Första kvädet om Gudrun (Gúðrúnarkviða I)

 

Gudrun satt vid Sigurds lik. Hon grät inte som andra kvinnor men hon var nära att sprängas av sorgen. Kvinnor och män kom dit för att trösta henne men utan framgång. Det sägs att Gudrun hade ätit av Fafnes hjärta så att hon förstod fåglarnas språk. Detta har diktats om Gudrun.

 

 

 

1. Det hände en gång                   Den mest berömda och möjligen äldsta av de s.k.

 

att Gudrun ville dö                       Edda-elegierna, där en kvinna sörjer och klagar.

 

när hon satt sörjande                   över sitt hårda öde.

 

vid Sigurds lik.

 

Hon varken grät

 

eller vred sina händer,

 

hon klagade inte

 

som kvinnor brukar.

 

 

 

2. Kloka jarlar

 

kom för att trösta,

 

hugsvala ville de

 

hennes hårda sinne.

 

Gråta kunde dock

 

Gudrun inte,

 

fast hon var sprängfull

 

av vrede och sorg.

 

 

 

3. Fram kom även

 

jarlarnas kvinnor,

 

guldsmyckade,

 

för att trösta Gudrun.

 

Var och en berättade

 

om bittra sorger

 

som de i livet

 

själva lidit.

 

 

 

4. Då sade Gjaflaug,

 

Gjukes syster:

 

”Värst av alla

 

har jag våndats,

 

fem är de män

 

som jag har mistat,

 

tvenne döttrar,

 

trenne systrar,

 

åtta bröder,

 

så nu är jag ensam.”

 

 

 

5. Gråta kunde dock

 

Gudrun inte,

 

förlamad satt hon

 

vid makens lik,

 

stelnad av sorg

 

över Sigurds död.

 

 

 

6. Då sade Herborg,

 

Hunalands drottning:

 

”Hårdare öde

 

hemsökte mig:

 

då mina sju söner

 

drog bort med min make

 

till strider i söder,

 

där alla stupade.

 

 

 

7. Min far och mor

 

och fyra bröder

 

drogs ner i djupet

 

en stormig dag

 

då bränningar slog

 

deras båt i stycken.

 

 

 

8. Själv fick jag bärga dem,

 

själv lägga dem på bår,

 

själv hjälpa dem ner

 

i jordens mörker.

 

Allt detta hände

 

inom ett halvår

 

då ingen mänska

 

ömkade mig.

 

 

 

9. Samma halvår

 

blev jag härtagen,

 

tvingad bort

 

och gjord till träl.

 

Varenda morgon

 

måste jag klä på

 

min härskares kvinna

 

och knyta hennes skor.

 

 

 

10. Svartsjuk var hon,

 

plågade mig svårt,

 

med hugg och slag

 

drev hon mig hårdhänt.

 

Ingen husbonde

 

hade jag bättre,

 

ingen husfru

 

hade jag värre.”

 

 

 

11. Gråta kunde dock

 

Gudrun inte,

 

förlamad satt hon

 

vid makens lik,

 

stelnad av sorg

 

över Sigurds död.

 

 

 

12. Då sade Gullrand,

 

Gjukes dotter:

 

”Fast du är klok,

 

min fostermor,

 

tröstas ej änkan

 

av sådant tal.

 

Avtäck hellre

 

hövdingens kropp!”

 

 

 

13. Svepningen drog hon

 

från Sigurds lik

 

och lade en kudde

 

vid Gudruns knän:

 

”Se på din käre

 

och kyss hans mun

 

så som du gjorde

 

när Sigurd levde!”

 

 

 

14. Då såg Gudrun

 

en sista gång

 

sin älskades hår

 

som täckts av blod,

 

hans ögon som strålat

 

men nu slocknat,

 

hans bröst som sårats

 

av dråparnas svärd.

 

 

 

15. Ner segnade hon

 

över Sigurds bädd,

 

hennes hår föll ut

 

och hyn rodnade,

 

från ögat en regndroppe

 

rann ner i knät.

 

 

 

16. Då grät Gudrun,

 

Gjukes dotter,

 

tårarna föll

 

genom hårets flätor,

 

och gässen ropade

 

gällt på tunet,

 

de ädla fåglarna

 

som ungmön ägde.

 

 

 

17. Då sade Gullrand,

 

Gjukes dotter:

 

”Inga i världen

 

har älskat varandra

 

så innerligt som du

 

och Sigurd har älskat.

 

Aldrig trivdes du

 

inne eller ute,

 

du min syster,

 

utom hos Sigurd.”

 

 

 

18, ”Så var min Sigurd                                 Här inleds Gudruns klagan.

 

bland Gjukes söner

 

som höga liljan

 

i låga gräset,

 

en tindrande sten

 

på ett enkelt smycke,

 

en lysande ädling

 

bland andra furstar.

 

 

 

19. För kungens män

 

kunde jag tyckas

 

högre än Valfader

 

Odens valkyrior.

 

Nu är jag så liten

 

som ett ynka löv

 

i videsnåret,

 

när min vän är död.

 

 

 

20. Nu saknar jag jämt

 

i säng och i säte

 

min älskade vän,

 

som var för mig allt.

 

Gjukungar vållade

 

det onda verket

 

som gav deras syster

 

denna stora sorg.

 

 

 

21. Så skall nu landet

 

läggas öde,

 

när ni har svikit

 

ederna ni svurit.

 

Aldrig skall du, Gunnar,

 

få glädje av guldet.

 

Ringarna blir

 

till bane för dig själv.

 

Det blir ditt straff

 

för sveket mot Sigurd.

 

 

 

22. Här på gården

 

var glädjen större

 

när min Sigurd

 

sadlade Grane                             Grane är Sigurds häst

 

och for med Gunnar

 

att fria till Brynhild,

 

den olycksbringande

 

onda kvinnan.”

 

 

 

23. Då sade Brynhild,

 

Budles dotter:

 

”Make och barn

 

måtte hon mista

 

som fick dig, Gudrun,

 

att gråta till slut

 

så att du denna morgon

 

fick mål i mun.”

 

 

 

24. Då sade Gullrand,

 

Gjukes dotter:

 

”Håll din mun,

 

din onda häxa!

 

En olycka var du

 

för ädla män,

 

en ödesdiger

 

ofärdsvåg

 

som krossade grymt

 

sju kungars lycka

 

och gav deras kvinnor

 

dödliga kval.”

 

 

 

25. Då sade Brynhild,

 

Budles dotter:

 

”Allt det onda

 

har Atle vållat,

 

Budles son

 

och min egen bror.

 

 

 

26. Hos hunnernas kung

 

såg vi i hallen

 

drakguldet glittra

 

på Sigurds dräkt.

 

Den synen blev

 

mitt öde sedan

 

och vållar mig

 

beständigt ve.”

 

 

 

27. Vid stolpen stod Brynhild,

 

Budles dotter.

 

Hon samlade krafter,

 

sprutade etter,

 

eldar brann

 

i hennes ögon,

 

medan hon såg

 

på Sigurds sår.

 

 

 

Gudrun gick därifrån bort till skog och ödemark. Hon for ända till Danmark och var där hos Tora Håkonsdotter i tre och ett halvt år.  Brynhild ville inte leva efter Sigurd. Hon lät dräpa sina åtta trälar och fem trälkvinnor. Sedan tog hon livet av sig själv med svärd såsom berättas i Korta Sigurdskvädet.

 

 

 

 

 

Advertisements

2 thoughts on “Första kvädet om Gudrun (Gúðrúnarkviða I)

  1. Peter A. Sjögren

    Strof 2, rad 7: hellre ”sprängfylld” än ”sprängfull”, men helst inte förleden spräng-. Är ”uppfylld” för svagt?
    Men vilken vacker dikt! Lars, jag är full av beundran.

    Svara
  2. larschristoffer Inläggets författare

    I originalet står ju faktiskt ”myndi hún springa”, dvs ”hon var nära att spricka” (eller ”brista” som Collinder översätter). Jag får fundera mer på hur jag, utan att bli alltför drastisk, kan få fram detta att Gudrun är så uppfylld av sorg att hon bokstavligen håller på att brista. Men tack för ditt som alltid kloka påpekande!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s