En i fornyrðislag och dialogform komponerad spådomsdikt som utspelar sig i underjorden med Oden och en völva som de båda kontrahenterna. Deras samtal har sitt ursprung i gudarnas oro inför Balders kommande död och de olyckor som därav förväntas bli följden. Texten finns inte i Codex Regius utan enbart i A-handskriften, vilket är ett av flera tecken på att detta sannolikt är en relativt sen dikt. Andra tecken som pekar i samma riktning är att formuleringar i stroferna 9-11 ser ut att vara hämtade från Völuspá och att hela historien förutsätter att man är bekant med Baldersmyten såsom denna framställes i Völuspá och Snorres Edda. Ett gåtfullt inslag, som inte är känt från andra texter, är dock Odens obesvarade fråga i strof 12 om ungmörna som kastar sina halsdukar mot himlen. Sannolikt handlar strofen om havets vågor, men vad dessa har med Balders död att göra är omöjligt att förstå, och det är också obegripligt varför völvan reagerar på frågan som hon gör eller varför Oden svarar med att beskylla henne för att vara mor till tre monster (vilket sannolikt betyder att hon är identisk med häxan Angerboda, med vilken Loke avlade Fenrisulven, Hel och Midgårdsormen).
Diktens ”sublima” skräckstämning och gåtfulla inslag gjorde den särskilt omtyckt bland romantiska poeter under 1700-talet och 1800-talet. Den har översatts i fri bearbetning till engelska av Thomas Gray som ”Odin’s Descent” (1768) och ligger även till grund för en berömd scen i Richard Wagners Siegfried (1876).
1. Samlade var alla
asar till tinget,
och asynjorna
alla i samråd.
Mäktiga gudar
grubblade över
vad Balders onda
drömmar bådade.
2. Upp steg Oden,
åldrige guden,
lade sadeln
på Sleipners rygg,
red sedan ned
till Nifelhel,
mötte där en hund
som kommit från Hel.
3. Blodig var den
framme på bringan
och gnydde länge
på galdrarnas fader. Galdrarnas fader = Oden
Fram red Oden,
under honom dånade
vägen till Hels
höga hallar.
4. Då red Oden
öster om porten.
Där visste han fanns
en völvas grav.
Dödsgalder kvad han
för trollkvinnan,
tills hon tvingades upp
och tog till orda:
5. ”Vem är den mannen,
okänd för mig,
som tvingar mig upp
ur min tunga sömn?
Snön har höljt mig,
regnet slagit mig,
av dagg är jag dyvåt,
död var jag länge.”
6. ”Vidfarne heter jag, (originalet: Vegtam (=”vägvan”)
son till Vålnadsvan. (originalet: Valtam ( = ”van vid döda krigare”)
Säg vad som hänt i Hel,
så berättar jag annat som hänt:
för vem är sätena
smyckade med ringar,
bänkarna i salen
beströdda med guld?”
7. ”Mjödet står bryggt
för Balder här,
en skimrande dryck
täckt av en sköld.
Asarna väntar
i olidlig spänning.
Nödd har jag talat,
nu vill jag tiga.”
8. ”Tig inte, völva,
jag vill att du svarar
tills allt du vet
blir uppenbart.
Vem är bestämd
till Balders bane,
utsedd att döda
Odens son?”
9. ”Höder bär med sig
en mistel där borta,
han är bestämd
till Balders bane,
utsedd att döda
Odens son.
Nödd har jag talat,
Nu vill jag tiga.”
10. ”Tig inte, völva,
jag vill att du svarar,
tills allt du vet
blir uppenbart .
Vem skall hämnas
Höders illdåd
och lägga på bålet
Balders baneman?” Jämför Völuspá 32-33
11. ”Rind föder Vale
i Västersalar.
Där kammar ej håret
eller tvättar händerna
Odens son
förrn én natt gammal
han lägger på bålet
Balders baneman.
Nödd har jag talat,
nu vill jag tiga.”
12. ”Tig inte, völva,
jag vill att du svarar,
tills allt du vet
blir uppenbart.
Vad är det för ungmör
som sörjer sin älskling
och sina halsdukar
kastar mot himlen?”
13. ”Du är inte Vidfarne
som jag väntade,
utan du är Oden
åldrige guden.”
14. ”Du är inte völva
eller visdomskvinna. Oden antyder härmed att völvan är Angerboda,
Moder är du mor till Hel, Fenrisulven och Midgårdsormen,
till tre monster.” jämför Völuspá 39
15. ”Rid hem, Oden,
yvs av din ära!
Hit kommer ingen man
mera till mig,
förrän Loke löses
ur sina länkar
och makterna rider
till Ragnarök.”
eddablog 