Tre skäl till nyöversättning av Eddan

Nyöversättningar av klassiska verk brukar ofta motiveras med fraser av typen ”språket åldras”, ”vi behöver en översättning för VÅR tid” eller ”varje generation bör få sin egen tolkning.”  Men det räcker knappast som argument. Hagbergs Shakespeare-översättning har ju till exempel faktiskt stått sig förträffligt trots sin höga ålder.

   Men när det gäller den poetiska Eddan finns åtminstone tre starka skäl till nyöversättning.

    Det första skälet är att själva textunderlaget i dag måste vara annorlunda än för 20-30 år sedan. Ny forskning har visat att muntliga gamla dikter av den typ som finns i Eddan förändras så snabbt i traditionen, att man som regel måste ge upp allt hopp om att kunna rekonstruera en ”urtext” på grundval av jämförande studier av olika handskriftsversioner.  Det går till exempel inte att rekonstruera en ursprunglig Völuspá genom att på  sedvanligt filologiskt vis kombinera läsarter ur de tre versioner som finns i Codex Regius, Hauksbók och Snorres Edda. I stället måste man på ”nyfilologiskt” vis betrakta varje handskriftsversion som ett självständigt verk. Det rimligaste i fallet Völuspá blir att strikt hålla sig till Codex Regius-versionen men eventuellt återge de båda andra som separata bilagor.  Detta är också den princip som ligger till grund för den vetenskapliga Edda-utgåva som nu förbereds i Reykjavik och kommer att ges ut i april 2014. Hur som helst blir den text som skall översättas rätt mycket annorlunda än de texter som legat till grund för tidigare översättningar.

     Det andra skälet är att synen på fornnordisk metrik håller på att förändras. Tidigare utgick forskarna som regel från att  Eddadikterna komponerats – eller åtminstone borde ha komponerats – enligt de strikta metriska regler som anges i Snorri Sturlusons poetik (ca 1230) för versmåtten fornyrðislag eller ljóðaháttr.  I praktiken är det dock många Eddastrofer som avviker från dessa regler genom att exempelvis vara för långa eller för korta, sakna allitteration på rätt ställe med mera. Man har då ofta dragit slutsatsen att dessa avvikande strofer på något sätt har ”förvanskats” i traditionen, och detta har i sin tur fått legitimera textändringar i syfte att ”återställa” den ”korrekta” metriken. Numera har man dock börjat inse att de skalder som diktat eller reciterat Eddastrofer under vikingatid och tidig medeltid hade en mycket friare syn på metriken än vare sig Snorri Sturluson eller dagens filologer.  Dagens Edda-översättare bör därför, till skillnad från gårdagens, respektera texten som den faktiskt föreligger och inte försöka påtvinga den Snorris metriska tvångströja.

     Det tredje skälet är att den arkaiserande ”fornnordiska” stil som äldre Edda-översättare ofta använde framstår som inte bara svårbegriplig utan lätt löjeväckande i modernismens och anti-göticismens tidevarv.  Ännu de Edda-översättningar som gjordes på 1950-talet av Collinder och Ohlmarks vimlar av islandismer och egendomliga dialektord: ”vigmannaflock”, ”hugnad”, ”bryta fägnebandet”, ”man är mans gamman” och så vidare. I detta fall är det alltså inte bara fråga om normal språkförändring utan om ett språkbruk som blivit oanvändbart av såväl ideologiska som poetiska skäl.  Detta innebär inte att alla arkaismer måste undvikas. Fortfarande måste det vara möjligt att exempelvis tala om ”fränder” i den berömda Hávamálstrof som handlar om att fä och fränder dör men inte domen över död man. Men man tvingas vara mer sparsam än förr med sådana ord och uttryck.

Annonser

2 thoughts on “Tre skäl till nyöversättning av Eddan

  1. Bernt Øyvind Thorvaldsen

    Tre gode grunner til en ny oversettelse!

    Argumentasjonen om versemålet er jeg enig i, ikke minst fordi tekst som avviker fra ”Snorres versemål,” ofte har tydelige estetiske kvaliteter, f.eks. strofer i Hávamál og tulene i Vǫluspá og Grímnismál.

    Det er vel fornuftig at du generelt holder deg til Codex Regius, men det er et godt valg for leserne at du oversetter Vǫluspá fra Codex Regius, Hauksbók og Snorra Edda. Versjonene av Vǫluspá er i praksis ulike dikt, noe som antakelig ikke kan sies om de skriftlige versjonene av Skírnismál? I samme avsnitt omtaler du de raske forandringene av diktene i muntlig tradisjon. Mener du nå at diktene har vært mer «ustabile» enn du argumenterte for i de eldre arbeidene dine om tradering av eddadikt? Det vil være interessant å høre mer om ditt syn på saken i 2013.

    Den tredje begrunnelsen om arkaisk språk er jeg i utgangspunktet enig i. Man kan jo alltids hevde at det som var språklige arkaismer på Codex Regius’ tid, kan gjenspeiles med eldre former i målspråket svensk (for å skape en tilsvarende arkaiserende virkning). Men for lesernes skyld bør vel språket være ganske lett tilgjengelig, og det er dessuten lite sannsynlig at et slikt arkaiserende grep vil skape noen større nærhet mellom leseren og originalteksten.

    Likevel, en av de mest arkaiserende norske oversettelsene er fortsatt den flotteste. Jeg vet ikke om du kjenner Ivar Mortensson-Egnunds «Edda-Kvæde», først utgitt i 1905 med forord av Sophus Bugge:

    Årle i old
    var det Yme bygde;
    Korkje sand eller sjø
    eller svale bylgjur;
    jord var ikkje,
    upphimmel ikkje;
    var Ginnunga-gap,
    men gras var ikkje,

    Fyrr Burs søner baud
    bøar seg lyfte,
    dei som Midgard
    mætan skapte.
    Sol skein sunnan
    på steinar i sal,
    då grodde grunnen
    med grønan lauk.

    Problemet er at mange norske lesere (inkludert studenter) forstår den i like liten grad som originalteksten…

    Vennlig hilsen,
    Bernt Ø.T.

    Svara
  2. larschristoffer Inläggets författare

    Vad gäller den muntliga Edda-textens förändring över tid, så menar jag – nu liksom tidigare – att stroferna åtminstone delvis memoreras ordagrant, inte improviseras för varje recitation (som Parry och Lord tänkte sig), men att det ändå sker så stora förändringar över tid – till följd av minnesluckor, omkastningar av strofer och medvetet nyskapade tillägg – att man bara undantagsvis kan räkna med att kunna rekonstruera ursprungstexten. Sannolikt gäller alltså ungefär samma villkor för Eddadikten som för den medeltida balladen.
    Vad gäller arkaisering så tror jag vi kan vara eniga i att den ibland, använd av goda poeter, ger estetiskt mycket verkningsfulla resultat, men oftast är den bara till hinders för läsningen och verkar dessutom ibland en smula löjeväckande.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s