Billings mö

Ordet ”grey”, som förekommer i Hávamál strof 101, betyder inte ”grå” utan detsamma som ”bitch” på engelska och ”hynda” på svenska, det vill säga en hund av hon-kön (= tik) men i nedsättande betydelse också om kvinnor. I flera fornisländska texter berättas till exempel att en av de första kristna på Island diktade en liten hånfull dikt om de hedniska gudarna, där han bland annat kallade kärleksgudinnan Freyja för ”grey”, det vill säga hynda. För detta hån mot gudarna dömdes denne man till landsflykt och kunde inte återvända förrän efter kristendomens officiella införande.

När det i Hávamál-strofen berättas att Oden finner en hynda bunden på den säng där han väntat sig att ha sex med Billings mö, innebär det helt enkelt att han utsätts för en grov förödmjukelse från kvinnans sida. Betydelsen är ungefär denna: ”Du trodde jag var en sådan hynda att jag ville gå i säng med dig, men du trodde fel. Här kan du få en riktig hynda i stället.” Några associationer till vargar är det inte fråga om. Hälsningar från

Lars Lönnroth

NU FINNS EDDAN I TRYCK

Lars Lönnroths nya översättning av Den poetiska Eddan finns nu i tryck och kan beställas från Bokförlaget Atlantis. På Bokmässan i Göteborg i den kommande veckan (22-25 september) kommer den att finnas tillgänglig i Atlantis monter, där Lars Lth också signerar inköpta exemplar. Detta är den första nyöversättning av Nordens äldsta diktsamling på över ett halvsekel, byggd på ny forskning och en helt ny syn på traditionen bakom detta klassiska mästerverk från forntiden.

Om litterära texters värde

Hur går det till när litterära verk värderas, det vill säga tilldelas högt eller lågt värde? Och vad innebär detta värde? Kan det mätas i pengar, antal läsare, omnämnanden i litteraturhistorien eller gillanden på facebook? Existerar kanske värdet som en del av texten? Eller som en relation mellan texten och dess bedömare? Hur och i vilken grad förändras värdet över tid? Och vad är det i så fall som betingar förändringen?  Textens inre egenskaper? Enskilda läsares tycke och smak? Litteraturkritiken? Trender på bokmarknaden eller i massmedia?

Egentligen är det märkligt att sådana frågor inte har diskuterats oftare av litteraturforskarna, eftersom de är av fundamental betydelse för hela deras verksamhet. I viss mån behandlas de dock, styckevis och delt,  i en nyutkommen tjock bok med titeln Höstens böcker. Litterära värdeförhandlingar 2013, utgiven på Makadam förlag av sex litteraturvetare (Torbjörn Forslid, Jon Helgason, Anders Ohlsson och Ann Steiner från Lund; Lisbeth Larsson och Christian Lehnemark från Göteborg).  Deras bok är resultatet av ett stort och säkerligen lovvärt forskningsprojekt finansierat av Riksbankens jubileumsfond. Som titeln anger handlar den dock bara om värderingar av ett begränsat antal böcker under en mycket begränsad tid,  närmare bestämt ett tjugotal nyutgivna svenska romaner, som utgivits under hösten 2013 och underkastats värderingar av förlagsredaktörer, recensenter i massmedia, marknadsförare, bloggare på internet, vanliga läsare och aktörer på Bokmässan i Göteborg.

Rimligen kan man inte med en sådan avgränsning av ämnet dra några säkra slutsatser om hur litterära värderingar i allmänhet uppstår och förändras på lång sikt. Det hindrar inte att boken innehåller åtskilliga resultat av litteratursociologiskt intresse. Här får man till exempel en utförlig redogörelse för hur det gick till när Lena Andersson från relativ obemärkthet som intellektuell krönikör i dagspressen plötsligt förvandlades till bestsellerförfattare, sedan hon publicerat den häftigt omdebatterade romanen Egenmäktigt förfarande om en kärleksrelation som inte höll. Man får också veta mycket om hur den litterärt ambitiösa Gabriella Håkansson slog om till populärlitteratur.  Eller om hur Leif G.W. Persson byggt upp sitt ”varumärke” som kriminolog, deckarförfattare och folkkär TV-personlighet. Men sådant säger kanske trots allt mindre om författarnas litterära betydelse på lång sikt än om villkoren för deras böckers bäst-före-datum på dagens starkt kommersialiserade svenska bokmarknad.

För att kunna säga något mer väsentligt om ämnet måste man uppenbarligen ha ett betydligt längre historiskt perspektiv. Det finns ju många exempel på litteratur som höjts till skyarna av samtiden men dömts ut som ointressant av eftervärlden – den gustavianske skalden och akademiledamoten Carl Gustaf Leopolds samlade verk kan nämnas som ett av många exempel. Det finns också exempel på litteratur som i likhet med Edith Södergrans dikter nedvärderats av samtiden men däremot senare upphöjts till klassikerstatus. Ett aktuellt sådant fall är John Williams roman Stoner, som inte hade någon framgång alls när den kom ut i USA 1965, mitt under brinnande Vietnamkrig,  men på allra sista tiden blivit både bästsäljare och (nästan) klassiker, hyllad som ett mästerverk av kritikerna och älskad av miljontals läsare i stora delar av världen. Den som vill förstå hur sådant kan gå till har inte mycket att hämta i Höstens böcker.

Vad man däremot kan göra, om man är litteraturforskare, är att jämföra hur själva texterna överensstämmer med de smaknormer och trender som var rådande när de litterära verken gavs ut. På så vis kan man komma fram till att Leopolds verk överensstämde utomordentligt väl med de normer som rådde vid Gustav III:s hov på 1700-talet men däremot inte alls med de normer som råder i dag. Med samma tillvägagångssätt kan man komma fram till att Edith Södergrans dikter inte alls uppfyllde de krav som dåtidens kritiker ställde på lyrik men däremot i hög grad uppfyller den i dag rådande modernismens kvalitetsnormer. Sådana undersökningar förutsätter dock att man omsorgsfullt läser texterna och inte bara studerar trender och normer hos olika aktörer på bokmarknaden.

Det som framför allt saknas i de sex litteraturvetarnas undersökning är en övertygande analys av själva begreppet ”litterärt värde”.   Med rätta tar de visserligen avstånd från den så kallade värdeobjektivismens ståndpunkt, det vill säga den idealistiska uppfattningen att värdet är en objektivt existerande del av själva konstverket, i detta fall den litterära texten. Man håller gärna med dem om att värdet snarare är något som ”förhandlas fram” i enskilda subjekt, det vill säga i läsarnas medvetande, genom en utvecklingsprocess där förläggare, litteraturkritiker, lärare, teaterdirektörer, bibliotekarier och andra aktörer spelar viktiga roller.  Ofrånkomligt är dock, vill jag mena, att också själva textens inre egenskaper har betydelse i denna utvecklingsprocess. En äventyrsroman värderad som ”spännande” bör till exempel innehålla något slags gåta som endast gradvis avslöjas för läsaren, gärna också några så kallade ”cliffhangers”. En diktsamling kan knappast hyllas för sin verskonst, musikalitet och originella bildspråk om den inte besitter vissa  versifikatoriska och språkliga egenskaper som är objektivt konstaterbara. Och man måste faktiskt studera Shakespeares texter om man vill förklara varför hans dramatik ännu spelas på världens teatrar, medan hans flesta elisabetanska konkurrenter är bortglömda.

Det litterära värdet kan alltså inte uteslutande bestämmas som ett resultat av förhandlingar mellan bokmarknadens eller nöjeslivets aktörer, inte heller som en följd av publikens tillfälliga tyckanden och nycker. Man måste också ta hänsyn till hur texterna faktiskt ser ut, vilka förutsättningar de har att uppfylla publikens förväntningar på skönhet, kunskap, underhållning, tankedjup, spänning, passioner, vägledning på livets väg.  Värdet bör alltså snarast bestämmas som någonting som uppkommer i samspelet mellan textens dispositiva egenskaper – dess förutsättningar att fungera på det ena eller andra sättet – och mottagarnas förväntningar, önskningar och mer eller mindre medvetna behov.

I Shakespeares fall brukar det sägas, och jag tror med rätta, att hans texter kan tolkas på många olika vis och har egenskaper som tilltalar vitt skilda behov och smakriktningar, viket medför att de kan uppskattas av människor som vuxit upp i vitt skilda tidsåldrar och miljöer. Det skulle i så fall kunna förklara varför hans skådespel har stått sig så bra genom åren. Inte för att värdet, likt en helig ande, för evigt innebor i hans verk, utan för att hans texter innehåller sådant som har goda förutsättningar att värderas högt, oavsett vilka trender och ideologier som för tillfället råkar dominera på de platser där hans dramatik framförs.

Eftersom de sex litteraturvetarna  inte tillräckligt beaktar textens betydelse i värderingsprocessen kan de bara ge en mycket ungefärlig och provisorisk bild av hur det hittills har gått för de romaner vars öden de studerat på bokmarknaden 2013. Och de har inga möjligheter att göra några prognoser om hur det går i framtiden. Kommer till exempel Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande att stå sig i längden? Blir den en klassiker? Eller en bok som snart glöms bort liksom så många andra bästsäljare? Därom har de sex ingenting att säga. Själv tror jag den kommer att stå sig ganska hyggligt, åtminstone ett bra tag till, som så kallad ”minor classic”. Men den åsikten grundar jag inte på vad de sex skriver om dess mottagande hösten 2013 utan på min egen läsning av boken.

LARS LÖNNROTH

Fjölsvinnsmål (Fjǫlsvinnsmál)

I den andra och avslutande dikten om Svipdags friarfärd (se inledningen till Grógaldr ovan) får han äntligen sin Menglad efter att ha klarat av sin ordstrid med jätten Fjölsvinn, som vaktar hennes borg. Det gäller för honom att lista ut hur han skall komma förbi diverse hinder som spärrar vägen för honom, samtidigt som han löser olika dunkelt formulerade gåtor. Fast texten handlar om det lyckliga slutet på en kärlekssaga påminner den, både till form och innehåll, om mytologiska visdomsdikter som Vafþrúðnismál. Hela denna friarfärd, som går ut på att hjälten skall undvika faror och klara olika prövningar för att nå sitt mål, kan påminna en smula om ett dataspel.

1. Upp såg han komma                                        Han = Svipdag

innanför stängslet

borgen där jättarna bor.

”Ge dig bort härifrån                                    Jättarnas vakt talar

tillbaka i blötan,

vänd på din våta väg!

2. Vad är det för otyg

som står där ute

vid elden som omger vår borg?

Vad snokar du efter?

Vad är det du vill?

Vad vill du, vänlöse, veta?”

Svipdag:

3. ”Vad är det för otyg

som står vid ingången

och vägrar välkomna en gäst?

Utan ära och folkvett

har du fått leva, ditt fån;

får jag nu be att du flyttar dig.”

Vakten:

4. ”Fjölsvinn heter jag,                               ”Fjölsvinn” betyder mångkunnig

mig fattas ej klokhet,

fast jag sällan ger mat till gäster.

Innanför stängslet

kommer du aldrig,

fredlöse, far åt skogen!”

Svipdag:

5. ”Allt vackert man skådar

vill man se mer av,

ögonfröjd väcker åtrå.

Av guld tycks borgens

salar glittra,

här får jag lust att leva.”

Fjölsvinn:

6. ”Säg mig, främling,

vem är din far,

och vad är ditt eget namn?”

Svipdag:

”Vindkall heter jag,

Varkall hette far min,

Fjölkall var far till honom.

7. Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vem är det som här

råder och härskar

i de gyllne gemaken?”

Fjölsvinn:

8. ”Menglad heter hon,

mor hennes fick henne

med Svavertorins son.

Hon är det som här

råder och härskar

i de gyllne gemaken.”

Svipdag:

9. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad heter denna grind;

knappt ens gudarna har

ett lika hotfullt hinder?”

Fjölsvinn:

10. ”Trymgjöll heter den                Trymgjöll betyder ”den högt larmande”

och gjordes av tre

söner till Solblinde.                        Solblinde är sannolikt ett dvärgnamn

Fjättrar fäster sig

på den som färdas fram

när han griper tag i grinden.”

Svipdag:

11. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad heter gårdstängslet;

knappt ens gudar har

ett lika hotfullt hinder?”

Fjölsvinn:

12. ”Gastropne heter gärsgårn,

och jag har gjort den

utav Leirbrimes lemmar.                           Leirbrime = okänd jätte

Så har jag stadgat den

att den alltid må stånda

så länge liv levs på jorden.”

Svipdag:

13. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad heter dessa hundar,

de hungrigaste bestar

jag sett leva i landet?”

Fjölsvinn:

14. ”Gif heter den ena

och Geri den andra,

om du vill verkligen veta;

Elva är de brudar

som bestarna vaktar

tills jorden rämnar i Ragnarök.”

Svipdag:

15. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

kan någon karl

komma förbi

när dessa vilddjur vilar?”

Fjölsvinn:

16. ”Olika sovtider

satte man för djurens

vila efter vakten:

den ena sover nattetid,

den andra på dagen,

fram och förbi slipper ingen.”

Svipdag:

17. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

finns det nån mat

som mänskor kan ge dem

och så ta sig in när de äter?”

Fjölsvinn:

18.”Två vingstekar ligger

i Vidofnes bo,                                        Vidofne – se strof 24.

om du vill verkligen veta;

det är enda maten

som mänskor kan ge dem

och så ta sig in när de äter.”

Svipdag:

19. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad heter barrträdet

som brer sina grenar

långt över alla länder?”

Fjölsvinn:

20. ”Mimameid kallas det,                             Mimameid = Yggdrasil (?)

men få kan säga

var rötterna rinner upp;

från trät faller något                                            Jämför Vǫluspá 19!

som få kan fatta;

trät fälls ej av järn eller flamma.”

Svipdag:

21. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad blir det för frukt

av det frejdade trädet,

som ej fälls av järn eller flamma?”

Fjölsvinn:

22. ”Dess frukt kan brännas

på bål och beredas

till bot för kvedsjuka kvinnor;

då vänder den ut

vad som först vändes in

och ändrar så deras öde.”

Svipdag:

23. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad heter tuppen

i det höga trädet,

han som glänser av guld?”

Fjölsvinn:

24. ”Vidofne heter han

som glänser i vinden,

tuppen på Mimameids topp;

med sorg han förtrycker

Surts trollkvinna,                                   Surt, jämför Vǫluspá 51

hon som heter Sinmara.”                      Strofens andra halva är nästan otydbar.

 

Svipdag:

25. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad är det för vapen

som kan knäcka Vidofne

så att han hamnar hos Hel?”

Fjölsvinn:

26. ”Lävaten heter vapnet

som Lopt gjorde                                     Lopt = Loke

och ristade med runor.

Vid likgrinden i järnskrin

ligger det hos Sinmara

stängt med nio starklås.”                     Strofen är svårtydd

Svipdag:

27. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

kommer man från likgrinden

levande tillbaka

om man vill ta den tenen?”

Fjölsvinn:

28. ”Från likgrinden kommer

levande tillbaka

den som vill ta den tenen,

om han för med sig

det som få äger:

skatten som Sinmara önskar.”

Svipdag:

29. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

finns hos mänskor

den märkliga skatt

som trollkvinnan trår efter?”

Fjölsvinn:

30. ”Från Vidofnes bo

måste du bära

en fjäder formad som en lie;

lämna den till Sinmara

så låter hon dig låna

vapnet som dödar Vidofne.”

Svipdag:

31. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad heter den sal

som sägs vara omgärdad

av oöverstiglig eld?”

Fjölsvinn:

32. ”Hyr heter den

och här står den länge

fast föga stadigt på stolpar.

Om detta rika hus

har man fått höra mycket

men få har fått färdas hit.”

Svipdag:

33. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vem gjorde allt detta

som jag har sett

här inom gudarnas gård?”

Fjölsvinn:

34. ”Une och Ire,                 Namnen är dvärgnamn, mestadels okända.

Bare och Ore,

Var och Vegdrasil,

Dore och Ore,

och där var Delling,

Lidske, Alf och Loke.”

Svipdag:

35. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad heter berget

där jag nu ser en brud

högt i härlighet trona?”

Fjölsvinn:

36. ”Läkedomsberget

har det länge hetat,

ett skönt berg för de sjuka.

Återställd blir

om än i åratal sjuk

var kvinna som klättrar dit upp.”

Svipdag:

37. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

vad heter de kvinnor

som vid Menglads knän

sjunger ljuvt tillsammans?”

Fjölsvinn:

38. ”Liv heter en,

en annan Livtrasa                                Jämför Vafþrúðnismál 45

en tredje Tjodvarta,

Bjärt och Blid,

Blid och Frid,

Eir och Aurboda.”

Svipdag:

39. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

brukar de hjälpa

folk som blotar till dem,

när hjälp behöver ges?”

Fjölsvinn:

40. ”Hjälp brukar de ge

till folk som blotar

på ställen där en helgedom står.

Det finns ingen fara

så fruktansvärd

att de inte kan avvärja den.”

Svipdag:

41. ”Svara mig, Fjölsvinn,

frankt på min fråga

om det jag nu vill veta:

finns någon man

som Menglad älskar

och får vila i hennes famn?”

Fjölsvinn:

42. ”Det finns ingen man

som Menglad älskar

och får vila i hennes famn

förutom Svipdag,

den fagra jungfrun

är menad att bli hans maka.”

Svipdag:

43. ”Öppna då grinden!

Upp med dörrarna!

Här kan du Svipdag se!

Men fråga först

om nu med fröjd

Menglad vill möta mig.”

Fjölsvinn:

44. ”Hör du, Menglad,

här har kommit en man,

ge nu akt på den gästen!

Han hälsas av hundarna

och huset har öppnats,

se om det inte är Svipdag!”

Menglad:

45. ”Kloka korpar

må klösa dina ögon,

må du hängas på hög galge,

om du inte talar sant

att Svipdag har kommit,

vännen jag väntat så länge.

46. Varifrån for du?

Vart är du på färde?

Vad namn fick du vid födseln?

Av namnet och ätten

skall det avslöjas

om du är menad att bli min man.”

Svipdag:

47. ”Svipdag heter jag,

Solbjart hette far min,

kallt drev mig vinden på vägen.

Ödets domar

kan ingen undgå

hur än hårda de synes.”

Menglad:

48. ”Välkommen, Svipdag,

du må tro jag har väntat,

kärlig är kyssen jag ger dig.

Underbart är att se

den älskade komma

till den som har längtat så länge.

49. Länge satt jag

på Läkedomsberget,

dag och natt väntade jag dig.

Nu hände till slut

vad jag hoppades på:

att jag ser dig här i min sal.

50. Längtans tider är över,

med lust är du min

och du har fått känna min kärlek.

Nu är det sant:

tillsammans skall vi

leva till livets slut.”

 

Groas trollsång (Grógaldr)

De två avslutande dikterna i denna Eddasamling, Grógaldr och Fjǫlsvinnsmál, har endast bevarats i sena pappershandskrifter från 1600-talet men brukar ändå anses medeltida (1200-talet eller tidigare). De hör tydligen ihop och har från början ingått i samma berättelse om den unge hjälten Svipdag som ger sig ut i världen för att söka upp en ung kvinna, Menglad, som han aldrig sett men som ödet förutbestämt att bli hans käraste. I Grógaldr väcker han upp sin döda mor i graven för att be om hennes råd och magiska beskydd inför sin resa. I Fjǫlsvinnsmál har han kommit fram till målet och prövas av en vaktande jätte, Fjölsvinn, innan han får möta Menglad och förenas med henne i kärlek. En sådan berättelse, som omfattar hela friarfärden, finns bevarad i en dansk medeltidsballad, Ungen Svejdal eller Svendal, som också existerar i svensk version och uppenbarligen är nära besläktad med Grógaldr och Fjǫlsvinnsmál, vare sig det nu beror på direkt inflytande eller på någon gemensam men numera försvunnen källa. Forskarna har framfört flera teorier om de båda eddadikternas ålder och ursprung samt förhållande till medeltidsballaden, men någon enighet i detta ämne är inte i sikte.  

 

Sonen:

1. ”Vakna nu, Groa!

Vakna, du goda !

Jag väcker dig vid dödens dörr.

Kanske du minns

att du manat din son

komma till kumlet vid graven.”

Modern:

2.   ”Vad önskar nu säga

min ende son,

vad ont är du ute efter,

när du kallar din mor

som sover i mullen

och har lämnat de levandes land?”

Sonen:

3.    ”För elakt spel

har jag utsatts av den onda

kvinnan som famnade far min.

Hon gav mig ett uppdrag

som ingen kan klara:

att finna och möta Menglad.”            Menglad = ”hon som gläds över smycken”

Modern:

4.     ”Lång är färden,

långt får du fara,

lång är människans längtan.

Om vägen du finner

och får som du vill

kan endast ödet avgöra.”

Sonen:

5.    ”Sjung för mig trollsånger

till skydd för min resa,

hjälp mig från faror på färden,

ty överallt, mor,

väntar olyckstillfällen

som jag är för ung att undgå.”

Modern:

6.     ”Då sjunger jag först

den främsta galdern,                                Galder = trollsång

som Rane sjöng för Rind:                         Rane = Oden, Rind = jättekvinna

att du skjuter ifrån dig

själv det onda du möter,

ty du är själv bästa dräng.

7.     Jag sjunger dig en andra:

om du färdas ute

och har vandrat vilse,

då värnar dig nornan

överallt på vägen

säkert från alla sidor.

8.     Jag sjunger dig en tredje:

om sjudande floder

drar ner dig och vill dränka dig,

då störtar Horn och Rud                          Horn och Rud är flodnamn

allt annat ner i Hel,

men mattas när de möter dig.

9.     Jag sjunger dig en fjärde:

om du grips av fiender

färdiga att föra dig till galgen,

då ändras deras sinnen

snart till försoning

och vänds till vänskap med dig.

10.     Jag sjunger dig en femte:

om tunga fjättrar

binder dina armar och ben,

då lossar sången banden,

befriar dina lemmar

och fjättrarna faller från foten.

11.     Jag sjunger dig en sjätte:

om du hamnar i sjönöd

värre än någon vet,

då stillar sig vinden

över segel och stag

och fridsam blir så din färd.

12.     Jag sjunger dig en sjunde:

om du skälver av kyla

och bits av frost på fjället.

då värms dina leder

så att kylan lämnar dig

och likblekheten tillika.

13.     Jag sjunger dig en åttonde:

om på skymningsvägar

du nås av nattens fasor,

då hejdar den trolltyg

och hämnd som hotar

från en död kristen kvinna.

14.     Jag sjunger dig en nionde:

om du skiftar ord

med en vaksam jättelik vakt,

då ger den dig mannavett

och mål i munnen

så att du säger det rätta.

15.     Färdas aldrig

där faror väntar

men ingen känner kärlek.

På en jordfast sten

stod jag bak dörren

och talade fram min trollsång.

16.     Minns, min son,

din moders ord

och bär dem alltid i bröstet.

Lyckosam kommer

din levnad att bli

om du följer de råd du fått.”

Det grönländska Atlemålet (Atlamál in grœnlenzku)

Detta är en längre och mer omständlig version av händelseförloppet i Atlekvadet, av språket att döma tillkommen betydligt senare, möjligen en radikal omarbetning av den äldre dikten i mer vardaglig stil. Tonvikten ligger här – som i riddarromanerna – på huvudpersonernas drömmar, föraningar och inre känslor, inte på striden om Rhenguldet som i den ursprungliga myten. Trots detta är framställningen av den yttre handlingen om möjligt ännu mer brutal. Att dikten presenteras som ”grönländsk” i Codex Regius kan möjligen bero på förekomsten av en isbjörn i strof 18. Det kan också bero på att texten skrivits ned efter ett muntligt framförande av en traditionsbärare från den nordiska bosättning som upprättades på Grönland kring år 1000 och ännu fanns kvar på 1200-talet. Diktens lokalisering är dock varken grönländsk eller – som i Atlekvadet – centraleuropeisk utan pekar snarare mot Danmark och trakten kring Limfjorden (se strof 4 och 30).

1. Många har hört

vad som hände när män

en gång höll rådslag

till gagn för ingen;

deras dolska plan

blev till död för dem själva

och för Gjukes söner                   Gjukes söner = Gunnar och Högne

som de skamligt svek.

2. Ädla furstars liv

ville de ödelägga,

vettlös var Atle,

han borde vetat bättre;

han fällde bästa vännerna

till eget fördärv,

när han sände ett bud

och bad svågrarna komma.

3. Klok var hans hustru,                            Hans hustru = Gudrun

klartänkt och slug,

hon hörde vad de sade

i hemlighet samman,

ville hjälpa bröderna,                                   Bröderna = Gunnar och Högne

men det var svårt att göra,

när budet skulle segla

och hon stanna hemma.

4. Runor ville hon sända,

men Vinge förvrängde dem,                    Vinge = Atles budbärare

förr’n han lämnade borgen,

lömsk som han var;

Atles sändebud

seglade sedan

över Limfjordens bölja

till brödernas land.

5. Välkomnade blev de,

ved lades på brasan,

ingen anade svek

från svågern Atle;

man tog emot skänker

som kungen skickat,                    Kungen = Atle

hängde dem upp

helt aningslöst.

6. I hallen kom Kostbera,

Högnes hustru,

en klok kvinna var hon,

kom buden till mötes;

glad var ock Glaumvor,

som Gunnar var gift med,

älskvärd och givmild

var hon mot gästerna.

7. Även Högne bjöds in

som hans bror helst ville,

svek hade de anat

om de hade tänkt efter;

Gunnar var hågad

om Högne följde med,

och beredd var Högne

om hans bror så önskade.

8. Flickor bar fram mjöd,

en stor fest blev det,

många horn dracks

tills man dråsade i säng.

9. Även Högne lade sig

att vila med hustrun,

Kostbera dröjde dock,

kunnig var hon i runskrift,

hon läste upp orden

vid eldens sken

men måste trycka

tungan mot gommen,

så vrängd var skriften

att den verkade vettlös.

10. Hon lade sig sedan

hos Högne att sova;

då drömde den ädla

och dolde ej drömmen

utan berättade för maken

när hon vaknat på morgonen:

11. ”Hör på mig, Högne,

innan du far hemifrån!

Skriften är svårtydd

men tyder på svek,

jag har tolkat de runor

som din syster ristat,

hon råder dig knappast

att komma till Atle.

12. Jag undrar mig över

och kan inte fatta

varför den kloka

vrängt runorna fel;

det verkar som hon ville

varna er båda

att det blir er död

om ni drar dit bort,

men skriften har ändrats

av henne eller andra.”

13. ”Kvinnor anar oråd”

– sade Högne –

”men jag är annorlunda;

jag fruktar ej försåt

när fredstid råder,

hunnernas kung

vill oss hölja i guld,

jag håller mig ej undan

ens om fara hotar.”

Kostbera:

14. ”Olycka drabbar er

om ni drar dit nu,

den här gången väntar

varken guld eller kärlek;

jag har drömt, Högne,

och döljer det inte,

att svåra motgångar

möter er där borta.

15. Jag drömde jag såg

ditt sängtäcke brinna,

en hög flamma rasade

genom vårt hus.”

Högne:

16. ”Här ligger lakan

av värdelöst linne,

de brinner nog upp

liksom drömmens bäddtäcke.”

Kostbera:

17. ”En björn såg jag komma

och bryta sönder bjälkar,

den slog med sina ramar

så vi alla blev rädda,

malde mänskor i gapet,

maktlösa vart vi,

det larmade väldigt

varhelst den drog fram.”

Högne:

18. ”Det bådar oväder,

snart blåser det upp;

du såg nog en isbjörn,

det varslar om östanstorm.”

Kostbera:

19. ”En örn såg jag flyga

in genom huset,

blod stänkte den på alla,

hårda öden väntar;

dess hotfulla skepnad

tror jag var Atles hamn.”

Högne:

20. ”Slakttiden stundar,

då ser man blod,

drömmar om örnar

kan handla om oxar;

trots dina drömmar

tror jag på Atle.”

21. Så slöt deras tal

och de tystnade båda.

22. Dock hördes samma tal

när de högborna vaknade;                   De högborna = kungaparet Gunnar och Glaumvor

Glaumvor ängslades

för onda drömmar,

fast Gunnar ville tyda dem

på annorlunda vis.

Glaumvör:

23. ”Jag drömde om en galge,

där du skulle hänga,

jag såg hur ormar

åt dig levande;

hur tolkar du detta:

tror du Ragnarök kommer?

24. Ett blodigt svärd såg jag

dras ut ur din särk –

ont är att berätta sådant

för sin äkta man –

och spetsad såg jag dig

av vassa spjut,

medan vargar ylade

på ömse sidor.”

Gunnar:

 

25. ”Det handlar nog bara

om hundrackor som gläfser

när männens vapen

vässas inför jakten.”

Glaumvor:

26. ”Jag drömde att en flod

for in genom huset,

den brusade våldsamt,

slog över bänkarna,

bröt sedan benen

på bägge bröderna;

nog varslar väl detta

vatten om något?

27. Döda kvinnor såg jag                              Döda kvinnor, här = valkyrior

komma hit i natt,

välklädda var de

och ville dig välja,

bjöd dig raskt komma

till sina bänkar;

jag tror dina diser

vill se dig död.”

Gunnar:

28. ”För sent är nu att klaga,

saken är redan avgjord,

varslen kan inte undgås,

vår väg är fastlagd,

kanske får vi tåla

att vårt liv blir kort.”

29. När solen gick upp

gav bröderna sig av,

bort ville de rida,

fast man bad dem stanna.

Fem hövdingar for

med tio huskarlar,

ett alltför litet följe,

och det blev ödesdigert.

Där for Högnes söner

Snävar och Solar,

samt Kostberas bror,

den blide Orkning,

svågern, sköldträdet

som aldrig sviktade.

30. De fagerklädda fruarna

följde dem till fjorden,

besvor dem vända om

men det ville de inte.

31. Gunnars maka

Glaumvör tog till orda

och sade till Vinge

vad stunden krävde:

”Inte vet jag just

hur ni lönar gästfrihet,

men ond är den gäst

som illdåd planerar.”

32. En ed svor då Vinge

till sin egen olycka:

”Må jättarna ta

den som ljuger för er,

må den som sviker er

svinga i galgen.”

33. Blid i sinnet

tog Bera till orda:                         Bera = Kostbera

”Må ni då segla

och vinna seger

som helst jag önskar,

sitt öde undgår ingen.”

34. De hulda makorna

fick nu svar av Högne:

”Trösta er, ni kloka

och trofasta kvinnor,

ty onda aningar

slår inte alltid in,

och sällan det går

som det spås till avsked.”

35. Sen skildes de åt,

såg långt efter de sina,

jag tror ödet bestämt

att de aldrig återsågs.

36. Kraftfullt rodde de nu

så att kölen rämnade,

rodde bakåtböjda

i rasande takt,

så att årband slets

och årtullar brast,

förtöjde ej vid ankomst

utan ilade i land.

37. Strax därefter

– snart kommer slutet –

såg de borgen

som Budle ägde,                          Budle = Atles far

högt kved grinden

när Högne slog upp den.

38. Till sin egen olycka

tog Vinge då till orda:

”Fly nu om ni kan

försåt finns här inne,

snart blir ni båda

brända eller huggna,

fagert bjöd jag in er

men orden var falska,

här kan ni vänta,

jag skall hugga er en galge.”

39. Då sade Högne,

han höll inte undan

och väjde aldrig

som man snart blev varse:

”Försök inte skrämmas,

vi fruktar för intet,

ett enda ord till

så går det dig illa.”

40. Vinge greps därpå

och dräptes av männen,

höggs med en yxa

tills han uppgav andan.

41. Atles män samlades

och satte på sig brynjor,

beredda till strid

på andra sidan stängslet,

alltmer hetsiga

hånade de fienden:

”Sen länge är ni dömda

att dö denna dag.”

42. ”Uselt planerat                               Gunnars och Högnes sida svarar

är i så fall illdådet,

oberedda är ni

och en av er har stupat,

honom har vi skickat

rätt ner i Hel.”

43. Rasande blev de

när de hörde dessa rop,

fingrarna kröktes

kring båge och pil,

med kraft sköt de

och skylde sig med skölden.

44. Snart fick man höra

i hallen vad som hände

utanför borgen,

det berättade en träl.

45. Vildsint blev Gudrun

när hon fick veta detta,

kostbara halsband

kastade hon från sig,

slängde silversmycken

så ringarna gick sönder.

46. Ut sprang hon sedan,

slängde upp porten,

feg var hon inte

när hon gick fram till striden,

hälsade de sina

för sista gången

och berättade sanningen

för bröderna sina:

47. ”Jag gjorde mitt bästa

för att hålla er borta,

men ingen kan undgå

sitt öde till slut.”

Så frågade hon

om de ville förlikas,

men det ville ingen,

alla sade nej.

48. Den högborna såg

hur hårt de var trängda,

då kastade hon av sig

kappan med kraft,

slog med bart svärd

för att skydda bröderna,

hårt gick hon fram

med varje hugg.

49. Gjukes dotter

dräpte två knektar,

högg Atles bror

så han måste bäras bort,

for fram mot honom

så han miste en fot.

50. En annan högg hon

så han aldrig reste sig,

hennes hand skalv inte

när till Hel hon sände honom.

51. Vida berömd

blev denna vapenstrid,

mest glänsande dock

stred Gjukes barn.

Så har det sagts

om Niflungars släkt

att de svingade svärd,

sönderslet brynjor,

krossade motståndet,

så länge de kunde.

52. De kämpade från morgonen

till mitt på dagen,

från tidig otta

till middagstid,

först då var det slut,

blod flödade på fältet;

de fällde arton

innan de stupade,

Beras båda söner

och hennes broder.

53. Härskaren talade                               Härskaren = Atle

hetsig av vrede:

”Ont är det odåd

vår fiende övat,

trettio män var vi,

tappra kämpar,

elva lever kvar,

vi har offrat mycket.

54. Fem bröder var vi

när Budle gick bort,

hos Hel är nu hälften

och två ligger huggna.

55. Fint gifte fick jag

men jag erkänner gärna

att Gudrun, min hustru,

blev till föga gagn,

lugnt blev det sällan

sedan hon kom i huset ;

fränder har gått bort,

gods och guld förlorats.

Brynhild, min syster,

sändes till Hel.”

Gudrun:

56. ”Det säger du, Atle,

efter alla dina illdåd;

mor min tog du

och mördade för guld,

min mosters dotter

lät du dö i en håla;                 Här omtalade brott är inte kända från andra källor

löjligt är att höra

om dina lidanden,

till gudarna ber jag

att det går dig illa.”

Atle till sina män:

57. ”Jarlar, jag eggar er:

öka hennes kval,

jag vill se den stolta

vrida sig i smärta;

gör så att Gudrun

mister all glädje,

höra vill jag kvinnans

klagoskrik.

58. Hämta Högne,

hugg honom med kniv,

skär ut hans hjärta,

gör så han kvider;

låt Gunnar grymt

gunga i galgen,

må han därefter

bli ormarnas mat.”

Högne:

59. ”Gör som dig lyster,

jag jämrar inte,

glatt skall jag vänta,

värre har jag upplevt;

Intet fick ni gjort

innan vi fått sår,

men nu är vi så huggna

att du har oss i din hand.”

60. Atles fogde

föreslog då:

”Låt oss hugga Hjalle                      Jämför Atlekvadet str. 22-23

i stället för Högne,

en dum träl som han

duger ingenting till,

lat som en oxe

så länge han lever.”

61. Rädd blev grytvaktarn,                         Grytvaktarn = Hjalle

rymde gråtande,

klagade högljutt,

klättrade på väggarna;

stackarn ville inte

vara med i hjältars strid,

dyster var den dag

då han måste dö från svinen

och all den feta föda

han förr hade slukat.

62. Köksträlen tog de

att köra kniven i,

han vrålade vilt

så snart han såg vapnet,

skrek att han gärna

ville gödsla åkern,

göra allt lortverk

om han fick leva,

tåla allt ont

om han bara slapp dö.

63. Då ingrep Högne

– vem annars hade gjort det –

och han såg nu till

att trälen slapp undan:

”Kniven tål jag nog

bättre än trälen,

vem gitter höra

den stackarens vrål.”

64. Så tog de den tappre,

ty tiden var inne,

hans vaktare kunde

ej vänta längre;

högt skrattade Högne

så det hördes över nejden,

han klagade aldrig

av kval under kniven.

65. Gunnar tog harpan,

grep den med tårna,

spela på den kunde han

så kvinnorna grät

och männen klagade,

de som kunde höra;

budskap fick Gudrun,

så takets bjälkar brast.

66. Så dog de ädla

när dagen grydde,

skön och stark ljöd

deras sista hälsning.

67. Stor tyckte sig Atle

där han stod som segrare,

till sin kloka hustru

talade han hånfullt:

”Nu är det morgon, Gudrun,

du har mist dina kära,

själv bär du skuld

till att detta har skett.”

Gudrun:

68. ”Stolt är du, Atle,

över ditt illdåd,

men snart skall du ångra

det onda du gjort:

Arvet lever vidare,

det kan jag lova:

så länge jag finns

lever du olycklig.”

Atle:

69. ”Du kanske har rätt,

men jag vet ändå råd

som är bättre än fiendskap

och till din fördel:

jag ger dig till tröst

tärnor och smycken,

snövitt silver

som du helst vill ha.”

Gudrun:

70. ”Det kan du glömma,

det går jag aldrig med på,

förlikning har jag ofta

förkastat för mindre;

vildsint var jag redan

men nu blir jag värre,

fast jag höll mig lugn

medan Högne levde.

71. Som syskon vi fostrades

i samma hus,

lekte ofta lekar

tillsammans i lunden,

där Grimhild gav oss

guld och smycken.

Mordet på bröderna

kan aldrig bötas,

intet kan du göra

som ger mig glädje.

72. Av karlars övermakt

blir kvinnor kvalda,

träden dör ut

när kvistarna tvinar,

växterna vissnar

när de inte får vatten;

nu får du, Atle,

härska ensam.”

73. Lättrogen var kungen

när han lyssnade på detta,

falskheten fanns där

om han förstått att se den;

Gudrun dolde listigt

sin plan i dunkla ord,

talade svekfullt

med kluven tunga.

74. Gravöl beredde

nu Gudrun för bröderna,

samma gjorde Atle

för de sina som stupat.

75. Samtalet upphörde

medan ölet bryggdes,

hotfullt randades

sorgens högtid;

med hat i sinnet

beredde den stolta

hustrun sin gruvliga

hämnd mot maken.

76. Hon lockade sina små                           Sina små = Atles och Gudruns båda söner

och lade dem på stocken,

barnen ängslades

men grät dock inte,

de for i moderns famn

och frågte vad hon ville.

77. ”Fråga mig inte,                   Gudrun talar

frid får ni i döden,

jag önskar ni slipper

ålderns plåga.”

”Offra oss barn du,                     Sönerna svarar

ingen skall hindra dig,

men frid efter hämnden

får du knappast själv.”

78. Då bröt hon brödernas

barndom, den hämndlystna,

skar i sitt hat

av deras halsar.

Snart kom deras far

och frågade efter dem:

”Var leker mina söner,

jag ser dem ingenstans.”

Gudrun:

79. ”Här kommer jag nu

för att kungöra något,

Grimhilds dotter                          Grimhilds dotter = Gudrun

skall ingenting dölja,

glad blir du inte

när du hör, Atle,

om hämnden jag tagit

för Högne och Gunnar.

80. Sällan sov jag

sedan bröderna dräptes,

du kommer nog ihåg

att jag lovat dig hämnd;

jag minns det var morgon

när du kungjorde morden

nu är det afton

när du erfar vad jag gjort.

81. Slaktat har jag

båda dina söner,

ur deras huvudskålar

har du sörplat ditt gravöl

sedan drycken drygats ut

med deras eget blod.

82. Deras hjärtan stack jag

på spett och stekte,

sen fick du dem att äta,

jag sade det var kalvkött,

ensam slök du allt

och lämnade intet,

malde dem ivrigt

mellan oxeltänderna.

83. Nu vet du barnens öde,

kan du tänka dig värre?

Skulden är min,

jag skryter inte med den.”

Atle:

84. ”Grym är du, Gudrun,

gräsligt har du handlat,

hur kan du blanda barnens

blod i min dryck?

Det är ju din egen

avkomma du dödar,

och din make slår du

till marken förkrossad.”

Gudrun:

85. ”Min vilja är också

att röja dig ur vägen,

man handlar knappast illa nog

mot härskare som dig,

ökänd sedan länge

för all slags ondskap,

den värsta och dummaste

man sett i världen,

men nu har du ännu mer

ökat din skam

med det onda du övat

på egen gravfest.”

86. ”Stenas borde du                          Atle talar först, sedan Gudrun

och brännas på bål,

då har du uppnått

vad du alltid bett om.”

”Sörj mer för din egen

morgondag,

en fagrare död

får jag än du.”

87. Där satt de tillsammans

i salen och hatade,

bytte hätska ord,

medan bägge led.

I Högnes son

växte hatet även,

till Gudrun han sade sig

hoppas på hämnd.

88. Hon kom då ihåg

hur Högne plågats,

hon hetsade hans son

att slutföra hämnden;

det dröjde inte länge

förrän Atle dräptes

i sängen samfällt

av sonen och Gudrun.

89. Härskaren väcktes

ur sömnen och visste

att han sårats till döds,

såg att livet var slut:

”Säg mig sanningen,

vem slog Budles son?

Ond är min skada,

det finns inget hopp.”

Gudrun:

90. ”Det skall inte döljas:

Grimhilds dotter var det

som lagade så

att ditt liv nu är slut,

men även Högnes son

har givit dig sår.”

Atle:

91. ”Det mord du begår

har ingen väntat, Gudrun,

ont är att lura vänner

som man litar och tror på,

jag for en gång hemifrån

att fria till dig.

92. En högt prisad änka

men härsklysten, sades det,

falskt var inte ryktet,

det fick jag snart röna;

du for med mig hem

följd av en präktig här,

furstligt var alltid

det liv vi förde.

93. Heder fick vi

av högborna män,

nötkreatur

att njuta utav,

väldiga ägor

och egendomar.

94. Morgongåva gav jag dig,

mängder av smycken,

trettio trälar,

sju goda tärnor,

storslaget allt

och silver därtill.

95. Allt detta var dig

som vore det intet,

öde låg landet

jag ärvt efter Budle,

allt lät du ligga

som obrukad mark,

din svärmor lät du

sitta förgråten

och satte husfolket

upp mot sin herre.”

Gudrun:

96. ”Nu ljuger du, Atle,

men det gör mig ingenting,

mild var jag inte,

men du var mycket värre,

du började strid

med dina egna bröder,

hälften av ditt hushåll

hamnade hos Hel,

allt som var ädelt

ödelade du.

97. Tre syskon var vi,

tappra, oförvägna;

ur landet for vi

och följde Sigurd,

stormade fram

och styrde våra skepp

som ödet ville

tills vi hamnade i öster.

98. Först dräpte vi en kung                   Oklart vilken kung som åsyftas

och kuvade landet,

furstar oss tjänade

av fruktan för vår styrka,

från fredlöshet vi friade

den som förtjänte detta

och lyckliggjorde den

som levde i elände.

99. När Sigurd dog

blev det svårt att leva,

en otröstlig änka

vart jag som ung;

att komma i ditt hus

var kvalfullt värre

för den som varit gift

med en hjälte förut.

100. Kom du från tinget

talades det aldrig

om mål du försvarat

eller drivit till förlikning;

alltid vek du undan,

aldrig stod du fast.”

Atle:

101. ”Nu ljuger du, Gudrun,

det hjälper föga

att förebrå varandra,

fel har vi båda;

Gudrun, jag ber dig,

handla nu av godhet

så vi båda får heder

när jag nu går hädan.”

Gudrun:

102. ”Ett skepp skall jag köpa

och en målad kista,

med ett vaxat lakan

skall ditt lik svepas

och din dödsfärd ordnas

som för en älskad make.”

103. Lik blev så Atle,

om arvet stred ättlingar,

men hans ädla hustru

uppfyllde vad hon lovat.

Därefter ville hon

döda sig själv

men döden fördröjdes,

hon dog långt senare..

104. Säll är den

som får sådana barn,

så goda hjältar

som Gjuke blev far till;

deras saga skall leva

i varje land

för eviga tider

bland alla som lyssnar.

Hamdesmål (Hamðismál)

Denna dikt står sist i Codex Regius men den brukar räknas till de allra äldsta. Den händelse som skildras – goterkungen Ermanariks död cirka 375 efter Kristus – hör i varje fall till de äldsta minnena i de germanska folkens historia, och textens språkform och oregelbundna metrik gör ett mycket ålderdomligt intryck. Sammanhanget i berättelsen är delvis svårbegripligt, eftersom flera rader och strofer tycks ha gått förlorade. Å andra sidan är det också möjligt att åtskilligt lagts till eller omtolkats i den muntliga traditionen innan texten skrevs ned på 1200-talet. De första stroferna uppvisar påfallande likheter med början av Gudruns klagan, och det är uppenbart att dessa båda dikter hör samman i traditionen.

1. Sorgerna grodde

som gräs på tunet,

alverna grät

och glädjen försvann;

Mänskors olyckor

varje morgon

vållar vår oro,

väcker vår smärta.

2. Det var inte i dag

och inte i går,

lång tid har gått,

längesen var det,

det mesta som hänt

är ej hälften så fjärran

som dagen då Gudrun,

Gjukes dotter,

hetsade sönerna

att hämnas Svanhild.

3. ”Ni hade en syster

som hette Svanhild;

henne lät Jörmunrek

trampas av hästar

med hårda hovar,

gotiska hingstar,

svarta och vita

på allmän väg,

4. Kvar finns blott föga

av konungaätten,

ni är de enda

som ännu lever.

5. Ensam har jag blivit

som aspen i skogen,

berövad mina fränder

som furan sina kvistar,

utan livslust

som en skog utan löv,

sedan den härjats

av hårda stormar.”

6. Då sade Hamde,

den högsinte hjälten:

”Inte prisar du, Gudrun,

Högnes grymhet

när Sigurd väcktes

ur sin sömn,

medan du satt på sängen

och mördarna skrattade.

7. Dina blåvita

bäddöverkast,

mästerligt vävda,

flöt i din mans blod;

där dog Sigurd,

du satt vid hans lik,

berövad all glädje

genom Gunnars verk.

8. Atle ville du skada

med att mörda Erp

och döda Eitil,

men värst blev det för dig;

dumt är att önska

döda med vapen

andra, om dådet

drabbar en själv.”

9. Den kloke Sörle

sade då detta:

”Munhuggas vill jag

inte med mor min,

men ännu är något

osagt, tror jag;

ber du inte, Gudrun,

om ännu mera gråt?

10. Gråt för dina bröder

och för döda barn,

ofärdsdrabbade

anförvanter,

men för oss två, Gudrun,

skall du också gråta,

dödsdömda far vi

att dö i fjärran land.”

11. Sorgsna och rasande

red de från gården,

ynglingarna for

över regnvåta fjäll

på hunniska hästar

för att hämnas mordet.

13. På vägen mötte dem                                Ordningsföljden här omkastad str.12-14

Erp den mångförslagne.

”Hur kan brunluggspilten                                Hamde och Sörle talar till halvbrodern Erp,

bli till hjälp för oss?”                                        som är en annan Erp än i strof 8

14. Halvbrodern svarade

att han ville hjälpa

fränderna sina

som fot hjälper fot.

”Hur kan en fot                                                  Hamde och Sörle svarar Erp

främja den andra

eller en hand

en annan hand?”

12. Då sade Erp,

det blev sista gången

den hedervärde talade

från sin höga häst:

”Illa är att visa

en stackare vägen.”

Då sade de att horungen

borde veta hut.

15. Svärden drog de

sen ur slidan.

glänsande vapen

till glädje för trollen,

tappade dock

en tredjedel av styrkan,

när de Erp

den unge fällde.

16. De skakade kapporna,

fäste sina kortsvärd,

de gudaborna klädde sig

i galakläder.

17. Vägen låg öppen,

olycksstigen fann de,

systersonen hängde                     Systersonen = Randve, Svanhilds styvson och älskare

sårad i galgen,

vindkalla vargträdet                      Vargträdet = galgen

västan om gården,

olycksfåglar

svärmade kring aset.

18. Ölstinna knektar

stojade i kungssalen,

ingen där hörde

ljudet av hästar

förrän högvakten

blåste i sitt horn.

19. Då gick folk och sade

till Jörmunrek:

”Beväpnade män

har siktats vid borgen,

det är fara på färde,

mäktiga furstar,

bröder till henne

som hästarna trampade.”

20. Jörmunrek skrockade

och strök sitt skägg,

stärkte sig med vin

inför vapenleken,

såg på sin vita sköld,

strök sin bruna skalp,

medan han höll

sitt gyllne krus i handen.

21.”Roligt blir det

att snart få råka

Hamde och Sörle

här i min hall;

binda dem skall jag

med bågsträngar,

hänga dem upp

högt i en galge.”

22. Då sade en kvinna                       Strof 22 har tydligen skadats

som stod vid dörren                           Den omnämnda kvinnan är okänd

(– – –)

”Kan tio hundra goter

av två ensamma män

bindas och besegras

i denna höga borg?”

23. Det blev kamp i salen,

ölkrusen krossades,

ur goternas bröst

vällde blodet fram.

( – – – )                                                     Här saknas sannolikt något

24. Då sade Hamde,

högsinte hjälten:

”Jörmunrek, du ville

att vi skulle komma,

båda bröderna,

in i din borg.

Nu ser du dina huggna

händer och fötter

kastade på elden,

kolnade som ved.”

25. Då brummade                                    Den stympade Jörmunrek ropar till de sina

den från gudar borne

kungen i sin brynja

som en björn brummar:

”Stena ihjäl dem!

Stål biter inte på dem,

järn är utan verkan

på Jonakers söner.”

26. ”Illa var det bror                                        Sannolikt säger Sörle str. 26-27

att du öppnade säcken;                                 ”Säcken” här = Jörmunreks mun (?)

ur den kom ofta

onda råd.

27. Mod har du, Hamde,

men inte manvett;

utan klokhet

klarar sig ingen.”

28. ”Av vore huvudet                                   Hamdes slutreplik str. 28-30

om Erp levde,

vår dristige bror

som vi dräpte på vägen,

den stridsglade kämpen,

den stolte och kloke;

diserna drev oss

att döda honom.

29. Inte skall man leva                            Denna strof är i versmåttet ljóðaháttr

som ulvar lever

och slå mot egen släkt;

likt nornornas valpar,                               Nornornas valpar = vargar

vanartiga bestar,

som biter varandra i vildmarken.

30. Väl har vi stridit,

vi står på fallna goter,

ovanpå de stupade

som örnar på gren;

ära har vi vunnit,

döden väntar på oss,

ingen lever natten

efter nornornas dom.”

31. Där föll Sörle

vid salens gavel

och Hamde segnade

ner bakom huset.

Detta kvad kallas det gamla Hamdesmål.

Gudruns klagan (Guðrúnarhvǫt)

Liksom Atlakviða bygger denna dikt och den efterföljande, Hamðismál, på en händelse som i historiska källor påstås ha inträffat under folkvandringstiden. I Jordanes latinska krönika om goternas historia från 500-talet, vanligen kallad Getica, berättas nämligen att goterkungen Ermanarik (diktens Jörmunrek), som levde på 300-talet, skall ha låtit avrätta en kvinna vid namn Sunilda (diktens Svanhild) genom att låta henne slitas ihjäl av vilda hästar. Sunildas bröder Sarus och Ammius (diktens Sörle och Hamde) skall därefter ha tagit hämnd på kungen genom att såra honom med svärd, vilket han senare dog av. Detta är förmodligen en ren skröna, eftersom Ermanarik enligt äldre och mer trovärdiga källor dog under helt andra omständigheter, men berättelsen har tydligen blivit populär i Norden, knutits till Völsungasagan och omtalas i flera källor, häribland skaldedikten Ragnarsdrápa, som brukar dateras till 800-talet. Guðrúnarhvǫt är dock med all sannolikhet från senare tid, fast den innehåller en del arkaiska uttryck och tycks ha vidareförts i muntlig tradition under tillräckligt lång tid för att ha undergått flera förändringar under vägen. I sin nuvarande form består den av två delar som från början kan ha varit två skilda dikter. Den första (strof 1-8) består av en scen där Gudrun hetsar sina söner att ta hämnd för Svanhilds död. Den andra (strof 9-21) är en elegi i stil med Guðrúnarkviða I och II. De sista stroferna av denna senare dikt tyder på att den från början slutat med att Gudrun låter bränna sig själv på bål på samma sätt som Brynhild efter Sigurds död.

 

Gudrun gick ner till havet sedan hon dödat Atle. Hon gick ut i sjön och ville dränka sig, men hon kunde inte sjunka. Hon drev över fjorden till kung Jonakers land. Han fick henne till äkta; deras söner var Sörle, Erp och Hamde. Där fostrades också Sigurds dotter Svanhild. Hon blev gift med Jörmunrek den mäktige. Hos honom fanns Bikke, som rådde kungens son, Randve, att förföra henne. Sedan skvallrade han för kungen, som lät hänga Randve, men Svanhild lät han trampas ihjäl under hästhovar. När Gudrun fick veta detta talade hon till sina söner.

1. Illavarslande

hårda ord

har jag hört sägas

att Gudrun sade

när hon gråtande

och grym av sorg

hetsade sönerna

att hämnas sin syster.

2. ”Sitter ni här

och sover bort livet?

Går det ännu

för er att glädjas

efter vad Jörmunrek

gjort mot Svanhild,

som trampats av hårda

hovar till döds,

stampats ihjäl av

svarta och vita

gotiska hästar

på härvägen?

3. Inte brås ni

på min bror Gunnar,

inte heller

på min bror Högne;

hämnd skulle ni söka

efter hennes död,

om ni ägde mod

som mina bröder

eller hunnerkungars

hårda sinne.”

4. Då svarade Hamde,

den högsinte hjälten:

”Dock prisar du inte

Högnes dåd

när Sigurd väcktes

ur sin sömn

och dina bäddlinnen

blodades ned

av sår från din makes

mördade lik.

5. Och alltför hårt

blev dina bröder hämnade

när du med smärta

dräpte dina söner.

Vore de här nu

hämnades vi lättare

det som Jörmunrek

gjort mot vår syster.

6. Tag fram härkläder

som hunnerkungar ägt!

Till hämnd med vapen

har du hetsat oss nog.”

7. Skrattande gick Gudrun

till gårdens förråd,

hämtade hjälmar,

valde handvapen,

tog fram brynjor

och bar till sönerna,

som hävde dem upp

på hästarnas ryggar.

8. Då sade Hamde,

den högsinte hjälten:

”Fallna i goternas

fjärran land

möts vi nog åter

vid arvsölet, mor.

Där får du sitta

och sörja de dina,

ej blott Svanhild,

också sönerna.”

9. Gråtande Gudrun

Gjukesdotter

satte sig på tunet

med sorg i sinnet;

hon talade där

medan tårarna rann

om allt hon lidit

under sitt liv.

10. ”Tre eldar har jag

vårdat i tre ugnar;

till tre mäns hus

blev jag förd som maka;

mer än de andra

älskade jag Sigurd,

men mina bröder

blev hans bane.

11. Jag led då värre

än jag lidit förut,

men snart blev smärtan

ännu större,

när jag tvangs äkta

hunnern Atle.

12. Jag lockade hans vassögda

valpar till mig                              Vassögda valpar = Gudruns och Atles söner

som hämnd för det onda

hunnerna gjort mig,

skar så huvudet

av sönerna våra.

13. Till vattnet gick jag ned

vred på nornorna,

ville bryta upp

från mitt bittra öde;

dränka mig ville jag,

men vågorna drev mig

bort till det land

där jag var dömd att leva.

14. För tredje gången

– jag trodde det var bäst –

gick jag i brudsäng,

nu med Jonaker,

födde åt honom

furstesöner,

redo att ärva

hans mäktiga rike.

15. Kring min Svanhild,

svärmade tärnorna,

hon var det barn

jag mest höll av.

Så var Svanhild

i mina salar

som en glittrande

stråle av sol.

16. Guld och dyra kläder

gav jag min dotter

innan jag gav henne

till goterkungen.

Av sorgliga minnen

är inget mer smärtsamt

än synen av Svanhilds

ljust svallande hår

trampat i gruset

av goternas hästar.

17. Svårast är minnet

av hur Sigurd

blev mördad i sängen,

berövad sin seger;

grymmast är minnet

av Gunnars död

när ormarna kröp

över hans kropp;

hemskast minnet

av hur Högnes

hjärta skars ut

ur hjältens bröst.

18. Mycken ondska                            Strof 18-19 riktas till den döde Sigurd

minns jag mera;

hasta nu, Sigurd,

hit på din häst,

låt den svarta

fålen löpa!

Ensam sitter jag

utan döttrar

som kunde ge Gudrun

dyrbara gåvor.

19. Minns du, Sigurd,

det säkra löftet

vi gav varandra

en gång i sängen?

Hit skulle du komma

från mörka Hel

eller jag till dig

i de dödas värld.

20. Bygg nu, jarlar,

ett bål av ekträ,

högt må det resa sig

under himlen;

må elden bränna

mitt plågade bröst,

sorgen tina

det tunga hjärtat.”

21. Må alla jarlars                             Detta tycks vara skaldens slutord

öde bättras.

alla kvinnors

kval förminskas

när denna klagan

har förklingat.

Atlekvadet (Atlakviða)

Av flera skäl brukar denna brutalt grymma men starkt verkningsfulla text räknas till de allra äldsta hjältedikterna i Eddan. Språkligt och stilistiskt verkar dikten ålderdomlig, framför allt genom mängden av egenartade arkaiska uttryck och ordformer som inte återfinns någon annanstans i Eddan men har paralleller i fornengelsk och forntysk hjältediktning. Även metriken påminner om västgermansk poesi genom riklig förekomst av obetonade stavelser och oregelmässiga versrader. Men framför allt har själva händelseförloppet ansetts återspegla historiska händelser under 400-talets strider mellan hunner och germaner: dels hunnerkungen Attilas seger över burgundernas hövding Gundaharius år 436 eller 437, dels Attilas död 453, när han enligt vissa (otillförlitliga) historieskrivare skall ha mördats med svärd av sin hustru, en germansk prinsessa, under själva bröllopsnatten. Diktens Atle uppvisar dock endast avlägsna likheter med den historiske Attila, och om möjligt ännu större är avståndet mellan textens övriga personer och deras eventuella historiska förebilder. Däremot är likheterna betydligt större mellan Atlekvadets händelser och händelser i den tyska Nibelungenlied från 1200-talet, där hunnerkungens död skildras under liknande omständigheter.

Även om Atlekvadet skulle ha sina rötter i folkvandringstiden – vilket ingalunda är säkert – har det med största säkerhet förändrats åtskilligt i muntlig tradition innan det skrevs ned i Codex Regius. I denna handskrift kallas för övrigt dikten ”Det grönländska Atlekvadet”, vilket möjligen beror på att den förmedlats av en traditionsbärare från de nordiska bosättningarna på Grönland.

Gudrun Gjukesdotter tog hämnd efter sina bröder såsom är vida känt. Först dödade hon Atles söner men därefter Atle själv och brände upp hallen med hela hans hird. Om detta har följande kvad diktats:

1. En man sändes ut

av Atle till Gunnar,

en kunskapsrik ryttare,

Knefröd var hans namn;

han kom till Gjukes gårdar

och till Gunnars hall;

på bänkar kring elden

gick ölkrusen runt.

2. Vin drack hirden

under dolsk tystnad

i furstens hall,

där man fruktade hunner;

då ropade Knefröd

med klar kall röst,

sen han satt sig högt,

det sydländska budet:

3. ”Hit har Atle sänt mig

som ombud till häst

genom den mäktiga

Mörkskogens fasor                     Mörkskogen = gränsskog mellan hunner och burgunder

för att bjuda dig, Gunnar,

och din bror Högne

som hjälmprydda hjältar

gästa hans borg.

4. Sköldar vill han ge er,

skönglänsande spjut,

guldbetslade hingstar

och hunnerträlar,

välskröda tyger,

praktfulla vapen,

förgyllda brynjor,

hjälmar och svärd.

5. Han skänker er som gåva

den vida Gnitaheden,                   Gnitaheden = heden där Sigurd stred mot Fafne

snidade kastspjut,

kostbara fartyg,

dyrbara smycken

och Dnjeprs hamnar,                 Floden Dnjepr rann på 400-talet genom hunnernas välde

den mäktiga skog

som Mörkskogen kallas.”

6. Gunnar vände huvudet

mot Högne och sade:

”Vad tänker du, broder,

om sådant tal?

Guld finns knappast

på Gnitaheden

i sådan mängd

att vi inte har mera.

7. Sju salhus äger vi

fulla med svärd,

vart och ett glänser

av renaste guld,

min häst är snabbast,

mitt svärd vassast,

min båge är bäst,

min brynja av guld,

hjälm och sköld vitast,

vapnen från Kiars hall,                 Kiar = mäktig härskare, Caesar (kejsare)

allt mitt är bättre

än vad hunner äger.”

8. ”Vad säger oss vår syster                             Högne svarar

när hon sänder oss en ring

virad med hår av varg?

Nog vill hon varna oss;

ulvens ragg fann jag

runt den röda ringen;

den visar att vår väg

går mot vargens lya.”

9. Inga närstående,

inga anförvanter,

inga starka rådgivare

manade Gunnar att resa;

då kungjorde Gunnar

som konungar anstår

maktfull sin vilja

för männen i mjödsalen:

10. ”Res dig nu, Fjörne,                         Fjörne = Gunnars munskänk, ej nämnd tidigare

låt fyllda guldskålar

med dyrbart mjöd

gå runt bland männen!

11. Må ulvarna frossa

på Niflungars arv,

må gråbenen råda

om Gunnar ej reser,

må svarta björnar

bita med huggtänder

gårdens hundar

om Gunnar ej kommer.”

12. Det trofasta folket

följde sin hövding

gråtande ut ur

Gjukungaborgen;

då sade Högnes

son till avsked:

”Må ni följas av lycka

dit hågen leder er!”

13. Över fjällen for de

på betslade fålar

modigt igenom

den okända Mörkskogen;

Hunnermarken bävade

där de hårdföra red

sina spöskygga ök

över gröna ängar.

14. Snart blev de varse

Atles vakttorn;

på den höga borgen

stod Bikkes knektar;                    Bikke = jarl hos Atle och Jörmunrek

snart såg de också

sydfolkets mjödhall,                     Sydfolket = hunnerna

där män satt bänkade

med blänkande sköldar

och dragna svärd;

Atle såg de dricka

vin i sin Valhall;

utanför satt vakter

till värn mot Gunnars män,

om de komme till gården

med vinande spjut

för vapenstrid.

15. Systern var den första

som såg dem i salen;

klartänkt och brådsnabb

gick hon fram till bröderna:

”Sviken är du, Gunnar,

med svärd förmår du intet

mot hunnernas ränker,

fly genast ur hallen!

16. I brynja, min bror,

borde du ha kommit

och med hjälmprytt huvud

för att hemsöka Atle;

i sadeln skulle du suttit

solklara dagar,

låtit nornorna gråta

över gråbleka lik,

tvingat deras sköldmör

träla vid harven,

slängt Atle själv

att dö i ormgropen;

nu hamnar ni själva

bland hunnernas ormar.”

17. ”För sent är nu, syster,                                Gunnar svarar

att samla vårt folk,

vi når inte fram nu

till niflungahären,

vi är för långt borta

från bergen vid Rhen.”

18. De fångade Gunnar

och satte i fjättrar

burgundernas vän                        Burgundernas vän = Gunnar

och band honom hårt.

19. Sju män blev huggna

av Högne med svärd,

den åttonde slängde han

i brinnande eld;

så värjer sig kämpar

mot fiendens våld

som Högne slogs

vid Gunnars sida.

20. De frågade goternas                              Goternas furste = Gunnar

karske furste

om han ville lösa

sitt liv med guld.

21. ”Först vill jag ha

min bror Högnes hjärta,

utskuret blodigt

ur hans manliga bröst,

hämtat med svärd

ur hans hårda kropp.”

22. Då skar de Hjalles                    Hjalle är en träl enligt Atlamál

hjärta ur bröstet,

bar det till Gunnar

blodigt på ett fat.

23. Då sade Gunnar,

goternas furste:

”Här ser jag hjärtat

av Hjalle den fege,

olikt hjärtat

av Högne den djärve;

jag ser hur det bävar

i sitt blod på fatet;

det bävade än mera

i Hjalles bröst.”

24. Högne skrattade

högt när de skar

hjärtat ur hans kropp,

han klagade aldrig;

blodigt på ett fat

bars det fram till Gunnar.

25. Då sade Gunnar,

gjukungars konung:

”Här ligger hjärtat

av Högne den djärve,

olikt hjärtat

av Hjalle den fege;

det bävar föga

där det ligger på fatat,

bävade än mindre

i Högnes bröst.

26. Allt skall du, Atle,

en gång mista,

såsom du mister

nu min skatt.

27. Nu är jag ensam

om Niflungaguldet,

det hela är mitt

efter Högnes död.

Trygg var jag aldrig

när vi var två om skatten,

nu är jag ensam

och alldeles säker.

28. Det mäktiga Rhen

skall råda över tvistmalmen,         Tvistmalmen, niflungars arv etc. = Rhenguldet

niflungars arv,

asarnas olycksgåva;

i vattnets virvlar

skall välskt guld glimma,

hellre därnere

än på hunnernas händer.”

29. ”Fram med vagnen,                     Atle talar till sina män

fången är nu bunden.”

30. Den mäktige Atle,

mordoffrens svåger,

red sin hingst Glaum

väl rustad med vapen;,

Gudrun som en krigsgud

höll gråten tillbaka

med smärta och sade

i den larmande salen:

31. ”Må det gå dig, Atle,

som du handlat mot Gunnar,

du som ofta svor honom

eder om vänskap

vid solen i söder,

vid Seger-Tyrs berg                    Seger-Tyr = Oden

vid sängens hingst                       ”Sängens hingst”: oklart, möjligen en fallossymbol

och Ulls heliga ring.”                   Ull = en av asarna

32. Därifrån sedan

drogs guldväktarn                       Guldväktarn = Gunnar

till sin bane

av betselbärarn.                           Betselbärarn = hästen

33. Knektarna lade

den levande fursten

ensam i gropen

bland krälande ormar;

harmsen slog han

där på sin harpa

under strängars klang;

så anstår en konung

att värna sin guldskatt

mot fiendens våld.

34. Atle red hem

på sin travande häst

uppfylld av makt

från mordplatsen

till sin gård som stojade

av stampande hästar

och från heden komna

knektars vapensång.

35. Ut gick då Gudrun,

mötte Atle,

med en gyllne bägare

bjöd hon till fest:

”Glad skall du, hövding,

nu sitta i din hall

och njuta av Gudruns

nyslaktade ungdjur.”

36. Det klingade av Atles

vinfyllda kalkar

i hallen när nu

hunnerna samlades;

knektar med munskägg

marscherade in.

37. Den ljushyllta skyndade                               Den ljushyllta = Gudrun

att skänka dem vin,

vild av vrede bjöd hon

på valda läckerbitar,

började så smäda

den bleknade Atle.

38. ”Dina båda söners

blodiga hjärtan

med honung kryddade

tuggar du på, konung;

smält nu, du mäktige,

de mördades lik

vid ditt bord tills maten

kommer ut där bak.

39. Aldrig mer kallar du

Erp och Eitel,

dina livsglada gossar

att leka på ditt knä;

aldrig skall du se

dina unga prinsar

sitta i sadeln

eller skafta spjut.”

40. Ropen steg i salen,

skrik och skrän av fasa,

hunnerna grät

och gnydde som hundar,

alla utom Gudrun,

hon grät aldrig

över björnhårda bröder

eller egna barn,

sina och Atles

unga söner.

41. Guld strödde hon ut,

Gudrun den svanvita,

guldringar röda

gav hon åt husfolket,

rikedomen ödslades

och ödet fick växa,

hon skonade inte ens

gudahusets skatter.                      Gudahuset = hovet, hednatemplet

42. Ovarsam var Atle,

yr var han av vinet,

vapenlös tillika

och utan värn mot Gudrun;

bättre var leken förr

när de låg på bädden

och famnade varandra

i furstesalen.

43. Med svärd gav hon bädden

hans blod att dricka,

med dödsvigd hand

lät hon hundarna löpa,

väckte husfolket,

lade ved vid porten

och lät hallen brinna

som hämnd för bröderna.

44. Till elden gav hon alla

som var där inne

och för mordet på bröderna

kommit ur Mörkskogen;

gammaltimret föll,

gudahusen rykte,

budlungars borg

brann ner och sköldmör

segnade ner

i flammor och sotrök.

45. Dikten är fullbordad,

aldrig mera far

en kvinna i brynja

att hämnas bröder;

den ljushyllta Gudrun

gjorde det dock:

tre kungar dräpte hon

innan hon dog,

Oddruns klagan (Oddrúnargrátr)

Denna elegiska dikt i fornyrðislag, behandlar delvis samma händelser som de övriga kvädena i Völsunga-cykeln men den avviker på flera punkter från huvudlinjen i traditionen. Oddrun själv är till exempel inte känd från Völsungasagan, och detsamma gäller några av de övriga personer som omnämns (Heidrek, Borgny, Vilmund, Geirmund). Perspektivet är genomgående kvinnligt som i Guðrúnarkviða I-III. Texten har vanligen ansetts vara relativt sen, men det finns oregelbundna strofer och ”luckor” i framställningen som vittnar om att den ändå har levt i muntlig tradition under någon tid, kanske länge.

 

Om Borgny och Oddrun

Heidrek hette en kung, hans dotter hette Borgny. Vilmund hette den man som var hennes älskare. Hon kunde inte föda fram sitt barn förrän Oddrun, Atles syster, kom till hennes hjälp. Oddrun hade varit Gunnar Gjukessons käresta. Härom berättar denna dikt.

1. I gamla sagor

hörde jag sägas

om henne som kom

till hunnernas land;

ingen annan

ovan jord

kunde förlösa

kungadottern.

2. Atles syster

Oddrun fick höra

om flickan som låg

i födslovåndor;

ur stallet tog hon

sin svarta häst.

steg sedan upp

i sadeln och red.

3. Hästen lät hon löpa

längs med slättvägen

tills den höga

hallen nåddes;

där steg hon in

i den stora salen,

sen hon lyft sadeln

av sin springare,

och hälsade alla

med dessa ord:

4. ”Vad är det som händer

i Hunnerlandet?

Vad sker det här

som är värt att berätta?”

”Här ligger Borgny

i barnsängsvärkar,

din väninna, Oddrun,

väntar din hjälp.”

5. ”Vem är den man

som orsakat värken?

Varför har Borgny

barnsängsplågor?”

6. ”Vilmund heter han,

krigarevännen,

som nedlagt Borgny

på brudlakan

bak faderns rygg

under fem vintrar.”

7. Jag tror inte Oddrun

talade mera,

hon satte sig i stället

stilla hos flickan,

sjöng en stark

besvärjelsesång

med trollkraft att bota

Borgnys vånda.

8. En gosse och en flicka

kunde nu födas,

blida barn

till Högnes bane;                          Högnes bane = Vilmund

den dödssjuka modern

fick mål i mun,

tyst hade hon varit

men började tala:

9. ”Må du beskyddas

av heliga makter,

Frigg och Freja

och flera gudar,

för att du botat mig

från min barnsnöd.”

10. ”Inte var det                                      Oddrun svarar

för att du var värd det

att jag gjorde allt

för att hjälpa dig;

men svurit hade jag

att inte svika

någon kvinna

i sådan nöd.”

11. Den sorgsna Oddrun

satte sig sedan

att berätta allt

om egna olyckor.

12. ”Jag bodde som barn

i kungaborgen,

älskad var jag

av nästan alla;

i fadershuset

fanns vad jag önskade,

men efter fem år

dog min far.

13. De sista ord

som far min sade

innan han avled,

tyngd av år,

var att jag skulle

sändas guldprydd

i söder att giftas

med Grimhilds son.                     Grimhilds son = Gunnar

14. Han sade att ingen

ädlare jungfru

funnes i världen

om ödet så ville.”

15. ”Vettlös är du, Oddrun,          Borgny talar här till Oddrun men oklart är vad hon

helt vansinnig,                              syftar på; kanske saknas något, jämför dock str. 10.

när du fnyser

föraktfullt mot mig;

trofast jag stått

vid din sida alltid

som vore vi barn

till såta bröder.”

16. ”Jag minns allt klart                Här börjar Oddruns klagan som varar dikten ut

vad du sade om kvällen

en gång när jag gav

åt Gunnar att dricka:

att ingen kvinna

skulle råka ut

för ett öde som mitt

utom jag allena.

17. I jungfruburen

satt Brynhild och vävde,

över land rådde hon

och lydigt folk:

all jorden skalv

och himlen där ovan,

när Fafnes bane                          Fafnes bane = Sigurd

till borgen kom.

18. Med vapen blev kämpat,

med välska svärd,

och borgen intogs

som Brynhild ägde;

inom kort                                     Detta är tydligen en annan version av hur Sigurd

stod klart för henne                      erövrade Brynhild för Gunnars räkning

att Sigurds seger

vunnits med svek.

19. Hård blev då

den hämnd hon tog,

det fick vi alla

nogsamt erfara.

Folk vet redan

i hela världen

hur för Sigurds skull

hon sökte döden.

20. Mitt öde blev

att älska Gunnar,

den ädle fursten

som Brynhild bort älska.

Men han rådde henne                   Även på denna punkt avviker texten från andra

klä sig i rustning:                              versioner av Brynhildlegenden

valkyria ville han

hon skulle vara.

21. Röda ringar,

väldig rikedom

bjöds för min hand

hos mina bröder;

Gunnar bjöd

femton boställen

förutom guld

från Granes börda.                      Granes börda = Rhenguldet

 

22. Atle sade sig

aldrig vilja

godta brudköp

från Gjukes söner;

men motstå vår åtrå

mäktade vi inte,

mitt huvud böjdes

mot Gunnars bröst.

23. Många av mina

släktingar menade

att de hade sett oss

båda tillsammans;

men Atle försäkrade

att hans syster aldrig

skulle ha gjort

någon skamlighet.

24. Ingen bör dock

svara för en annan

när det handlar

om hemlig kärlek.

25. Atle sände

sina ombud

långt in i Mörkskog

att leta efter mig;

De fann oss snart

där de inte bort finna oss,

liggande under

samma lakan.

26. Guld ville vi ge dem,

gods och guld,

för att ingenting

säga till Atle,

men de hastade

genast hemåt

och berättade allt

vad de sett för Atle.

27. Om detta fick Gudrun

ingenting veta

fast hon hellre

borde fått höra.

28. Ett dån hördes

från gyllene hovar

när Gjukes söner

red in på gården:

ur Högnes kropp

skars hela hjärtat

och Gunnar lades

i en grop med ormar.

29- Det råkade sig så

att jag hade rest

bort till Geirmund                        Geirmund är okänd, tydligen bosatt på Läsö

för att brygga öl;

men Gunnar slugt

slog sin harpa

i hopp om att jag

skulle höra honom

och genast komma

till hans hjälp.

30. Jag började lyssna

där borta på Läsö

och hörde hur kvalfullt

harpsträngarna ljöd;

då bad jag mitt folk

fara med mig hem

för att frälsa

min furstes liv.

31. Vi styrde vårt skepp

raskt över sundet

tills jag såg alla

Atles gårdar.

32. Då kom Atles            Att Atles mor i en orms skepnad dödade Gunnar
    

usla moder                         sägs också i andra källor

fram ringlande

– måtte hon ruttna! –

och grävde sig in

i Gunnars hjärta.

Jag lyckades inte

rädda min hjälte.

33. Jag undrar ofta

hur jag ännu kan leva

med all min grämelse,

du guldprydda kvinna;                 ”guldprydda kvinna” = Borgny

jag vet att jag älskat

denne ädle furste,

min modige man,

mer än mig själv.

34. Du har suttit och lyssnat

på vad jag sagt dig

om mina egna

och andras olyckor;

av kärleks längtan

bestäms våra liv.

Nu är det över

med Oddruns gråt.”