Det grönländska Atlemålet (Atlamál in grœnlenzku)

Detta är en längre och mer omständlig version av händelseförloppet i Atlekvadet, av språket att döma tillkommen betydligt senare, möjligen en radikal omarbetning av den äldre dikten i mer vardaglig stil. Tonvikten ligger här – som i riddarromanerna – på huvudpersonernas drömmar, föraningar och inre känslor, inte på striden om Rhenguldet som i den ursprungliga myten. Trots detta är framställningen av den yttre handlingen om möjligt ännu mer brutal. Att dikten presenteras som ”grönländsk” i Codex Regius kan möjligen bero på förekomsten av en isbjörn i strof 18. Det kan också bero på att texten skrivits ned efter ett muntligt framförande av en traditionsbärare från den nordiska bosättning som upprättades på Grönland kring år 1000 och ännu fanns kvar på 1200-talet. Diktens lokalisering är dock varken grönländsk eller – som i Atlekvadet – centraleuropeisk utan pekar snarare mot Danmark och trakten kring Limfjorden (se strof 4 och 30).

  1. Många har hört

vad som hände när män

en gång höll rådslag

till gagn för ingen;

deras dolska plan

blev till död för dem själva

och för Gjukes söner                   Gjukes söner = Gunnar och Högne

som de skamligt svek.

  1. Ädla furstars liv

ville de ödelägga,

vettlös var Atle,

han borde vetat bättre;

han fällde bästa vännerna

till eget fördärv,

när han sände ett bud

och bad svågrarna komma.

  1. Klok var hans hustru,                            Hans hustru = Gudrun

klartänkt och slug,

hon hörde vad de sade

i hemlighet samman,

ville hjälpa bröderna,                                   Bröderna = Gunnar och Högne

men det var svårt att göra,

när budet skulle segla

och hon stanna hemma.

  1. Runor ville hon sända,

men Vinge förvrängde dem,                    Vinge = Atles budbärare

förr’n han lämnade borgen,

lömsk som han var;

Atles sändebud

seglade sedan

över Limfjordens bölja

till brödernas land.

  1. Välkomnade blev de,

ved lades på brasan,

ingen anade svek

från svågern Atle;

man tog emot skänker

som kungen skickat,                    Kungen = Atle

hängde dem upp

helt aningslöst.

  1. I hallen kom Kostbera,

Högnes hustru,

en klok kvinna var hon,

kom buden till mötes;

glad var ock Glaumvor,

som Gunnar var gift med,

älskvärd och givmild

var hon mot gästerna.

  1. Även Högne bjöds in

som hans bror helst ville,

svek hade de anat

om de hade tänkt efter;

Gunnar var hågad

om Högne följde med,

och beredd var Högne

om hans bror så önskade.

  1. Flickor bar fram mjöd,

en stor fest blev det,

många horn dracks

tills man dråsade i säng.

  1. Även Högne lade sig

att vila med hustrun,

Kostbera dröjde dock,

kunnig var hon i runskrift,

hon läste upp orden

vid eldens sken

men måste trycka

tungan mot gommen,

så vrängd var skriften

att den verkade vettlös.

  1. Hon lade sig sedan

hos Högne att sova;

då drömde den ädla

och dolde ej drömmen

utan berättade för maken

när hon vaknat på morgonen:

  1. ”Hör på mig, Högne,

innan du far hemifrån!

Skriften är svårtydd

men tyder på svek,

jag har tolkat de runor

som din syster ristat,

hon råder dig knappast

att komma till Atle.

  1. Jag undrar mig över

och kan inte fatta

varför den kloka

vrängt runorna fel;

det verkar som hon ville

varna er båda

att det blir er död

om ni drar dit bort,

men skriften har ändrats

av henne eller andra.”

  1. ”Kvinnor anar oråd”

– sade Högne –

”men jag är annorlunda;

jag fruktar ej försåt

när fredstid råder,

hunnernas kung

vill oss hölja i guld,

jag håller mig ej undan

ens om fara hotar.”

Kostbera:

  1. ”Olycka drabbar er

om ni drar dit nu,

den här gången väntar

varken guld eller kärlek;

jag har drömt, Högne,

och döljer det inte,

att svåra motgångar

möter er där borta.

  1. Jag drömde jag såg

ditt sängtäcke brinna,

en hög flamma rasade

genom vårt hus.”

Högne:

  1. ”Här ligger lakan

av värdelöst linne,

de brinner nog upp

liksom drömmens bäddtäcke.”

Kostbera:

  1. ”En björn såg jag komma

och bryta sönder bjälkar,

den slog med sina ramar

så vi alla blev rädda,

malde mänskor i gapet,

maktlösa vart vi,

det larmade väldigt

varhelst den drog fram.”

Högne:

  1. ”Det bådar oväder,

snart blåser det upp;

du såg nog en isbjörn,

det varslar om östanstorm.”

Kostbera:

  1. ”En örn såg jag flyga

in genom huset,

blod stänkte den på alla,

hårda öden väntar;

dess hotfulla skepnad

tror jag var Atles hamn.”

Högne:

  1. ”Slakttiden stundar,

då ser man blod,

drömmar om örnar

kan handla om oxar;

trots dina drömmar

tror jag på Atle.”

  1. Så slöt deras tal

och de tystnade båda.

  1. Dock hördes samma tal

när de högborna vaknade;                   De högborna = kungaparet Gunnar och Glaumvor

Glaumvor ängslades

för onda drömmar,

fast Gunnar ville tyda dem

på annorlunda vis.

Glaumvör:

23. ”Jag drömde om en galge,

där du skulle hänga,

jag såg hur ormar

åt dig levande;

hur tolkar du detta:

tror du Ragnarök kommer?

  1. Ett blodigt svärd såg jag

dras ut ur din särk –

ont är att berätta sådant

för sin äkta man –

och spetsad såg jag dig

av vassa spjut,

medan vargar ylade

på ömse sidor.”

Gunnar:

 

  1. ”Det handlar nog bara

om hundrackor som gläfser

när männens vapen

vässas inför jakten.”

Glaumvor:

  1. ”Jag drömde att en flod

for in genom huset,

den brusade våldsamt,

slog över bänkarna,

bröt sedan benen

på bägge bröderna;

nog varslar väl detta

vatten om något?

  1. Döda kvinnor såg jag                              Döda kvinnor, här = valkyrior

komma hit i natt,

välklädda var de

och ville dig välja,

bjöd dig raskt komma

till sina bänkar;

jag tror dina diser

vill se dig död.”

Gunnar:

  1. ”För sent är nu att klaga,

saken är redan avgjord,

varslen kan inte undgås,

vår väg är fastlagd,

kanske får vi tåla

att vårt liv blir kort.”

  1. När solen gick upp

gav bröderna sig av,

bort ville de rida,

fast man bad dem stanna.

Fem hövdingar for

med tio huskarlar,

ett alltför litet följe,

och det blev ödesdigert.

Där for Högnes söner

Snävar och Solar,

samt Kostberas bror,

den blide Orkning,

svågern, sköldträdet

som aldrig sviktade.

  1. De fagerklädda fruarna

följde dem till fjorden,

besvor dem vända om

men det ville de inte.

  1. Gunnars maka

Glaumvör tog till orda

och sade till Vinge

vad stunden krävde:

”Inte vet jag just

hur ni lönar gästfrihet,

men ond är den gäst

som illdåd planerar.”

  1. En ed svor då Vinge

till sin egen olycka:

”Må jättarna ta

den som ljuger för er,

må den som sviker er

svinga i galgen.”

  1. Blid i sinnet

tog Bera till orda:                         Bera = Kostbera

”Må ni då segla

och vinna seger

som helst jag önskar,

sitt öde undgår ingen.”

  1. De hulda makorna

fick nu svar av Högne:

”Trösta er, ni kloka

och trofasta kvinnor,

ty onda aningar

slår inte alltid in,

och sällan det går

som det spås till avsked.”

  1. Sen skildes de åt,

såg långt efter de sina,

jag tror ödet bestämt

att de aldrig återsågs.

  1. Kraftfullt rodde de nu

så att kölen rämnade,

rodde bakåtböjda

i rasande takt,

så att årband slets

och årtullar brast,

förtöjde ej vid ankomst

utan ilade i land.

  1. Strax därefter

– snart kommer slutet –

såg de borgen

som Budle ägde,                          Budle = Atles far

högt kved grinden

när Högne slog upp den.

  1. Till sin egen olycka

tog Vinge då till orda:

”Fly nu om ni kan

försåt finns här inne,

snart blir ni båda

brända eller huggna,

fagert bjöd jag in er

men orden var falska,

här kan ni vänta,

jag skall hugga er en galge.”

  1. Då sade Högne,

han höll inte undan

och väjde aldrig

som man snart blev varse:

”Försök inte skrämmas,

vi fruktar för intet,

ett enda ord till

så går det dig illa.”

  1. Vinge greps därpå

och dräptes av männen,

höggs med en yxa

tills han uppgav andan.

  1. Atles män samlades

och satte på sig brynjor,

beredda till strid

på andra sidan stängslet,

alltmer hetsiga

hånade de fienden:

”Sen länge är ni dömda

att dö denna dag.”

  1. ”Uselt planerat                               Gunnars och Högnes sida svarar

är i så fall illdådet,

oberedda är ni

och en av er har stupat,

honom har vi skickat

rätt ner i Hel.”

  1. Rasande blev de

när de hörde dessa rop,

fingrarna kröktes

kring båge och pil,

med kraft sköt de

och skylde sig med skölden.

  1. Snart fick man höra

i hallen vad som hände

utanför borgen,

det berättade en träl.

  1. Vildsint blev Gudrun

när hon fick veta detta,

kostbara halsband

kastade hon från sig,

slängde silversmycken

så ringarna gick sönder.

  1. Ut sprang hon sedan,

slängde upp porten,

feg var hon inte

när hon gick fram till striden,

hälsade de sina

för sista gången

och berättade sanningen

för bröderna sina:

  1. ”Jag gjorde mitt bästa

för att hålla er borta,

men ingen kan undgå

sitt öde till slut.”

Så frågade hon

om de ville förlikas,

men det ville ingen,

alla sade nej.

  1. Den högborna såg

hur hårt de var trängda,

då kastade hon av sig

kappan med kraft,

slog med bart svärd

för att skydda bröderna,

hårt gick hon fram

med varje hugg.

  1. Gjukes dotter

dräpte två knektar,

högg Atles bror

så han måste bäras bort,

for fram mot honom

så han miste en fot.

  1. En annan högg hon

så han aldrig reste sig,

hennes hand skalv inte

när till Hel hon sände honom.

  1. Vida berömd

blev denna vapenstrid,

mest glänsande dock

stred Gjukes barn.

Så har det sagts

om Niflungars släkt

att de svingade svärd,

sönderslet brynjor,

krossade motståndet,

så länge de kunde.

  1. De kämpade från morgonen

till mitt på dagen,

från tidig otta

till middagstid,

först då var det slut,

blod flödade på fältet;

de fällde arton

innan de stupade,

Beras båda söner

och hennes broder.

  1. Härskaren talade                               Härskaren = Atle

hetsig av vrede:

”Ont är det odåd

vår fiende övat,

trettio män var vi,

tappra kämpar,

elva lever kvar,

vi har offrat mycket.

  1. Fem bröder var vi

när Budle gick bort,

hos Hel är nu hälften

och två ligger huggna.

  1. Fint gifte fick jag

men jag erkänner gärna

att Gudrun, min hustru,

blev till föga gagn,

lugnt blev det sällan

sedan hon kom i huset ;

fränder har gått bort,

gods och guld förlorats.

Brynhild, min syster,

sändes till Hel.”

Gudrun:

  1. ”Det säger du, Atle,

efter alla dina illdåd;

mor min tog du

och mördade för guld,

min mosters dotter

lät du dö i en håla;                 Här omtalade brott är inte kända från andra källor

löjligt är att höra

om dina lidanden,

till gudarna ber jag

att det går dig illa.”

Atle till sina män:

  1. ”Jarlar, jag eggar er:

öka hennes kval,

jag vill se den stolta

vrida sig i smärta;

gör så att Gudrun

mister all glädje,

höra vill jag kvinnans

klagoskrik.

  1. Hämta Högne,

hugg honom med kniv,

skär ut hans hjärta,

gör så han kvider;

låt Gunnar grymt

gunga i galgen,

må han därefter

bli ormarnas mat.”

Högne:

  1. ”Gör som dig lyster,

jag jämrar inte,

glatt skall jag vänta,

värre har jag upplevt;

Intet fick ni gjort

innan vi fått sår,

men nu är vi så huggna

att du har oss i din hand.”

  1. Atles fogde

föreslog då:

”Låt oss hugga Hjalle                      Jämför Atlekvadet str. 22-23

i stället för Högne,

en dum träl som han

duger ingenting till,

lat som en oxe

så länge han lever.”

  1. Rädd blev grytvaktarn,                         Grytvaktarn = Hjalle

rymde gråtande,

klagade högljutt,

klättrade på väggarna;

stackarn ville inte

vara med i hjältars strid,

dyster var den dag

då han måste dö från svinen

och all den feta föda

han förr hade slukat.

  1. Köksträlen tog de

att köra kniven i,

han vrålade vilt

så snart han såg vapnet,

skrek att han gärna

ville gödsla åkern,

göra allt lortverk

om han fick leva,

tåla allt ont

om han bara slapp dö.

  1. Då ingrep Högne

– vem annars hade gjort det –

och han såg nu till

att trälen slapp undan:

”Kniven tål jag nog

bättre än trälen,

vem gitter höra

den stackarens vrål.”

  1. Så tog de den tappre,

ty tiden var inne,

hans vaktare kunde

ej vänta längre;

högt skrattade Högne

så det hördes över nejden,

han klagade aldrig

av kval under kniven.

  1. Gunnar tog harpan,

grep den med tårna,

spela på den kunde han

så kvinnorna grät

och männen klagade,

de som kunde höra;

budskap fick Gudrun,

så takets bjälkar brast.

  1. Så dog de ädla

när dagen grydde,

skön och stark ljöd

deras sista hälsning.

  1. Stor tyckte sig Atle

där han stod som segrare,

till sin kloka hustru

talade han hånfullt:

”Nu är det morgon, Gudrun,

du har mist dina kära,

själv bär du skuld

till att detta har skett.”

Gudrun:

  1. ”Stolt är du, Atle,

över ditt illdåd,

men snart skall du ångra

det onda du gjort:

Arvet lever vidare,

det kan jag lova:

så länge jag finns

lever du olycklig.”

Atle:

  1. ”Du kanske har rätt,

men jag vet ändå råd

som är bättre än fiendskap

och till din fördel:

jag ger dig till tröst

tärnor och smycken,

snövitt silver

som du helst vill ha.”

Gudrun:

  1. ”Det kan du glömma,

det går jag aldrig med på,

förlikning har jag ofta

förkastat för mindre;

vildsint var jag redan

men nu blir jag värre,

fast jag höll mig lugn

medan Högne levde.

  1. Som syskon vi fostrades

i samma hus,

lekte ofta lekar

tillsammans i lunden,

där Grimhild gav oss

guld och smycken.

Mordet på bröderna

kan aldrig bötas,

intet kan du göra

som ger mig glädje.

  1. Av karlars övermakt

blir kvinnor kvalda,

träden dör ut

när kvistarna tvinar,

växterna vissnar

när de inte får vatten;

nu får du, Atle,

härska ensam.”

  1. Lättrogen var kungen

när han lyssnade på detta,

falskheten fanns där

om han förstått att se den;

Gudrun dolde listigt

sin plan i dunkla ord,

talade svekfullt

med kluven tunga.

  1. Gravöl beredde

nu Gudrun för bröderna,

samma gjorde Atle

för de sina som stupat.

  1. Samtalet upphörde

medan ölet bryggdes,

hotfullt randades

sorgens högtid;

med hat i sinnet

beredde den stolta

hustrun sin gruvliga

hämnd mot maken.

  1. Hon lockade sina små                           Sina små = Atles och Gudruns båda söner

och lade dem på stocken,

barnen ängslades

men grät dock inte,

de for i moderns famn

och frågte vad hon ville.

  1. ”Fråga mig inte,                   Gudrun talar

frid får ni i döden,

jag önskar ni slipper

ålderns plåga.”

”Offra oss barn du,                     Sönerna svarar

ingen skall hindra dig,

men frid efter hämnden

får du knappast själv.”

  1. Då bröt hon brödernas

barndom, den hämndlystna,

skar i sitt hat

av deras halsar.

Snart kom deras far

och frågade efter dem:

”Var leker mina söner,

jag ser dem ingenstans.”

Gudrun:

  1. ”Här kommer jag nu

för att kungöra något,

Grimhilds dotter                          Grimhilds dotter = Gudrun

skall ingenting dölja,

glad blir du inte

när du hör, Atle,

om hämnden jag tagit

för Högne och Gunnar.

  1. Sällan sov jag

sedan bröderna dräptes,

du kommer nog ihåg

att jag lovat dig hämnd;

jag minns det var morgon

när du kungjorde morden

nu är det afton

när du erfar vad jag gjort.

  1. Slaktat har jag

båda dina söner,

ur deras huvudskålar

har du sörplat ditt gravöl

sedan drycken drygats ut

med deras eget blod.

  1. Deras hjärtan stack jag

på spett och stekte,

sen fick du dem att äta,

jag sade det var kalvkött,

ensam slök du allt

och lämnade intet,

malde dem ivrigt

mellan oxeltänderna.

  1. Nu vet du barnens öde,

kan du tänka dig värre?

Skulden är min,

jag skryter inte med den.”

Atle:

  1. ”Grym är du, Gudrun,

gräsligt har du handlat,

hur kan du blanda barnens

blod i min dryck?

Det är ju din egen

avkomma du dödar,

och din make slår du

till marken förkrossad.”

Gudrun:

  1. ”Min vilja är också

att röja dig ur vägen,

man handlar knappast illa nog

mot härskare som dig,

ökänd sedan länge

för all slags ondskap,

den värsta och dummaste

man sett i världen,

men nu har du ännu mer

ökat din skam

med det onda du övat

på egen gravfest.”

  1. ”Stenas borde du                          Atle talar först, sedan Gudrun

och brännas på bål,

då har du uppnått

vad du alltid bett om.”

”Sörj mer för din egen

morgondag,

en fagrare död

får jag än du.”

  1. Där satt de tillsammans

i salen och hatade,

bytte hätska ord,

medan bägge led.

I Högnes son

växte hatet även,

till Gudrun han sade sig

hoppas på hämnd.

  1. Hon kom då ihåg

hur Högne plågats,

hon hetsade hans son

att slutföra hämnden;

det dröjde inte länge

förrän Atle dräptes

i sängen samfällt

av sonen och Gudrun.

  1. Härskaren väcktes

ur sömnen och visste

att han sårats till döds,

såg att livet var slut:

”Säg mig sanningen,

vem slog Budles son?

Ond är min skada,

det finns inget hopp.”

Gudrun:

  1. ”Det skall inte döljas:

Grimhilds dotter var det

som lagade så

att ditt liv nu är slut,

men även Högnes son

har givit dig sår.”

Atle:

  1. ”Det mord du begår

har ingen väntat, Gudrun,

ont är att lura vänner

som man litar och tror på,

jag for en gång hemifrån

att fria till dig.

  1. En högt prisad änka

men härsklysten, sades det,

falskt var inte ryktet,

det fick jag snart röna;

du for med mig hem

följd av en präktig här,

furstligt var alltid

det liv vi förde.

  1. Heder fick vi

av högborna män,

nötkreatur

att njuta utav,

väldiga ägor

och egendomar.

  1. Morgongåva gav jag dig,

mängder av smycken,

trettio trälar,

sju goda tärnor,

storslaget allt

och silver därtill.

  1. Allt detta var dig

som vore det intet,

öde låg landet

jag ärvt efter Budle,

allt lät du ligga

som obrukad mark,

din svärmor lät du

sitta förgråten

och satte husfolket

upp mot sin herre.”

Gudrun:

  1. ”Nu ljuger du, Atle,

men det gör mig ingenting,

mild var jag inte,

men du var mycket värre,

du började strid

med dina egna bröder,

hälften av ditt hushåll

hamnade hos Hel,

allt som var ädelt

ödelade du.

  1. Tre syskon var vi,

tappra, oförvägna;

ur landet for vi

och följde Sigurd,

stormade fram

och styrde våra skepp

som ödet ville

tills vi hamnade i öster.

  1. Först dräpte vi en kung                   Oklart vilken kung som åsyftas

och kuvade landet,

furstar oss tjänade

av fruktan för vår styrka,

från fredlöshet vi friade

den som förtjänte detta

och lyckliggjorde den

som levde i elände.

  1. När Sigurd dog

blev det svårt att leva,

en otröstlig änka

vart jag som ung;

att komma i ditt hus

var kvalfullt värre

för den som varit gift

med en hjälte förut.

  1. Kom du från tinget

talades det aldrig

om mål du försvarat

eller drivit till förlikning;

alltid vek du undan,

aldrig stod du fast.”

Atle:

  1. ”Nu ljuger du, Gudrun,

det hjälper föga

att förebrå varandra,

fel har vi båda;

Gudrun, jag ber dig,

handla nu av godhet

så vi båda får heder

när jag nu går hädan.”

Gudrun:

  1. ”Ett skepp skall jag köpa

och en målad kista,

med ett vaxat lakan

skall ditt lik svepas

och din dödsfärd ordnas

som för en älskad make.”

  1. Lik blev så Atle,

om arvet stred ättlingar,

men hans ädla hustru

uppfyllde vad hon lovat.

Därefter ville hon

döda sig själv

men döden fördröjdes,

hon dog långt senare..

  1. Säll är den

som får sådana barn,

så goda hjältar

som Gjuke blev far till;

deras saga skall leva

i varje land

för eviga tider

bland alla som lyssnar.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s