Ny version av Völundkvadet

Här kommer en ny version efter kritiska påpekanden från Peter Sjögren, Daniel Sävborg och andra goda kommentatorer:

Om Völund (Völundarkviða)

 

Nidud hette en kung i Sverige. Han hade två söner och en dotter som hette Bödvild.

    Tre bröder omtalas, söner till finnarnas kung. En hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Völund; de åkte skidor och jagade. De kom till Ulvdala och byggde sig där ett hus. Där finns ett vattendrag som heter Ulvsjön. Tidigt på morgonen fann de på sjöstranden tre kvinnor som spann lin. De var valkyrjor och hade bredvid sig sina svanhamnar. Två av dem var döttrar till kung Hlödve, Hladgun Svanevit och Hervor Allvis; den tredje var Ölrun Kiarsdotter från Valland.

    De tog dem med sig hem till sin storstuga. Egil fick Ölrun, Slagfinn Svanevit och Völund Allvis. Där bodde de i sju vintrar. Sedan for de bort för att uppsöka stridsplatser och kom inte tillbaka. Då begav sig Egil iväg för att leta efter Ölrun, Slagfinn letade efter Svanevit, men Völund stannade kvar i Ulvdala. Han var, såvitt man vet, den mest hantverksskicklige man som finns omtalad i gamla berättelser.

    Kung Nidud lät fängsla honom, såsom  berättas i dikten.

 

Om Völund och Nidud

 

1. Från söder flög jungfrur

Mörkskogen igenom,

allvisa unga

för att öden skipa.

På stranden av en sjö

de satte sig att vila,

de sydländska diserna,

dyrt lin spann de.

 

2. En av dessa

blev Egils maka,

den fagra ungmön

fick han att famna.

Den andra var Svanevit

som svanfjädrar bar,

[henne fick Slagfinn           Här saknas tydligen ett par rader.

—————-],

men den tredje

av systrarna tog

i famnen den vite

alven Völund.

 

3. Sju vintrar stannade

jungfrurna sedan,

men den åttonde

blev dem alltför lång,

den nionde flög de

bort i fjärran.

Mot Mörkskogen drogs

nu disernas håg

att öden skipa.

de allvisa unga.

 

4. Från jakten i skogen

kom skarpögd skytt,

Slagfinn och Egil

fann salen öde.

Inne och ute

såg de sig om.

Åt öster for Egil

efter Ölrun,

åt söder Slagfinn

efter Svanevit.

 

 

5. Men Völund ensam

satt kvar i Ulvdala,

rött guld smidde han

till stenprydda ringar,

trädde dem sedan

på tråd av bast

i väntan på

att hans ljusa viv,

den väna kvinnan,

skulle komma tillbaka.

 

6. Nidud fick höra,

Njaradrotten,

att Völund ensam

satt kvar i Ulvdala.

Om natten for män

i nitade brynjur

med sköldar som blänkte

i månens sken.

 

7. Vid storstugans gavel

steg de ur sadeln,

in gick de sedan

till änden av salen,

såg där på tråd

ringar trädda,

sjuhundra av alla

som smeden ägde.

 

8. Tog sedan ner dem,

trädde åter på dem

förutom en enda

som ej träddes på.

Då kom från jakten

den skarpsynte jägarn,

Völund från fjärran

stigar vandrande.

 

9. Han ville den bruna

björnhonan steka,

högt brann flamman

från furans trä,

Völunds ved

som torkat i vinden.

 

10. På björnfällen räknade

Völund ringarna,

alvernas vise

saknade én.

Då tänkte han att Hlödves

unga dotter,

den allvisa Hervor,

vänt åter till honom.

 

11. Han satt så länge

att han somnade,

när han vaknade

var han vanmäktig.

Om händerna hade

handfängsel satts,

och hans fötter

fjättrats av bojor.

 

12. ”Vilken furste

har fängslat mig

och bundit mina

ben med bastrep?”

 

13. Då ropade Nidud,

Njaradrotten:

”Hur fick du, Völund,

våra guldsaker,

alvernas vise,

i Ulvdala?”

 

14. ”Det guldet fanns inte             Här tycks något ha gått förlorat. Oklart

på Granes väg,                                   är om Nidud eller Völund talar, men

fjärran är vårt land                          sannolikt är det Völund.

från fjällen vid Rhen.                                           Grane är Sigurd Fafnesbanes häst som

Jag minns att vi ägde                      hör hemma i sagan om Rhenguldet.

mera smycken

när hela vårt hushåll

ännu var hemma.”

 

15. Hladgunn och Hervor            Ovisst hur str. 15 hör ihop med str. 14 & 16.

var Hlödves döttrar.                      Möjligen har strofen hamnat fel i handskriften.

Kunnig var Ölrun,

Kjars dotter.                                      

 

16. [Ute stod Niduds                       Orden inom parentes står ej i handskriften

illsluga maka.]                                   men har nog bortfallit, jämför str. 29.

snabbt gick hon in                          

till änden av salen,

stod där på golvet

och talade sturskt:

”Karsk är nu inte

den från skogen komne.”

 

Kung Nidud gav sin dotter Bödvild den guldring han tagit från basttråden hos Völund, men själv bar han det svärd som Völund ägde. Drottningen sade:

 

17. ”Han visar tänder

när han tittar på svärdet

och vänder blicken

mot Bödvilds ring

med ögon som liknar

den glittrande ormens.

Skär då i sönder

hans starka senor

och sätt honom sedan

i Sävarstad!”

 

Så skedde: man skar av hans senor i knävecken och satte honom på en holme som låg ett stycke från land och hette Sävarstad. Där smidde han sedan alla slags dyrgripar åt kungen. Ingen vågade besöka honom utom kungen själv. Völund sade:

 

18. ”Vid Niduds bälte

blixtrar svärdet

som jag har vässat

så väl jag kunde,

vid elden härdat

så hårt som möjligt.

Det glänsande stålet

har stulits från mig,

tagits med våld

ur Völunds smedja,

och Bödvild bär

min bruds dyrgrip,

den kostbara ringen

av rödaste guld.”

 

19. Han satt inte, sov inte,

slog med hammarn,

tänkte på hur han

kunde hämnas på Nidud.

För att se smidena

kom Niduds båda söner

seglande ut

till Sävarstad.

 

20. De kom till kistan,

krävde nycklar,

öppnade och såg

en frestande skatt,

mängder av guld

som farligt glänste,

dyrbara smycken,

dödens lockbete.

 

21. ”Kom ensamma

en annan dag,

så ger jag er gåvor

av rödaste guld.

Men säg ej till kungens

män eller kvinnor,

inte till någon

att ni träffat mig!”

 

22. Snart sade den ene

brodern till den andre:

”Låt oss nu gå

att skåda guldet.”

De kom till kistan,

krävde nycklar,

öppnade och såg

den frestande skatten.

 

23. Då högg han av

gossarnas huvuden,

grävde så ner

deras ben under golvet,

men huvudskålarna

höljde han i silver

och sände som kostbar

gåva till kungen.

 

24. Av ögonen gjorde han

ädelstenar

och sände till Niduds

svekfulla drottning.

Men de två sönernas

tänder smiddes

till bröstsmycken

som Bödvild fick.

 

25. Gått sönder hade

Bödvilds guldring

som var henne kär.

[Hon bar den till Völund:]          Raden finns ej i handskriften men något i den

”Jag törs inte visa den                    stilen har sannolikt bortfallit.

för andra än dig.”

 

Völund sade:

 

26. ”Jag skall bota

ringens brister

så att den fagrare

tycks för far din,

mycket bättre

tycks för mor din

och för dig själv

lika dyrbar som förr.”

 

27. Förhäxat öl

gav han henne dricka,

så att hon somnade

på smedjans säng.

”Nu har jag hämnats

den harm jag lidit,

allt utom trollkvinnans

trolösa råd.”

 

28. ”Nu ”, sade Völund,                    ”vingar” nämns inte uttryckligen i originalet

”må vingar mig bära                          men att det är vingar som ersätter senorna istället för senorna                                 framgår av sammanhanget.

som Niduds män skar av.”

Skrattande Völund

steg till väders,

gråtande Bödvild

gav sig hem från ön,

fruktande älskarens flykt

och faderns vrede.

 

29. Ute stod kungens

illsluga maka,

snabbt gick hon in

till änden av salen.

Men Völund på muren

satte sig att vila:

”Vakar du, Nidud,

Njaradrotten?”

 

30. ”Alltid jag vakar

utan glädje,

sova kan jag inte

sedan sönernas död.

Kallt är mitt huvud,

kalla dina råd,

min vilja är nu

att med Völund tala.

 

31. Säg mig nu, Völund,

alvernas vise,

vad blev det av

mina unga söner?”

 

32. ”Först må du svärja mig

flerfaldiga eder:

vid skeppets bord

och sköldens rand,

vid springarens bog

och svärdets egg,

att ej bruka våld

mot Völunds kvinna,

att aldrig bli

min bruds bane,

fast du väl känner

min frilla som snart

en horunge föder

i din egen hall.

 

33. Gå bort till smedjan

som du byggde åt mig.

Där finner du bälgar

blodbestänkta.

Dina söner högg jag

huvudet av,

grävde så ner

deras ben under golvet.

 

34. Deras huvudskålar

höljde jag i silver

och sände som kostbar

gåva till kungen.

 Av ögonen gjorde jag

ädelstenar

och sände till Niduds

svekfulla drottning.

 

35. Dina två söners

tänder smidde jag

till bröstsmycken

som Bödvild fick.

Nu väntar hon barn

med mig, er Bödvild,

enda dottern

till er båda.”

 

36. ”Aldrig kunde du sagt mig

något sorgesammare,

ej vill jag önska dig

ett värre öde.

Ingen stiger så högt

ens med häst att han når dig,

ingen skytt är så skicklig

att han skjuter ner dig,

där högt du svävar

i himmelens sky.”

 

37. Skrattande Völund

steg till väders,

krossad satt Nidud

kvar på marken.

 

38. ”Res dig, Tackrad,

min bästa träl,

säg att Bödvild,

den brynvita mön,

skall komma till far sin

i fagra kläder!”

 

39. ”Är det sant, Bödvild,

som man sagt mig:

har du varit samman

med Völund på holmen?”

 

40. ”Sant är det, Nidud,

som man sagt dig.

Jag har varit samman

med Völund på holmen,

en ödesdiger stund

som djupt jag ångrar.

Jag hade ej styrka

att stå emot,

jag hade ej makt

att stå emot.”

 

L.L.