

40. Ӏr det jag ser
bara en synvilla
eller ragnarök själv
när dödingar rider
och sporrar hästarna
med sina spjut?
Har ni fått lov
till hemfärd från Hel?”

41. ”Nej, det du ser
är ingen synvilla
och inte världens
undergång heller;
fast hästarna sporras
med våra spjut,
har vi inte fått lov
till hemfärd från Hel.”

Pigan gick hem och berättade för Sigrun:

42. ”Kom ut, du Sigrun
från Sevafjället
om du vill möta
din make igen;
högen är öppnad,
Helge har kommit;
kampspåren blöder,    …………………………..Kampspåren = såren
och han ber nu
att du skall stilla
blodets strömmar.”

Sigrun gick in i högen till Helge och sade:

43. ”Så glad är jag
att se dig åter
som den hungriga
Odinshöken ……………………………..Odinshöken = korpen
när den funnit
sitt fallna byte
eller daggvåt
ser dagen gry.

44. Dig vill jag famna,
min döde furste,
innan du blodiga
brynjan kastar;
Helge, ditt hår
är höljt av rimfrost,
stänkt din kropp
av stridens blod;
Högnes svärson
har iskalla händer.
Hur kan jag lindra
ditt lidande?”

45. ”Du ensam, Sigrun
från Sevafjällen,
gör så att Helge
höljs av sorgdagg; ……………………………Sorgdagg = blod
när om kvällen du gråter,
guldsmyckade vän,
faller var tår,
du solljusa tärna,
ner som blod
på din makes bröst,
iskalla tårar,
tunga av smärta.

46. Låt oss nu dricka
ett dyrbart mjöd
fast vi vår lycka
och landet förlorat!
Här skall ingen
klagosång höras,
fastän jag bär
sår på mitt bröst,
nu när kvinnor
har kommit till högen,
diser som vigdes
en gång med oss döda.”

Sigrun bäddade en säng i gravhögen.

47. ”Här har jag bäddat ………………………..Sigrun talar
en säng åt oss båda
en säng utan sorger
för Ylfingasonen;
här i din famn
vill jag vila, furste,
som jag gjorde med dig
i jordelivet.”

48. ”Nu tycks mig ingenting …………………………Helge talar
mera omöjligt,
varken förr eller senare
i Sefafjällen,
då Högnes dotter
vilar i högen
en ljushyllt furstinna
i död mans famn;
med liket ligger du
livs levande.

49. ”Strax måste jag rida
i morgonrodnaden
på min bleka häst
längs himlavägen,
västerut rida
över regnbågsbron,
innan Salgofne väcker ………………………Salgofne = tupp i Valhall
Valhalls enherjar” ……………………………..Enherjar = Odens krigare

Helge och hans följe red sin väg, men kvinnorna for hem till gården. Nästa kväll lät Sigrun pigan hålla vakt på högen. Men mot natten, när Sigrun kom dit, sade hon:

50. ”Kommen vore han nu Sannolikt talar här pigan
om han avsåg att komma,
Sigmunds son
från Odens salar;
här finns inte mer
något hopp om Helge,
när örnar satt sig
på askens grenar
och mänskor drar
till drömtinget. ………………………………….Dra till drömtinget = lägga sig att sova

51. Var inte så galen
att du ger dig ensam,
hövdingadotter,
in i spökenas hus;
mycket mera
makt har om natten
dödingar, tro mig,
än på ljusan dag.”

Sigruns liv blev kortlivad av sorg och längtan. Man trodde i forna dar att folk blev återfödda, men det kallas nu kårringprat. Helge och Sigrun sägs ha blivit återfödda. Han hette då Helge Haddingjaskate och hon Kåra Halvdansdotter, såsom det berättas i Kårakvadet, och hon var då valkyria.

[Den här omtalade dikten har dock inte bevarats till eftervärlden]

Helge Hjörvardsson (Helgakviða Hjörvarðssonar)

Om Hjörvard och Sigrlin

Den text som följer efter ovanstående rubrik i Codex Regius kan knappast betraktas som en enda sammanhängande dikt. Snarare ger den intryck av att vara ett starkt förkortat sammandrag av en fornaldarsaga på prosa med inslag av flera dikter i dialogform. Berättelsen är bitvis svår att följa med tvära övergångar, sannolikt för att viktiga handlingsmoment har utelämnats. Förhållandet mellan de omtalade huvudpersonerna – kung Hjörvard, hans söner Helge och Hedin, valkyrian Svava och jarlssonen Atle – framstår ej sällan som gåtfullt, möjligen av samma skäl. Oklart är också hur det hela slutar: går Svava i brudsäng med Hedin efter Helges död eller gör hon det inte? Oklarheterna bidrar dock i detta fall till att göra texten mer fascinerande.

Hjörvard hette en kung som hade fyra hustrur. En hette Alfhild, hans son med henne hette Heden; andra hustrun hette Säred, deras son hette Humlung; tredje hustrun hette Sinrjod, och deras son hette Hymling.
Kung Hjörvard hade avlagt ett löfte att han skulle äkta den kvinna som han visste var den skönaste. Han fick veta att kung Svafne hade den allra fagraste dotter som hette Sigrlin.
Idmund hette Hjörvards jarl. Hans son var Atle som for att fria till Sigrlin för kungens räkning. Han stannade över vintern hos kung Svafne. Där fanns en jarl som hette Franmar och var Sigrlins fosterfar; hans dotter hette Alof. Jarlen bestämde att flickan inte skulle få gifta sig, så Atle for hem.
En dag stod Atle jarlsson i en lund. Där satt en fågel på en gren ovanför honom, och den hade hört att hans män ansåg kung Hjörvards hustrur vara de vackraste av alla. Fågeln kvittrade och Atle lyssnade på vad den sade.

Fågeln sade:

1. ”Har du sett Sigrlin,
Svafnes dotter,
vackraste kvinnan
i hela vår värld?
Här tror man visst
att Hjörvards hustrur
är goda nog
i Glasislunden.

Atle sade:

2. ”Vill du berätta,
visa fågel,
mer för Atle,
Idmunds son?”

Fågeln sade:

3. ”Berätta kan jag
om du vill blota
och ge mig vad helst
jag vill ha av kungen.”

Atle sade:

4. ”Inte får du Hjörvard
eller hans söner
eller furstens
fagra makor,
ingen kvinna
som kungen äger,
men vi kan ändå
ingå ett avtal.”

Fågeln sade:

5. ”Då tar jag i stället
dyrbara tempel,
kor med guldhorn
från kungens ägor,
om han får Sigrlin
att sova på sin arm
och följa honom
av fri vilja.”

Detta hände innan Atle for iväg. När han kom tillbaka och kungen frågade hur det hade gått, svarade han:

6. ”Ingen lön fick vi
för all vår möda,
hästarna stöp
i de höga bergen,
sedan måste vi
vada över Sämorn,………………. Sämorn = svåröverstiglig flod
inte fick vi Sigrlin,
Svafnes dotter,
den ringprydda flicka
vi for för att hämta.”

Kungen bestämde att de skulle resa en gång till, och han for själv med. Men när de kom upp på fjället och skådade ut över Svavalandet såg de bränder och moln av damm från ryttare. Kungen red ner från fjället fram över landet och tog nattkvarter vid en å. Atle höll vakt och begav sig över ån. Där fann han ett hus. En fågel satt vakt på huset och hade somnat. Atle slungade sitt spjut mot fågeln så den dog. I huset fann han kungadottern Sigrlin och jarlsdottern Alof; dem tog han båda med sig därifrån. Franmar jarl hade tagit på sig örnhamn och gått före hären med trolldom.
Rodmar hette en kung som hade friat till Sigrlin. Han hade dräpt Svavakungen samt rånat och bränt i landet.
Kung Hjörvard fick Sigrlin och Atle fick Alof.
Hjörvard och Sigrlin fick en storväxt och vacker son. Han talade föga och inget namn fäste sig på honom. Han satt på en hög och såg nio valkyrior rida förbi. En av dem, den ståtligaste, sade:

7. ”Fast du är hårdför
och främst i striden
sent skall du, Helge,
starka kampträd,………………..Kampträd = krigare
råda över ringar
och Röduls vallar,
om du alltid tiger:
tidigt skriker örnen.”

Helge sade:

8. ”Vad ger du mig nu
mer än Helges namn,
du fagra mö
med makt att råda?
Tänk dig för
när du fattar beslut,
för jag vill ha inget
utom dig själv.”

Valkyrian sade:

9. ”Det ligger svärd
på Sigarsholmen,
fyra färre
än femti finns där;
ett av dem
är bättre än andra,
skönt guldprydd
är sköldklyvaren…………………. Sköldklyvaren = svärdet

10. På fästet finns en ring,
på spetsen fasa,
mod därimellan
för mannen som får den;
längs eggen ringlar
en blodstänkt orm
ut från handtaget
ned i udden.”

Eylime hette en kung. Hans dotter hette Svava och var en valkyria som red genom luft över hav. Det var hon som givit Helge namn, och hon skyddade honom ofta sedan. Helge sade:

11. ”Far, du må vara
en frejdad konung,
men ont har du vållat
och stor olycka;
med eld har du härjat
furstars hem,
där ingen skada
eller skam du lidit.

12. Men Rodmar låter du
behålla de ringar
som en gång ägdes
av vår egen ätt;
han fruktar inte
längre hämnd,
tror nog att alla
arvingar är döda.”

Hjörvard svarade att han skulle utrusta en härstyrka åt Helge om han ville hämnas sin morfar. Då letade Helge rätt på det svärd som Svava hade anvisat åt honom. Sedan for han och Atle iväg, fällde Rodmar och uträttade många stordåd. Han dräpte jätten Hate när han satt på ett berg. Helge och Atle lade sina skepp i Hatefjorden. Atle höll vakt under första delen av natten. Hates dotter Rimgerd sade:

13. ”Vad är det för härmän……….Här börjar Hrímgerðarmál, en grovkornig
i Hatafjorden?…………………………..  senna-dialog i ljóðaháttr
Skeppen är prydda med sköldar.
Frejdigt rör ni er
och utan fruktan;
säg vad ni kallar er kung!”

Atle sade:

14. ”Helge heter han,
här kan du inte
vålla vår furste förtret;
skyddade med järn
är våra skepp,
trollpackor kan inte ta oss.”

15. ”Vad heter du då
– sade Rimgerd –
mäktige herre?
Vad kallar krigarna dig?
Kungen tycks lita
på dig när han låter dig
stånda så starkt i stäven?”

16. ”Atle heter jag,
ond mot dig blir jag,
trollpack är det värsta jag vet;
i vågstänkt stäv
har jag ofta stått
och haft ihjäl häxor.

17. Vad heter du själv,
liksugna häxa?
Vem är far din, fuling?
Iväg med dig nio mil
nedanför jordytan,
må barrträn växa på bröstet!”

18. ”Rimgerd heter jag,
Hate hette far min,
den störste och starkaste jätten:
många brudar
rövade han bort
innan han höggs av Helge.”

19. ”Försåt lade du
för skeppen, din häxa,
och lurade lömskt i fjorden;
du hade skickat
våra sjömän till Ran………………………….. Ran = havsgudinnan
om du inte fått spjut i späcket.”

20. ”Dumt pratar du, Atle,
du drömmer nog, tror jag,
knappt håller du ögonen öppna;
min mor låg på lur
för era långskepp
och Lodvars söner blev sänkta………………..Lodvars söner är okända

21. Gnägga skulle du snart,
om du inte var snöpt,
när Rimgerd reser upp svansen;
jag tror att i röven
har du hjärtat, Atle,
fast du härmar en hingst med rösten.”

22. ”Min hingst red du nog,
om du kunde, Rimgerd,
och jag ville lägga i land;
mörbultad blev du då
till ett ynkligt mos
med svag och sladdrig svans.”

23. ”Kom du i land, Atle,
om du är karl nog,
så ses vi i Varins vik;
dina revben kramar jag
tills de rättas ut
om du kommer i mina klor.”

24. ”Inte går jag i land
förrän alla vaknar
som kan hålla vakt om vår kung;
annars kunde hända
att en häxa dyker
upp under skeppet vårt.”

25. ”Vakna upp, Helge,……………………Rimgerd ropar
och ge ärlig bot
för att du lät hugga Hati;
kan jag bara en natt
få sova hos kungen
skall jag nog vara nöjd.”

26. ”Hos Lodin får du ligga,……………….Helge svarar
ditt leda stycke,
han är trollet i Tollö,
en hundslug jätte
hemsk att skåda
men rätt man för Rimgerd.”

27. ”Hellre vill du, Helge, ha
henne som fann hamnen………………….”Henne” = Svava
när du for hit förra natten;
den havsgyllne mön
hade mer makt än jag.
Här steg hon i land
och säkrade er flotta;
hon ensam gjorde
så jag inte kunde
ta död på dina mannar.”

28. ”Hör nu, Rimgerd,
om du får böter för Hate,
säg mig i så fall det sanna;
Var hon ensam, den sköna
som räddade skeppen
eller for hon med flera i följe?”

29. ”Tre gånger nio kom,
anförda av en kvinna
med ljus hy och hjälm;
när hästarna riste
på huvudet föll
dagg i djupa dalar,
hagel i höga skogar;
sådant gör grödan god,
men för mig var det sorgligt att se.”

30. ”Se nu åt öster, Rimgerd, …………Oklart om Helge eller Atle uttalar strof 30-31
slagen är du till slut
av Helge med Hels runor;
till havs och till lands
har hans flotta bärgats
och även alla hans män.

31. Dagen gryr, Rimgerd,……………..Jämför Alvismål str. 35 (troll blir sten vid solens uppgång)
du har dröjt för länge,
Atle har avgjort ditt öde;
som ett löjligt sjömärke
lämnar vi dig nu
där du ståndar i sten vid hamnen.” ………….Här slutar Hrímgerðarmál

Kung Helge var en stor härförare. Han begav sig till kung Eylime och friade till hans dotter Svava. Helge och Svava gav trohetslöften och älskade mycket varandra. Svava stannade hemma hos sin far medan Helge var ute på härfärd. Hon förblev valkyria liksom tidigare.
Hedin var hemma hos sin far, kung Hjörvard, i Norge. På julafton for han ensam hem från skogen och mötte då en trollpacka som red på en varg och hade ormar som tömmar. Hon ville slå följe med Hedin men han sade nej.
Hon sade: ”Detta skall du få umgälla vid bragebägaren.”
På kvällen skulle man avge bragelöften. Man ledde fram offergalten och männen lade sina händer på den och svor sina eder vid bragebägaren. Då avgav Hedin det löftet att han skulle vinna Svava Eylimadotter, hans bror Helges käresta, men han ångrade detta så mycket att han gav sig ut på villovägar söderut i landet. Där träffade han sin bror Helge som sade:

32. ”Väl mött, Hedin,
vad har du att berätta?
Vad nytt har hänt
i Norges land?
Varför, furste,
flydde du hemmet
och kommer nu ensam
att uppsöka oss?”

33. ”Den värsta olycka
har jag vållat,
svurit att få
din fursteättade
brud till hustru
vid bragebägarn.”

34. ”Sörj inte, Hedin,
för det som vi svurit
kan ännu hållas
av oss båda;
själv har jag kallats
till kamp mot en furste,
på ett ensligt näs
om tre nätter
men tvivlar nu på
att jag kommer tillbaka;
då blir det för dig
bättre än du tror.”

35. ”Du har sagt, Helge,
att Hedin vore
värd allt gott
och stora gåvor;
rättare vore dock
att rödfärga svärdet
än bjuda fred
till dina fiender.”

Helge svarade som han gjorde för att han anade att han var dödsdömd av ödet och att det var hans fylgjor som visat sig för Hedin när han såg trollpackan som red på vargen.
Alf hette en kung, son till Rodmar. Det var han som hade utmanat Helge till envig på Sigarsvallen med tre nätters frist. Helge sade då:

36. ”Kvinnan som red
i kvällens skymning
på en varg
och ville slå följe
visste väl
att döden väntade
Sigrlins son
på Sigarsvallen.”

Det blev en hård strid, och där fick Helge ett dödligt sår.

37. Helge sände
Sigar till häst……………………….Sigar = Helges tjänare
efter Eylimes
enda dotter,
med bud att hon genast
måste ge sig iväg
om hon vill finna
sin fästman i livet.

38. ”Helge har skickat ……………….Sigar talar
mig hit till Svava,
själv vill han se dig
en sista gång,
tala med dig
önskar den tappre
innan han lämnar
detta livet.”

39. ”Vad har hänt…………………….Svava svarar
med Helge, säg mig?
Svårt drabbar mig
sorgebudet.
Togs han av havet
eller härmäns vapen?
Han som är skyldig
skall nås av min hämnd.”

40. ”Här föll i morse…………………Sigar talar
vid Frekastenen
den furste som var
den främste på jorden.
Alf har vunnit
en orättvis seger,
som aldrig behövt
att någonsin hända.”

41.”Välkommen, Svava,…………….Helge talar
stilla din sorg,
du ser mig här
för sista gången,
bort rinner livet
med blodet ur såren,
djupt har svärdet
trängt intill hjärtat.

42. Jag ber dig, Svava,
gråt inte, min brud,
hör i stället
min sista önskan:
att du bäddar
åt Hedin din brudsäng
och mottager honom
med kärlek som make.”

43. ”Sagt har jag, Helge, …………..Svavas svar
och säkert lovat
den gången du gav mig
dina ringar,
att aldrig skulle jag,
om du dog,
lägga mina armar
kring en okänd furste.”

44. ”Kyss mig, Svava,.……………Hedin talar
aldrig mer ser du mig
komma till Rogheim
eller Rödulsfjällen
förrän jag hämnats
Helges död,
han som av furstar
var främst under solen.”

Det berättas att Helge och Svava blev återfödda.