Detta är en längre och mer omständlig version av händelseförloppet i Atlekvadet, av språket att döma tillkommen betydligt senare, möjligen en radikal omarbetning av den äldre dikten i mer vardaglig stil. Tonvikten ligger här – som i riddarromanerna – på huvudpersonernas drömmar, föraningar och inre känslor, inte på striden om Rhenguldet som i den ursprungliga myten. Trots detta är framställningen av den yttre handlingen om möjligt ännu mer brutal. Att dikten presenteras som ”grönländsk” i Codex Regius kan möjligen bero på förekomsten av en isbjörn i strof 18. Det kan också bero på att texten skrivits ned efter ett muntligt framförande av en traditionsbärare från den nordiska bosättning som upprättades på Grönland kring år 1000 och ännu fanns kvar på 1200-talet. Diktens lokalisering är dock varken grönländsk eller – som i Atlekvadet – centraleuropeisk utan pekar snarare mot Danmark och trakten kring Limfjorden (se strof 4 och 30).
- Många har hört
vad som hände när män
en gång höll rådslag
till gagn för ingen;
deras dolska plan
blev till död för dem själva
och för Gjukes söner Gjukes söner = Gunnar och Högne
som de skamligt svek.
- Ädla furstars liv
ville de ödelägga,
vettlös var Atle,
han borde vetat bättre;
han fällde bästa vännerna
till eget fördärv,
när han sände ett bud
och bad svågrarna komma.
- Klok var hans hustru, Hans hustru = Gudrun
klartänkt och slug,
hon hörde vad de sade
i hemlighet samman,
ville hjälpa bröderna, Bröderna = Gunnar och Högne
men det var svårt att göra,
när budet skulle segla
och hon stanna hemma.
- Runor ville hon sända,
men Vinge förvrängde dem, Vinge = Atles budbärare
förr’n han lämnade borgen,
lömsk som han var;
Atles sändebud
seglade sedan
över Limfjordens bölja
till brödernas land.
- Välkomnade blev de,
ved lades på brasan,
ingen anade svek
från svågern Atle;
man tog emot skänker
som kungen skickat, Kungen = Atle
hängde dem upp
helt aningslöst.
- I hallen kom Kostbera,
Högnes hustru,
en klok kvinna var hon,
kom buden till mötes;
glad var ock Glaumvor,
som Gunnar var gift med,
älskvärd och givmild
var hon mot gästerna.
- Även Högne bjöds in
som hans bror helst ville,
svek hade de anat
om de hade tänkt efter;
Gunnar var hågad
om Högne följde med,
och beredd var Högne
om hans bror så önskade.
- Flickor bar fram mjöd,
en stor fest blev det,
många horn dracks
tills man dråsade i säng.
- Även Högne lade sig
att vila med hustrun,
Kostbera dröjde dock,
kunnig var hon i runskrift,
hon läste upp orden
vid eldens sken
men måste trycka
tungan mot gommen,
så vrängd var skriften
att den verkade vettlös.
- Hon lade sig sedan
hos Högne att sova;
då drömde den ädla
och dolde ej drömmen
utan berättade för maken
när hon vaknat på morgonen:
- ”Hör på mig, Högne,
innan du far hemifrån!
Skriften är svårtydd
men tyder på svek,
jag har tolkat de runor
som din syster ristat,
hon råder dig knappast
att komma till Atle.
- Jag undrar mig över
och kan inte fatta
varför den kloka
vrängt runorna fel;
det verkar som hon ville
varna er båda
att det blir er död
om ni drar dit bort,
men skriften har ändrats
av henne eller andra.”
- ”Kvinnor anar oråd”
– sade Högne –
”men jag är annorlunda;
jag fruktar ej försåt
när fredstid råder,
hunnernas kung
vill oss hölja i guld,
jag håller mig ej undan
ens om fara hotar.”
Kostbera:
- ”Olycka drabbar er
om ni drar dit nu,
den här gången väntar
varken guld eller kärlek;
jag har drömt, Högne,
och döljer det inte,
att svåra motgångar
möter er där borta.
- Jag drömde jag såg
ditt sängtäcke brinna,
en hög flamma rasade
genom vårt hus.”
Högne:
- ”Här ligger lakan
av värdelöst linne,
de brinner nog upp
liksom drömmens bäddtäcke.”
Kostbera:
- ”En björn såg jag komma
och bryta sönder bjälkar,
den slog med sina ramar
så vi alla blev rädda,
malde mänskor i gapet,
maktlösa vart vi,
det larmade väldigt
varhelst den drog fram.”
Högne:
- ”Det bådar oväder,
snart blåser det upp;
du såg nog en isbjörn,
det varslar om östanstorm.”
Kostbera:
- ”En örn såg jag flyga
in genom huset,
blod stänkte den på alla,
hårda öden väntar;
dess hotfulla skepnad
tror jag var Atles hamn.”
Högne:
- ”Slakttiden stundar,
då ser man blod,
drömmar om örnar
kan handla om oxar;
trots dina drömmar
tror jag på Atle.”
- Så slöt deras tal
och de tystnade båda.
- Dock hördes samma tal
när de högborna vaknade; De högborna = kungaparet Gunnar och Glaumvor
Glaumvor ängslades
för onda drömmar,
fast Gunnar ville tyda dem
på annorlunda vis.
Glaumvör:
23. ”Jag drömde om en galge,
där du skulle hänga,
jag såg hur ormar
åt dig levande;
hur tolkar du detta:
tror du Ragnarök kommer?
- Ett blodigt svärd såg jag
dras ut ur din särk –
ont är att berätta sådant
för sin äkta man –
och spetsad såg jag dig
av vassa spjut,
medan vargar ylade
på ömse sidor.”
Gunnar:
- ”Det handlar nog bara
om hundrackor som gläfser
när männens vapen
vässas inför jakten.”
Glaumvor:
- ”Jag drömde att en flod
for in genom huset,
den brusade våldsamt,
slog över bänkarna,
bröt sedan benen
på bägge bröderna;
nog varslar väl detta
vatten om något?
- Döda kvinnor såg jag Döda kvinnor, här = valkyrior
komma hit i natt,
välklädda var de
och ville dig välja,
bjöd dig raskt komma
till sina bänkar;
jag tror dina diser
vill se dig död.”
Gunnar:
- ”För sent är nu att klaga,
saken är redan avgjord,
varslen kan inte undgås,
vår väg är fastlagd,
kanske får vi tåla
att vårt liv blir kort.”
- När solen gick upp
gav bröderna sig av,
bort ville de rida,
fast man bad dem stanna.
Fem hövdingar for
med tio huskarlar,
ett alltför litet följe,
och det blev ödesdigert.
Där for Högnes söner
Snävar och Solar,
samt Kostberas bror,
den blide Orkning,
svågern, sköldträdet
som aldrig sviktade.
- De fagerklädda fruarna
följde dem till fjorden,
besvor dem vända om
men det ville de inte.
- Gunnars maka
Glaumvör tog till orda
och sade till Vinge
vad stunden krävde:
”Inte vet jag just
hur ni lönar gästfrihet,
men ond är den gäst
som illdåd planerar.”
- En ed svor då Vinge
till sin egen olycka:
”Må jättarna ta
den som ljuger för er,
må den som sviker er
svinga i galgen.”
- Blid i sinnet
tog Bera till orda: Bera = Kostbera
”Må ni då segla
och vinna seger
som helst jag önskar,
sitt öde undgår ingen.”
- De hulda makorna
fick nu svar av Högne:
”Trösta er, ni kloka
och trofasta kvinnor,
ty onda aningar
slår inte alltid in,
och sällan det går
som det spås till avsked.”
- Sen skildes de åt,
såg långt efter de sina,
jag tror ödet bestämt
att de aldrig återsågs.
- Kraftfullt rodde de nu
så att kölen rämnade,
rodde bakåtböjda
i rasande takt,
så att årband slets
och årtullar brast,
förtöjde ej vid ankomst
utan ilade i land.
- Strax därefter
– snart kommer slutet –
såg de borgen
som Budle ägde, Budle = Atles far
högt kved grinden
när Högne slog upp den.
- Till sin egen olycka
tog Vinge då till orda:
”Fly nu om ni kan
försåt finns här inne,
snart blir ni båda
brända eller huggna,
fagert bjöd jag in er
men orden var falska,
här kan ni vänta,
jag skall hugga er en galge.”
- Då sade Högne,
han höll inte undan
och väjde aldrig
som man snart blev varse:
”Försök inte skrämmas,
vi fruktar för intet,
ett enda ord till
så går det dig illa.”
- Vinge greps därpå
och dräptes av männen,
höggs med en yxa
tills han uppgav andan.
- Atles män samlades
och satte på sig brynjor,
beredda till strid
på andra sidan stängslet,
alltmer hetsiga
hånade de fienden:
”Sen länge är ni dömda
att dö denna dag.”
- ”Uselt planerat Gunnars och Högnes sida svarar
är i så fall illdådet,
oberedda är ni
och en av er har stupat,
honom har vi skickat
rätt ner i Hel.”
- Rasande blev de
när de hörde dessa rop,
fingrarna kröktes
kring båge och pil,
med kraft sköt de
och skylde sig med skölden.
- Snart fick man höra
i hallen vad som hände
utanför borgen,
det berättade en träl.
- Vildsint blev Gudrun
när hon fick veta detta,
kostbara halsband
kastade hon från sig,
slängde silversmycken
så ringarna gick sönder.
- Ut sprang hon sedan,
slängde upp porten,
feg var hon inte
när hon gick fram till striden,
hälsade de sina
för sista gången
och berättade sanningen
för bröderna sina:
- ”Jag gjorde mitt bästa
för att hålla er borta,
men ingen kan undgå
sitt öde till slut.”
Så frågade hon
om de ville förlikas,
men det ville ingen,
alla sade nej.
- Den högborna såg
hur hårt de var trängda,
då kastade hon av sig
kappan med kraft,
slog med bart svärd
för att skydda bröderna,
hårt gick hon fram
med varje hugg.
- Gjukes dotter
dräpte två knektar,
högg Atles bror
så han måste bäras bort,
for fram mot honom
så han miste en fot.
- En annan högg hon
så han aldrig reste sig,
hennes hand skalv inte
när till Hel hon sände honom.
- Vida berömd
blev denna vapenstrid,
mest glänsande dock
stred Gjukes barn.
Så har det sagts
om Niflungars släkt
att de svingade svärd,
sönderslet brynjor,
krossade motståndet,
så länge de kunde.
- De kämpade från morgonen
till mitt på dagen,
från tidig otta
till middagstid,
först då var det slut,
blod flödade på fältet;
de fällde arton
innan de stupade,
Beras båda söner
och hennes broder.
- Härskaren talade Härskaren = Atle
hetsig av vrede:
”Ont är det odåd
vår fiende övat,
trettio män var vi,
tappra kämpar,
elva lever kvar,
vi har offrat mycket.
- Fem bröder var vi
när Budle gick bort,
hos Hel är nu hälften
och två ligger huggna.
- Fint gifte fick jag
men jag erkänner gärna
att Gudrun, min hustru,
blev till föga gagn,
lugnt blev det sällan
sedan hon kom i huset ;
fränder har gått bort,
gods och guld förlorats.
Brynhild, min syster,
sändes till Hel.”
Gudrun:
- ”Det säger du, Atle,
efter alla dina illdåd;
mor min tog du
och mördade för guld,
min mosters dotter
lät du dö i en håla; Här omtalade brott är inte kända från andra källor
löjligt är att höra
om dina lidanden,
till gudarna ber jag
att det går dig illa.”
Atle till sina män:
- ”Jarlar, jag eggar er:
öka hennes kval,
jag vill se den stolta
vrida sig i smärta;
gör så att Gudrun
mister all glädje,
höra vill jag kvinnans
klagoskrik.
- Hämta Högne,
hugg honom med kniv,
skär ut hans hjärta,
gör så han kvider;
låt Gunnar grymt
gunga i galgen,
må han därefter
bli ormarnas mat.”
Högne:
- ”Gör som dig lyster,
jag jämrar inte,
glatt skall jag vänta,
värre har jag upplevt;
Intet fick ni gjort
innan vi fått sår,
men nu är vi så huggna
att du har oss i din hand.”
- Atles fogde
föreslog då:
”Låt oss hugga Hjalle Jämför Atlekvadet str. 22-23
i stället för Högne,
en dum träl som han
duger ingenting till,
lat som en oxe
så länge han lever.”
- Rädd blev grytvaktarn, Grytvaktarn = Hjalle
rymde gråtande,
klagade högljutt,
klättrade på väggarna;
stackarn ville inte
vara med i hjältars strid,
dyster var den dag
då han måste dö från svinen
och all den feta föda
han förr hade slukat.
- Köksträlen tog de
att köra kniven i,
han vrålade vilt
så snart han såg vapnet,
skrek att han gärna
ville gödsla åkern,
göra allt lortverk
om han fick leva,
tåla allt ont
om han bara slapp dö.
- Då ingrep Högne
– vem annars hade gjort det –
och han såg nu till
att trälen slapp undan:
”Kniven tål jag nog
bättre än trälen,
vem gitter höra
den stackarens vrål.”
- Så tog de den tappre,
ty tiden var inne,
hans vaktare kunde
ej vänta längre;
högt skrattade Högne
så det hördes över nejden,
han klagade aldrig
av kval under kniven.
- Gunnar tog harpan,
grep den med tårna,
spela på den kunde han
så kvinnorna grät
och männen klagade,
de som kunde höra;
budskap fick Gudrun,
så takets bjälkar brast.
- Så dog de ädla
när dagen grydde,
skön och stark ljöd
deras sista hälsning.
- Stor tyckte sig Atle
där han stod som segrare,
till sin kloka hustru
talade han hånfullt:
”Nu är det morgon, Gudrun,
du har mist dina kära,
själv bär du skuld
till att detta har skett.”
Gudrun:
- ”Stolt är du, Atle,
över ditt illdåd,
men snart skall du ångra
det onda du gjort:
Arvet lever vidare,
det kan jag lova:
så länge jag finns
lever du olycklig.”
Atle:
- ”Du kanske har rätt,
men jag vet ändå råd
som är bättre än fiendskap
och till din fördel:
jag ger dig till tröst
tärnor och smycken,
snövitt silver
som du helst vill ha.”
Gudrun:
- ”Det kan du glömma,
det går jag aldrig med på,
förlikning har jag ofta
förkastat för mindre;
vildsint var jag redan
men nu blir jag värre,
fast jag höll mig lugn
medan Högne levde.
- Som syskon vi fostrades
i samma hus,
lekte ofta lekar
tillsammans i lunden,
där Grimhild gav oss
guld och smycken.
Mordet på bröderna
kan aldrig bötas,
intet kan du göra
som ger mig glädje.
- Av karlars övermakt
blir kvinnor kvalda,
träden dör ut
när kvistarna tvinar,
växterna vissnar
när de inte får vatten;
nu får du, Atle,
härska ensam.”
- Lättrogen var kungen
när han lyssnade på detta,
falskheten fanns där
om han förstått att se den;
Gudrun dolde listigt
sin plan i dunkla ord,
talade svekfullt
med kluven tunga.
- Gravöl beredde
nu Gudrun för bröderna,
samma gjorde Atle
för de sina som stupat.
- Samtalet upphörde
medan ölet bryggdes,
hotfullt randades
sorgens högtid;
med hat i sinnet
beredde den stolta
hustrun sin gruvliga
hämnd mot maken.
- Hon lockade sina små Sina små = Atles och Gudruns båda söner
och lade dem på stocken,
barnen ängslades
men grät dock inte,
de for i moderns famn
och frågte vad hon ville.
- ”Fråga mig inte, Gudrun talar
frid får ni i döden,
jag önskar ni slipper
ålderns plåga.”
”Offra oss barn du, Sönerna svarar
ingen skall hindra dig,
men frid efter hämnden
får du knappast själv.”
- Då bröt hon brödernas
barndom, den hämndlystna,
skar i sitt hat
av deras halsar.
Snart kom deras far
och frågade efter dem:
”Var leker mina söner,
jag ser dem ingenstans.”
Gudrun:
- ”Här kommer jag nu
för att kungöra något,
Grimhilds dotter Grimhilds dotter = Gudrun
skall ingenting dölja,
glad blir du inte
när du hör, Atle,
om hämnden jag tagit
för Högne och Gunnar.
- Sällan sov jag
sedan bröderna dräptes,
du kommer nog ihåg
att jag lovat dig hämnd;
jag minns det var morgon
när du kungjorde morden
nu är det afton
när du erfar vad jag gjort.
- Slaktat har jag
båda dina söner,
ur deras huvudskålar
har du sörplat ditt gravöl
sedan drycken drygats ut
med deras eget blod.
- Deras hjärtan stack jag
på spett och stekte,
sen fick du dem att äta,
jag sade det var kalvkött,
ensam slök du allt
och lämnade intet,
malde dem ivrigt
mellan oxeltänderna.
- Nu vet du barnens öde,
kan du tänka dig värre?
Skulden är min,
jag skryter inte med den.”
Atle:
- ”Grym är du, Gudrun,
gräsligt har du handlat,
hur kan du blanda barnens
blod i min dryck?
Det är ju din egen
avkomma du dödar,
och din make slår du
till marken förkrossad.”
Gudrun:
- ”Min vilja är också
att röja dig ur vägen,
man handlar knappast illa nog
mot härskare som dig,
ökänd sedan länge
för all slags ondskap,
den värsta och dummaste
man sett i världen,
men nu har du ännu mer
ökat din skam
med det onda du övat
på egen gravfest.”
- ”Stenas borde du Atle talar först, sedan Gudrun
och brännas på bål,
då har du uppnått
vad du alltid bett om.”
”Sörj mer för din egen
morgondag,
en fagrare död
får jag än du.”
- Där satt de tillsammans
i salen och hatade,
bytte hätska ord,
medan bägge led.
I Högnes son
växte hatet även,
till Gudrun han sade sig
hoppas på hämnd.
- Hon kom då ihåg
hur Högne plågats,
hon hetsade hans son
att slutföra hämnden;
det dröjde inte länge
förrän Atle dräptes
i sängen samfällt
av sonen och Gudrun.
- Härskaren väcktes
ur sömnen och visste
att han sårats till döds,
såg att livet var slut:
”Säg mig sanningen,
vem slog Budles son?
Ond är min skada,
det finns inget hopp.”
Gudrun:
- ”Det skall inte döljas:
Grimhilds dotter var det
som lagade så
att ditt liv nu är slut,
men även Högnes son
har givit dig sår.”
Atle:
- ”Det mord du begår
har ingen väntat, Gudrun,
ont är att lura vänner
som man litar och tror på,
jag for en gång hemifrån
att fria till dig.
- En högt prisad änka
men härsklysten, sades det,
falskt var inte ryktet,
det fick jag snart röna;
du for med mig hem
följd av en präktig här,
furstligt var alltid
det liv vi förde.
- Heder fick vi
av högborna män,
nötkreatur
att njuta utav,
väldiga ägor
och egendomar.
- Morgongåva gav jag dig,
mängder av smycken,
trettio trälar,
sju goda tärnor,
storslaget allt
och silver därtill.
- Allt detta var dig
som vore det intet,
öde låg landet
jag ärvt efter Budle,
allt lät du ligga
som obrukad mark,
din svärmor lät du
sitta förgråten
och satte husfolket
upp mot sin herre.”
Gudrun:
- ”Nu ljuger du, Atle,
men det gör mig ingenting,
mild var jag inte,
men du var mycket värre,
du började strid
med dina egna bröder,
hälften av ditt hushåll
hamnade hos Hel,
allt som var ädelt
ödelade du.
- Tre syskon var vi,
tappra, oförvägna;
ur landet for vi
och följde Sigurd,
stormade fram
och styrde våra skepp
som ödet ville
tills vi hamnade i öster.
- Först dräpte vi en kung Oklart vilken kung som åsyftas
och kuvade landet,
furstar oss tjänade
av fruktan för vår styrka,
från fredlöshet vi friade
den som förtjänte detta
och lyckliggjorde den
som levde i elände.
- När Sigurd dog
blev det svårt att leva,
en otröstlig änka
vart jag som ung;
att komma i ditt hus
var kvalfullt värre
för den som varit gift
med en hjälte förut.
- Kom du från tinget
talades det aldrig
om mål du försvarat
eller drivit till förlikning;
alltid vek du undan,
aldrig stod du fast.”
Atle:
- ”Nu ljuger du, Gudrun,
det hjälper föga
att förebrå varandra,
fel har vi båda;
Gudrun, jag ber dig,
handla nu av godhet
så vi båda får heder
när jag nu går hädan.”
Gudrun:
- ”Ett skepp skall jag köpa
och en målad kista,
med ett vaxat lakan
skall ditt lik svepas
och din dödsfärd ordnas
som för en älskad make.”
- Lik blev så Atle,
om arvet stred ättlingar,
men hans ädla hustru
uppfyllde vad hon lovat.
Därefter ville hon
döda sig själv
men döden fördröjdes,
hon dog långt senare..
- Säll är den
som får sådana barn,
så goda hjältar
som Gjuke blev far till;
deras saga skall leva
i varje land
för eviga tider
bland alla som lyssnar.
eddablog 