Månadsarkiv: april 2014

Darradssången – långfredagen 1014

I dag, långfredag, är det exakt tusen år sedan Slaget vid Clontarf stod utanför Dublin mellan irernas kung Brian och nordiska vikingar under ledning av SIgurd jarl från Orkney. Brian segrade men stupade själv under striden liksom Sigurd jarl. Slaget finns utförligt skildrat i Njals saga, där det också berättas om valkyriorna som styrde slaget och samtidigt sjöng nedanstående Edda-sång.  Den återges här i såväl isländskt original som min egen översättning, som utkommer om några veckor i den stora nya Reykjavik-utgåvan med svenska översättningar av samtliga islänningasagor.

 

På långfredagens morgon hände det på Caithness att en man vid namn

Dörruð gick ut och fick se tolv ryttare närma sig en vävstuga och försvinna

in i den. Han gick fram till vävstugan, kikade in genom en glugg och såg

att det var några kvinnor där inne som hade satt upp en väv. Manshuvuden

använde de som vävlod, tarmar som varp och väft, ett svärd som vävsked och

en pil som skyttel. Kvinnorna sjöng dessa strofer:

 

1. Uppspänd är väven                                                 Vítt er orpið

till varsel om manfall,                                                  fyrir valfalli

från vävbommens moln                                              rifs reiðiský,

regnar det blod.                                                          rignir blóði.

Nu över spjuten                                                          Nú er fyrir geirum

spännes den gråa                                                       grár upp kominn

livstrådens varp                                                           vefr verþjóðar

som väverskor fyller                                                    er þær vinur fylla

med Valhallgudens                                                      rauðum vefti

rödaste väft.                                                                Randvés bana.

 

2. Tät är varpen                                                           Sjá er orpinn vefr

av mäns tarmar,                                                           ýta þörmum

hårt är den tyngd                                                         og harðkléaðr

av mäns huvuden,                                                       höfðum manna.

spänd är den                                                               Eru dreyr rekin

av järnskodda spjut.                                                    dörr að sköftum

Med våra vapen                                                           járnvarðr yllir

väver vi död.                                                                en örum hrælaðr.

Med svärd slår vi                                                         Skulum slá sverðum

segerväven.                                                                 sigrvef þenna.

 

3. Hild går att väva                                                      Gengr Hildr vefa

och Hjörþrimul,                                                            og Hjörþrimul,

Sanngríð, Svipul                                                           Sanngríðr, Svipul

med svärden dragna.                                                   sverðum tognum.

Spjut må skaka,                                                           Skaft mun gnesta,

sköldar braka,                                                              skjöldr mun bresta,

kampens bestar                                                           mun hjálmgagar

i brynjor bita.                                                                í hlíf koma.

 

4. Vi vindar och vindar                                                Vindum, vindum

vapenväven                                                                 vef darraðar,

som unge kungen                                                        þann er ungr konungr

fordom ägde.                                                               átti fyrri.

Framåt går vi,                                                               Fram skulum ganga

vadar i fylking,                                                             og í fólk vaða

till våra vänners                                                           þar er vinir vorir

vapenskifte.                                                                 vopnum skipta.

 

5. Vi vindar och vindar                                                Vindum, vindum

vapenväven,                                                                vef darraðar

följer i striden                                                              og siklingi

en segerrik furste.                                                       síðan fylgjum.

Gunn och Göndul                                                       Þar sjá bragna

går i hans fotspår,                                                       blóðgar randir

och skyler kroppen                                                      Gunnr og Göndul

med skölden blodig.                                                    er grami hlífðu.

 

6. Vi vindar och vindar                                                Vindum, vindum

vapenväven                                                                vef darraðar

där stridens fanor                                                       þar er vé vaða

fladdrar i stormen.                                                      vígra manna.

Vem vill här låta                                                           Látum eigi

hans liv gå till spillo?                                                   líf hans farast,

Vi är valkyrior,                                                              eiga valkyrjur

valet är vårt.                                                                 vals um kosti.

 

7. Väldiga riken                                                            Þeir munu lýðir

skall nu vinnas                                                             löndum ráða

av folk som bodde                                                       er útskaga

utskärs fordom.                                                           áðr um byggðu.

Mäktiga fursten                                                           Kveð eg ríkum gram

faller i striden,                                                              ráðinn dauða.

jarlen segnar                                                                Nú er fyrir oddum

död till jorden.                                                              jarlmaðr hniginn.

 

8. Irer skall drabbas                                                    Og munu Írar

av ofärdsdagar                                                            angr um bíða,

som aldrig förgår                                                         það er aldrei mun

ur mänskors minne.                                                    ýtum fyrnast.

Vävd är nu väven,                                                       Nú er vefr ofinn,

vallen blodad,                                                              en völlr roðinn,

dödsbud må löpa                                                        munu um lönd fara

kring land och rike.                                                      læspjöll gota.

 

9. Inpyrt av skräck                                                       Nú er ógurlegt

är allt man skådar,                                                       um að litast

en drypande blodsky                                                  er dreyrug ský

drar över himlen,                                                         dregr með himni.

de fallnas dödssår                                                       Mun loft litað

färgar luften,                                                                lýða blóði

när segerns jungfrur                                                   er sóknvarðar

sjunger sin sång.                                                        syngja kunnu.

 

10. Väl vi kvad                                                             Vel kváðum vér

om kungen unge                                                         um konung ungan

stridens starka                                                             sigrhljóða fjöld

segersång.                                                                   syngjum heilar.

Lär den, alla                                                                 En hinn nemi,

som lyssnar till den!                                                     er heyrir á

Sprid över världen                                                       geirfljóða hljóð,

spjutvävens toner!                                                       og gumum segi.

 

11. Hårt skall vi rida                                                    Ríðum hestum

på våra hästar,                                                            hart út berum

bort nu drar vi                                                             brugðnum sverðum

med dragna svärd.                                                      á braut heðan.

 

Därpå rev de ner väven och slet den i stycken, så att var och en av dem behöll

ett tygstycke. Dörruð gick bort från gluggen och hem, men kvinnorna steg

upp på sina hästar och red bort, sex åt söder och sex åt norr.

Annonser

Rigs vandring (Rígsþula)

eddablog

Den här dikten, som handlar om de fornnordiska samhällsklassernas och kungadömets mytiska ursprung, är fragmentariskt bevarad och dess tillkomst är omtvistad. Guden Rig omtalas inte i andra isländska texter men har paralleller i irländska texter, där Rig betyder detsamma som konung (rex på latin). I prosainledningen identifieras han med guden Heimdal, som i Völuspá strof 1 omtalas som människornas stamfader. Några forskare menar att diktens skildring av trälarna visar att den tillkommit vid en tidpunkt då träldomen ännu existerade och var fullt accepterad på Island, det vill säga under hednisk vikingatid. Andra forskare hävdar att skildringen av överklassen tyder på  att texten först tillkommit sedan Norden fått en hövisk aristokrati under kristen medeltid. Möjligt är också att berättelsen om Rigs vandring tillkommit under lång tid och ändrats flera gånger under tidernas lopp i den muntliga traditionen. Den skrivna texten finns inte bevarad i Codex Regius utan återges här efter handskriften…

View original post 1 313 fler ord

Rigs vandring (Rígsþula)

Den här dikten, som handlar om de fornnordiska samhällsklassernas och kungadömets mytiska ursprung, är fragmentariskt bevarad och dess tillkomst är omtvistad. Guden Rig omtalas inte i andra isländska texter men har paralleller i irländska texter, där Rig betyder detsamma som konung (rex på latin). I prosainledningen identifieras han med guden Heimdal, som i Völuspá strof 1 omtalas som människornas stamfader. Några forskare menar att diktens skildring av trälarna visar att den tillkommit vid en tidpunkt då träldomen ännu existerade och var fullt accepterad på Island, det vill säga under hednisk vikingatid. Andra forskare hävdar att skildringen av överklassen tyder på  att texten först tillkommit sedan Norden fått en hövisk aristokrati under kristen medeltid. Möjligt är också att berättelsen om Rigs vandring tillkommit under lång tid och ändrats flera gånger under tidernas lopp i den muntliga traditionen. Den skrivna texten finns inte bevarad i Codex Regius utan återges här efter handskriften Codex Wormianus från 1300-talet.

 

1. En gång kom Rig,                          Namnet Rig betyder här kung och är sannolikt av irländskt ursprung.

en kunskapsrik gud,                         

raskt gående

på gröna stigar.

Åldrad men kraftfull

kom han klivande.

 

2. Mitt på vägen

vandrade han,

där stod ett hus

med dörren öppen.

Dit gick han in

och där brann en eld.

Vid grytan satt

ett gråhårspar,

Gammelfarfar och Edda,                                      Edda betyder här Gammelfarmor

hon i gammaldags huva.

 

3. Rig kunde ge dem

goda råd,

satte sig mellan dem

mitt på bänken,

värdfolket hade han

på var sin sida.

 

4. Edda tog

en tung limpa,

fast och tjock

och full av agnar,

bar den fram

och satte på bordet

med en kittel

full av köttspad

efter en kalv

som hon hade kokat.

 

5. Rig kunde ge dem

goda råd,

klev sedan upp

för att gå till kojs,

lade sig mellan dem

mitt på sängen,

värdfolket hade han

på var sin sida.

 

6. Tre nätter i rad

stannade Rig,

gick sen vidare

vägen framåt.

Nu gick det

nio månader.

7. Då födde Edda

en svart fuling,

han tvåddes i vatten

och fick heta Träl.

 

8. Han började växa

och väl trivas,

på hans händer

var huden narig,

knogarna krumma

fingrarna tjocka,

ful var hans uppsyn,

ryggen lutande,

hälarna långa.

 

9. Hans krafter tog till

när han tvangs att slita,

bära bördor,

binda bast,

släpa ris gjorde han

dagen igenom.

 

10. Till gården kom

en kringfarande tös

med smutsiga fötter

och solbrända armar.

Näsan var krökt

och namnet var Träljänta.

 

11. Mitt på bänken

satte sig den brunbrända

och vid hennes sida

satt sonen i huset.

De språkade samman,

till sängs gick de sedan,

Träl och Träljänta,

efter en tung dag.

 

12. De avlade barn

i boet samman –

Några visst hette

Vesen och Vilsen,

Drulle och Dumbom,

Klossig och Krum,

Tafatt och Tossen,

Fåne och Fumlig,

Bullen och Bakom.

De byggde gärdsgård

och gödslade åkrar,

vaktade getter,

matade grisar

och grävde torv.

 

13. Döttrarna hette

Dittan och Dattan,

Drumlan och Fumlan,

Tossan och Kossan,

Flamsan och Fjompan,

Slynan och Slampan,

Lollan och Latmaja,

Trasan och Träckpigan.

Från dem stammar alla

trälarnas ätter.

 

14. Rig gick vidare

rakt fram på vägen,

kom till en gård

där dörrn stod på glänt.

Dit gick han in

och där brann en eld.

I salen satt ett par

och sysslade med sitt.

 

15. Mannen täljde

i trä till en vävbom.

Skägget var klippt

och luggen kort,

skjortan satt väl,

ett skrin stod på golvet.

 

16. Kvinnan som satt där

spann på sin spinnrock,

bredde ut armarna,

uppmätte väven.

En hätta bar hon

och blus över bröstet,

också en halsduk

samt spänne vid axeln.

Farfar och Farmor

förestod huset.

 

17. Rig kunde ge dem                     Här saknas sannolikt ett stycke om måltiden. Jämför stroferna 4 och 29-30.

goda råd.                                              

steg sedan upp

för att gå till sängs,

lade sig mellan dem

mitt i sängen,

värdfolket hade han

på var sin sida.

 

18. Tre nätter i rad

stannade han,

och nu gick det

nio månader.

 

19. Farmor fick barn,

det östes med vatten,

fick namnet Karl

och kläddes i linne,

rosig och rödhårig

med rappa ögon.

 

20. Han började växa

och väl trivas,

tämjde oxar,

smidade årder,                                  årder: gammaldags enklare plog

timrade hus

och lador för höet,

byggde kärror

och körde plogen.

 

21. Hem kördes nu

med nycklar vid bältet

Karls gifte

i getskinnskjol.

Svärdotter hette hon,

höljdes i brudslöja.

Ringar byttes,

bröllop firades,

brudsäng bäddades

i det egna boet.

 

22. Barn fick de

som trivdes bra,

hette Pojken och Pilten,

Grabb, Gosse, Påg,

Åbo och Bonde,

Smed och Yngling,

Pysen och Lillen,

Plöjarn och Storstarken.

 

23. Döttrar fick de

med dessa namn:

Flicka och Jänta,

Fänta och Stinta,

Grebba och Tös,

Tulta och Rulta,

Ungmö och Tärna,

Stumpan och Yrhättan.

Från dem stammar alla

böndernas ätter.

 

24. Rig gick vidare

rakt fram på vägen,

kom till en sal                                     Det handlar här tydligen om en stor gästabudssal

som vette mot söder.

Porten stod öppen

och prydd med en ring.

 

25. Där steg han in

på golv strött med halm.

Ett par satt i salen

och såg på varandra:

Far och Mor lekte

med fingrarna sina.

 

26. Husbonden satt

och snodde en sträng,

skaftade pilar

och satte på bågen.

Husmodern såg

på sina armar,

strök över tyget,

stramade ärmarna.

 

27, Högt satt hennes hätta,

om halsen ett hängsmycke ,

blå särk hade hon

med sida ärmar;

brösten ljusare,

brynen bjärtare,

nacken vitare

än nyfallen snö.

 

28. Rig kunde ge dem

goda råd,

satte sig mellan dem

mitt på bänken,

värdfolket hade han

på var sin sida.

 

29. Mor tog då

en mönstrad duk

av vitt linne

och lade på bordet,

tog sedan fram

tunna skivor

av läckert vetebröd

och lade på duken.

 

30. Fram satte hon

fyllda skålar

gjorda av silver,

satte på bordet

stekta fåglar,

glänsande fläsk.

Vin bjöds i kannor

och ädla krus.

Där drack de och språkade

tills dagen tog slut.

 

31. Rig kunde ge dem

goda råd,

reste sig sedan

och redde sin säng.

Tre nätter blev han

boende hos dem,

gick sedan vidare

vägen fram.

Nu gick det

nio månader.

 

32. Mor födde en son

som sveptes i silke.

Han vattenöstes

och fick heta Jarl.

Blekt var hans hår,

kinden blomstrande,

vassa hans ögon

som ormynglets.

 

33. Så växte Jarl

upp där i salen,

svingade sköldar

snodde bågsträngar,

snidade bågar,

skaftade pilar,

slungade lansar,

skakade spjut,

red på hästar,

hetsade hundar,

övade simning

och slog med svärd.

 

34. Ur skogen kom

Rig skridande,

Rig själv sedan

lärde honom runor,

gav honom namn

som egen son,

bjöd honom erövra

odalmarken,

fädernas urgamla

 

35. Jarl red sedan

genom mörka skogar

över iskalla berg

tills han kom till en borg.

Där drog han svärdet,

skakade skölden,

sporrade hästen,

slungade spjutet,

började krig

så att marken blodades.

Folk miste livet

men Jarl vann sig land.

 

36. Ensam ägde han

arton gårdar,

delade ägorna,

gav till alla

rikliga gåvor,

ringar och hästar,

kostbara smycken

av silver och guld.

 

37. Sändebud for

på såphala vägar,

kom till en hall

där Herse bodde,                              Herse är titeln på en högt uppsatt hövding.

fann där hans dotter,

finlemmad och fager,

hövisk och klok.

Erna hette hon.

 

38. De bad om hennes hand

och körde henne hem.

I brudslöja giftes hon

sedan med Jarl.

Länge levde de

lyckliga samman,

förökade ätten

och blev urgamla.

 

39. Äldsta barnet

hette Ättling,

sen kom Arvinge,

Ädling och Telning,

Måg, Furste, Lillprinsen

– lekar lärde de –

Son och Sven

– simning och brädspel –,

Kund hette en

Men Kon var den yngste.

 

40. Så växte Jarls

söner upp,

täljde pilar,

tämjde hästar,

slungade spjut

och skakade sköldar.                        Här saknas möjligen en strof om döttrarna. Jämför stroferna 13 och 23.

41. Men Kon unge

kunde runor,

åldersrunor,

eviga runor.

Mer kunde han:

rädda mänskoliv,

döva eggar,

stilla orkaner till sjöss.

 

42. Han lärde fåglalåt

och släcka flammor,

mildra sorger,

ge sinnesfrid.

Han hade krafter

som åtta karlar.

 

43. Han tävlade med Rig

i runkunskap,

brukade konstknep

och blev bäst av dem.

Då fick han rätt

till Rigs namn

och rätt att ärva

hans runkonster.

 

44. Kon unge red

genom skogar och kärr,

hans pilar flög

och tystade fåglarna.

 

45. Då kraxade en kråka

som satt på en kvist:

”Varför fäller du

fåglar, Kon unge?

Rid hellre på hästar

och slå härar.

 

46. Dan och Danp

äger dyra hallar

och bättre ättjord

än du äger.

De vet hur havets

hästar skall ridas

och eggjärn skall bita

i blodiga sår.”                                      Slutet har tydligen gått förlorat men rimligen har dikten slutat med att ”Kon unge” blir konung och

                                                           därmed hamnar högst på samhällspyramiden.