Det dunklaste och mest omdiskuterade avsnittet i Hávamál är det som handlar om hur Oden förvärvade kunskap om runorna genom att hänga sig själv på världsträdet Yggdrasil i nio nätter som ett offer till sig själv. Varför måste han göra detta? Och hur har myten uppstått? Några har menat att myten är påverkad av den kristna idén om att Kristus offrar sig för människorna genom korsfästelsen. Andra har mot detta hävdat att myten måste vara hednisk och långt äldre än införandet av kristendomen, bland annat därför att Oden redan i mycket gamla dikter omtalas som ”den hängde guden” och associeras med offer genom hängning. Men framför allt har man framhållit att själva namnet Yggdrasil skulle betyda ”Odens häst” eller (i överförd bemärkelse) ”Odens galge”, eftersom Ygg är ett av Odens namn och drasil ett annat ord för häst. Namnet skulle alltså primärt syfta på världsträdets mytiska funktion i just Hávamál som bärare av vishetsgudens offer till sig själv.
Nyligen har dock nordistprofessorn Lennart Elmevik i Uppsala mycket övertygande visat att Yggdrasil inte alls betyder ”Odens häst” från början utan någonting i stil med ”den skräckinjagande kolossen”, eftersom ygg primärt har med skräck att göra, och drasil primärt betyder något stort och oformligt (jämför ”drasut” på modern svenska). Man skulle därför mycket väl kunna tänka sig att myten om Odens hängning är sekundär i förhållande till själva namnet Yggdrasil och kanske rentav som ett försök att förklara detta namn. Det är därför också fullt möjligt att myten som den presenteras i Hávamál inte bara är av hedniskt ursprung utan också rymmer kristna ingredienser.
Dock handlar det ju inte om något försoningsoffer som i Bibelns berättelse om korsfästelsen utan om ett sätt att genom offer erövra kunskap, besläktad med myten om hur Oden offrar sitt öga för att få dricka visdom ur Urds källa. Eller den likaledes närbesläktade myten om hur han efter möda och besvär erövrar det heliga skaldemjödet i jätten Suttungs berg. I Hávamál tycks dessa myter delvis flyta ihop (se nedan strof 139-140).
En annan sak som diskuterats av forskarna är hur Oden hänger i världsträdet. Några har menat att han, till skillnad från Jesus, hänger upp och ned samt faller till marken med huvudet först och där samlar upp de vishetsbringande runorna.
Jag skall inte göra något försök att lösa alla dessa mysterier här utan nöjer mig med att återge min egen nya – och ännu preliminära – översättning av de relevanta stroferna. Kritik och förslag till tolkning mottages med tacksamhet:
138. Jag vet att jag hängde
i vindpinat träd
nio hela nätter,
stungen med spjut
och offrad till Oden,
själv given till mig själv
på det mäktiga träd
som ingen mänska vet
av vad rot den är vuxen.
139. Jag fick ingen mat,
ej heller mjöd,
rätt ner såg jag,
runor tog jag upp,
tog dem skrikande
och föll från trädet.
140. Nio trollkväden
tog jag från sonen
till Bölthor, Bestlas fader,
och därtill en dryck syftar på Odens stöld av skaldemjödet som
av det dyra mjödet, förvarades i kärlet Odröre i jättarnas berg
öst ur Odröre.
141. Då började jag frodas,
fatta och förstå,
växa och trivas väl.
Ord födde ord
när jag letade ord,
verk födde verk
när jag skapade verk,
142. Runor skall du finna
och tydda runstavar,
mycket stora stavar,
mycket starka stavar
som stortulen målade, stortulen, Ropt = (sannolikt) Oden
makterna gjorde
och gudarnas Ropt ristade.
NOG FÖR I DAG. NU RESER JAG UT TILL LANDET IGEN EFTER ATT I GÖTEBORG HA FÖRSETT MIG MED FLER BÖCKER FÖR MITT EDDA-PROJEKT.
eddablog 