Månadsarkiv: november 2014

Fafnesbanens fostran, del 2

Fafnesmål (Fafnismál)

Liksom första avsnittet i detta prosimetrum om Sigurds ungdom, är Fafnismál både en berättande dikt och en visdomsdikt. Berättelsen handlar om hur Sigurd först överlistar och dräper draken Fafne, därefter överlistar och dräper även Regin, sedan några talande nötväckor gjort honom uppmärksam på att Regin har planer på att döda honom själv. Slutligen berättas hur han finner Fafnes skatt med fåglarnas hjälp och råds av dem att gå vidare till det berg där valkyrian Segerdriva vilar. Men vid varje moment i denna berättelse – som i bildform finns framställd på den sörmländska Sigurdsristningen från 1000-talet (se figur X) – undervisas Sigurd av dem han möter, inte bara om hur han bör uppträda i den situation han befinner sig utan också om mycket annat som hör till en ung hjältes uppfostran, häribland mytologisk kunskap. Med viss rätt kan man därför beskriva hela avsnittet som fortsättningen på en initiationsritual som inleds av Oden själv, förklädd till Nikar, i Reginsmál och avslutas av valkyrian Segerdriva i den efterföljande dikten, Sigrdrífumál.

***

Sigurd och Regin for upp på Gnitaheden och fann där Fafnes spår där han brukade kravla till vattnet. Där gjorde Sigurd en stor grop på vägen och gick ner i den. När Fafne så gled ner från guldet blåste han etter och röt ovanför Sigurds huvud. Men då han sedan kravlade över gropen stötte Sigurd sitt svärd i hans hjärta. Fafne skakade på sig och slog med huvudet och svansen. Sigurd sprang upp ur gropen och de såg då varandra. Fafne sade:

1. ”Gosse, gosse,
vem gav dig livet, gosse?
Säg vilka fäder som fostrat dig
att färja ditt svärd
med Fafnes blod
så att det gick mig till hjärtat!”

Sigurd hemlighöll sitt namn, eftersom man i forna tider trodde att en dödsmärkts ord hade stor makt om han förbannade sin fiende och samtidigt namngav honom. Han svarade:

2. Ӏdeldjur kallas jag
och alltid har jag levat
som en moderlös man.
Ingen far äger jag
som andra mänskor,
ensam jag vandrar min väg.”

Fafne:
3. ”Om du inte har far
som annat folk,
vilket fabeldjur fostrade dig?”

Sigurd:
4. ”Min ätt är säkert
okänd för dig
och ännu mera för mig:
Sigurd heter jag,
Sigmund var min far,
med vapen vann jag mot dig.”

Fafne:
5. ”Vem hetsade dig
och varför beslöt du
att inte låta mig leva?”
Vassögde furste,…………………. Vassa ögon – jämför Helge Hundingsbane 2:2
du brås på din far
och blev väl som barn lika hård.”……….Sista raden är svårtolkad i originalet

Sigurd:
6. ”Min håg hetsade,
handen utförde
och mitt skarpa svärd.
Ingen blir tapper
på ålderdomen
om man som barn är blödig.”

Fafne:
7. ”Om du vuxit upp
vid vänners bröst
vore du oövervinnerlig,
men nu är du fångad
i fiendens läger
och fångar är alltid fega.”

Sigurd:
8. ”Du förebrår mig, Fafne,
att jag lever fjärran
från mitt fädernesarv,
men fångad blir jag aldrig
i fiendens läger,
du fann att jag rör mig fritt.”

Fafne:
9. ”Nu tror du allt
jag vill göra dig ont
men det är sant som jag säger:
den glittrande skatten
av rödaste guld
blir till slut din bane.”

Sigurd:
10. ”Vår egendom
äger vi bara
till den dagen vi dör,
ty en gång måste
vi alla resa
härifrån jorden till Hel.”

Fafne:
11. ”Nornornas dom
drabbar lika lätt
fånar och klokt folk.
I det lugnaste väder
kan du drunkna i vattnet
om ödet till döden dig dömt.”

Sigurd:
12. ”Säg mig, du Fafne,
som framhålls som vis
och lär veta mångt och mycket:
Vilka är de nornor
som i nödens stund
hjälper födande kvinnor?”

Fafne:
13. ”Från olika släkter
sägs nornorna stamma,
av samma ätt är de inte:
vissa är av asasläkt,
andra av alvsläkt,
några är Dvalins döttrar.”……….. Dvalins döttrar = dvärgar

Sigurd:
14. ”Säg mig, du Fafne,
som framhålls som vis
och lär veta mångt och mycket:
vad heter holmen
där heliga asar
blandar sitt blod med Surt?”……………. Surt =eldjätte; jfr Vsp 42, Vm 18

Fafne:
15. ”Oskopne heter den,………………. Det handlar här om Ragnarök
alla gudar där
strider sin sista strid.
Bilröst brister……………………………….Bilröst eller Bifröst = bro mellan Midgård och Asgård
när de rider på bron
och hästarna hamnar i havet.

16. Skräckhjälm jag burit
för människors barn
medan jag ruvade Rhenguldet.
Starkare än andra
stod jag emot
alla de män jag mötte.”

Sigurd:
17. ”Skräckens hjälm
är inte till hjälp
när krigarna samlas till kamp.
Det märker man snart
när många kämpar
att ingen är starkast ensam.”

Fafne:
18. ”Etter fnös jag
när jag låg på arvet,
det rika jag fick från min far.”

Sigurd:
19. ”Förfärliga orm,
du fnös fasligt
och fick ett stenhårt sinne.
Värre ändå
blir vreden hos män
som har sådan hjälm på sitt huvud.”

Fafne:
20. ”Jag råder dig, Sigurd,
ett råd du bör följa:
rid strax hem härifrån.
Den kostbara skatten
av klingande guld,
den blir din säkra död.”

Sigurd:
21. ”Råd har du gett mig,
men jag vill rida
till guldet som glänser i ljungen.
Ligg du där
i dödskamp så länge
tills du hamnar hos Hel.”

Fafne:
22. ”Mig svek Regin,
dig sviker han också.
Han blir bådas vår bane.
Fafnes livsdag
är nu förlupen,
du hade störst styrka.”

Regin hade försvunnit medan Sigurd dödade Fafne, men han kom tillbaka när Sigurd torkade bort blodet från svärdet. Regin sade:

23. ”Var hälsad, Sigurd,
nu har du segrat
och Fafne har du förgjort.
Av alla de män
som finns ovan jord
tror jag att du är tapprast.”

Sigurd:
24. ”Ovisst är att veta
när vi alla samlas,
segergudarnas söner,
vem som tycks vara tapprast;
många har mod
fast de aldrig stöter
svärdet i andras bröst.”

Regin:
25. ”Glad är du nu, Sigurd,
och stolt över segern,
när du torkar Gram på gräset.
Min broder har du
bragt om livet,
fast du gjorde det hjälpt av mig.”

Sigurd:
26. ”Du rådde mig
att jag skulle rida
hit över heliga fjäll.
Den glänsande ormen
ännu haft guld och liv
om du inte hetsat till handling.”

Då gick Regin fram till Fafne, skar hjärtat ur kroppen på honom med ett svärd som kallas Ridil och drack sedan hans blod ur såret.

Regin:
27. ”Sitt här, Sigurd,
medan jag går att sova,
håller du hjärtat över eld.
När det är välstekt
vill jag äta det
efter den dyra drycken.”

Sigurd:
28. ”Du flydde undan
när jag stack Fafne
med mitt vassa vapen.
All min kraft
gick åt att dräpa ormen
mens du låg i ljungen och latade dig.”

Regin:
29. ”Länge hade ormen
fått lata sig i ljungen
om jag inte gett dig ett verktyg:
det svärd som jag själv
hade smitt åt dig
till ett mäkta vasst vapen.”

Sigurd:
30. ”Mod är bättre
än vapnets makt.
när det stundar till strid,
ty en tapper man
tror jag kan vinna
med slött svärd seger.

31. Framgång får den djärve
men inte den fege
under kamp och krig;
den glade lyckas bättre
än den som är livstrött,
vad honom än må hända.”

Sigurd tog Fafnes hjärta och stekte på ett spett. När han trodde det var färdigstekt och blodet skummade ur hjärtat, doppade han fingret i det för att se om det var färdigt. Då brände han sig och stoppade fingret i munnen, men när Fafnes hjärteblod kom på hans tunga kunde han förstå vad fåglarna sade. Han hörde då nötväckor som kvittrade i snåret. En av nötväckorna sade:

32 ”Där sitter Sigurd
blodig av sårsvett,…………………sårsvett = kenning för blod
han steker Fafnes
hjärta på spett;
men mera vettigt
vore om hjälten
själv åt upp
odjurets livsmuskel.”……………..lisvsmuskel = kenning för hjärta

En annan sade:
33. ” Där ligger Regin
och rådgör med sig själv,
vill lura sin fosterson
som litat på honom;
han sätter av ilska
onda ord samman;
hatets smed…………………………………hatets smed = kenning för Regin
vill hämnas sin bror.”

En tredje:
34. ”Han borde hugga
huvet av gubben,
så att han hamnar i Hel;
allt guldet
fick han då ensam,
rikedomen som Fafne ruvat.

En fjärde:
35. ”Klok vore han allt,
om han kunde följa
vänskapsråd från er,
mina visa systrar,
tänkte sig för
och tog livet av smeden,
ty jag anar varg
där jag ser honom vila.”

En femte:
36. ”Inte är han så klok,
detta kampens träd……………………….Kampens träd = kenning för Sigurd
som jag hade hoppats
av härföraren,
om han låter ena
brodern löpa,
sen andre brodern
fått banehugg.”

En sjätte:
37. ”Ovis är han mycket
om han ännu skonar
den lömske fiende
som ligger där borta:
den svekfulle Regin
som han lätt rår på.”

En sjunde:
38. ”Han borde halshugga
iskalle jätten
och sedan ta skatten med sig;
då får han glädje
av Fafnes guld
och äger det sedan enväldigt.”

Sigurd:
39. ”Så råder inte ödet
att Regin skulle kunna
bli min baneman nu,
ty båda dessa bröder
skall nu brådstörtat
skickas till Hel härifrån.”

Sigurd högg huvudet av Regin, åt Fafnes hjärta och drack blod från både Regin och Fafne. Sedan hörde han hur nötväckorna sade:

40. ”Bind samman de röda
ringarna, Sigurd,
att klaga mera
är inte kungligt;
Jag vet en ungmö,
vackrast av alla,
hon väntar guldprydd,
om du vill ha henne.

41. Till Giukes hus
går gröna stigar,
ödet visar framåt
för vandringsmannen;
den mäktige drotten
har fostrat en dotter
som du kan få
med Fafnes guld.

42. En sal står på höga
Hindarfjället,
omvärvd är den
av flammande eld,
visa män
var det som byggde den
av den lysande
flodens låga………………………………..Flodens låga = kenning för guld

43. På fjället sover
en stridens kvinna,…………………….Stridens kvinna = valkyria
elden lågar
över hennes kropp.
Oden stack henne
med sömntörne
för att hon till Valhall fört
en annan än han ville.

44. Kan du se henne,
den hjälmprydda kvinnan,
hon som från valplatsen
red på Vindskorne?………………Vindskorne = valkyrians häst
Ödet har skickat,
du Sköldungars ättling, ………………….Sköldungar = mytisk konungaätt
att Segerdriva
är fångad i sömnen.”

Sigurd red efter Fafnes spår till hans lya och fann att det var öppet. Dörrarna och dörrposterna var av järn. Av järn var också alla stockarna i huset men nedgrävda i jorden. Där fann Sigurd en väldig mängd guld och fyllde upp två kistor. Han tog här också en skräckhjälm, en guldbrynja, svärdet Rotte och många andra kostbarheter som han lastade på Grane, men hästen ville inte gå framåt förrän Sigurd satte sig på hans rygg.

Annonser

Fafnesbanens fostran

SIGURDS FOSTRAN
I. Reginsmål (Reginsmál)

De dikter som följer omedelbart efter Grípisspá i Codex Regius brukar kallas Reginsmál, Fafnismál och Sigrdrífumál, men i handskriften förekommer inte dessa titlar, och dikterna är inte heller klart åtskilda från varandra. De utgör snarare delar av ett längre sammanhängande parti som i omväxlande vers och prosa skildrar Sigurd Fafnesbanes ungdom och tidiga fostran. Stilen är enhetlig, likaså framställningssättet, som kan beskrivas som prosimetrum med berättande partier på prosa och dialog på vers, fast versmåttet växlar mellan ljóðaháttr och fornyrðislag. Dialogerna går hela tiden ut på att den unge Sigurd skall fostras till en stor hjälte, mäktig att hämnas sin fars död, besegra draken Fafne och vinna Rhenguldet, vilket innebär att verserna ofta är av samma allmänt undervisande slag som verserna i Hávamál. Hela detta avsnitt om Sigurds fostran och första stordåd har uppenbarligen rötter i gammal tradition – och paralleller i Volsungasagan, forntyska dikter och svenska runinskrifter – men har sannolikt redigerats kraftigt strax före nedskrivningen i Codex Regius

***

Sigurd gick till Hjalpreks stall och valde ut en häst som sedan kallades Grane. Till Hjalpreks hus hade då kommit Regin, Reidmars son. Han var händigare än andra och dvärg till växten, slug, grym och trollkunnig. Regin tog sig an Sigurd som sin fosterson och lärjunge och älskade honom mycket. Han berättade för Sigurd om hans förfäder och om hur Oden, Höne och Loke en gång kom till Andvaraforsen. I den forsen var fullt med fisk, och där bodde sedan länge en dvärg som hette Andvare i en gäddas skepnad och skaffade sig mat där.
”Utter hette vår bror”, sa Regin. ”Han dök ofta ner i forsen i en utters skepnad. En gång hade han tagit en lax och satt på strandkanten och åt med slutna ögon. Då kastade Loke en sten på honom så att han dog. Asarna tyckte detta var mycket lyckosamt och flådde skinnet av uttern. Samma kväll bad de att få övernatta hos Reidmar och visade upp sitt byte. Då tog vi dem till fånga och krävde att de skulle lösa sina liv genom att fylla utterskinnet med guld och även täcka det utvändigt med rödaste guld. Då skickade de ut Loke att skaffa guldet. Han kom till Ran och fick hennes nät som han tog med till Andvaraforsen, kastade där nätet framför gäddan, så att hon fastnade i nätet. Då sade Loke:

1. ”Vad är det för fisk
som simmar i floden
och inte kan skydda sig själv?
Huvudet ditt
får du lösa ur Hel:
finn mig flodens låga!”…………….”Flodens låga” = kenning för guld

Andvare:
2. ”Andvare heter jag,
Oen var min far,
ofta har jag i forsen färdats.
usel var nornan
som i urtid bestämde
att jag skulle vada i vattnet.”

Loke:
3. ”Säg mig, Andvare”
– sade Loke –
”om du vill äga
liv i de levandes salar:
vilken bot måste gäldas
av människobarn
som hugger med hätska ord?”

Andvare:
4. ”Väldig bot
måste människobarn
som vadar i Vadgelme gälda;…………Mytisk flod med strida strömmar
osanna ord
som pådyvlas andra
leder till långt lidande.”

Loke såg allt guldet som Andvare ägde. Men när denne hade lämnat ut sitt guld hade han ännu kvar en ring, som Loke tog ifrån honom. Dvärgen gick då in i stenen och sade:

5. ”Detta guldet
som Gust ägde……………..Gust är antingen en förfader eller annat namn på Andvare själv
skall två bröders………….Två bröder = Regin och Fafne
bane bliva
och leda till krig
mellan åtta kungar.
Av min skatt
skall ingen få glädje.

Asarna visade skatten för Reidmar, fyllde utterskinnet med guld, ställde upp det på fötterna och lade mer guld runt omkring för att dölja det. När det var gjort gick Reidar fram, såg ett morrhår skymta och bad dem dölja också detta. Oden tog då fram Andvares ring och täckte därmed morrhåret.

6. ”Guld har du nu fått”
– sade Loke –
”och goda böter fick du,
en hög bot för mitt huvud.
Men det leder inte
till lycka för din son
utan till bane för er båda.”

Reidmar svarade:

7. ”Gåvor har du gett
men inga goda gåvor
utan med ond avsikt.
Livet hade ni
säkert förlorat
om jag fattat detta i förväg.”

Loke:
8. ”Än värre saker
tror jag mig veta:
en frändefejd skall följa;
furstar som ännu
inte har fötts
vänder sig med hat mot varandra.”

9. ”Mitt röda guld”
– sade Reidmar –
råder jag dock över
så länge jag ännu lever.
Inte är jag rädd
för dina onda hot,
packa dig nu hem härifrån!”

Fafne och Regin krävde Reidmar på sin andel av böterna efter deras bror Utter, men Reidmar vägrade ge dem något. Fafne stötte då svärdet genom sin far medan han sov. Reidmar ropade då på sina döttrar:

10. ”Lynghed och Lofnhed,
mitt liv är till ända,
till handling måste ni hasta!”

Lynghed svarade:

11. ”Få systrar
som mist sin far
hämnas sin harm på brodern.”

12. ”Får du ingen son”
– sade Reidmar –
”så fostra en dotter
med vargsinne
och vilda seder,
gift så henne
med en stark hövding
och låt hennes son
hämnas din sorg.”………………Möjligen antyds här att Sigurd blir Lyngheds ättling

Sedan dog Reidmar, men Fafne tog allt guldet. Regin bad då att få ut sitt fadersarv, men Fafne vägrade. Då bad Regin sin syster Lynghed om råd hur han skulle få ut fadersarvet. Hon svarade:

13. ”Med blitt sinne
bör du be din bror
om arv och ändrat sinnelag.
Det duger inte
att med draget svärd
fordra guldet av Fafne.”

Allt detta berättade Regin för Sigurd. En dag när han kom till Regins hus blev han ståtligt välkomnad. Regin sade:

14. ”Hit är nu kommen
Sigmunds kungason,
snarrådig yngling
till våra salar.
Mod har han mer
än en gammal man.
Jag anar byte
för hungrig ulv.

15. ”Fostra skall jag
stridsglade fursten,
Yngves ättling
till oss kommen.
Djärvast skall han bli
av hjältar under solen,
hans lov sjungas
i alla länder.”

Sigurd var då för jämnan tillsammans med Regin, som berättade för honom att Fafne låg på Gnitaheden i en orms skepnad. Han låg där med skräckhjälm och alla verelser fruktade honom.
Regin gjorde åt Sigurd ett svärd som kallades Gram. Det var så skarpeggat, att han bara behövde doppa det i Rhen och låta en ulltott driva med strömmen mot klingan för att ulltotten skulle klyvas liksom vattnet. Med det svärdet klöv Sigurd också i tu Regins städ.
Därefter eggade Regin Sigurd att dräpa Fafne. Han sade:

16. ”Högt må skratta
Hundings söner,
de som ändade
Eylimes liv,
om blott, Sigurd,
dig lyster att söka
gullringar hellre
än hämnd för fadern.”

Kung Hjalprek skaffade Sigurd skeppsfolk när han skulle hämnas fadern. De råkade ut för en svår storm och kryssade nedanför en utskjutande klippa. Där stod en man på berget och ropade:

17. ”Vem är det som rider
Rävils hästar…………………. .Sjökungen Rävils hästar = skepp
på höga vågor
i brusande hav?
Stänkta av skum
är era segel,
blåsten jagar
böljornas fåle.”………………..Böljornas fåle = skeppet

Regin svarade:

18. ”Här kommer Sigurd
och jag seglande,
drivna av medvind
mot dödens valplats.
Vågorna stänker
högt över stäven,
sjöhästen tumlar……………….Sjöhästen = skeppet
Vem är du själv?”

Mannen svarade:

19. ”Jag kallades Nikar…………Nikar är ett av Odens namn
då korpen höll fest
på döda som Volsungen…………..Volsungen = Sigmund (av Volsungs ätt)
dräpt runt världen.
Nu kan du kalla
karlen på berget
Feng eller Fjölne………………Feng och Fjölne är andra namn på Oden
Får jag följa med?”

De vek in mot land, och mannen gick ombord. Då lade sig ovädret.

Sigurd:
20. ”Berätta för mig, Nikar,
du som både känner
gudars och mänskors öde,
vad är det bästa
varslet om seger
när svärden svingas till kamp.”

Nikar sade:……………………..Här börjar Hnikarsmál, en kort visdomsdikt liknande Hávamál.

21. ”Gott är att veta
om bästa varslen
när svärden svingas till kamp:
om krigaren följs
av mörka korpen
är hans seger säkrad.

22. Ett annat förebud
som bådar framgång
på din väg till valplatsen
är om du träffar
på gångstigen två
karska och krigiska män.

23. Ett tredje är
om du hör tjuta
ulv under askens grenar.
Segern är dig given
om du först får se
den andra sidans stridsmän.

24. Vettlöst är att slåss
med blicken vänd
mot månens syster……………..Månens syster = solen
när hon lyser sent.
Seger får den
som i stridslik skådar
fienden klart
och fylkar med sköld.

25. Ditt fall förestår
om foten snavar
på din väg till valplatsen.
Du omgärdas då
av svekfulla diser……………diser = kvinnliga väsen som styr mäns öden
som vill se dig sårad.

26. Kammad och tvättad
skall krigaren vara
och mätt sedan morgonen,
ty ovisst är att veta
vad aftonen bringar,
ingen undgår sitt öde.”

Sigurd utkämpade ett stort slag med Lyngve Hundingsson och dennes bröder. Där föll Lyngve och båda hans bröder. Efter slaget sade Regin:

27. ”Nu är blodörn…………. ”Rista blodörn” var ett särskilt grymt sätt att döda fienden.
med bitande svärd
ristad på Sigmunds
banemans rygg.
Den främste av alla………….”Den främste” = Sigurd
furstens söner
har blodat marken
och mättat korpen.”

Sigurd for så hem till Hjalprek. Därpå eggade honom Regin att dräpa Fafne.

Fafnesbanens framtid

eddablog

Gripes spådom (Grípisspá)

Denna spådomsdikt, som i dramatisk form ger en sammanfattning av Sigurd Fafnesbanes liv, är ur språklig och versteknisk synpunkt ovanligt enkel och lättillgänglig. Den gör dock inte intryck av att vara förankrad i forngermansk eller fornnordisk tradition och anses därför allmänt vara mycket sent tillkommen, kanske först på 1200-talets Island i samband med hjältedikternas nedskrivning.

Gripe hette en son till Eylime, Hjördis bror. Han härskade över länder och var en mycket vis man som kunde se in i framtiden. Sigurd kom ensam ridande till Gripes hall, där man lätt kunde känna igen honom. Framför hallbyggnaden träffade han på en man som hette Geite. Sigurd slog sig i samspråk med honom och frågade:

1. ”Vem är det som bor
i denna borgen?
Vad kallar hans män
sin mäktige kung?”

Geite:
”Gripe heter
den som härskar här
med fast hand
över land och folk.”

Sigurd:
2. Ӏr han hemma.

View original post 1 495 fler ord

Fafnesbanens framtid

Gripes spådom (Grípisspá)

Denna spådomsdikt, som i dramatisk form ger en sammanfattning av Sigurd Fafnesbanes liv, är ur språklig och versteknisk synpunkt ovanligt enkel och lättillgänglig. Den gör dock inte intryck av att vara förankrad i forngermansk eller fornnordisk tradition och anses därför allmänt vara mycket sent tillkommen, kanske först på 1200-talets Island i samband med hjältedikternas nedskrivning.

Gripe hette en son till Eylime, Hjördis bror. Han härskade över länder och var en mycket vis man som kunde se in i framtiden. Sigurd kom ensam ridande till Gripes hall, där man lätt kunde känna igen honom. Framför hallbyggnaden träffade han på en man som hette Geite. Sigurd slog sig i samspråk med honom och frågade:

1. ”Vem är det som bor
i denna borgen?
Vad kallar hans män
sin mäktige kung?”

Geite:
”Gripe heter
den som härskar här
med fast hand
över land och folk.”

Sigurd:
2. Ӏr han hemma.
den vise härskaren?
Kan jag få lov att
tala med kungen?
Om samtal ber
en okänd man
som vill fråga
om sin framtid.”

Geite:
3 ”Den glade kungen
kommer då att fråga
vem mannen är
som vill möta honom.”

Sigurd:
”Sigurd heter jag,
son till Sigmund,
men det är Hjördis
som är min mor.”

4. Då gick Geite
till Gripe och sade:
”Utanför står
en okänd man,
mycket ståtlig
ser han ut.
Han vill få lov att
träffa dig, herre.”

5. Ur salen går då
konung Gripe
och hälsar hjärtligt
på gästen som kommit:
”Välkommen, Sigurd,
skall du nu vara,
men du, Geite,
tar hand om Grane.”

6. Så börjar de tala
och språka om mycket
som bara rådkloka
män brukar göra.
”Säg mig, om du vet,
vise morbror,
hur blir din systerson
Sigurds liv?”

Gripe:
7. ”Du blir, Sigurd,
störst under solen,
främst av alla
furstar på jorden,
fri från all fruktan,
frikostig med guld,
vacker att skåda,
vis i ditt tal.”

Sigurd:
8. ”Säg mig då, kung,
så klok som du är,
om du kan skåda
Sigurds öde.
Vad händer först
till fördel för mig
när jag rider bort
ifrån din borg?”

Gripe:
9. ”Först skall du, furste,
hämnas din far
och lindra Eylimes
alla sorger.
Du slår Hundings
hårdföra söner.
Trots deras styrka
är segern din.”

Sigurd:
10. ”Säg mig då, ädle
anförvant,
kunnig som få
och klok i ditt tal:
kan du se Sigurds
kommande stordåd,
de som högst prisas
under himlafästet?”

Gripe:
11. ”Ensam dödar du
den glänsande draken
som vaktar guldet
på Gnitaheden.
Baneman blir du
till båda bröderna
Regin och Fafne,
om Gripe har rätt.”

Sigurd:
12. ”Rik nog blir jag
om jag reder mig väl
i kamp mot andra
som du gör klart.
Låt din tanke
flyga längre,
säg mig vad som
sedan händer!”

Gripe:
13. ”Strax du finner
Fafnes håla,
griper dig an
hans fagra guld,
lastar det raskt
på Granes rygg,
rider så till Gjuke,
den ryktbare kungen.”

Sigurd:
14. ”Säg mig mer,
du vise spåman,
om min framtids
ödeslott!
När jag har gästat
Gjukes borg,
vad väntar mig då
på livets väg?”

Gripe:
15. ”På fjället sover
en furstedotter,
bländvit i brynja
efter Helges bortgång……………Oklart vilken Helge som här avses.
Med ett vinande hugg
av ditt vassa svärd,
Fafnes bane,
öppnar du brynjan.”

Sigurd:
16. ”Bruten är brynjan,
bruden börjar tala,
sedan hon vaknat
ur sin långa sömn.
Vad säger den fagra
till Sigurd då
som kan ge lycka
i hans liv?”

Gripe:
17. ”Runor lär hon dig
i rikt mått, furste,
alla till nytta
för gammal och ung,
trollformler för varje
människas tunga,
liv, läkedom
och lycka på vägen.”

Sigurd:
18. ”Då jag har lärt mig
hela läxan
och har begett mig
bort därifrån,
kan du då se
vad sedan händer,
vad som väntar
på livets väg?”

Gripe:
19. ”Du hemsöker då
Heimes boning
och hälsas där glad
som härskarens gäst.
Men nu kan jag inte
berätta mera,
fråga mig inte
vad som sker längre fram.”

Sigurd:
20. ”Nu gör dina ord
mig ont i hjärtat,
jag fattar nog
att du ser längre fram.
Klart du skådar
Sigurds olycka
och vill därför inte
visa mig mer.”

Gripe:
21. ”Tydligt såg jag
dina tidiga bragder,
under de ljusa
ungdomsåren,
men skönjer blott svagt
ditt senare liv.
Visdom saknas mig,
jag vet inte mera.”

Sigurd:
22. ”Så framsynt som Gripe
finns ingen på jorden,
ingen vet mer
om mänskornas öden.
Dölj ingenting
av det som drabbar mig,
hur vedervärdigt
det än må vara.”

Gripe:
23. ”Aldrig med skam
skall du leva, Sigurd,
det kan du vara
viss om, ädling.
Så länge världen
består skall man vörda
ditt namn och minnas
dina manliga dåd.”

Sigurd:
24. ”Illa vore
att nu ta avsked
från dig, härskare,
efter halv spådom.
Visa mig nu
min levnads väg
som fastlagts av ödet,
vördade frände!”

Gripe:
25. ”Då skall jag säga
vad jag ser om Sigurd,
när du nu tvingar mig
att fortsätta tala.
Säkert förstår du
att jag talar sanning
om dagen som ödet
bestämt för din död.”

Sigurd:
26. ”Kungens vrede
vill jag inte väcka,
bara få Gripes
goda råd.
Nu vill jag veta
också det värsta
som väntar Sigurd
på livets väg.”

Gripe:
27. ”Hos Heime finns
en fager ungmö,
Brynhild kallas hon
i krigarskaran,
dotter till Budle,
men mäktige drotten
Heime fostrar
den hårdsinta flickan.”

Sigurd:
28. ”Vad angår det mig
om denna ungmö
är fager att se på
och fostras av Heime?
Jag ber dig, Gripe,
förklara dig bättre,
du som vet allas
öden i förväg.”

Gripe:
29. ”Hon skall stjäla
all din själsfrid
med sin fägring,
Heimes fosterbarn.
Sova kan du inte,
ej döma med sakskäl
eller bry dig om andra
om du inte ser henne.”

Sigurd:
30. ”Vad tröst får då Sigurd
att trygga sig vid?
Kan du se det
så säg det, Gripe!
Får jag köpa
den flickan till brud,
äkta den fagra
furstedottern?”

Gripe:
31. ”Ni två avlägger
trohetsed samman,
heliga löften
som inte håller.
Sen du varit gäst
hos Gjuke en natt
glömmer du den fagra
Heimes fosterdotter.”

Sigurd:
32. ”Säg mig då varför
jag sviker så grymt?
Ser du falskhet
i furstens sinne,
när jag kan bryta
mitt löfte till bruden
som jag hade älskat
av hela mitt hjärta?”

Gripe:
33. ”Själv blir du offer
för en annans svek.
när Grimhild får dig
att glömma Brynhild
och ger dig i stället
en ljushårig flicka,
sin egen dotter.
Då blir du lurad.”

Sigurd:
34. ”Blir jag då ingift
i Gunnars ätt
och får till maka
den fagra Gudrun?
Ett fint gifte
fick jag väl då,
om inte sveket
vållat mig sorg.”

Gripe:
35. ”Lätt blir du
av Grimhild lurad,
när hon sen ber dig
fria till Brynhild
för Gunnars räkning,
goternas kung.
Raskt lovar du modern
att resa på brudfärd.”

Sigurd:
36. ”Olycka kommer
av detta, anar jag,
och det som följer
är Sigurds fall,
om jag skall fria
till den fagra kvinnan,
som jag älskat själv,
för andras räkning.”

Gripe:
37. ”Trohetseder
svär ni alla,
Gunnar och Högne
och du, hövding.
På väg till Brynhild
byter ni skepnad,
Gunnar och du;
sant säger Gripe.”

Sigurd:
38. ”Vad är nu detta?
Varför på vägen
byta skepnad
och skifta hamn?
Av sådant kan bara
olyckor följa
och mäktig ondska;
säg mera, Gripe!”

Gripe:
39: ”Gunnars skick
och skepnad har du
men egen talekonst
och tankekraft.
Så fäster du dig
Heimes fosterdotter,
den högsinta kvinnan,
utan hinder.”

Sigurd:
40.”Ont är detta
och illa blir mitt rykte
bland hederligt folk
efter sådan handling.
Aldrig vill jag
med falskhet vinna
den främsta av alla
ädla furstinnor.”

Gripe:
41. ”Vila skall du,
vise härförare,
vid sidan av mön
som vore hon mor din.
Vördat skall därför
ditt namn vara,
du store furste,
så länge jorden finns.”

Sigurd:
42. ”Säg mig, Gripe,
kan den stolte Gunnar
äkta Brynhild
och ta till brud,
fast hon tre nätter
har legat trofast
invid min sida?
Sånt ser man sällan!”

Gripe:
43. ”Bröllop firar
ni båda tillsamman,
Sigurd och Gunnar
i Gjukes salar.
Ni skiftar hamn
när ni kommer hem,
men sinnet förblir
det samma som förr.”

Sigurd:
44. ”Kan svågerskapet
mellan Sigurd och Gunnar
bli till glädje
för båda två?
Kan Gunnars vänskap
med mig bevaras
när sådant händer?
Vad svarar Gripe?”

Gripe:
45. ”Trohetseden minns du
men väljer att tiga,
för du unnar Gudrun
ett gott äktenskap.
Men Brynhild tycker sig
uselt bortgift,
i hemlighet gör hon
planer att hämnas.”

Sigurd:
46. ”Vad får Brynhild
som bot av oss
för att vi handlar
skamligt mot henne?
Jag svär henne trohet
men sviker sedan,
föga glädje
får hon av mig.”

Gripe:
47. ”Brynhild går
till Gunnar och säger
att du har svikit
den ed du svurit
att inte kränka
hans bruds ära,
trots att han litat
helt på ditt löfte.”

Sigurd:
48. ”Hur kan nu detta
komma sig, Gripe?
Är det då sant
som hon säger om mig?
Eller far hon med lögn,
den lovordade ungmön,
om mig och sig själv?
Säg mera, Gripe!”

Gripe:
49. ”Besviken och vred
vill den stolta bruden
göra dig illa
för det onda hon lidit.
Hennes ära
kränker du aldrig,
dock är hon sårad
av ditt svek mot henne.”

Sigurd:
50. ”Skall hon kanske hetsa
den kloke Gunnar,
Guttorm och Högne
att gå henne tillhanda?
Kommer Gjukes söner
att bloda sina svärd
på sin egen svåger?
Säg mig det, Gripe!”

Gripe:
51. ”Grym är smärtan
i Gudruns hjärta
när hennes bröder
blir din bane.
All hennes lycka
blir till intet,
hennes glädje förgår,
och skulden är Grimhilds.”

Sigurd:
52. ”Nu skiljas vi åt,………..I handskriften står de två sista stroferna i omvänd ordning
ingen undgår sitt öde.
Berättat har du, Gripe,
som jag bad dig göra.
Jag vet att du gett mig
en vackrare spådom
om det liv som är mitt
om det stått i din makt.”

Gripe:
53. ”Trösta dig dock,
du dristige hjälte,
stort är ditt öde
om än sorgligt.
Ingen ädlare man
än du är, Sigurd,
skall någonsin finnas
under himlens fäste.”